Författare: Benjamin Kruse

»Big Chill« och väckelsens möjlighet

Allt ordnat går mot sin upplösning. Det är innebörden i termodynamikens andra huvudsats, en av de grundläggande fysiska lagarna. Bland annat säger den att entropin (oordningen) i ett system enbart kan gå åt ett håll – att allt blir mer och mer oordnat – om inte energi tillförs utifrån. En av de naturvetenskapliga teorierna om universums framtid är därför att vi går mot ett maximalt oordnat universum där all värme är jämnt utspädd och utspridd överallt. Man talar om detta som »värmedöden« eller »Big Chill« – den stora nedkylningen. Det blir ett kallt, kallt ödsligt universum med en temperatur bara några grader över den absoluta nollpunkten (−273 °C). 

En bild för entropi kan vara ett gemensamt kök i en studentkorridor. När alla flyttar in är allt ordnat och bra. Efter en tid är det dock tydligt att ingen tar hand om soporna. Alltmer av den utrustning som finns i köket tycks ligga på fel plats – dessutom är det mesta odiskat. Många av dem som bor i korridoren inser efter tag att köket inte städar sig självt. Någon sätter upp arga lappar där det står: »Din mamma jobbar inte här«, eller annat som ska »uppmuntra« till arbetsinsatser för ordningen. Detta bara fortgår till dess att någon (argt) tar tag i situationen, kastar soporna, diskar och sorterar allt till rätt plats. För att ordning ska upprättas måste arbetsinsatser göras – energi måste tillföras utifrån.

Budbäraren-3-2024_teol

Överfört kan vi även tala om att den andliga entropin – oordningen – hela tiden sedan syndafallet tenderar att öka. För att bevara sitt folk måste Gud hela tiden försöka väcka det till liv på nytt – genom ledare, domare, kungar, präster och inte minst profeter. Gud söker hela tiden att ge folket gudsmöten för att de ska hålla sig till honom. Ett uttryck för detta finns i Ordspråksboken 29:18 där det står: »Utan profeter förvildas folket.« 

Även i det nya förbundet finns problemet med »den andliga entropin« kvar. Trots att Anden givits och bor i gudsfolket på ett nytt sätt är inte syndens problem borta. Majoriteten av breven i Nya testamentet har sin bakgrund i andlig oordning eller i hotande andlig ljumhet. I kyrkans historia finns samma mönster hela tiden. Andlig stagnation, andlig död, hotar kyrkan i alla tider samtidigt som Gud gång på gång sänder väckelser. 

Samma utmaning finns även i våra egna liv. Den andliga entropin, synden, gör att gudsrelationen svalnar. Gud blir alltmer en teori i stället för en levande verklighet – om inget händer.

En Gud som teori kan jag använda för mina egna syften. Det kan exempelvis innebära att jag ställer frågor som »Hur kan jag få Bibeln (eller teologin eller den kristna etiken) att säga det jag vill?« Gud blir en del av min agenda. Men om Gud får bli en levande verklighet för mig, vänder det på steken. Jag frågar nu efter hur mitt liv kan bli en del av Guds agenda, hur mitt liv kan främja Guds mål och syften.

Väckelse är när Gud går från teori till levande verklighet i våra liv och våra kyrkor. Och vi behöver låta Gud bli verklighet i våra liv gång på gång. Därför talar vi om att kyrkan behöver ständig reformation (»semper reformanda«).

Hur går det till? Ett exempel på tilltagande »andlig entropi« följt av en väckelse finner vi i berättelsen i Andra Moseboken kapitel 32 och 33. Folket blir otåligt för att Mose varit borta ett tag – han är på Sinai berg och talar med Gud – och ber Aron göra dem en synlig Gud som kan gå framför dem. Aron gjuter en guldkalv som man börjar tillbe. Ändå hade folket för inte allt för länge sedan upplevt det fantastiska undret att bli räddade genom Röda havet. Gud blir vred och Mose bestört. Gud talar om att han vill göra ett folk av Mose i stället för Israels barn. Det leder till en förhandling mellan Mose och Gud. Mose vill att Gud även fortsatt ska stå för sina löften till Israels folk. Förhandlingen, som jag tolkar som ett sätt för Gud att pröva Mose, slutar i att Gud lovar att även fortsatt gå med folket. Några saker händer i det skeende som beskrivs. En sak som kan tyckas märklig i sammanhanget är att Gud säger åt folket att ta av sig sina smycken (kapitel 33, vers 4–6) – och folket gör det. Smycken ska nog inte här förstås som rena utsmyckningar utan närmast som amuletter, avgudasymboler som bars för att få beskydd, framgång och annat man hoppades på. Med andra ord handlade det om att göra upp med sina avgudar, allt det man hoppades på i tillägg till Gud för att få ett bra liv.

En annan sak som händer är att Mose till sist ber om att få se Guds härlighet. Egentligen ber han om att få möta Guds ansikte – se Guds härlighet i hela sin strålglans. Skulle han leda folket behövde han erfara mer av Gud. Gud låter honom få det han ber om, även om det inte blir just att se hans ansikte. Mose får stå på en klippa med Guds skyddande hand över sig, när Guds härlighet går förbi. 

