Bildreportage: Happy Valley School

Budbäraren fanns på plats i Padhar, Indien, när Happy Valley School invigde sina nya skol­lokaler. Denna tillbyggnad har EFS till stora delar bekostat och glädjen över de nya lokalerna var påtaglig hos de drygt 450 närvarande eleverna och deras lärare. Denna engelskspråkiga skola ger inte bara barnen fina utbildningsmöjligheter. Den ger också möjlighet till Padhar sjukhus att rekrytera kompetent personal, som ofta kräver att det ska finnas en bra skola för deras barn.

Bilden ovan är tagen några minuter innan invignings­ceremonin ute på skol­gården skulle dra igång. Under invigningen sjöng barnen flera sånger, bland annat »This is the day« – den sång som vi på svenska känner igen som »Detta är dagen som Herren gjort, låt oss i glädje nu tacka Gud«. 

Helt enligt indisk tradition fick EFS internationella missionssekreterare Erik Johansson ta emot ett vackert blomhalsband att hänga runt halsen. Här skakar han hand med Padhar sjukhus chefsläkare Rajiv Choudrie vars son är en av eleverna på skolan. Erik höll också ett tal under invigningen. 

– Det var sannerligen en glädjens dag att få närvara vid invigningen. Det här har varit en lång resa så det känns fantastiskt att få se allt på plats.
Denna fina skola ger möjligheter för både fattiga och en del bättre ställda barn att få en bra utbildning på engelska här i Padhar, säger Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare.

Bland de 450 eleverna på skolan finns barn med både kristen och hinduisk bakgrund. På bilden är några flickor från första klass på väg tillbaka i ett led till klassrummet efter att den högtidliga invigningen avslutats.

Här ser vi (från vänster) Shayna och Yogita, två av eleverna som var märkbart glada över nya och fräscha klassrum. 

Yoginder från sjunde klass visade oss runt i de nya klassrummen som EFS till stora delar har bekostat. Väggarna och skolbänkarna var målade i färgglada färger och det fanns gott om ljusinsläpp från de stora fönstren. 

Bakom skolbyggnaden finns en lekplats där eleverna gärna hänger mellan lektionerna. I kommande nummer av Budbäraren kommer ni att få läsa mer om EFS missionsengagemang i Indien, bland annat om sjuksköterskeutbildningen i Padhar, barnhemmet i Shahpur och stödet till växande församlingar. 

– Tack till alla givare som frikostigt har varit med och bidragit till ett viktigt missionsarbete i ett samhälle där bara några få procent har fått del av frälsningens gåva i Jesus Kristus, säger Erik Johansson. 

Plantering mitt i staden

Det är en kvav söndags­eftermiddag då sommarvärmen redan börjat lägga sig över Manhattan trots att det bara är sista helgen i april. Vi sitter ner med Erick Sorensen – som bekräftar det vi redan gissat – hans efternamn avslöjar att hans förfäder emigrerade till Amerika från Danmark. Han påminner själv om en reslig viking med sina 190 cm och sitt välvuxna skägg. Erick växte upp i södra Kalifornien där hans föräldrar kom till tro i Jesusrörelsen som berörde tusentals hippies under 1960–70 talet. 

Efter skoltiden hamnade Erick på ett teologiskt seminarium i Minnesota som drivs av Church of the Lutheran Brethren. Det är en lågkyrklig rörelse som påminner om EFS och har sina rötter i den norska evangeliskt-lutherska och pietistiska väckelserörelsen som uppstod kring lekmannapredikanten Hans Nielsen Hauge. Mission stod högst på deras agenda och till en början sände de ut så mycket missionärer till Asien och Afrika att rörelsen nästan avtog i Amerika.

– I dag har vår rörelse genomgått en genomgripande luthersk förnyelse. Vi har fördjupat våra rötter i den evangeliskt-lutherska bekännelsen, samtidigt som vi prioriterar att starta nya församlingar i USA’s storstadsområden. I dag är vi både sakramentala och missionella, berättar Erick och fortsätter:  

– Det jag alltid har uppskattat med den lågkyrkliga väckelserörelsen är dess ständiga fokus på att missionera och evangelisera. Att predika evangelium och vinna nya människor har alltid stått främst och det har präglat mig och min tjänst, inte minst som församlingsplanterare. 

Erick har själv varit en viktig del i rörelsens utveckling, inte minst i skiftet av fokus till storstäder och församlingsplantering. Tillsammans med en grupp ledare startade han organisationen Fifth Act – ett nätverk med syfte att erbjuda träning, stöd och resurser för luthersk församlingsplantering. 

