Benjamin Kruse

Kompass för livet

– Vi behöver veta hur den kristna tron sitter ihop, och framför allt hur det vi möter i livet hör ihop med Gud. Sådan kunskap hjälper oss att leva, tro och vittna, berättar Tomas Nygren, lektor på Johannelunds teologiska högskola.

Boken sammanfattar den kristna tron och dess praktiska följder i korta kapitel.

– Den kristna tron är inte en torr teori, utan en levande verklighet, säger Tomas.

I slutet av boken finns diskussionsfrågor för enskild eller gemensam fördjupning. Adam Govik, konsulent i Vasakyrkan i Umeå, säger följande om boken: »Den kommer att utrusta och lärjungaträna både dig som är nyfrälst och dig som har gått i kyrkan hela ditt liv.«

»Att leda lyhört i riktning mot korset«

Magnus och Lucas sitter bekvämt i den svarta skinnsoffan i musik- och poddstudion i Växjö. Samtalet handlar om ledarskap, och de lyssnar ödmjukt på varandra och fyller i varandras meningar.

– Att leda i bön fram till korset, säger Magnus. Gud vill drabba oss i att det viktigaste är korset. Att vi får vara en röst, en budbärare som leder fram till undret – fram till Jesus.

»Piedestal-ledare« som ska bära och klara allt orkar ingen leva upp till, men det är lätt att hamna där.

– I bönen leder Herren oss att i stället skapa en kultur av sårbarhet och en lagkänsla. Att få drömma om en tid med en ny typ av ledarskap som sätter sårbarhet och ödmjukhet först. Att äktheten finns i oss som ledare och människor när vi inte behöver klara av allt själva.

Vikten av att ställa rätt frågor i rätt tid funderar Lucas kring. Det finns ingen mall för hur vi ska leda människor närmare Jesus, eller hur vi ska prioritera i våra kyrkor.

– Jag försöker ställa frågorna: »Hur når vi vårt mål, hur kommer vi närmare dit vi vill?«

»Ett team som Gud sätter ihop.«

Lucas tittar på Magnus och berättar att han fått betyda så mycket genom åren, att Magnus är bra på att känna av läget och vara lyhörd i sitt ledarskap.

– Du är också bra på att samla människor till bön och strategisk bön inför viktiga frågor – det har du lärt mig.

De skrattar ödmjukt åt att de hyllar varandra som ledare, men jag ser något mer och djupare. Ett team som Gud satt ihop och som tagit vara på varandras styrkor och hjälpt varandra närmare Gud, både som människor och ledare. Och det vittnar om något som är deras poäng i samtalet om ledarskap: »Det finns inga perfekta ledare«.

– Det är viktigt att leda tillsammans. Att hjälpa varandra, att få vara nära dem man känner och litar på – som känner en innan och utan, säger Magnus.

De har druckit många koppar kaffe och pratat mycket om vad som är viktigt. De har också gått ner i bönerummet, böjt knä ihop och uttalat Guds ord genom tidegärds-appen. Det har skapat en tillit dem emellan där bönen varit kittet, något som är större än deras mående, känslor och uppdrag i stunden.

»Du är en ledare som är där människor är.«

– Magnus, du är en ledare som är där människor är, kastar Lucas in som det sista i samtalet.

Magnus blir lite generad. Men tänk om vi alla kunde omvandla de orden till en bön för våra egna liv – låt oss vara ledare som är där människor är. Det är svårt att förmedla äktheten Magnus och Lucas har genom sitt samtal. Efteråt är jag berörd över just det – inte att de försöker vara perfekta ledare, utan för att de delar sitt hjärta, sin längtan. Att de stöttar varandra att fortsätta växa som ledare – att vara människor som Gud kan använda för sitt rike.

Handgriplig mission

För tolv år sedan, 2012, satt 19 förväntansfulla resenärer från Vasakyrkan i Umeå på planet mot Tanzania. De skulle besöka vänförsamlingen i Iringa och se kyrkans olika arbeten i staden. Resan gjorde ett stort avtryck på deltagarna, vilka Kerstin och Ester var två.

– Vi fick bland annat besöka en träff för prästfruar som stöttade varandra både andligt och ekonomiskt. För medlemsavgiften de tog ut, kunde de låna ut pengar till varandra, och många av kvinnorna höll på med hantverk. Vi köpte med oss olika vackra tyger i färgglada mönster från resan, berättar Kerstin.

Ester fyller i:

– I Vasakyrkan hade våra pensionärer redan en verksamhet som de kallade för Missionsverkstan, där de producerade saker och sålde till förmån för missionen. Vi tog över gruppen och har på olika sätt producerat saker som vi sedan sålt. Bland annat gjorde vi omlottklänningar, kuddfodral och väskor av de tyger vi köpte med från Tanzania.

Händer för mission träffas några gånger per termin för gemenskap, samtal och handarbete. Ofta syr och stickar de tillsammans, några gånger har de gjutit trädgårdsprydnader och krukor i betong. Sedan säljer de sina kreationer på jul- och sommarbasarer och alla intäkter går till EFS missionsarbete.

– Förra årets julförsäljning gav drygt 58 000 kr till detta arbete. När vi har våra försäljningar så är det många i föreningen som hjälper till och bidrar på olika sätt, vilket gör att vi får en känsla av att vi gör detta tillsammans. Det är också roligt att träffas under terminerna för gemenskap. Vi samtalar kring den verksamhet vi har i kyrkan och det blir en chans att umgås över generationerna, berättar Kerstin.