Om vi tillämpar denna berättelse ur Andra Mosebok in i våra liv – vad kan den betyda för oss? För det första behöver vi, när vi söker livgivande gudsmöten, fundera över vilka »smycken« vi behöver ta av oss. Med andra ord, vilka avgudar – det vi hoppas på förutom Gud – har vi som vi behöver göra upp med? För det andra får vi även likt Mose be Gud att visa sin verklighet för oss – ge oss Gudsmöten som flyttar Gud från teori till verklighet i våra liv. Det tredje och till sist viktigaste är att vi likt Mose ställer oss på klippan under Guds skyddande hand. I Nya testamentet beskrivs klippan i Moseböckerna som en symbol för Kristus. Vi får ställa oss där Gud lovat att vi kan möta Kristus, det vill säga i nådemedlen: Ordet, dopet och nattvarden.

Detta gäller oss alla för att vi inte ska drabbas av »the Big Chill«. Gud kan och vill tillföra liv och värme utifrån. Gud vill vara vårt liv och inte bara en del av våra egna livsagendor. 

Termodynamikens andra huvudsats behöver andligt sett inte ha sista ordet i våra liv!

Hosea 11:4

Denna gång lovar jag ingenting, Gud. Ingen radikalitet eller trofasthet. Men min otro är Din. Ingen färdig teologi eller övertygelser. Men min osäkerhet är Din. Inga böner eller lovsång. Men mitt tigande är Ditt. Ingen rättfärdig eld, men min likgiltighet är Din. Ingen lydnad eller mod, men min tvekan är Din. Ingen kärlek eller skönhet, men stenhjärtat och min fulhet, ja allt – det enda – jag har är Ditt.

Denna dagbokspoesi från något år sedan kom tillbaka till mig då jag läste söndagens texter och ställde mig frågan vad det innebär att växa i tro. Är det att få en tydligare övertygelse? Att kunna flytta berg? Att ständigt vara uppfylld av lov och pris? Ja, visst, allt detta. Men är det då uttryck för en radikal tro? Kanske inte. 

Det är talande att Hosea 11:1–4 finns med bland texterna under kyrkoårets tema »att växa i tro«. För där står ingenting om folkets tro, däremot talas massor om Guds trofasthet. Inte heller evangelietexten, Johannes 16:5–11, nämner människans tro, däremot lyfter den fram Anden som hennes hjälpare. 

»Radikal« kommer från latinets radix som betyder rot. Och av mycket att döma – söndagens texter inte minst, men också talet om senapskornets litenhet och det döende kornet som begravs i jorden – ligger det radikala inte i det kraftfulla utan i det svaga. Som Paulus skriver: »i svagheten blir kraften störst«.

Själv kan jag inte påstå att min tro framstått som kraftfull de senaste åren. I stället för att gå från klarhet till klarhet har det snarare varit fråga om en omvänd process. När jag flyttade långt bort från mycket av det som jag tidigare haft som stöd i tillvaron, tycktes det som blev kvar av tron bara vara en tummetott av vad jag en gång hade. Och hur mycket jag än spanat upp mot toppen av »förklaringsberget« under färdens gång, har jag i stället bara kanat ner till bergets fot. Till berggrunden?

Ja, faktiskt, här bland de osäkra vid bergets fot har jag börjat ana trons mysterium på ett nytt sätt. När jag erkänner att det jag har att komma med vad gäller tro inte liknar något annat än änkans två kopparslantar i Markusevangeliet 12, har den Trofaste börjat träda fram. Inte i härlighet. Men som den som enligt Hosea-texten böjer sig ner. Själv har jag ingenting att komma med, men det jag har anförtror jag åt Dig. Och där är nog roten. Därifrån kan det växa. Ingen annanstans ifrån. Och inte i någon annan kraft än Andens. Modern som lyfter barnet till kinden.

Hantverk som motstånd

Berättelsen om Kristinas skapande börjar med plastlådan i hennes mormors garderob. Den innehöll allt man behövde för att sy och tillsammans med sina kusiner fick Kristina full frihet att skapa. Hon fortsatte att virka sporadiskt, men det ändrades 2019 när Kristina gick igenom en utmattning.

– Det finns någonting i relationen »skapandet, skapelsen, skaparen«, och jag får samtala med Gud när jag håller på, säger Kristina. Bilder: Stina Vingren– Det finns någonting i relationen »skapandet, skapelsen, skaparen«, och jag får samtala med Gud när jag håller på, säger Kristina. Bilder: Stina Vingren

– Då var allting kaos, jag hade mycket ångest och tappade bort allt i mig själv. Men efter att ha träffat läkaren som sjukskrev mig gick jag av någon anledning direkt till garnaffären, säger Kristina. 

Hon kom hem och satte igång att virka nätkassar. 

– Jag fick inte ordning på några tankar i huvudet, allt var ett virrvarr, men i virkningen handlade det bara om »fem luftmaskor, en fast maska, fem luftmaskor, en fast maska«. Virkningen krävde ingenting av mig – den var bara vila. Jag satt och virkade i flera månader.

Genom utmattningen var det svårt för Kristina att uttrycka sina tankar och känslor i ord, som hon tidigare hade brukat. 