Fifth Act och dess resurser ligger till grund för församlingsplanteringen Epiphany Lutheran Church på Lower East Side av Manhattan. 

– Jag skulle inte rekommendera någon att starta på det viset vi gjorde. Vi har lärt oss den hårda vägen. Vi började med vår familj och endast en annan person, som bodde 45 minuter bort med tunnelbanan. Det var tufft men det tvingade mig ut på caféer och att hänga vid universi­tetet. Vi hade inget annat val än att skapa helt nya kon­takter och vinna nya människor för evangeliet. Jag spend­erade mängder av timmar varje dag med att möta männi­skor och bygga relationer, berättar Erick med både stort allvar och stor entusiasm. 

Det skapar stor respekt att lyssna till Ericks berättelse och man inser att detta är en församlingsplantering som uteslutande bygger på nya människor och ett genuint pionjärarbete där man sannerligen brutit ny mark. 

– Vi utgick från vår lägenhet med öppna middagar och bibelsamtal. Det var en salig blandning av människor. Universitetsstudenter, unga karriärister som precis fått sitt första jobb i finanssektorn och hemlösa samlades alla kring middagsbordet hemma hos oss som barnfamilj.  

I dag, fyra år efter den initiala pionjärfasen och två år efter att man officiellt planterat församlingen, har Epiphany drygt 60 medlemmar. Församligen hyr in sig i Trinity Church som tillhör Den Slovakiska Lutherska kyrkan. Vi frågar Erick om vilka lärdomar han skaffat sig längs resan så långt och vilka de största utmaning­arna är. 

– En av de största frustrationerna är den rådande kulturen i New York City. Folk i allmänhet och ungdomar i synnerhet bor här av olika skäl bara för en kortare period. Människor är ständigt på väg och i rörelse. I snitt stannar människor här enbart tre år. Det innebär att så fort man hunnit skapa en kärntrupp så är det dags för dem att dra vidare. Det är något som alla församlingar här måste förhålla sig till vare sig de är nya eller gamla, små eller stora. 

– En annan utmaning handlar om att bli ekonomiskt självförsörjande. Det är extremt dyrt att bo, leva och plantera en pionjärförsamling på Manhattan. Speciellt om man önskar att nå studenter, de tillhör ju inte den mest ekonomiskt stabila målgruppen. Därför behöver jag regelbundet resa ut i landet, besöka församlingar, predika och informera om vårt arbete för att värva understödjande församlingar. 

Dessutom delar han sin arbetstid som församlingsplanterare på Manhattan med att vara assisterande pastor på andra sidan Hudsonfloden i den lutherska församlingen Hillside Church i New Jersey. Erick fortsätter beskriva det som antagligen är den största utmaningen för alla som bor och arbetar på Manhattan: tempot, stressen och pressen att alltid vara upptagen. 

– Det är inte för inte som detta kallas staden som aldrig sover. Alla arbetar hårt och det blir långa dagar. Men det finns även en kultur som liksom kräver att du ständigt ska vara upptagen, ha mycket för dig och en massa saker på gång. Det ligger i luften över hela Manhattan. För mig som pastor har det varit viktigt att inte gå in under detta utan att försöka bevara stillheten, fokuset och kunna erbjuda något helt unikt: nämligen att ha tid. 

Erick menar att det hektiska tempot djupast sett springer fram ur existentiella frågor. Konkurrensen är stenhård och de som visar svaghet blir utslagna. Därför blir det ytterst en kamp om att bevisa sitt värde och skapa sin identitet som en duglig människa. Helt enkelt att försöka rättfärdiga sin personliga existens genom prestationer och resultat – att vara snygg, rik, lycklig och erkänd. Det är många som drömmer om ett glamoröst liv på Manhattan. Men Erick ser hur dessa drömmar krossas på löpande band och hur tillvaron för många förvandlas till en mardröm. Han ger flera exempel på människoöden som slukats och släkts ut av den kultur som han kallar »the survival of the fittest« (de starkastes överlevnad).

– Det nätverk som jag lärt känna är fyllt av människor som flyttade hit med ambitionen att göra något stort, som nu hankar sig fram mellan tillfälliga jobb som servitörer. Men det finns även dem som lyckats men som fått betala ett allt för högt pris. 

Han ger ett exempel från en konversation han hade på ett café redan dagen efter att han landat på Manhattan för fyra år sedan. 