Kyrkans centrala placering gör att många människor passerar, och när de blir bjudna på glögg på trappan i adventstid, väljer många att gå in för att titta på basaren. Vissa av de äldre som var med i ursprungsgruppen Missionsverstan orkar inte komma på alla samlingar, men sitter hemma och stickar, saftar och syltar för att sedan bidra till basarerna.

– Jag är uppvuxen i en missionärsfamilj i Tanzania, och resan dit 2012 var den första tillbaka för mig sedan vi flyttade därifrån 1974. Många där hade hört talas om mina föräldrar, trots att det hade gått nästan 40 år sen vi flyttade. Det kändes fint att se att deras arbete gjort avtryck. Jag har inte haft en kallelse till missionen som de hade, men jag har kunnat bidra med mina gåvor och på mitt sätt genom bland annat handarbete, säger Ester.

Syföreningar har historiskt sett varit stöttepelare för EFS mission, där nästan uteslutande kvinnor genom handarbete har samlat in pengar. Dessa är inte lika vanliga idag, men både Kerstin och Ester ser ett uppsving för handarbete igen, och berättar att den yngsta deltagaren i deras grupp är runt 30 år. Inga män är med i gruppen, men de brukar dyka upp på basarerna för att hjälpa till att sätta upp bord och stå i kassan och köket. Gruppen försöker tänka nytt för att nå nya grupper i Umeå.

– Vi hoppas och ber att arbetet som Händer för mission gör ska ge fler möjlighet att få lära känna Jesus och vad han har gjort för oss, säger Kerstin.

Bildreportage: EFS hantverkare runt om i världen

Det sägs att om man ger en människa en fisk så har man gett henne mat för en dag, men om man kan lära henne fiska har hon mat för ett helt liv. Att kunna försörja sig handlar dock om långt mycket mer än bara överlevnad. Det handlar om värdighet och att vi faktiskt är skapade för att skapa.

Bakom en av symaskinerna på Hope for Childrens träningscenter sitter Wendimagegn Eneyew.
– Jag har jobbat på gatan sedan jag var sju år gammal. Jag brukade gå ut på morgnarna för att leta efter arbete, kanske tvätta någons bil. Men när min mamma blev sjuk blev det väldigt svårt. Det var då jag hörde om Hope for Children. Jag är så glad för den här möjligheten att få en utbildning, säger Wendimagegn.

I Efesierbrevet skriver Paulus att »vi är Guds hantverk«, skapade för att själva vara hantverkare. Att skapa kan vara en stor källa till glädje, men ett hantverk kan också vara skillnaden mellan fattigdom och försörjning.

– Nu kan jag äntligen känna frid. Innan var jag alltid orolig för min framtid, men nu har jag en plan. Nu vet jag att jag kan försörja mig på sömnaden och hjälpa min familj, berättar Wendimagegn.

Ugbaad Yusuf Ibrahim kom till flyktinglägret Bali Mataan i Somaliland när hon var 13 år, då hennes familj fick fly på grund av torkan. All boskap hade dött och familjen hade ingenting att leva på. Ugbaad hade heller aldrig fått gå i skolan, så organisationen Warsan erbjöd henne en alfabetiseringskurs när de kom till lägret. Idag kan Ugbaad både läsa och skriva och sedan ett par månader deltar hon också i en sömnadsutbildning.
– Jag vill lära mig sy för att hjälpa min familj med en inkomst. Men jag vill också bidra med en positiv förändring här i lägret. Helst skulle jag vilja starta ett eget företag. Warsan har gett mig ett nytt hopp, säger Ugbaad.

I Dodoma träffar vi Catherine Samuel som jobbat i stiftet i många år, där hon syr altardukar, dräkter, mässhakar och mycket mer. För henne har sömnaden blivit ett liv och en gudstjänst – inte bara en försörjning.

För Nobaya Noaeel Moshi i norra Irak betyder vävningen och det textila hantverket allt. Han tillhör den kristna minoritetsgruppen Garesnayeh. Precis som många andra kristna minoriteter i Irak har de upplevt svår förföljelse, och de traditionella kläderna har blivit ett sätt för dem att markera och bevara sin identitet. Nobayas familj och folkgrupp har levt som hantverkare i generationer.
– Jag är så tacksam för det lån jag fått från organisationen Capni, som gjort det möjligt för mig att starta ett litet företag och satsa på vävningen och sömnaden på heltid, säger Nobaya.

Mumtaz Ali Yusuf är 18 år och har precis avslutat sin sömnadsutbildning hos Warsan. Nu ser hon fram emot att få låna hem en symaskin och börja arbeta för en egen inkomst.

Från känd till kallad

Panikångest. Svetten rinner, hjärtat bultar hårdare och andningen blir tyngre. Nils känner igen känslan i kroppen. Den starka ångesten kommer som ett brev på posten en gång i halvtimmen och fortsätter på samma vis i tre månader. Från soffan i föräldrahemmet ser han hur vintern sakta vänds till vår för att sedan bli sommar utanför fönstret. Livet går vidare, men inte för Nils.

I dag, sju år senare, sitter han och ler framför webbkameran under intervjun med Budbäraren och vittnar om hur livet vände 180 grader från mörker till ljus, från droger till Jesus. Bakom honom hänger fyra elbasar i grönt, rött och trä. De vittnar om ett annat liv än det han lever i dag, även fast han fortfarande gillar att klinka ibland.