– Då slog det mig; jag kanske uttrycker mig i garn? Och jag tänkte på mina förmödrar och alla dukar och bonader som jag har ärvt. Vilka böner, drömmar och suckar, vilken längtan, glädje och sorg har tidigare generationer handarbetat ner i sina alster? Jag känner en sorts existentiell trygghet i att folk har levt före mig. En varm påminnelse om Guds trofasthet. 

Samtidigt undrar Kristina om inte syftet med handarbetet har skiftat genom årtiondena.

– När min mormor var liten fick hon inte följa med på en skolutflykt om hon inte hade någon vinterkappa, så hennes mamma Elsa gick in i ett gammalt förråd och hittade en avlagd herrock. Hon sydde om den till en jättefin kappa till sin dotter så att hon kunde åka på utflykten. Och så sitter jag här med min lilla hobbystickning för att »jag mår bra av det«. Det gör en ödmjuk.

»Jag är så tacksam att jag inte känner något prestationskrav kopplat till det här.«»Jag är så tacksam att jag inte känner något prestationskrav kopplat till det här.«

Året efter sjukskrivningen kunde Kristina återgå till jobbet. Pandemin slog till och alla skulle hålla sig hemma. Hon fyllde 30 och fick en symaskin av sina föräldrar. Kristina började sy, köpte mönster och tyger. Den positiva känslan från virkningen följde med till sömnaden.

– Att kalla det en strategi mot ångest känns som att förminska det, det är mer som en andning, en rytm. Jag är så tacksam att jag inte känner något prestationskrav kopplat till det här – att mina axlar är sänkta. 

Numera blir hantverket en ständig påminnelse om det hon tänker är viktigt. 

– Det finns någonting i relationen »skapandet, skapelsen, skaparen«, och jag får samtala med Gud när jag håller på. Det blir också en form av motståndshandling mot sånt som varken människan eller jorden verkar må bra av, ett för snabbt tempo och ohållbar konsumtion. 

Kristina menar att hantverket hjälper henne att värdesätta det skapade och att se människan bakom ett plagg eller en pryl.

– Klädindustrins fabriker kan såklart ge försörjningsmöjligheter, men också utnyttja människor. Och då har vi inte ens nämnt de klimatavtryck som vår överkonsumtion skapar. Det är lätt att tänka att det inte har med mig att göra, men om man tror att Jesus älskar alla människor, vill man inte leva på bekostnad av någon annan. Jag vill inte göra val som gör det svårare för någon annan att leva. 

När vi pratar är Kristina iklädd en kortärmad blus, som hon sytt av duken som brukade hänga över hennes mormors symaskin när den inte användes. I början sydde Kristina sina alster av nya tyger, men numera skapar hon nästan uteslutande av återbrukade textilier. Från sin mormor har Kristina också fått inspiration till att ta tillvara på det som finns. 

– Jag inser mer och mer att jag inte gillar konsumtionssamhället. Det är svårt att vara konsument, man blir bortkollrad när det alltid finns någon som har intresse av att tjäna pengar.. 

Ibland får Kristina frågan om hon säljer sina alster, eller hur lång tid det tar att sy en skjorta.

– Jag vill inte veta hur lång tid det tar! Jag vill inte sätta tidsramar eller monetära termer på skapandet. Att göra något långsamt och att försöka hålla det borta från prestation går emot våra impulser och hur samhället är uppbyggt. Jag tror att vi mår bra av att göra mer sånt.

Kristina har alltid flera projekt på gång. På hennes bord ligger två små lampskärmar som hon klär om och bakom henne ligger en halvfärdig kofta i tekniken »hönsestrikk«, där hon använder restgarner för att skapa färgglada mönster till sitt syskonbarn. På semestern gillar hon att avsätta mycket tid åt skapandet.

– I somras flätade jag näver, det var så kul att jag bara skuttade runt och nynnade: »Jag håller på med näver!«. Att ägna en helg åt näver per år, det borde nästan alla göra, skrattar Kristina.

Det visade sig att nävern inte räckte till väskan som hon påbörjat. 

– Det här var i juli och nästa gång man kan plocka mer näver är i maj när träden savar. Jaha, tänkte jag, jag brukar ju prata om långsamhet. Det blev en tydlig påminnelse om att man inte kan få allting på en gång.

Kristinas mormor och morfar har lärt henne att se det stora i det enkla.Kristinas mormor och morfar har lärt henne att se det stora i det enkla.

Återigen går tankarna till mormor och morfar. 

– Det var i princip aldrig utanför Östernärke, de levde extremt litet men ändå så stort – för de levde utgivande. Kaffekannan var alltid på och folk var alltid välkomna. Det lilla kan få betyda så vansinnigt mycket. Så vill jag också leva! Nu talar vi om »hållbar konsumtion« som ett sätt att hantera klimatkrisen, men om vi ser annorlunda på vårt sätt att leva spelar det kanske inte så stor roll om det vi överkonsumerar är producerat av återvunnen polyester? Vi kanske helt enkelt behöver leva lite mindre och lite långsammare. Jag låter gärna en halvfärdig näverväska, en dukblus med lite skeva sömmar och minnet av mormor och morfars kaffepanna påminna mig om att det är möjligt. 