– Jag mötte en man som hade kommit till stan för att öppna en BBQ restaurang. Konceptet blev en succé. Han mötte den stora kärleken och fick en underbar liten dotter. Men sedan kom smällen och när jag sitter där på caféet med honom har han förlorat både resturang och hustru. Dottern hade han ingen kontakt med. Han spände ögonen i mig och sa: »Erick, du måste förstå att den här staden existerar för att utrota de svaga! Den är fullständigt obarmhärtig mot dem som misslyckas.« 

Mot denna bakgrund lyfter Erick fram de stora fördelarna med den evangeliskt-lutherska teologin och hur han ser både behovet av och kraften i förkunnelsen av lag och evangelium. 

– Det finns enligt mig ingen annan teologi som bättre kan bemöta den moderna människan när hennes allt för optimistiska människosyn krackelerar. Evangelisk-luthersk teologi möter människan precis där hon är och ger en befriande realistisk bild av henne som syndare, samtidigt som den fria nåden räcks henne utan förbehåll. Vårt budskap är att verket är fullbordat medan så många andra kyrkor lägger ytterligare bördor på redan utbrända människor. Församlingar riskerar därför att bli ännu en arena att prestera på. Evangeliets budskap är inte »gör det här« utan »det är redan gjort… för dig. Bara tro och ta emot«. 

Man kan se att vi nu rör oss kring det som är själva hjärtslagen i Ericks tjänst och drivkraften bakom församlinhsplanteringen. Han har skrivit böcker om detta och driver en podcast tillsammans med Daniel Emery Price och nätverket Christ Hold Fast. 

– I den evangeliskt-lutherska traditionen finns utrymme för mysteriet, paradoxer och skönhet. Den sakramentala dimensionen där Kristi verk räcks dig på ett konkret och synligt vis, där din tro kan vila vid något objektivt snarare än enbart det subjektiva, verkar på ett alldeles speciellt sätt tilltala nutidsmänniskan som lever under så mycket press och ångest. Det framstår som befriande enkelt att få ta emot Kristus i enkelt bröd och vin. 

Hans röst blir allvarligare när han försöker utveckla temat: 

– Rättfärdighet av nåd allena genom tron allena på Kristus allena är nödvändigtvis inte attraktivt för en newyorker till en början. Vi lever i en prestationskultur där många berömmer sig av hur hårt de slitit för att bli dem de är och vilka offer de gjort för att uppnå sina resultat. Till en början vill sådana människor snarare frälsa sig själva genom någon slags självhjälps- eller förbättringsprogram. Men det projektet kommer förr eller senare att börja knaka i fogarna och då är det bara evangelium om Guds nåd som återstår. Men vi måste våga stå fast i den övertygelsen och vara trofasta mot det som håller långsiktigt, i både liv och död.

Sorensen beskriver den reella frestelsen i att vara en liten församlingsplantering som jämför sig med de mer spektakulära församlingarna som finns överallt i stan och samlar stora skaror. 

– Vi har några av stans bästa musiker i vår lilla församlingsplantering. Flera av dem kommer från den prestigefyllda Juilliard School of Performing Arts. Men det är en himmelsvid skillnad på att samla människor kring en konsertupplevelse och att bygga en församling med Ordet och sakramenten i centrum. Vi har medvetet och bestämt avstått från att försöka göra vad som helst för att samla folk. Vi vill vara en plats där evangeliet om Kristus är hela anledningen till att folk både kommer och blir kvar. 

Det är dags för Erick att göra sig redo för gudstjänsten som alldeles strax ska börja. Precis som han själv har beskrivit det så är det inget direkt spektakulärt med gudstjänsten. Men allt är gjort med stor medvetenhet och hög kvalitet men med en avslappnad enkelhet. Gudstjänstordningen är genomtänkt, traditionell men uppdaterad. Lovsången är innerlig. Predikan är klassisk luthersk i sitt budskap men framförs på ett medryckande sätt. Gudstjänsten avslutas med nattvard och inbjudan till förbön. Efter den avslutande välsignelsen följer vi med ett stort gäng ut på middag några kvarter bort. Innan dess har vi fått möta några personer som berättat hur de kommit till tro som ett resultat av planteringen. Genom allt är det väldigt lite tal om Epiphany och allt fokus är på Jesus. Det slår oss att detta är församlingsplantering på riktigt. Ingen sensationell framgångshistoria men ett vittnesbörd från verkligheten som innebär både kamp och utmaningar såväl som gripande och vackra berättelser om Guds nåd och trofasthet.