– Redan som sjuåring visste jag att jag ville bli rockstjärna! Det var nog inte exakt vad mina föräldrar tänkte, då jag växte upp på en gård med en pappa som arbetade som mjölkbonde. Han var ute och jobbade för det mesta. Männen i min familj var rätt traditionellt manliga och för mig blev det lite som ett sorts uppror att sminka mig och intressera mig för glamrock. Jag startade mitt första band som tolvåring och mamma har återberättat för mig att jag ringde och bokade gig och replokaler själv. Får jag en idé har jag svårt att släppa den innan jag är klar.

Nils uppväxt på bondgården i Västra Ämtervik blev mer och mer inriktad mot musikerlivet och som 15-åring fick han frågan om att bli basist i bandet Nich Geet. Killarna i bandet var äldre och ambitiösa, allt blev seriöst väldigt fort. De åkte på spelningar varje månad och Nils fick prova på hur det kändes att tjäna pengar från ung ålder. Han kom in på musikgymnasium och senare musikhögskolan som 20-åring.

– Jag tror att mitt intresse för rock kommer från min fascination för sagor och fantasy. Mycket av power metal handlar om sagor, drakar och demoner – det där gick jag igång på. När jag kom in på musikhögskolan så var min ambition att alltid vara bäst på det jag gjorde, vilket i praktiken innebar att jag låg efter alla hela tiden. Jag hade spelat rock men skulle plötsligt behärska jazz och andra musikgenrer. Jag spenderade många timmar varje dag i min studentlägenhet för att öva. Det var när jag blev antagen till storbandet under mitt andra år som det började gå utför.

Nils kände allt större stress och press över att hålla hög kvalitet på musiken och i samma veva började han och några vänner festa och röka hasch. Till slut tog han en joint varje dag innan skolan började för att orka med. När han tänker tillbaka inser han att drogerna egentligen användes som egenmedicinering för den ångest han kände på insidan – men inte visade utåt. Under en kväll i februari, några dagar innan hans tjugotredje födelsedag, satt han hemma och spelade bas i sin lägenhet när hans ben började att rycka okontrollerbart och han fick hjärtklappning. Han viftade bort det som en tillfällighet, men kvällen därpå hände det igen.

– Nu dör jag. Det var så jag kände. Jag fick en mega-panikångestattack och ringde till mamma och sa att hon var tvungen att hämta mig direkt. Efter det fick jag en panikattack en gång i halvtimmen under tre månader. Jag fick sjukskriva mig från musikhögskolan och låg på soffan hemma hos mina föräldrar. Mamma sa till mig att om jag behövde det kunde jag få sova inne hos dem. Att hon erbjöd det till sin 23-åriga son visar att jag helt hade tappat fotfästet.

Nils fick hjälp från läkare med antidepressiv medicin och kunde så småningom ta korta promenader runt huset. Samma sommar, med hjälp av medicinerna i kroppen, gav han rockstjärnelivet ett sista försök. Han fick några olika gig i Sverige och i Tyskland, men väl ute på turnén, när han gjorde det han hade drömt om sen barnsben, ville han bara hem till Västra Ämtervik.

– Jag insåg att detta inte var livet för mig. Det tog rätt hårt att behöva ge upp något jag önskat så länge. Jag hade lagt ner tiotusentals timmar på att spela elbas, och så fick jag ge upp den drömmen. De följande två åren var ett enda stort mörker. Efter några månader hemma hos mamma och pappa fick jag ta mig i kragen och började utbilda mig till elektriker för att kunna försörja mig.

Men en dag fick Nils ett infall. Han hittade en bit stål i ett dike och tyckte det vore coolt att testa att göra ett svärd. Så han tog den med sig till garaget, kopplade in vinkelslipen och började slipa. I stället för att börja arbeta som elektriker inleddes Nils resa till att bli världskänd smed med flera hundratusentals visningar på Youtube. Nils lärde sig hela hantverket själv från grunden. Från att ha värmt upp järn med sin systers hårtork, byggde han sin egen smedja och började specialisera sig på yxor. I dag försörjer han sig helt på att dokumentera processen när han smider en yxa och lägga upp filmerna på sociala medier.

– För mig blev smidet också en återförening med min manlighet. Jag som hade vänt mig bort från det traditionellt manliga fick nu göra det på mitt sätt. Att smida är rätt tungt och hårt arbete, men har även komponenter av kreativitet.

I samma veva som han lärde sig att smida, försökte han ta sig ur den djupa depression han hamnat i och började gå i terapi.

– Min terapeut talade om arketyper utifrån Jungs modell för psyket och jag fick se tillbaka på mitt liv och ana mönster som utspelade sig om och om igen. Terapeuten berättade att många av dessa arketyper finns i Bibeln. »Hur kan den tråkiga boken vara viktig, det är väl bara kärringar och gubbar som läser den«, tänkte jag. I dag tänker jag att de historier som vi läser om i Bibeln är sanning, men också metasanningar om mänskligheten. Därför känner vi igen oss, precis som vi känner igen oss i karaktärer i Sagan om Ringen eller Harry Potter.

En söndag två år efter han gått in i väggen hade Nils precis köpt lite godis inne i stan och skulle köra tillbaka till sina föräldrar där han fortfarande bodde, men såg på bilradion att klockan precis slagit 10:45. Visst började gudstjänsten i Svenska kyrkan klockan elva? Han tvekade en stund, men bestämde sig till slut för att åka dit. När han kom in i kyrksalen visade det sig att hans pappa var kyrkvärd och att det var bara de två, samt vaktmästaren, kantorn och prästen som deltog. Nils minns gudstjänsten som fridfull – mobiltelefonen låg i jackfickan och han njöt av att lyssna på arrangemanget i orgelmusiken.

