Hoppfull integration

För några år sedan hörde Stockholms Ynglingaförening av sig och ville ge en gåva till integrationsarbetet för EFS och Equmeniakyrkan. Detta har lett fram till den integrationskurs som startats i år. Från EFS deltar Betlehemskyrkan i årets kurs tillsammans med några församlingar från Equmeniakyrkan. Flera av de deltagande församlingarna består av olika språkgrupper och har därför ett behov av integration i sitt eget sammanhang. Inför kursen 2025 kommer det att finnas möjlighet för tre nya EFS-föreningar att gå kursen tillsammans med tre nya församlingar från Equmeniakyrkan. Kursen riktar sig både till föreningar med flera språkgrupper och föreningar som enbart har verksamhet på svenska. Fristående EFS-föreningar och samarbetskyrkor är båda målgrupper.

Kursen pågår under ett år och har tre träffar på Hagabergs folkhögskola, med en övernattning vid varje tillfälle. Under träffarna kommer flera olika föreläsare undervisa om integration. Deltagare från tidigare år kommer även kunna vara med och dela sina erfarenheter. Mycket tid ges till att nätverka mellan grupperna och till att processa hur man kan utveckla integrationsarbetet i sitt eget sammanhang. Ett mål med kursen är att uppmuntra till evangelisation i integration. En viktig komponent är att kursen inte ger en färdig modell, utan uppmuntrar och utmanar den lokala föreningen/församlingen att hitta vägen framåt. Svaret på frågan »Hur ser integration ut i praktiken?« behöver inte vara exakt samma överallt.

Tanken är att denna kurs ska gå under fem års tid med nya föreningar varje år. Det innebär att många föreningar/församlingar kommer att kunna gå kursen, och vi tror verkligen att den kan göra skillnad. Det innebär också nätverkande och möjlighet till samverkan, inte bara mellan dem som går kursen ett aktuellt år, utan också med dem som gått den tidigare. 

Årets kurs hade sin inledande träff i januari. En viktig frågeställning som lyftes under helgen var hur man kan integrera ungdomarna. Flera lyfte upp hur situationen ser ut för ungdomar som växer upp i ett mångkulturellt sammanhang, där vuxna lever i sin kultur medan ungdomarna lever i båda kulturerna. Det gemensamma ungdomsarbetet är därför viktigt för integrationen. 

Andra träffen för i år är i april, sedan väntar en sista träff i september. Under det sista tillfället kommer det finnas möjlighet att komma på studiebesök för intresserade grupper. 

Om ett sammanhang hittar en gemensam vision (ofta någon slags mission »utanför« församlingen), kan man bygga församling även om man inte alltid firar gudstjänst tillsammans. Ett viktigt mål för kursen är att hjälpa föreningar/församlingar att hitta sina visioner – så att gemenskap kan byggas, samtidigt som gruppers olikheter får finnas och till och med frodas.

Kompass för livet

– Vi behöver veta hur den kristna tron sitter ihop, och framför allt hur det vi möter i livet hör ihop med Gud. Sådan kunskap hjälper oss att leva, tro och vittna, berättar Tomas Nygren, lektor på Johannelunds teologiska högskola.

 
Boken sammanfattar den kristna tron och dess praktiska följder i korta kapitel. 

– Den kristna tron är inte en torr teori, utan en levande verklighet, säger Tomas.

I slutet av boken finns diskussionsfrågor för enskild eller gemensam fördjupning. Adam Govik, konsulent i Vasakyrkan i Umeå, säger följande om boken: »Den kommer att utrusta och lärjungaträna både dig som är nyfrälst och dig som har gått i kyrkan hela ditt liv.«

Romarbrevet 11:33–36

Tron på Gud såsom en gemenskap av tre, växer fram ur de första kristnas erfarenhet av Gud. Den Gud som tidigare varit över dem som Fadern, gick nu bredvid dem som Sonen, och kom sedan till dem var och en genom den helige Ande. Det är alltså när de försöker sätta ord på vad de varit med om, som treenighetsläran växer fram. Den gror ur deras erfarenheter av Gud, inte utifrån deras spekulationer om Gud. Författaren Peter Halldorf skriver: »Guds treenighet är paradoxalt nog den för förnuftet mest oåtkomliga kristna tanken, och på samma gång den tanke som gör Gud verklig och gripbar för människan.« 

Ja, hur kan Gud vara i evighet endast en Gud, och ändå så tydligt i skriften tre personer: Fader, Son och Ande? Kanske är det så att den väsentligaste innebörden av läran om treenigheten är att Gud till sitt djupaste väsen är gemenskap. För visst är det så, att när vi får uppleva förtrolig, djup och innerlig samvaro, om så bara för en kort stund med en annan människa, så är det något av hela tillvarons finaste gåva! Det kan finnas tillfällen i livet då det är skönt att sitta ensam på en höjd och se ut över underbara vidder, men för det mesta blir den stunden så mycket mer fullödig om man har någon vid sin sida att dela upplevelsen med. 