En välsignad start på det nya året

Jag tror att varje lokal församlingsgrupp behöver sina trygga ramar med sin kultur och sitt språk för att människor ska kunna växa nära Jesus. Någon gång ibland behöver sedan de troende få möta bröder och systrar från andra församlingar för att känna samhörighet med hela Guds församling. Eftersom våra olika gudstjänstfirande grupper/församlingar har olika traditioner, språk och sätt att fungera, upplever vi kulturkrockar när vi möts. Vinterkonferensen är en trygg plats där sådana möten mellan olika kristna traditioner kan ske.

Betz Assefa predikade i Betlehemskyrkan för ungdomar och vuxna. Bild: Pontus AdefjordBetz Assefa predikade i Betlehemskyrkan för ungdomar och vuxna. Bild: Pontus Adefjord

I år samlades vi kring temat: »Varken genom styrka eller makt utan genom min Ande säger Herren Sebaot« (Sak 4). Detta bibelord visar på att det inte är mänsklig kraft och kunskap som är nyckeln till förändring, utan att det är Gud som kan förändra oss och våra omständigheter genom sin Helige Andes kraft.

Sedan många år tillbaka genomförs Vinterkonferensen som ett samarrangemang mellan ett flertal lokala församlingar/föreningar i Stockholmsområdet och EFS Mittsverige. 

Detta år medverkade sånggrupper, körer, präster, ledare och ungdomsgrupper från Hammarbykyrkans persisk- och svenskspråkiga församling, Betlehemskyrkan tigrinja- och svenskspråkiga församling, S:ta Claras swahili- och svenskspråkiga församling, Mekane Yesus Skärholmen, Evangeliska Brödraförsamlingen, Grödinge församling samt Lötenkyrkan, Uppsala.

Rekordmånga ungdomar från fler än fem ungdomsgrupper deltog i fredagens samlingar. Det är svårt att vara ung i dag med bland annat en ökande existentiell psykisk ohälsa i en osäker omvärld. Vi vill uthålligt möta dem i kärlek med Guds Ord och den Helige Andes kraft. Till vår stora glädje startade också en ny gemensam konfirmationsgrupp, med i skrivande stund åtta deltagare, som ett direkt resultat av den växande samhörigheten som vinterkonferensen är ett uttryck för. Tänkvärt är också att många av ungdomarna uttryckte att de blev berörda av fredagens predikan.

På lördagen medverkade sedan systrar från Mariadöttrarnas kloster i Vallby och delade sina erfarenheter av att överlåta hela sitt liv till Herren Jesus genom klosterliv och tjänst i samhället, på temat: »När människan lyssnar talar Gud, när människan lyder handlar Gud.«

Vi fick också besök av predikanter och evangelister från Heart of Evangelism som vittnade om hur Gud förvandlat deras liv. Om hur Jesus kom in i deras tillvaro av destruktivitet, droger och kriminalitet och förändrade allt. För ingenting är omöjligt för Gud! Han vill fylla oss med sin Helige Andes kraft och använda oss i sin tjänst.

Under lördagens panelsamtal på temat: »Diakoni och evangelisation idag« delade den stora panelen med sig av personliga erfarenheter och bibelord om vårt uppdrag att i ord och handling hjälpa människor att lära känna Jesus Kristus. Det blev ett spännande samtal som inspirerade till nya missionsinitiativ. 

Vi samlade in pengar till EFS nystartade missionsarbete i Armenien, samt till vårt gemensamma diakonala hjälparbete i Stockholm. Konferensen avslutades med festhögmässa i S:ta Clara kyrka. Tre körer, många volontärer och fjorton medverkande präster och diakoner i en fylld kyrka förstärkte upplevelsen av att vi tillsammans får vara delaktiga i Guds stora verk i Sverige idag. 

»Coolt« läger, hajk i minusgrader och goda kursdagar

Sportlovslägret VinterSalt med temat »Coolt?!« samlade femtio barn och femton ledare under fyra dagar i februari. Dagarna erbjöd bibeltimmar, workshops, andakter, lek och tävling, god mat, nya kompisar och till och med lite snö. Ett fantastiskt gäng unga ledare i »Ledarspåret« (årskurs nio och gymnasiet) fick teoretisk undervisning i ledarskap på förmiddagarna, som övergick till praktik under eftermiddagar och kvällar. De förgyllde då lägret med roliga aktiviteter och fick inte minst bli ovärderliga förebilder för barnen på många sätt. Med tacksamhet ser vi fram emot juni och SommarSalt!

Mycket roligt har hänt i EFS Västsverige i början av 2024. Läger, utbildning och hajk är tre av höjdpunkterna.Mycket roligt har hänt i EFS Västsverige i början av 2024. Läger, utbildning och hajk är tre av höjdpunkterna.

Början av 2024 i EFS Västsverige har också bjudit på fortbildning. Under två dagar i januari samlades även upp emot 40 personer för att gå kursen I Trygga Händer. Det blev dagar med mycket goda samtal och möten mellan både anställda och ideella ledare i olika åldrar från ett flertal av våra föreningar i väst.