– Jag tyckte det var tillräckligt bra för att komma tillbaka söndagen därpå och jag ville gärna prata med en präst om de där arketyperna min terapeut hade nämnt. När jag hade besökt kyrkan några gånger, utan större framgång med att prata med prästen, stötte jag på min gamla scoutledare. Han var även baptistpastor och bjöd med mig till deras kapell på nyårsdagen. Jag blev otroligt förvånad när jag kom dit och möttes av över 50 personer – till kyrkan som jag besökt brukade kanske en handfull komma. Det kändes häftigt och genuint och jag kallade mig kristen så småningom – även fast det inte var helhjärtat.

Nils tittar ut genom fönstret och funderar. Han har ett ärligt sätt att prata om sina upplevelser som känns direkt och uppfriskande. I samma veva som Nils närmade sig den kristna tron, träffade han sin nuvarande fru Michaela på en kristen dejting-app. Nils har i efterhand frågat henne hur hon vågade gifta sig med honom, som inte var helt stabil i sin tro än, men hon har sagt att hon såg att han var på god väg att hitta Gud. Nils skrattar till lite när han berättar om dagen då han upplevde Guds närvaro och gav sitt liv helt till Gud.

– Det var på ett möte med Sebastian Stakset. Han bad och jag såg för min inre syn två ljusbollar, en röd och en vit, som brottades. Det vita ljuset vann och jag förstod att Gud hade vunnit i mitt liv. Det röda symboliserade all skit jag upplevt ditintills, mitt högmod och min stolthet. Jag tog mössan i handen och gick fram när han gjorde en frälsningsinbjudan. Glädjen jag upplevde dagarna efter har jag inte känt varken innan eller efter – det var som att gå på moln. Upplevelsen var starkare än någon drog jag någonsin testat, och jag kunde inte hålla tyst om det jag hade varit med om – alla fick höra om det.

Nils beskriver hur han i terapin började plåstra om de sår han fått genom livet, men när han mötte Gud var det som att såren läktes. Ärren finns fortfarande kvar och efterdyningarna av en kraftig utmattning är något han fortfarande behöver leva med. Samma dag som han fyllde 26 döpte han sig i baptistkapellet. Efter att utan framgång ha försökt få tag på en präst att samtala om tron med blev Nils skeptisk till präster och Svenska kyrkan i allmänhet. Han startade en bönegrupp tillsammans med baptistpastorn och en annan vän där de samtalade om tron, och en av gångerna ville hans vän ta med sig en bekant – som visade sig vara präst.

– Jag tänkte: »Nu ska jag sätta dit honom«. Jag hade bunkrat upp med en mängd frågor, men han krossade mina förutfattade meningar helt. Han hade en personlig tro på Jesus, tog hand om människor och kunde svara på mina frågor.

Efter att Nils hade haft flera samtal med prästen, förstod han att man i kyrkan talar om två typer av kallelser: en inre och en yttre. Prästen bekräftade det som Nils redan hade börjat fundera på själv – att han nog hade en kallelse till att bli präst. Det har nu gått fem år sedan Nils döptes och han påbörjade prästutbildningen på Johannelunds teologiska högskola i januari. Han och Michaela bor tillsammans med sina två barn i Västra Ämtervik i Nils gamla föräldrahem.

– Här känner alla alla. Jag skulle vilja vara en trygg, andlig herde som kan ta hand om folk här i min hembygd och finnas där för den som behöver det. Jag ser framtiden som en panoramatavla som sitter lite längre bort, stigen fram till tavlan är dimmig och jag ser den inte så tydligt. Men jag vet att jag är inne på rätt väg

Förvalta din talent

Det europeiska företagets ledning hade satsat allt. De ville så gärna vinna det stora kontraktet med det kinesiska bolaget som kund och hade därför gjort fina presentationer, bjudit in den lokala ledningen på feta middagar och andra event. Nu var det bara en tidsfråga innan kontraktet var deras. Men när beskedet kom visade det sig att konkurrenten vunnit. Alla frågade sig: »Vad missade vi?«

Under presentationerna satt en äldre man längst ned i konferensrummet. Han såg inte ut att hänga med särskilt väl i diskussionerna, men det var han som tömde papperskorgarna, gjorde fint på bordet och suddade tavlan mellan varven. Eftersom han inte deltog i själva mötet, hade det europeiska företaget sett honom som en lokalvårdare och bjöd därför inte med honom på middagarna.

Talespersonen för det kinesiska bolaget berättade då, mycket överraskande: »Den äldre man som ni såg längst ned i konferensrummet är ägaren till bolaget. Han kände sig borträknad av er och därför kan vi inte ge kontraktet till er. Er konkurrent, däremot, såg till att alltid bjuda med honom på middagarna, så därför gick kontraktet till dem.«

Av den här berättelsen kan man dra flera slutsatser, varav flera är rent kulturella. Vi ska fokusera på en: ägarens roll. När jag genom åren förhandlat om olika kontrakt, har det alltid stått helt klart. Det är ägaren som bestämmer. Har min motpart, eller jag själv för den delen, varit osäker på någon viktig detalj, så har det ibland varit läge att ringa ägaren för att få ett avgörande. Hur långt kan vi gå? Vad kan vi acceptera? Inte sällan har motparten varit ett familjeföretag och då har det varit just ägaren jag mött i rummet.