Flera texter i Bibeln vill framhålla att Gud var i gemenskap, till och med före världens skapelse. I 1 Mos 1:26 säger Skaparen: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.« Gud är alltså inte ensam i universum! Inte ens före alltings skapelse. När kyrkofadern Gregorius av Nanzianos på 300-talet försöker beskriva det som inte låter sig beskrivas – Treenigheten – använder han det grekiska ordet perichoresis, som i sig själv är ett extraordinärt ord och skulle kunna översättas med betydelsen: »En djup union. En gemenskap mellan personer, utan förlust av individuell identitet. En gemenskap som är så stark, att om någon gråter så smakar även de andra salt.«

På söndag, den 26 maj 2024, infaller den Heliga Trefaldighets Dag. Låt oss stanna upp i tillbedjan inför den Gud vi aldrig kan förklara eller förstå fullt ut, med lovprisningen: »Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.«

Recension: Lausannedeklarationen ännu relevant

Recension. I skrivande stund är det bara ett par månader sedan jag första gången (så vitt jag vet) blev beskriven som »evangelikal«. Jag hoppade till lite, för det är inte en etikett jag är van vid att bära, eller ett ord som jag känt mig helt bekväm med. Själv har jag föredragit »evangelisk«. Även om jag vet att begreppen överlappar varandra har jag, som många andra, mer betonat skillnaderna mellan dem.

Därför var det roligt att få vidga begreppet evangelikal lite genom att läsa om Lausannedeklarationen och rörelsen, som i år firar att det gått 50 år sedan den första kongressen i Lausanne. Med risk för att en del evangelikaler i sin tur hoppar till skulle jag nämligen vilja kalla deklarationen för en evangelikal bekännelseskrift. Deklarationen har påverkat hela den världsvida kyrkan och även svensk kristenhet, så det handlar om en bred och ganska generös definition av ordet evangelikal. I Sverige skedde den påverkan inte minst genom EFS som gav ut några av kongressens föredrag i boken Budskapet från Lausanne (EFS-förlaget, 1977).

Jubileumsboken Goda nyheter för hela världen har tre delar, där den första och kortaste ger en historisk överblick av Lausannerörelsen. Nedslag görs i dess olika kongresser och läsaren får lära känna rörelsen både internationellt och i Sverige. I den andra delen reflekterar skribenter från olika sammanhang över deklarationens 15 punkter. Här finns samma ekumeniska bredd som kännetecknat Lausannerörelsens kongresser och arbete sedan första stund. De som närvarat vid kongresserna berättar om hur det, trots teologiska skillnader, fanns en djup känsla av enhet och den goda, inspirerande »Lausanne-andan« som präglade arbetet.

När jag läser Lausannedeklarationens formuleringar från 1974 och de nya reflektionerna slås jag av att deklarationen har en stark drivkraft. Punkterna bekräftar tron (var vi står) på ett antal områden. De bekänner också försummelse och synd (var vi ibland har varit) på flera av dessa områden. Sedan blickar de framåt och ger en tydlig riktning (vart vill vi). Det är inte en inåtvänd bekännelse som syftar till att stänga någon ute, i stället är det i hög grad ett dokument som uppmuntrar till utåtriktad handling. En stark uppmaning till Guds folk att gå ut med evangeliet om Jesus och att leva ut Guds kärlek till världen. Deklarationen i sig är lika relevant idag, men skribenternas reflektioner gör den ännu mer tillgänglig och lyfter ibland fram aspekter som jag kanske inte hade upptäckt på egen hand.

Den tredje delen består av ett antal utblickar över evangelisationens och missionens utmaningar idag. Här blir läsaren både uppmuntrad och utmanad att tänka vidare över kyrkans och sin egen kallelse att proklamera de goda nyheterna för hela världen.

Man skulle kunna tro att de många skribenterna skulle göra boken alldeles för spretig, men de korta och välskrivna artiklarna hålls ihop likt olika stämmor i en kör. Det är lättlästa texter som samtidigt ger mycket att fundera över. Boken gör sig bra för egen läsning och fördjupning men kommer nog bäst till sin rätt i en samtalscirkel. Kanske är det ett bra sätt för din förening, församling, bönegrupp eller hemgrupp att uppmärksamma Lausannerörelsens jubelår?

P.S. Efter att ha läst boken bär jag gärna etiketten »evangelikal«.