Även scouterna har dragit ihop ett event i slutet av januari. Ett sprakande och fantastiskt vackert vinterdygn samlades två patruller och ledare från Noltorpskyrkan i Alingsås och Buråskyrkan i Göteborg till Vinterhajk. Väl framme, efter en halkig bilfärd till naturområdet Svartedalen nordost om Göteborg, blev det full aktivitet. Militärtält sattes upp, patrullkamp genomfördes, ved höggs och mat lagades i rejält många minusgrader innan det blev dags för lägerbål och övernattning med eldvakter som byttes av vid kaminerna. Dygnet avslutades med gemensam »vindskyddsgudstjänst«. 

Påsken – en plats för livet

IKEAs reklam – »Plats för livet« – lovar oss praktiska förvaringslösningar för allt det vi helst vill slippa se, men som ändå är en del av våra liv. Bara att stuva undan och slippa hantera – det som inte syns finns som bekant inte. Reklamen får mig att reflektera över vad vi gömmer och glömmer? Häromdagen kommenterade någon att; »Ja just det, pandemin, den har har vi så gott som glömt nu. Så skönt att allt det är över!«

Alla är vi djupt tacksamma över att tiden av restriktioner och isolering är över – för den här gången. Men vilka erfarenheter och lärdomar har vi tagit med oss från den omskakande upplevelsen? Under pandemin blev det tydligt att tryggheten i praktiken ibland hängde på en väldigt skör tråd av yttre säkerhet också för många kristna. Står vi som enskilda och gemenskaper på en stabilare grund nu eller har vi stoppat undan både pandemin och dess maning i glömskans förvaringssystem och återvänt till den illusoriska tryggheten i strukturer och system?

I detta nummer kan vi läsa om Sang-Hwa Kim från Nordkorea – om hur hon kom till tro i ett land där det är förbjudet att vara kristen. Om rädslan för det uppenbara hot som fanns mot henne säger hon: »Hungern blev större än oron och rädslan.« Den längtan hon beskriver öppnar för den enda grund och trygghet som håller i mötet med livets osäkerhet och världens oro: tron på Jesus Kristus.

I påskens berättelse möter vi hela livets skala från glädje till djupaste sorg, från jubel till bittraste hat och våld. När allt hopp mänskligt sett är ute och världen ser mörkare ut än någonsin tidigare, då bryter påskdagens ljus igenom. Jesus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden och ingenting kan någonsin skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus! Enbart på den grunden och med den tilliten kan vi möta vad än framtiden bär.

Påskens löfte är det rakt motsatta mot avancerade förvaringssystem för borttrollande av oönskade inslag i interiören. I stället för att gömma och glömma förmedlar påsken att vi får komma till korset med allt; våra sår, våra misslyckanden och synder – små som stora. Till korset får vi också bära vår rädsla för smärta och död i alla dess former.

Persiko­trädets predikan

Det var inte förrän min man och jag började plantera olika sorters fruktträd som vi insåg hur många varianter av skadedjur och svampar det finns som kan angripa träden. Persikoträdet jag glatt mig extra över drabbades också och behandlades efter konstens alla regler.

Frukterna växte trots angrepp, och på grund av att jag inte ville gallra bland de få frukter vi hade bröts en gren, men som tur var gick den inte av. Snören och kirurgtejp fixade grenen och frukten mognade och åts upp.

Strax innan växterna gick in i vintervila pillade jag bort kirurgtejpen. Och häromdagen gick jag ut i växthuset för första gången på flera månader. Där står det lilla trädet, översållat av små, små knoppar som ska blomma lagom till påsk. Av förra årets skador syns inget. 

Tankarna fladdrar iväg där jag står vid trädet, förundrad över läkeprocessen. Medveten om att jag kommer behöva behandla trädet mot svamp även i år, tänker jag: Är det inte något liknande med oss människor?

Det mesta i livet handlar om relationer. Så är det i samhället i stort, och så är det i kyrkan. Bilden av att vi drabbas av skadedjur och svampar känns kanske inte så rolig och haltar givetvis. Men ingen av oss går genom livet utan att det bitvis skaver och gör ont.

Livet är komplext. Som människor möter vi många dimensioner av både oss själva och andra. Sår som tillfogats oss och som vi trott oss bearbeta kan plötsligt dyka upp i ett nytt sammanhang. Hela livet reflekterar vi över olika sidor hos oss själva och arbetar med vår egen person, samtidigt som vi fortsätter att interagera med andra människor. Ibland blir det konflikter mellan oss människor och i våra föreningar. Ofta önskar vi att alla bara var överens, men kanske skulle vi må bra av att landa i att livet sällan är så. Livet är inte »antingen eller«, utan oftast »både och«. 

Mitt persikoträd var – och är förmodligen fortfarande – drabbat av svamp, en gren var bruten. Ändå bar den grenen frukt förra sommaren. Fastan som vi precis gått igenom har med sina bibeltexter hjälpt oss till djupare reflektion över livets komplexitet. Teman som »prövningens stund«, »den kämpande tron« och »kampen mot ondskan« tydliggör att livet är mång-facetterat.