Ägaren har en absolut makt över sitt företag. Ägaren har full frihet att göra som han eller hon vill, så länge som medlen räcker och det ligger inom lagens gränser. Ägaren har också friheten att anställa människor med uppgiften att förvalta – ta hand om – det som tillhör ägaren. Ibland en begränsad del, till exempel det som ryms i ett aktiebolag, ibland en betydligt större del. Lukasevangeliet 12:43–44: »Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger.« Att vara en förvaltare är att äga det största av förtroenden. När det uppstår en full tillit mellan ägare och förvaltare finns en grund för frihet i förvaltarens uppdrag.

Vi människor kan ofta behöva kämpa för att vinna varandras förtroende. Vi minns när det blivit fel och är inte sena att påpeka detta för varandra. Att vara en människa och ett Guds barn är att ha fått ett totalt och obegränsat förtroende av skaparen själv. Eftersom han skapat dig, kan du vara säker på att han också har ett omutligt förtroende för dig. Du har ett uppdrag att ta dig an. Låt inte tanken på att förvaltarskap skulle vara något tråkigt hindra dig från att åta dig saker samt utveckla verksamheter och människor. Allt du använder i ditt liv är Hans. Större än så kan ett förtroende inte bli.

Men det är faktiskt ännu större än så. Jag känner Gud som en risktagare. Han låter sig födas av en jungfru. Han går i döden, frivilligt. Hans uppståndelse berättas genom kvinnor. Han ger förtroendet att bygga sin kyrka till ofullkomliga fiskare och tullindrivare. Han gör hela sin berättelse sårbar och mottaglig för mängder av filosofiska angrepp. Den utmaning han skickar med till dig och mig är att vara likadana. Människor som handlar i skaparens anda och tar risker. Det blir som bäst när förvaltaren handlar på det sätt han vet att ägaren själv skulle ha gjort. När räkenskapsdagen inträffar får förvaltaren, som tjänat fem (eller två) nya talenter, höra: »Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket« (Matt 25:21). Problemet med den tjänare som fick en talent, och som valde att gräva ned den, är att han inte kände ägaren tillräckligt väl. Han handlade i rädsla. Av detta drar vi slutsatsen att det vi kallar gudsbild är något grundläggande.

Gud vill inget hellre än att vi lär känna honom. Han är generös och beredd att gå hur långt som helst för att du och jag skall bli hans. Han är ägaren av universum. Utifrån detta ges vi primärt ansvaret att förvalta. Men för att ytterligare ge oss chansen att förstå honom ger han oss till och med möjligheten att äga saker. Att vara som honom själv – ägare! Han ger oss i vårt ägande samma frihet som han själv har. Detta bekräftas i uppmaningen till en uppsatt person som ville vinna evigt liv: »Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen« (Luk 18:22).

Kan du se generositeten och friheten i att få äga? Vad gör du med den? Här ligger en grund för vårt givande.

»Big Chill« och väckelsens möjlighet

Allt ordnat går mot sin upplösning. Det är innebörden i termodynamikens andra huvudsats, en av de grundläggande fysiska lagarna. Bland annat säger den att entropin (oordningen) i ett system enbart kan gå åt ett håll – att allt blir mer och mer oordnat – om inte energi tillförs utifrån. En av de naturvetenskapliga teorierna om universums framtid är därför att vi går mot ett maximalt oordnat universum där all värme är jämnt utspädd och utspridd överallt. Man talar om detta som »värmedöden« eller »Big Chill« – den stora nedkylningen. Det blir ett kallt, kallt ödsligt universum med en temperatur bara några grader över den absoluta nollpunkten (−273 °C).

En bild för entropi kan vara ett gemensamt kök i en studentkorridor. När alla flyttar in är allt ordnat och bra. Efter en tid är det dock tydligt att ingen tar hand om soporna. Alltmer av den utrustning som finns i köket tycks ligga på fel plats – dessutom är det mesta odiskat. Många av dem som bor i korridoren inser efter tag att köket inte städar sig självt. Någon sätter upp arga lappar där det står: »Din mamma jobbar inte här«, eller annat som ska »uppmuntra« till arbetsinsatser för ordningen. Detta bara fortgår till dess att någon (argt) tar tag i situationen, kastar soporna, diskar och sorterar allt till rätt plats. För att ordning ska upprättas måste arbetsinsatser göras – energi måste tillföras utifrån.

Överfört kan vi även tala om att den andliga entropin – oordningen – hela tiden sedan syndafallet tenderar att öka. För att bevara sitt folk måste Gud hela tiden försöka väcka det till liv på nytt – genom ledare, domare, kungar, präster och inte minst profeter. Gud söker hela tiden att ge folket gudsmöten för att de ska hålla sig till honom. Ett uttryck för detta finns i Ordspråksboken 29:18 där det står: »Utan profeter förvildas folket.«

Även i det nya förbundet finns problemet med »den andliga entropin« kvar. Trots att Anden givits och bor i gudsfolket på ett nytt sätt är inte syndens problem borta. Majoriteten av breven i Nya testamentet har sin bakgrund i andlig oordning eller i hotande andlig ljumhet. I kyrkans historia finns samma mönster hela tiden. Andlig stagnation, andlig död, hotar kyrkan i alla tider samtidigt som Gud gång på gång sänder väckelser.