Varför så mycket våld?

»Det är ju bara krig hela tiden!« Många är de bibelläsare som har brustit ut i denna klagan. Boken som skulle handla om kärlek, nåd och barmhärtighet visar sig innehålla påfallande mycket lidande och död – särskilt när vi läser Gamla testamentets texter.

Döden möter oss i flera skepnader. Mest iögonfallande är de många krig som Israel utkämpar, varav en hel del sker på Guds uttryckliga befallning. Men även Gamla testamentets domshandlingar innebär ett våldsamt slut för dem som drabbas; mest kända är syndafloden och domen över Sodom och Gomorra. Till detta kan läggas Gamla testamentets acceptans av dödsstraff, som skaver betänkligt mot dagens svenska rättsuppfattning.

Hur ska vi som kristna förhålla oss till detta? Det här är en fråga som har med både bibelsyn och gudsbild att göra. Och, vill jag tillägga, med världsbild och självbild. Låt mig därför kommentera vart och ett av dessa begrepp nedan.

Det mesta som rör förståelsen av Bibelns texter har i någon mening med vår bibelsyn att göra. Kan en bok som innehåller så mycket våld och dödande vara förtjänt av beskrivningen »Guds ord«? Ytterst sett är förstås detta en trosfråga, men ett tungt vägande skäl för att ta Bibelns blodiga texter på allvar är att varken Jesus eller apostlarna väljer att göra upp med dessa. Ingenstans i Nya testamentet finns det någon kritik vare sig av Gamla testamentets krigs- eller domsskildringar!

 Därmed är vi inne på frågan om gudsbild. För vad berättar egentligen dessa texter om Gud? Ett genomgående drag i hela Bibeln är att Herren beskrivs både som helig och barmhärtig, både som rättfärdig och nådefull. Men i våra dagars förkunnelse finns i många fall en ensidighet i beskrivningen av Gud. Kan det vara så att vissa av våra reaktioner på dessa texter har mer med vår förvanskade gudsbild att göra än med ett sanningssökande studium av Guds ord? I så fall kan kanske Bibelns svårsmälta texter ha ett särskilt viktigt budskap till just oss – för att vår bild av universums Herre inte ska reduceras till en projektion av våra egna värderingar.

Även världsbilden blir på så sätt avgörande för hur vi nalkas Bibelns texter om krig och dödande. Om Gud i första hand finns till för att bekräfta oss som människor, att boosta vårt ego och att hjälpa oss att »lyckas i livet« är det ju självklart att texter där han i stället går till rätta med vår synd ses som ett misslyckande. Men om vi i stället ansluter oss till Bibelns världsbild – som sätter Herren i universums centrum, och som tar för givet att det är skapelsen som har till uppgift att betjäna Skaparen – blir perspektivet annorlunda. Den Gud som en gång gav oss livet är helt enkelt i sin fulla rätt att ta livet ifrån oss. Faktum är att det är därför som Bibelns författare med sådan hänförelse talar om Guds nåd: Nåden är den rättfärdige Gudens oförtjänta gåva till en i synd fallen mänsklighet.

Och då har vi till sist landat i frågan om självbild. När vi beskyller Gud för att vara hård i sin behandling av oss människor, bygger ju detta på tron att vi förtjänat något annat. Men Bibelns budskap tycks i allt väsentligt vara det motsatta. »Alla har syndat och saknar härligheten från Gud«, skriver Paulus (Rom 3:23). Och när judarna kommer tillbaka från sin fångenskap i Babylonien – en av Gamla testamentets mest omskakande domshandlingar – förkunnar Esra: »Efter allt det som drabbat oss på grund av våra onda gärningar och den stora skuld vi dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade« (Esra 9:13, min kursivering).

Vad får då detta för konsekvenser i mötet med bibeltexter om lidande och död? Ja, om vi ser till Bibelns domstexter kan vi konstatera att så gott som alla dessa har Guds rättfärdiga reaktion över synden som motivering. Till skillnad från många hedniska myter är Bibelns Gud inte en nyckfull despot, vars domshandlingar vittnar om moralisk kluvenhet eller dåligt humör. Nej, varje gång som Herren dömer människan ger han tydliga motiveringar till sitt agerande.

På motsvarande sätt beskrivs de så kallade utrotningskrigen mot kanaaneerna som konsekvenser av dessa folkslags synd och dekadens; där alltså Israel som Guds utvalda folk får agera Herrens förlängda arm i att utkräva domen över hedningarna. 

När det gäller dödsstraffet visar det sig att när detta tillämpas på mördare, är motiveringen något helt annat än simpel hämnd – nämligen varje människas okränkbara värde: »Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild« (1 Mos 9:6).