Påsken står för dörren och visar för oss hur allt blir återupprättat i Jesus Kristus. Än ser vi inte allt. Vi lever i en värld där Guds rike är här och nu, samtidigt som vi väntar på att det en dag ska komma i fulla mått. I denna tid av bristfällighet i våra egna liv och våra relationer med varandra får vi leva som trädet i växthuset. Skadade, blommande och fruktbärande – samtidigt.

Till påsk badar persikoträdet i ett hav av rosa blommor som instämmer i proklamationen på påskdagen: Kristus är uppstånden! Uppståndelsens liv blir synligt i min kropp och i vår gemenskap.

»Vårt viktigaste vapen är kärlek«

– Under påsken minns vi Jesus praktiska kärlek och hur han offrade sig själv för världen. På samma sätt behöver vi också visa kärlek till de vi har runtomkring oss på ett konkret sätt, säger hon

Det är en kylig vårkväll i södra Tanzania. Arbetsdagen är egentligen slut, om nu arbetsdagar någonsin tar slut för människor som Joyce Ngandango. Situationen för utsatta barn blir inte bättre för att det är helg, eller kväll. Snarare tvärtom. 

– Idag har det ringt hela dagen om en liten pojke i stort behov av ett tryggt boende. Han kom precis hit, berättar Joyce.

– Våldet mot barn i hemmen har ökat i Iringa de senaste åren, berättar Joyce Ngandango. Bilder: Magdalena Vogt– Våldet mot barn i hemmen har ökat i Iringa de senaste åren, berättar Joyce Ngandango. Bilder: Magdalena Vogt

Sedan åtta år tillbaka arbetar Joyce som pastor och föreståndare på Huruma Children’s Center i Iringa. Det är ett center som drivs av den evangelisk-lutherska kyrkan med fokus på barn i mycket utsatta situationer. Hit kommer barn som utsatts för våld eller övergrepp, eller som av andra skäl behöver ett nytt hem. Joyce bor själv på centret tillsammans med sin egen familj – tre små barn och en man som är lärare. Att arbeta här är mer än ett jobb, det är ett liv. 

Den lilla pojken som just anlänt är 7 år gammal. Joyce berättar att mamman hade förlagt en mindre summa pengar, ungefär 40 kronor. Hon trodde att pojken stulit sedlarna, så hon började slå honom och bröt båda hans armar. Morgonen efter skickade hon iväg barnet som vanligt till skolan igen, trots att han knappt kunde bära sin väska.

– Det var läraren som upptäckte att pojken inte mådde bra, och att båda armarna var brutna. Hon slog larm och anmälde misshandeln till polisen. Sedan ringde de till oss.

Joyce är upprörd. Trots att hon sett hundratals liknande situationer är hon väldigt omskakad, både ledsen och vred. 

– Och vet ni var de försvunna pengarna var? De låg på soffan. Det upptäckte mamman när hon redan slagit pojken gul och blå. 40 kronor!

Joyce skakar på huvudet. Problemet är också att den lilla pojken har fyra syskon. Det finns ingen pappa och när mamman med största sannolikhet blir fängslad för övergreppet, har de ingen som kan ta hand om dem. Att hitta goda fosterfamiljer är svårt och tar tid. Joyce är väl medveten om det problematiska med institutionsplaceringar, men i dagsläget behövs ändå det här akutboendet. 

– Det är väldigt högt tryck på centret. Behoven är stora och våldet i hemmen har ökat de senaste åren. Som Jesus efterföljare är det vår plikt att engagera oss i de praktiska problem vi ser i samhället. Det finns inga enkla lösningar, men vi måste göra det vi kan, fortsätter Joyce.

I dag bor 77 barn på centret. Joyce och hennes kollegor har ett tätt samarbete med polisen och andra myndigheter för att säkerställa att barnen får den hjälp och det stöd de behöver, men också att de som behandlat barnen illa blir straffade. Vissa barn har också skyddsbehov. Det kan till exempel finnas en hotbild mot barn som vittnar i rättsprocesser. Arbetet kräver både kunskap och mod. Joyce menar också att kyrkan har en alldeles unik roll att spela för att barnen ska få själslig upprättelse och få sin värdighet tillbaka. Det viktigaste vapnet i kampen mot brustenheten är kärlek.

Huruma Children’s Center har funnits i 30 år. Det öppnade när rädslan för HIV/AIDS gjorde att många barn till AIDS-sjuka föräldrar blev övergivna och utstötta. Idag bor ett 80-tal barn på centret. Många av barnen har fallit offer för våld eller övergrepp, eller har av andra skäl behov av ett nytt hem. Centret är ett exempel på det diakonala arbete som bedrivs av den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania. Under påsken uppmärksammar vi särskilt de diakonala insatser som EFS systerkyrkor och partner i våra samarbetsländer arbetar med under temat »Älska din nästa«.Huruma Children’s Center har funnits i 30 år. Det öppnade när rädslan för HIV/AIDS gjorde att många barn till AIDS-sjuka föräldrar blev övergivna och utstötta. Idag bor ett 80-tal barn på centret. Många av barnen har fallit offer för våld eller övergrepp, eller har av andra skäl behov av ett nytt hem. Centret är ett exempel på det diakonala arbete som bedrivs av den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania. Under påsken uppmärksammar vi särskilt de diakonala insatser som EFS systerkyrkor och partner i våra samarbetsländer arbetar med under temat »Älska din nästa«.