Samma utmaning finns även i våra egna liv. Den andliga entropin, synden, gör att gudsrelationen svalnar. Gud blir alltmer en teori i stället för en levande verklighet – om inget händer.

En Gud som teori kan jag använda för mina egna syften. Det kan exempelvis innebära att jag ställer frågor som »Hur kan jag få Bibeln (eller teologin eller den kristna etiken) att säga det jag vill?« Gud blir en del av min agenda. Men om Gud får bli en levande verklighet för mig, vänder det på steken. Jag frågar nu efter hur mitt liv kan bli en del av Guds agenda, hur mitt liv kan främja Guds mål och syften.

Väckelse är när Gud går från teori till levande verklighet i våra liv och våra kyrkor. Och vi behöver låta Gud bli verklighet i våra liv gång på gång. Därför talar vi om att kyrkan behöver ständig reformation (»semper reformanda«).

Hur går det till? Ett exempel på tilltagande »andlig entropi« följt av en väckelse finner vi i berättelsen i Andra Moseboken kapitel 32 och 33. Folket blir otåligt för att Mose varit borta ett tag – han är på Sinai berg och talar med Gud – och ber Aron göra dem en synlig Gud som kan gå framför dem. Aron gjuter en guldkalv som man börjar tillbe. Ändå hade folket för inte allt för länge sedan upplevt det fantastiska undret att bli räddade genom Röda havet. Gud blir vred och Mose bestört. Gud talar om att han vill göra ett folk av Mose i stället för Israels barn. Det leder till en förhandling mellan Mose och Gud. Mose vill att Gud även fortsatt ska stå för sina löften till Israels folk. Förhandlingen, som jag tolkar som ett sätt för Gud att pröva Mose, slutar i att Gud lovar att även fortsatt gå med folket. Några saker händer i det skeende som beskrivs. En sak som kan tyckas märklig i sammanhanget är att Gud säger åt folket att ta av sig sina smycken (kapitel 33, vers 4–6) – och folket gör det. Smycken ska nog inte här förstås som rena utsmyckningar utan närmast som amuletter, avgudasymboler som bars för att få beskydd, framgång och annat man hoppades på. Med andra ord handlade det om att göra upp med sina avgudar, allt det man hoppades på i tillägg till Gud för att få ett bra liv.

En annan sak som händer är att Mose till sist ber om att få se Guds härlighet. Egentligen ber han om att få möta Guds ansikte – se Guds härlighet i hela sin strålglans. Skulle han leda folket behövde han erfara mer av Gud. Gud låter honom få det han ber om, även om det inte blir just att se hans ansikte. Mose får stå på en klippa med Guds skyddande hand över sig, när Guds härlighet går förbi.

Om vi tillämpar denna berättelse ur Andra Mosebok in i våra liv – vad kan den betyda för oss? För det första behöver vi, när vi söker livgivande gudsmöten, fundera över vilka »smycken« vi behöver ta av oss. Med andra ord, vilka avgudar – det vi hoppas på förutom Gud – har vi som vi behöver göra upp med? För det andra får vi även likt Mose be Gud att visa sin verklighet för oss – ge oss Gudsmöten som flyttar Gud från teori till verklighet i våra liv. Det tredje och till sist viktigaste är att vi likt Mose ställer oss på klippan under Guds skyddande hand. I Nya testamentet beskrivs klippan i Moseböckerna som en symbol för Kristus. Vi får ställa oss där Gud lovat att vi kan möta Kristus, det vill säga i nådemedlen: Ordet, dopet och nattvarden.

Detta gäller oss alla för att vi inte ska drabbas av »the Big Chill«. Gud kan och vill tillföra liv och värme utifrån. Gud vill vara vårt liv och inte bara en del av våra egna livsagendor.

Termodynamikens andra huvudsats behöver andligt sett inte ha sista ordet i våra liv!

Hosea 11:4

Denna gång lovar jag ingenting, Gud. Ingen radikalitet eller trofasthet. Men min otro är Din. Ingen färdig teologi eller övertygelser. Men min osäkerhet är Din. Inga böner eller lovsång. Men mitt tigande är Ditt. Ingen rättfärdig eld, men min likgiltighet är Din. Ingen lydnad eller mod, men min tvekan är Din. Ingen kärlek eller skönhet, men stenhjärtat och min fulhet, ja allt – det enda – jag har är Ditt.

Denna dagbokspoesi från något år sedan kom tillbaka till mig då jag läste söndagens texter och ställde mig frågan vad det innebär att växa i tro. Är det att få en tydligare övertygelse? Att kunna flytta berg? Att ständigt vara uppfylld av lov och pris? Ja, visst, allt detta. Men är det då uttryck för en radikal tro? Kanske inte.

Det är talande att Hosea 11:1–4 finns med bland texterna under kyrkoårets tema »att växa i tro«. För där står ingenting om folkets tro, däremot talas massor om Guds trofasthet. Inte heller evangelietexten, Johannes 16:5–11, nämner människans tro, däremot lyfter den fram Anden som hennes hjälpare.

»Radikal« kommer från latinets radix som betyder rot. Och av mycket att döma – söndagens texter inte minst, men också talet om senapskornets litenhet och det döende kornet som begravs i jorden – ligger det radikala inte i det kraftfulla utan i det svaga. Som Paulus skriver: »i svagheten blir kraften störst«.