Ingen kan säga att ovanstående texter skulle vara lättsmälta. Men en lättsmält Bibel skulle å andra sidan göra väldigt lite rättvisa åt en komplex och i synd fallen värld. 

Att bli sedd

När jag ber Marianne Daou, som arbetar på satellit-tv-nätverket Sat-7, att sammanfatta det viktigaste budskapet som hon och hennes kollegor kan förmedla till unga i Mellanöstern svarar hon: »Jag ser dig, jag hör dig. Du är accepterad och älskad.« 

Marianne och jag träffades under Sat-7:s årliga partnerkonferens och EFS är en av många organisationer som är med och bidrar till Sat-7:s vision att göra Guds kärlek synlig för människor i Mellanöstern och Nordafrika.

Marianne arbetar på den arabisktalande kanalen, både som programledare och med deras uppföljande arbete i sociala medier. Hon beskrev hur hon upplever att många unga i Mellanöstern har tappat hoppet. De har vuxit upp i skuggan av krig, politisk oro och konsekvenserna av klimatförändringar. De möter också, precis som många av oss andra, en retuscherad verklighet på sociala medier. Alltför många saknar framtidstro, berättar Marianne. Därför är just det uppföljande arbetet så viktigt, där Sat 7:s team får möta tittarnas personliga frågor och kamp.

»Jag ser dig.« De orden hänger kvar i mig efter mötet med Marianne. Att vara sedd. Att bli sedd. Ett djupt mänskligt behov. Och jag tänker på kvinnan vid brunnen i Johannes-evangeliets fjärde kapitel. Hon var utstött och förkastad i sin by och fick därför hämta vatten när solen brände som värst. Jesus ser kvinnan. Och i mötet med honom får hon möta sin synd och bli upprättad. Hon blir sedan den som får komma med goda nyheter om Messias till sin by. Jesus blick ser, upprättar och bekräftar. 

Att bli sedd av Jesus är att bli mött på djupet, i vårt allra innersta. I det mötet får vi ta emot det levande vatten som blir en källa som aldrig sinar i våra liv. Och vi kan få kraft, mod och kärlek att se andra människor så att vi kan säga till dem som vi möter: »Jag ser dig.«

Är yttersta tiden nu?

Att tala om den yttersta tiden och tidens tecken har en tendens att väcka känslor. I vissa sammanhang är intresset stort och ämnet återkommande. Där talar man gärna om till exempel Kristi återkomst, Antikrist, de olika tecknen för Jesu tillkommelse, tusenårsriket, profetia och yttersta domen. I andra sammanhang är osäkerheten stor, vilket gör att det finns en tendens att undvika ämnet. Där är det i stort sett bara i trosbekännelsens ord om Kristi återkomst som saken nämns – och förstås i samband med Domssöndagens textläsningar. 

I det första fallet är det inte ovanligt att vissa predikanter särskilt förknippas med förkunnelsen. Där finns också ofta en ganska stor samsyn om tidstecken, händelseförlopp och tolkning av samtiden, om än vissa tolkningar kan vålla rejäl debatt. I det andra fallet saknas denna samsyn, och flertalet förkunnare i denna fåra är försiktiga med att över huvud taget tala om och utlägga texterna om den yttersta tiden och tidens tecken. Ibland beror försiktigheten på okunnighet, men lika ofta beror den nog på ett slags allmänt ointresse för saken.

I följande artikel vill jag titta lite närmare på ett urval bibeltexter för att se vad de kan lära oss om den yttersta tiden och tidens tecken. Det behöver knappast sägas att det handlar om en skiss, inget annat.

Kardinalstället i Nya testamentet när det gäller undervisningen om den yttersta tiden är Matteusevangeliet 24–25 med parallellerna i Markusevangeliet 13 och Lukasevangeliet 21. Dessa ställen innehåller det som brukar kallas Jesu eskatologiska tal, alltså hans tal om just den yttersta tiden.

Men nu är det inte enbart i dessa kapitel som formuleringar som »den yttersta tiden« eller »den sista tiden« eller bara »tiden« förekommer. Tvärtom möter vi begrepp som dessa på flera ställen i Nya testamentet. Det är ett uttryck som Jesus själv använder när han talar om sin ankomst till världen. Hans egen sammanfattning av sitt budskap i början på Markusevangeliet lyder: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet« (Mark 1:15).

När Petrus i sitt första brev skriver till brevmottagarna om hur de ska leva som kristna, knyter han an till Jesu ankomst bland annat med orden: »Han [Jesus] var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut« (1 Pet 1:20). Det är svårt att tolka det på annat sätt än att för Petrus har Jesu första ankomst – hans födelse – med den yttersta eller sista tiden att göra.