Passionen, kampen och glädjen

Klas och Ingrid Lundström har varit i tjänst genom EFS under flertalet år sedan 1982. När vi träffas hemma hos paret i idylliska Vattholma norr om Uppsala, var det en dag kvar innan de skulle gå i pension. Framtidsplanerna bekräftade dock att de inte hade lagt sig på latsidan för det. 

– Passionen har inte minskat, vi känner oss mer brinnande med åren, säger Ingrid Lundström.

Vattholma påminner om Astrid Lindgrens Bullerbyn, med röda små hus och trädgårdar som viskar om svenska midsommardrömmar. Här har Klas och Ingrid bott i 25 år och paret har för tillfället två inneboende. 

– Mohammed är en kristen konvertit som bodde hos oss ett tag, han kom till tro redan i Iran och döpte sig i Uppsala Domkyrka. Han förde sedan två afghanska killar till tro och i dag bor de hos oss. Att ha ensamkommande boendes hemma hos oss har varit en del av vardagslivet, berättar Klas. 

Klas och Ingrid träffades på en bibelskola i mitten av 70-talet och gifte sig 1979. Då hade de varit ute med Operation mission, Ingrid med båten Logos ett år i Sudan och Klas ett år i Egypten. Klas föräldrar var EFS:are och för Ingrid, som tidigare arbetade i Missionskyrkan, blev det naturligt att ansluta till rörelsen efter giftermålet. Tre år senare inledde de sitt gemensamma äventyr som missionärer i Tanzania. 

– Jag frågade EFS om det fanns ett sätt att förbereda sig på om man skulle vilja åka ut på mission, och då rekommenderade de att jag skulle studera teologi på Johannelund, säger Klas som under sin EFS-historia har varit verksam som missionär, lärare i teologi och senare lektor och docent på Johannelund. 

Efter studierna blev det en öppning i Mtwara i södra Tanzania, och på senhösten 1982 kunde paret resa dit. Efter språkstudier blev Klas också prästvigd av en tanzanisk biskop.

– De fyra första åren blev jobbiga men läro­rika. Det tog tid att lära sig språket och att bekanta sig med kulturen. Ekonomin i landet fungerade dåligt, det var brist på det mesta och svårt att resa, så vi var ganska begränsade i våra arbetsuppgifter. Vi skötte ett konferenscenter och höll kurser på plats i Mtwara, säger han. 

Ingrid summerar sina år inom EFS med följande ord: slit, men också mycket glädje. Utifrån berättelserna som paret delade, skulle tiden i Tanzania kunna beskrivas med just de orden. 

Ingrid hade en dramatisk förlossning 1983 och två veckor senare fick hon hjärnmalaria. Då sonen Samuel var ett år fick han en livs­hotande brännskada och reste hem till Sverige för vård.

Klas beskriver nästa period som ett välbehövligt år av återhämtning. De reste till USA där Klas bland annat läste missionsvetenskap på Fuller Seminary i Los Angeles. 

– Det var en underbar tid och speciellt kul med tanke på att flera EFS-präster har studerat där, säger han. 

Väl tillbaka i Sverige, fick de förbön av en vän som inte hade en aning om problemen med malaria. 

– Hon fick en märklig bild där hon såg ett nät som gick igenom och runt hela min kropp och alla organ. För mig blev det ett tydligt tilltal, det var precis som om Gud sa: »Ingrid, de mänskliga myggnäten har inte kunnat beskydda dig, men nu ger jag dig mitt beskydd – mitt myggnät«, säger Ingrid.

Ingrid som hade haft malaria cirka 20 gånger på fyra år, fick det aldrig mer när hon kom tillbaka till Tanzania. Resterande sex år tillbringades i Kidugala där Klas undervisade i teologi på ett prästseminarium.

– Nyår 1988 var vi tillbaka och jag undervisade främst i troslära och etik. Jag fick skriva mina egna läromedel med tanke på att det inte fanns så mycket litteratur på swahili, berättar Klas och visar upp ett exemplar av en lärobok som han har skrivit. 

Vistelsen i Kidugala var välsignad och Klas minns speciellt en helg då han och en tanzanisk medarbetare blev kallade att resa ut på Usanguslätten några mil nordväst om Kidugala. I början av 1990-talet var det en genombrottstid för massajmissionen och flera hundra hade kommit till tro. 

