Denna gång lovar jag ingenting, Gud. Ingen radikalitet eller trofasthet. Men min otro är Din. Ingen färdig teologi eller övertygelser. Men min osäkerhet är Din. Inga böner eller lovsång. Men mitt tigande är Ditt. Ingen rättfärdig eld, men min likgiltighet är Din. Ingen lydnad eller mod, men min tvekan är Din. Ingen kärlek eller skönhet, men stenhjärtat och min fulhet, ja allt – det enda – jag har är Ditt.

Denna dagbokspoesi från något år sedan kom tillbaka till mig då jag läste söndagens texter och ställde mig frågan vad det innebär att växa i tro. Är det att få en tydligare övertygelse? Att kunna flytta berg? Att ständigt vara uppfylld av lov och pris? Ja, visst, allt detta. Men är det då uttryck för en radikal tro? Kanske inte. 

Det är talande att Hosea 11:1–4 finns med bland texterna under kyrkoårets tema »att växa i tro«. För där står ingenting om folkets tro, däremot talas massor om Guds trofasthet. Inte heller evangelietexten, Johannes 16:5–11, nämner människans tro, däremot lyfter den fram Anden som hennes hjälpare. 

»Radikal« kommer från latinets radix som betyder rot. Och av mycket att döma – söndagens texter inte minst, men också talet om senapskornets litenhet och det döende kornet som begravs i jorden – ligger det radikala inte i det kraftfulla utan i det svaga. Som Paulus skriver: »i svagheten blir kraften störst«.

Själv kan jag inte påstå att min tro framstått som kraftfull de senaste åren. I stället för att gå från klarhet till klarhet har det snarare varit fråga om en omvänd process. När jag flyttade långt bort från mycket av det som jag tidigare haft som stöd i tillvaron, tycktes det som blev kvar av tron bara vara en tummetott av vad jag en gång hade. Och hur mycket jag än spanat upp mot toppen av »förklaringsberget« under färdens gång, har jag i stället bara kanat ner till bergets fot. Till berggrunden?

Ja, faktiskt, här bland de osäkra vid bergets fot har jag börjat ana trons mysterium på ett nytt sätt. När jag erkänner att det jag har att komma med vad gäller tro inte liknar något annat än änkans två kopparslantar i Markusevangeliet 12, har den Trofaste börjat träda fram. Inte i härlighet. Men som den som enligt Hosea-texten böjer sig ner. Själv har jag ingenting att komma med, men det jag har anförtror jag åt Dig. Och där är nog roten. Därifrån kan det växa. Ingen annanstans ifrån. Och inte i någon annan kraft än Andens. Modern som lyfter barnet till kinden.

• Della
• Twittra