I samma brev använder Petrus uttrycket »den sista tiden« när han talar om de troendes hopp. De kristna lever i hoppets tid som också är den sista tiden. Till den tiden hör prövningar, men det är samtidigt förväntans och frälsningens tid (1 Pet 1:3–9). Och när Petrus i sitt andra brev återigen påminner dem han skriver till om villkoren som kristna, återkommer han till att de lever i »de sista dagarna«. Dessa dagar är förväntans men även prövningens och förföljelsens tid (2 Pet 3:3).

I sitt tal på den första pingstdagen knyter samme apostel – i samband med att han tolkar det som hänt med hjälp av Joels profetia om Andens utgjutande – även an till att »de sista dagarna« har kommit (Apg 2:17–21).

Författaren till Första Johannesbrevet skriver rakt på sak: »Mina barn, detta är den sista tiden« (1 Joh 2:18). Sedan fortsätter han med att tala om en Antikrist som ska komma och kommenterar direkt att »många antikrister [redan] trätt fram«. 

Ett sista exempel är Paulus, som i sitt andra brev till Timotheos skriver att »[d]et ska du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår« (2 Tim 3:1). Sedan följer en uppräkning av vad som ska utmärka denna tid: självupptagenhet, penningbegär, olydnad, otacksamhet och mycket annat.

Sammanfattningsvis används alltså begreppen »sista tiden«, »yttersta tiden« och andra liknande uttryck om den tid de kristna levde och lever i. Det är tiden mellan Jesu första jordiska framträdande och hans återkomst. Det är församlingens och Andens tid. Det är svårigheternas och prövningarnas tid, samtidigt som det även är hoppets och väntans tid.

Den yttersta tiden är också tecknens tid. Och även här är Jesu eskatologiska tal kardinalstället. Nu tillhör detta tal de mer svårtolkade ställena i Nya testamentet, och utläggningshistorien borde göra varje uttolkare extra försiktig. Troligen har Jesu tal inte bara tolkats utan övertolkats på ett sätt som saknar motstycke när det gäller nytestamentliga texter.

Jesu tal är innehållsrikt. Det är detaljerat och samtidigt undanglidande. Orden tycks både handla om lärjungarnas konkreta situation (det är utgångspunkten för deras frågor) och tiden i väntan på Jesu återkomst. När tecknen räknas upp tycks lärjungarnas samtid – eller närtid – sammanfalla med senare tider, eller kanske vara en del av dem. 

När lärjungarna frågar efter tecknen för Jesu återkomst och tidens slut, inleder Jesus sitt svar med uppmaningen att inte låta sig bedras (Matt 24:4), en uppmaning han sedan upprepar flera gånger. Och i själva uppräkningen av tecken finns sådant som mer eller mindre hör till all tid. Det är tecken i naturen, inom det politiska livet, i människors moraliska och religiösa liv. Allt är sådant som går att känna igen i alla tider. 

En slutsats måste bli att tecknen finns i alla tider just för att de är tecken på vad begreppet »yttersta tiden« står för: all tid mellan Jesu första och andra tillkommelse. Ingen tid är utan tecken. Och tecknen är inte signaler om en viss tidpunkt, utan snarare en påminnelse om att Kristus har lovat att han ska komma tillbaka.

Den yttersta tiden är all tid i väntan på Jesu återkomst. Det är församlingens och missionens tid, det är väntans och förväntans tid. Det är också prövningens och våndans tid, förföljelsens och förförelsens tid.

Men mitt i allt detta är det även hoppets tid. De många tecknen som Jesus själv gett sin församling påminner om det som vi bekänner när vi stämmer in i kyrkans bekännelse: »Vi tror ock på Jesus Kristus … uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.« De orden är hoppets ord.

Så, den yttersta tiden är alltid nu och tidens tecken hör till alla tider, även vår. 

»Hopp är inte bara ett gulligt ord«

Det är kväll i det kurdiska självstyret i norra Irak. Solen ska just gå ner och hundratals välklädda människor strömmar in i den stora festhallen Mohammed Aref Jaziri Hall. Patriarker och ministrar, muslimer, kristna, yazidier, bybor och hjälparbetare – alla är på plats! Det är högklackat, prästkappor och folkdräkter om vartannat. Det som började som en liten kristen, svartlistad grupp som ville hjälpa flyktingar i sina hem, firar sin 30-årsdag i en festlokal med plats för 500 gäster från hela världen.

– Det är väldigt omvälvande att se allt vi lyckats åstadkomma tillsammans, säger Fader Emmanuel Youkhana som är chef för organisationen Capni.