– Vi finns här först och främst för att vi älskar de här barnen. Det spelar ingen roll vad de har gjort, eller hur andra människor har behandlat dem. Vår kallelse är att möta dem med kärlek, och när någon är älskad kan mycket förändras i deras liv. 

Förutom Joyce finns också en annan utbildad pastor och själavårdare på centret. Han arbetar främst med samtal och bibelundervisning, vilket är en viktig del av verksamheten på Huruma. Under årens lopp har 1 800 barn vuxit upp på centret. Idag är många av dem vuxna. Joyce menar att det är ett stort mirakel att så många av dem nu lever välfungerande liv, med tanke på de trauman de genomlevt. 

– Vi vet att Guds ord och människors kärlek har en särskild kraft att hela och upprätta, och vi ser det igen och igen. Vi gråter med de barn som gråter och vi möter deras behov – praktiska såväl som andliga och själsliga. Det viktigaste för mig är att barnen vi har här verkligen får känna sig älskade, och det är jag stolt att kunna säga att de gör här.

– Vår kallelse är att möta barnen med kärlek, säger Joyce.– Vår kallelse är att möta barnen med kärlek, säger Joyce.

Döden på armlängds avstånd

Religionshistorikern Britt-Mari Näsström säger i en intervju att »Vår kultur vill inte erkänna döden«, där hon bland annat talar om att vi flyr tanken på att vi själva ska dö. Det är inte svårt att ge henne rätt. Vi lever i en samtid som uppvisar alla tänkbara symtom på detta. 

Ett lite udda exempel på detta är »kryonik«. Elon Musk och Paris Hilton är några av de ungefär 4 000 personer som står i kö för att få en kryonisk förvaring av sina kroppar när de avlidit. Kryonik kommer av ordet för iskall på grekiska. »Kryonbevaring« innebär konkret att kroppen fryses ner i flytande kväve (−196 °C) så snart som möjligt efter att döden inträtt. Tanken är att kroppen sedan, i en framtid när sjukdomarnas och dödens gåtor är lösta, ska tinas upp och återställas till livet igen. Cirka 500 personer i hela världen har redan låtit sig bli nedfrysta i flytande kväve efter sin död. I Tyskland var priset för en sådan djupfrysning 2023 lite drygt två miljoner kronor. 

Detta är ett uttryck för den teknologiska förhoppning inför döden som vissa (rika) i högteknologiska länder kan ha. »Förhoppning« är rätt ord att använda här. Varken tekniken att tina upp, eller de medicinska framstegen nödvändiga för att återuppliva avlidnas kroppar, finns ännu.

Nej, i vår sekulära kultur vill vi inte erkänna döden. Frågor om döden och vad som händer efter den är för många människor de svåraste att tala om. Samtidigt tränger sig döden ständigt på. Den kan göra det genom att någon i vår närhet avlider eller genom medias rapportering om krig, våldsbrott och sprängningar. Rädslan och frågorna är trots allt svåra att undvika.

Hur kan vi då som kristna hantera frågorna om döden?

Det första vi kan säga är att kristen tro inte förnekar att dessa frågor är svåra. Död och lidande tillhör gudsupprorets komplexa följder. Döden beskrivs ytterst som en konsekvens av att synden kommit in i världen (Rom 6:23). Bibeln säger också att döden är en fiende, den sista fienden som ska förintas (1 Kor 15:26). Som kristna är vi inte undantagna från alla de utmaningar som finns kring döden. Även troende kristna brottas med frågor inför sin egen och anhörigas död. Kanske är det inte alltid döden som sådan som känns jobbig, utan snarare det avklädande och lidande som kan föregå den.

Det andra vi kan lyfta fram är att det är fullt legitimt också för en kristen att sörja döden. Exempelvis sörjde Jesus när hans vän Lasarus hade dött (Joh 11). I kristen tro finns inget stoiskt ideal om att vara opåverkad och oberörd av död och tragedier. Det är legitimt att liksom Jesus vara arg på död och lidande, att gråta över att livet med nära och kära här i tiden tar slut, att känna sorg över att ens eget liv håller på att rinna ut.

En tredje sak att notera är att det samtidigt inte är en hopplöshetens sorg. Paulus skriver i Första Thessalonikerbrevet kapitel 4 vers 13–14: »Bröder, vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.« Också en kristen sörjer, men inte utan hopp som de andra! Den kristnes hopp är inte bara en »förhoppning« om att döden en dag ska besegras av teknologiska och medicinska framsteg. Nej, hopp står i kristen tro inte för något man chansar på, det står för något som med säkerhet kommer i framtiden. 