Själv kan jag inte påstå att min tro framstått som kraftfull de senaste åren. I stället för att gå från klarhet till klarhet har det snarare varit fråga om en omvänd process. När jag flyttade långt bort från mycket av det som jag tidigare haft som stöd i tillvaron, tycktes det som blev kvar av tron bara vara en tummetott av vad jag en gång hade. Och hur mycket jag än spanat upp mot toppen av »förklaringsberget« under färdens gång, har jag i stället bara kanat ner till bergets fot. Till berggrunden?

Ja, faktiskt, här bland de osäkra vid bergets fot har jag börjat ana trons mysterium på ett nytt sätt. När jag erkänner att det jag har att komma med vad gäller tro inte liknar något annat än änkans två kopparslantar i Markusevangeliet 12, har den Trofaste börjat träda fram. Inte i härlighet. Men som den som enligt Hosea-texten böjer sig ner. Själv har jag ingenting att komma med, men det jag har anförtror jag åt Dig. Och där är nog roten. Därifrån kan det växa. Ingen annanstans ifrån. Och inte i någon annan kraft än Andens. Modern som lyfter barnet till kinden.

Hantverk som motstånd

Berättelsen om Kristinas skapande börjar med plastlådan i hennes mormors garderob. Den innehöll allt man behövde för att sy och tillsammans med sina kusiner fick Kristina full frihet att skapa. Hon fortsatte att virka sporadiskt, men det ändrades 2019 när Kristina gick igenom en utmattning.

– Då var allting kaos, jag hade mycket ångest och tappade bort allt i mig själv. Men efter att ha träffat läkaren som sjukskrev mig gick jag av någon anledning direkt till garnaffären, säger Kristina.

Hon kom hem och satte igång att virka nätkassar.

– Jag fick inte ordning på några tankar i huvudet, allt var ett virrvarr, men i virkningen handlade det bara om »fem luftmaskor, en fast maska, fem luftmaskor, en fast maska«. Virkningen krävde ingenting av mig – den var bara vila. Jag satt och virkade i flera månader.

Genom utmattningen var det svårt för Kristina att uttrycka sina tankar och känslor i ord, som hon tidigare hade brukat.

– Då slog det mig; jag kanske uttrycker mig i garn? Och jag tänkte på mina förmödrar och alla dukar och bonader som jag har ärvt. Vilka böner, drömmar och suckar, vilken längtan, glädje och sorg har tidigare generationer handarbetat ner i sina alster? Jag känner en sorts existentiell trygghet i att folk har levt före mig. En varm påminnelse om Guds trofasthet.

Samtidigt undrar Kristina om inte syftet med handarbetet har skiftat genom årtiondena.

– När min mormor var liten fick hon inte följa med på en skolutflykt om hon inte hade någon vinterkappa, så hennes mamma Elsa gick in i ett gammalt förråd och hittade en avlagd herrock. Hon sydde om den till en jättefin kappa till sin dotter så att hon kunde åka på utflykten. Och så sitter jag här med min lilla hobbystickning för att »jag mår bra av det«. Det gör en ödmjuk.

Året efter sjukskrivningen kunde Kristina återgå till jobbet. Pandemin slog till och alla skulle hålla sig hemma. Hon fyllde 30 och fick en symaskin av sina föräldrar. Kristina började sy, köpte mönster och tyger. Den positiva känslan från virkningen följde med till sömnaden.

– Att kalla det en strategi mot ångest känns som att förminska det, det är mer som en andning, en rytm. Jag är så tacksam att jag inte känner något prestationskrav kopplat till det här – att mina axlar är sänkta.

Numera blir hantverket en ständig påminnelse om det hon tänker är viktigt.

– Det finns någonting i relationen »skapandet, skapelsen, skaparen«, och jag får samtala med Gud när jag håller på. Det blir också en form av motståndshandling mot sånt som varken människan eller jorden verkar må bra av, ett för snabbt tempo och ohållbar konsumtion.

Kristina menar att hantverket hjälper henne att värdesätta det skapade och att se människan bakom ett plagg eller en pryl.

– Klädindustrins fabriker kan såklart ge försörjningsmöjligheter, men också utnyttja människor. Och då har vi inte ens nämnt de klimatavtryck som vår överkonsumtion skapar. Det är lätt att tänka att det inte har med mig att göra, men om man tror att Jesus älskar alla människor, vill man inte leva på bekostnad av någon annan. Jag vill inte göra val som gör det svårare för någon annan att leva.

När vi pratar är Kristina iklädd en kortärmad blus, som hon sytt av duken som brukade hänga över hennes mormors symaskin när den inte användes. I början sydde Kristina sina alster av nya tyger, men numera skapar hon nästan uteslutande av återbrukade textilier. Från sin mormor har Kristina också fått inspiration till att ta tillvara på det som finns.

– Jag inser mer och mer att jag inte gillar konsumtionssamhället. Det är svårt att vara konsument, man blir bortkollrad när det alltid finns någon som har intresse av att tjäna pengar..

Ibland får Kristina frågan om hon säljer sina alster, eller hur lång tid det tar att sy en skjorta.

– Jag vill inte veta hur lång tid det tar! Jag vill inte sätta tidsramar eller monetära termer på skapandet. Att göra något långsamt och att försöka hålla det borta från prestation går emot våra impulser och hur samhället är uppbyggt. Jag tror att vi mår bra av att göra mer sånt.

Kristina har alltid flera projekt på gång. På hennes bord ligger två små lampskärmar som hon klär om och bakom henne ligger en halvfärdig kofta i tekniken »hönsestrikk«, där hon använder restgarner för att skapa färgglada mönster till sitt syskonbarn. På semestern gillar hon att avsätta mycket tid åt skapandet.