Knappt 30 år gammal avskiljdes Emmanuel som präst för en grupp kristna irakier på flykt i de kurdiska delarna av Irak i slutet av 80-talet. Det var under Saddam Husseins regim och situationen för många kristna och minoriteter var svår, redan då. Församlingsmedlemmarna, som Emmanuel var satt att tjäna, hade tvångsförflyttats från en by som demolerats av regimen.

– Det var väldigt speciellt att bli församlingspräst där, på en plats där det inte firats gudstjänst på ett halvt sekel. Många av familjerna i gemenskapen hade dessutom förlorat allt och bodde i tält, berättar Emmanuel. 

Något år senare bröt Gulfkriget ut och plötsligt var miljontals människor på flykt i Irak. Många sökte skydd i området där Emmanuel och hans församling fanns. Utsattheten var enorm.

– Vi gick ur askan i elden. Det räckte liksom inte att tala om det kristna hoppet med vackra ord på söndagarna. När mammorna kom med sina hungriga barn på måndagen, utan kläder och medicin, då behövde vi ge dem ett praktiskt hopp och predika också med handling. Hopp är inte bara ett gulligt ord. Men när vi hjälper ett barn att gå till skolan eller ger människor arbete, sjukvård och mat, då blir hoppet konkret.

Emmanuel och några av hans vänner kände att de behövde göra mer. En av familjerna öppnade upp sitt hem och genom en kontakt med två lutherska kyrkor i Tyskland fick de ett visst ekonomiskt bistånd, men i huvudsak var det människor i lokalsamhället som hjälptes åt. Det var så organisationen Capni bildades. 

– Genom hela Capnis historia är detta något av det starkaste och finaste – att få se människor som själva lever i stor ekonomisk utsatthet komma tillsammans och arbeta volontärt och hjälpas åt. Särskilt i ett land som nästan saknat ett civilsamhälle! Trots att vi vuxit mycket sedan dess har vi försökt behålla den nerven. Vi bildades i ett hem och vi pratar fortfarande om Capni som en familj, även om vi nu har nästan 50 anställda. 

Till en början var den lilla organisationen dock väldigt begränsad. Regimen i Irak svartlistade deras arbete på grund av deras kristna bekännelse och de kunde bara verka i ett litet avgränsat område i närheten av staden Duhok. 

– Då hade vi ju ingen aning om att Capni skulle fortsätta växa i takt med att kriserna och behoven skulle fortsätta avlösa varandra även under de kommande decennierna.

2003 föll Saddam Husseins regim och Irak invaderades av USA-ledda styrkor, vilket i sin tur ledde till nya flyktingströmmar. Samtidigt öppnade det nya politiska landskapet möjligheter för Capni att expandera geografiskt för att möta de humanitära behoven också på Nineveslätten. Det största slaget mot regionen kom dock när Islamiska staten började belägra stora delar av västra och norra Irak 2014. Under de följande åren flydde inte mindre än 700 000 människor till Duhok och invånarantalet där växte med nästan 50 procent. Var tredje person i staden var flykting. Parallellt med att behoven eskalerade ökade också Capni sin kapacitet, och det var även under den här perioden som EFS påbörjade sitt samarbete med Capni.

– Vi är så oerhört tacksamma för alla syskon som har krokat arm med oss under årens lopp. Jag brukar kalla er för »den osynliga armén«. Utan er hade det aldrig varit möjligt för oss att växa och möta behoven på det sätt vi gjort. I dag når vi regelbundet 600 000 människor. Vi har varit med och restaurerat tusentals hem, skapat nya jobb, återuppbyggt mer än 30 totalförstörda skolor och ett femtontal kyrkor. Tillsammans med er gör vi det möjligt för människor att behålla hoppet och för kristna att våga stanna kvar i landet, trots förtryck och förföljelse. 

Utanför festlokalen i Duhok står partnerflaggorna på rad. Även EFS har fått ett eget banér. De celebra gästerna vet nog inte vad »EFS – en missionsrörelse i Svenska kyrkan« betyder, men flagghavet och alla främmande namn imponerar på besökarna. Tänk att en liten kristen organisation i ett muslimskt land har så många vänner och samarbetspartners.

Grattis Capni! Och grattis till oss som får vara med i den »osynliga armén« och stå tillsammans med syskon från hela den världsvida kyrkan, i kampen för alla människors rätt att bekänna sin tro på Jesus.

 

Tillsammans blir vi klokare

Årsmötena avlöser varandra den här tiden på året. Det kan vara tillställningar man avstår från att gå på om man vet att valberedningen inte lyckats fylla alla platser. Kanske finns rädslan att omedelbart bli invald i styrelsen bara för att man är närvarande i lokalen?