Bakgrunden till denna visshet var för Paulus att Jesus inte bara korsfästes utan också uppstod. Uppståndelsen handlade inte om ett spöke – en ande – som gick igen, eller en zombie i en själlös kropp. Beskrivningen av den uppståndne Jesus handlade om konkreta fysiska möten där »hela« Jesus med ande, kropp och själ umgicks med sina lärjungar. Han samtalade med dem, lät dem röra vid honom och äta med honom (se exempelvis Lukasevangeliet kapitel 24). Paulus argumenterar i Första Korinthierbrevet 15 kraftfullt för att Jesus uppståndelse är en verklig historisk händelse. Han hade visat sig för apostlarna (vers 4 och 7). Vid ett tillfälle visade han sig för över 500 personer samtidigt. De flesta av dem var ännu vid liv när Paulus skrev sitt brev (vers 6). Det gick med andra ord bra för brevets mottagare att kolla upp att det Paulus skrev stämde. Paulus skulle inte ha kommit undan med några lögner här. Jesus hade också visat sig för Paulus själv – och det medan han var en fiende till Jesus och de kristna (vers 8–9). Det var bakgrunden till att Paulus blev en kristen. 

Paulus säger mot slutet av avsnittet om döden och uppståndelsen, när han talar om vad som till sist kommer att hända: »Döden är uppslukad och segern är vunnen« (vers 54). Det är hans sätt att uttrycka det kristna hoppet.

En intressant detalj är att de kristna i Nya testamentet började tala om döden som en sömn, inte ett slut eller utslocknande. De gjorde det i Jesu efterföljd. I Markusevangeliet kapitel 5 kan vi läsa om synagogföreståndaren Jairos som hade en sjuk dotter. Dottern hinner dö innan Jesus kommer fram till Jairos hus. När Jesus går in i huset säger han till dem som utan hopp sörjer den döda flickan: »Flickan är inte död, hon sover.«

När Jesus i evangelierna vid ett par tillfällen uppväckte döda, föregrep han vad som blev följden av hans egen död och uppståndelse: att döden inte längre hade sista ordet. Döden är för oss som tillhör Jesus Kristus inte slutet. Vi kan vara sorgsna och arga, upprörda och frågande, men vi behöver inte vara rädda för döden. Den är, säger Nya testamentet, som en sömn som Herren Jesus ska väcka oss ur. På andra sidan döden ska livets Herre, Jesus Kristus, fatta din hand liksom han fattade Jairos dotters hand och säga: »Lilla vän, jag säger dig, stig upp.« Det är något helt annat än kryonikens osäkra förhoppningar om kommande medicinska och teknologiska framsteg. Att resa upp döda är något vår Herre gjort tidigare och kommer att göra igen. 

Måste jag vittna om min tro för andra?

Fråga: Ibland kan jag känna mig stressad över att jag borde vittna om min tro för andra. Jag tycker det känns både svårt och läskigt och jag har egentligen ingen lust att göra det. Hur kan jag tänka kring det här?
Ebba, 16 år

Svar: Det sköna svaret är att du egentligen inte behöver göra något alls. Förutom att följa Jesus. För när du följer Jesus blir ditt liv just en berättelse om honom. Detta märks i många av Bibelns berättelser. Kanske har du någon gång läst Matteusevangeliet? I kapitel 18 vers 21–22 kommer lärjungen Petrus till Jesus och frågar »Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?« Petrus hade gått bredvid Jesus och tänkte nog att han drog till med ett högt tal i och med att många rabbiner undervisade att man skulle förlåta tre gånger. Men som vanligt är Jesus mer än vi kan ana. Han svarar: »Jag säger dig, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.« I »Vår Fader« lär Jesus oss att vi blir förlåtna så som vi förlåter andra. Det smakar ju väldigt gott att få bli helt förlåten av Jesus. 

Så vad har då detta att göra med att »vittna om min tro för andra«? Väldigt mycket – likt allt Jesus undervisar om. Ofta kanske du tynger dig med lögnen att du inte är bra på att vittna om Jesus? Följ Jesus i ord och handling, så sker vittnandet automatiskt! Om du till exempel förlåter din bror som lurat dig, din granne som baktalat dig eller din vän som sårat dig, blir ditt val att förlåta ett vittnesbörd om Jesus kraft i dig. Samma princip gäller alla andra bud han gett: att be, ge, fasta, älska, hjälpa och så vidare. Du behöver inte följa dem för att det skall märkas, försök i stället oftast att det inte ska märkas – då kan ju den helige Ande välja vilka exempel han vill lyfta fram respektive vilka du i glädje får göra i det fördolda.

Hitta din stil för att berätta för andra om Jesus. Kanske är du konfrontativ som Petrus eller intellektuell likt Paulus? En inbjudare som Matteus eller offrande likt Stefanos? Vittnar du om din omvändelse, visar omsorg eller hjälper andra som har det svårt? Bibeln är sprängfylld av olika stilar och sätt att berätta på. Eftersom Gud har skapat oss unika behöver vi använda våra olikheter. Du behöver inte spela någon »roll«, utan du får helt enkelt vara dig själv. Kan det vara så att vi tänker att evangelisation behöver se ut på ett visst sätt? Om vi i vår personlighet känner oss långt ifrån det sättet, finns risken att lusten till att prata om tron inte blir särskilt stor. Följ Jesus och var dig själv! Den helige Ande kommer att guida dig att leva i missionsbefallningen: Gå därför ut och gör alla folk till mina lärjungar.