– I somras flätade jag näver, det var så kul att jag bara skuttade runt och nynnade: »Jag håller på med näver!«. Att ägna en helg åt näver per år, det borde nästan alla göra, skrattar Kristina.

Det visade sig att nävern inte räckte till väskan som hon påbörjat.

– Det här var i juli och nästa gång man kan plocka mer näver är i maj när träden savar. Jaha, tänkte jag, jag brukar ju prata om långsamhet. Det blev en tydlig påminnelse om att man inte kan få allting på en gång.

Återigen går tankarna till mormor och morfar.

– Det var i princip aldrig utanför Östernärke, de levde extremt litet men ändå så stort – för de levde utgivande. Kaffekannan var alltid på och folk var alltid välkomna. Det lilla kan få betyda så vansinnigt mycket. Så vill jag också leva! Nu talar vi om »hållbar konsumtion« som ett sätt att hantera klimatkrisen, men om vi ser annorlunda på vårt sätt att leva spelar det kanske inte så stor roll om det vi överkonsumerar är producerat av återvunnen polyester? Vi kanske helt enkelt behöver leva lite mindre och lite långsammare. Jag låter gärna en halvfärdig näverväska, en dukblus med lite skeva sömmar och minnet av mormor och morfars kaffepanna påminna mig om att det är möjligt.

En välsignad start på det nya året

Jag tror att varje lokal församlingsgrupp behöver sina trygga ramar med sin kultur och sitt språk för att människor ska kunna växa nära Jesus. Någon gång ibland behöver sedan de troende få möta bröder och systrar från andra församlingar för att känna samhörighet med hela Guds församling. Eftersom våra olika gudstjänstfirande grupper/församlingar har olika traditioner, språk och sätt att fungera, upplever vi kulturkrockar när vi möts. Vinterkonferensen är en trygg plats där sådana möten mellan olika kristna traditioner kan ske.

I år samlades vi kring temat: »Varken genom styrka eller makt utan genom min Ande säger Herren Sebaot« (Sak 4). Detta bibelord visar på att det inte är mänsklig kraft och kunskap som är nyckeln till förändring, utan att det är Gud som kan förändra oss och våra omständigheter genom sin Helige Andes kraft.

Sedan många år tillbaka genomförs Vinterkonferensen som ett samarrangemang mellan ett flertal lokala församlingar/föreningar i Stockholmsområdet och EFS Mittsverige.

Detta år medverkade sånggrupper, körer, präster, ledare och ungdomsgrupper från Hammarbykyrkans persisk- och svenskspråkiga församling, Betlehemskyrkan tigrinja- och svenskspråkiga församling, S:ta Claras swahili- och svenskspråkiga församling, Mekane Yesus Skärholmen, Evangeliska Brödraförsamlingen, Grödinge församling samt Lötenkyrkan, Uppsala.

Rekordmånga ungdomar från fler än fem ungdomsgrupper deltog i fredagens samlingar. Det är svårt att vara ung i dag med bland annat en ökande existentiell psykisk ohälsa i en osäker omvärld. Vi vill uthålligt möta dem i kärlek med Guds Ord och den Helige Andes kraft. Till vår stora glädje startade också en ny gemensam konfirmationsgrupp, med i skrivande stund åtta deltagare, som ett direkt resultat av den växande samhörigheten som vinterkonferensen är ett uttryck för. Tänkvärt är också att många av ungdomarna uttryckte att de blev berörda av fredagens predikan.

På lördagen medverkade sedan systrar från Mariadöttrarnas kloster i Vallby och delade sina erfarenheter av att överlåta hela sitt liv till Herren Jesus genom klosterliv och tjänst i samhället, på temat: »När människan lyssnar talar Gud, när människan lyder handlar Gud.«

Vi fick också besök av predikanter och evangelister från Heart of Evangelism som vittnade om hur Gud förvandlat deras liv. Om hur Jesus kom in i deras tillvaro av destruktivitet, droger och kriminalitet och förändrade allt. För ingenting är omöjligt för Gud! Han vill fylla oss med sin Helige Andes kraft och använda oss i sin tjänst.

Under lördagens panelsamtal på temat: »Diakoni och evangelisation idag« delade den stora panelen med sig av personliga erfarenheter och bibelord om vårt uppdrag att i ord och handling hjälpa människor att lära känna Jesus Kristus. Det blev ett spännande samtal som inspirerade till nya missionsinitiativ.

Vi samlade in pengar till EFS nystartade missionsarbete i Armenien, samt till vårt gemensamma diakonala hjälparbete i Stockholm. Konferensen avslutades med festhögmässa i S:ta Clara kyrka. Tre körer, många volontärer och fjorton medverkande präster och diakoner i en fylld kyrka förstärkte upplevelsen av att vi tillsammans får vara delaktiga i Guds stora verk i Sverige idag.

Författare: Benjamin Kruse

Kompass för livet

»Att leda lyhört i riktning mot korset«

Handgriplig mission

Bildreportage: EFS hantverkare runt om i världen

Från känd till kallad

Förvalta din talent

»Big Chill« och väckelsens möjlighet

Hosea 11:4

Hantverk som motstånd

En välsignad start på det nya året

SENASTE ARTIKLAR

Bön från strykbrädan

170 år av trofast sådd

Käka med främlingen

Ungdomsgården som förändrade Piteå

En väg till livet