Har du tänkt på att många som sitter i en styrelse ofta sitter i fler? Samtidigt som det stora flertalet aldrig någonsin har suttit i en styrelse. Jag funderar på varför, och undrar om det är för att man tänker att det som görs där känns avlägset och kanske till och med tråkigt. Eller har man refuserat sig själv genom att tänka: Jag har ju inget att bidra med? 

Kanske märker du vart denna krönikan lutar –  just det, som en stor reklamskylt för att säga ja till förtroendeuppdrag…

Styrelsearbete är förtroendeuppdrag. Du blir tillfrågad av någon som har förtroende för dig för att du ska vara med och dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter. Att sitta i en styrelse handlar om att vända och vrida på kluriga frågor för att upptäcka att vi blir kloka tillsammans, att fler tänker så mycket bättre än en, och att just ditt bidrag – oavsett om du var för eller mot det förslag som avhandlades – breddade perspektiven så att det beslut ni till slut fattade var väl underbyggt.

Att sitta i en styrelse handlar både om att få förtroendet att vara med och leda i vision, om att be och söka Guds väg för den förening och gudstjänstfirande församling som ni representerar och om att ställas inför svåra beslut som ingen direkt har en lösning på. Det är en förmån att få stå i det ledarskapet, att tillsammans med andra söka det bästa för den plats där ni finns och verka för att Guds rike ska breda ut sig.

Jag önskar att det fanns fler som längtade efter att kliva in och ta ansvar i ledarskap, människor som vågade släppa sin rädsla för att inte kunna bidra tillräckligt. Människor som ville ställa sig till förfogande och som fick vara med och se hur mycket som går att åstadkomma när vi ber och arbetar tillsammans.

EFS riksstyrelse, regionala utskott och lokala föreningar, församlingsråd och kyrkoråd behöver kloka, frimodiga och eftertänksamma människor. Människor som tror att det går att sträcka sig mot en vision, som längtar efter att vara med och se vårt land förvandlas och som vill vara med och ta steg i den riktningen. Kanske är det du som ska pröva om det är din uppgift? Kanske finns det någon du känner som du ska uppmuntra, kanske någon ung människa som ska få växa genom att gå tillsammans med mer erfarna, eller några mer erfarna som ska få nåden att lära känna en ung driven visionär?

När någon frågar dig om du vill vara med och leda betyder det att det finns ett förtroende för dig. Kanske ska du pröva i ditt hjärta om du ska säga ja? Avfärda inte frågan för fort, utan utmanas av att du kan få växa tillsammans med andra och vara med och fatta viktiga beslut i ett stort skeende, i Guds tid. Och till sist: Gå på årsmöten, lyssna noga, fråga när du inte förstår och ta del i besluten om stora och viktiga frågor som rör ditt sammanhang – men också den värld vi är satta i att älska.

Att skildra det mänskliga

Det var en försommardag för tre år sedan när Oliver Krieg besökte Rättvik med klassen från musikhögskolan. Efter studiebesöket på stiftsgården intill Siljan drog hans kompisar ner på stan för att ta en öl medan skymningen målade himlen i rosa, rött och lila. Oliver skulle ansluta lite senare men ville dröja kvar för att delta i en andakt. Den hölls i ett ovalt rum och på stolarna runt altaret, som stod mitt i rummet, satt några pensionärer. De sjöng psalm 200, »I denna ljuva sommartid«, och prästen läste ur Första Kungaboken 19, där det står om hur Gud uppenbarade sig i ett stilla sus. Plötsligt fanns Gud mitt i rummet på ett sätt Oliver aldrig förut hade upplevt.

– Jag har vuxit upp i kyrkan och brottats med den inre och yttre förväntan på hur saker ska kännas. Men i det lilla rummet med utsikt över solen som gick ner över vattnet mötte Gud mig så sjukt starkt. Det var ingen storm av känslor utan Gud kom i ett stilla sus av frid. Jag längtade efter att få använda mig av de storslagna orden och några månader efter det skrev jag låten »Keruberna«.

»Och jag tror jag såg
Ja, jag tror jag såg
Keruberna, änglarna
Som om du va där, som om du va nära mig.«
Ur »Keruberna« av Oliver Krieg

Oliver sitter i sin studio på Kungsholmen som han delar med sina två bästa vänner. Orientaliska mattor täcker golven och gitarrer i olika former pryder väggarna. Han är producent och skapar musik både till sig själv och andra. När jag lyssnar på Olivers musik inför intervjun tycker jag att tonerna påminner mig om en vårdag med grus på gatorna och hopp i formen av en ljummen bris i luften. Oliver berättar att han hämtar mycket inspiration från svenska artister som Oskar Linnros, Veronica Maggio och Jonathan Johansson, men även internationella jättar som Bon Iver och Radiohead.

– Jag har svårt att skriva vare sig text eller musik om det inte springer ur något jag själv har upplevt. Det är viktigt att det känns genuint och nyanserat. Jag går igenom något och när jag bearbetat känslan kan jag skriva om den. Det är ju väldigt sällan något är helt kristallklart i livet utan en upplevelse innebär ofta flera lager. Det gäller de flesta områdena i livet – kärlek, vänskap och i relationen till Gud.

Oliver fortsätter: 

– Jag gillar att vrida och vända på saker och ting. Därför är min musik grävande och ifrågasättande, men jag hoppas att tillräckligt mycket lämnas osagt för att man som lyssnare ska kunna relatera till låtarna.

Musiken blir sällan glad rakt igenom utan bär alltid en seriös underton och har ofta grubblande texter. Oliver berättar att han tycker om att finnas med från ax till limpa i processen, att ta något rörigt och göra det strukturerat – börja i en känsla eller upplevelse, för att sedan knåpa ihop ord till text och mejsla fram musik till en helhetsupplevelse. Han beskriver det som att bygga lego eller använda olika verktyg i en verktygslåda. 

– Det är lättare att producera musik till andra – jag är kreativt investerad men har inte sista ordet. När jag själv ska bestämma om en låt ska gå åt ena eller andra hållet, eller säga att »nu är jag klar« – det är svårt. Då är det skönt att jag känner ganska många som sysslar med samma sak som jag, det är lätt att skicka iväg en ljudfil och fråga vad mina vänner tycker. 

Oliver har nyligen varit med och producerat låten »Vi lyfter våra hjärtan till dig« som är en svensk översättning av den danska lovsången »Vi løfter vores hjerter til dig«. Låten ges ut av EFS musikbolag Cantio och Oliver har fått helt fria tyglar i produktionen av Samuel Björling, musikinspiratör på EFS. 

– Låten har varit jätterolig att producera. Jag hade svårt att hålla mig till en avskalad bakgrund, utan jag fick en vision för hur låten skulle landa rent musikaliskt. Jag tror den kommer ha en samlande, tematisk plats i gudstjänsten och för mig som musikledare är det viktigt och fint att låtar kan ha olika funktioner.

Musikintresset började tidigt för Oliver. Han spelade gitarr under hela uppväxten och på gymnasiet började han leda lovsång i sin hemförsamling, vilket ganska direkt ledde till fler ansvarsuppdrag i kyrkan. När han sedan flyttade från Örebro till Stockholm för att studera stod han plötsligt utan en uppgift i någon kyrka och relationen med Gud fick omprövas.

– Min tro har alltid varit en central del av mitt liv och jag har grubblat mycket över vad det innebär. Jag hjälpte till i kyrkan men i mitt »vanliga liv« syntes tron nog inte så mycket. Jag ville att det skulle vara viktigt och på riktigt men det var nog inte det, och när jag flyttade hemifrån och inte hade några uppgifter gick jag igenom en sorts kris – att jag inte hade valt tron utan bara åkt med. Sedan dess har jag hittat en relation till Gud och en gudsbild som är personlig och inte bara hänger på om jag är aktiv i kyrkan.

Relationen till Gud och kyrkan är något Oliver har funnit vila i, och sedan några år tillbaka leder han musiken i Betlehemskyrkan i Stockholm på deltid. Han berättar att det är fint att återigen få ansvar i kyrkan och att han »kommer från andra hållet« denna gång.

– För mig är det en ynnest att få leda församlingen i sång och tillbedjan. Det är häftigt att blicka ut över dem som samlas en söndag förmiddag och se barn, äldre och alla däremellan sjunga ut sin bön till Gud. Det finns något vackert i att sjunga tillsammans, det gör man sällan i samhället i övrigt.

Oliver har funderat en del på vad så kallat »kristen musik« egentligen är och vilken musik som platsar i kyrkan. Han har gått från att ha koll på alla de senaste släppen inom lovsångsgenren till att vilja producera musik som inte nödvändigtvis ses som specifikt kristen. Kan musikskapande kanske vara ett medskapande av det Gud har gjort och gör i världen – utan att vara just lovsång? 

– Min musik behöver inte nödvändigtvis platsa i nattvardsfirandet eller liturgin, men det finns också en poäng i att tänka kring vilken musik vi tillåter i kyrkan. Läser vi Psaltaren är det mycket klagorop och sorg, inte bara sånger om ren glädje. Jag tycker att det är jätteviktigt att man ser att konstnärskap, och i mitt fall musikskapande, har ett egenvärde i att skildra upplevelsen av att vara människa.