– Flera grupper i olika åldrar hade beslutat sig för att döpa sig. Med sång och glädje satt de en hel dag och väntade på att vi skulle komma, det var häftigt. Den dagen döpte vi 52 personer på fyra platser. 

Kyrkan växte snabbt och det var en påtaglig brist på utbildade ledare, och seminariets kapacitet räckte egentligen inte till för att utbilda alla. Klas ägnade därför en stor del av tiden till att undervisa och utrusta ideella ledare.

– Många ledare hade inte mer än den undervisning de fått vid sin konfirmations­läsning. Därför startade vi Theological Education by Extension (teologisk utbildning på distans) som var ett treårigt program för lokala ledare i kyrkan. Det växte till ganska snabbt. När vi reste till Sverige var det bortåt 500 som gick programmet och det fortsätter än i dag i stiftet, säger han. 

Efter viloåret i USA fick Ingrid ett tilltal där Gud berättade att Han ville använda hennes händer.

– Gud ledde mig till byns sjukstuga där jag tillsammans med en äldre bibelkvinna hade andakter, bad för sjuka och smorde dem med olja. Det blev också mycket diakonalt arbete. Aidsepidemin började drabba Tanzania i början av 1990-talet och vi kunde se det tydligt i vår by.

När det var dags att lämna Tanzania hade Ingrid med sig en ryggsäck full med erfarenheter, insikter och skratt. Väl tillbaka i Sverige trodde Ingrid att resan som missionär var över.

– Vi är otroligt glada för tiden i Tanzania. Det som hände i Sverige efter Tanzania är dock det som känts viktigast. Tanzania blev snarare en förberedelse för vad vi gick in i här på hemmaplan. 

På bordet i vardagsrummet har Ingrid tagit fram en stor Sverigekarta där hon har markerat föreningar och församlingar som hon har besökt under sin tid som inspiratör och utvecklingskonsulent på EFS sedan 2007. Totalt 350 besök ute i landet räknar hon det till, mestadels på helger. 

– Jag har fått stor kärlek för våra EFS-sammanhang. Det finns många eldsjälar i EFS och det finns en längtan att göra mer, samtidigt som det finns mycket trötthet. Man kan aldrig räkna bort en enda förening. Ibland har jag tänkt »Åh, bara sju medlemmar«, men efter att ha mött församlingsmedlemmarna har jag fått tänka om. Jag har träffat bönemänniskor och fått ta del av nya tankar där församlingar bjuder in till annorlunda samlingar – det är ovärderligt, säger hon. 

Det finns två hjärtefrågor som Ingrid brinner för: att inspirera till Sverigemission och att uppmuntra till bön. Under vårt möte tog hon med oss till den mest intima platsen hon har i livet, en plats där hon samtalat med Gud många gånger. 

– Mitt liv har alltid varit en koppling mellan grustaget och resor i landet. Jag har alltid haft Sverigekartan framför mig. Jag har levt, andats och bett över den.

Grustaget, som i dag alltmer blivit en igenväxt skogsplantering, är Ingrids bönekammare. Vi vandrade genom ett område som ligger på fem minuters avstånd från huset i Vattholma. Vi passerade olika ställen som Ingrid har uppkallat efter diverse böneämnen och platser. 

– Ibland kan vi bli så effektiva i vår tjänst för Gud så att vi tappar relationen med Gud. Det har alltid varit en utmaning i mitt liv. Jag vill uppmuntra lekfullheten i bön och att bönen kan se ut på olika sätt. För några år sedan upptäckte jag att platsen fanns på en orienteringskarta med namnet Kapellhagen och att det funnits ett kapell där redan på 1300-talet. För mig blev namnet också ett tilltal. Vi kommer alla förr eller senare in i »grustag« i våra liv, frivilligt eller ofrivilligt. Men Gud kan göra kapellhagar av våra livs grustag, säger Ingrid. 

Medan Klas har fått rusta studenter och framtida ledare, kan Ingrids roll beskrivas som evangelisten som möter människor på plats. Förutom EFS-tjänst har hon också rest som inspiratör för Alpha i Sverige och haft Alphakurser på försvarets högkvarter i Stockholm.

– Jag har tre ledord som jag har utgått ifrån när jag har träffat föreningar och församlingar: uppmuntra, utmana och utrusta. Jag brukar prata om 360 graders lyssnande: att lyssna in samhället, församlingen och att lyssna in Gud. Det finns en stor andlig längtan i vårt land. Vi vet att nästan 50% av Sveriges befolkning uppger att de ibland ber. Endast cirka 20% betecknar sig som ateister. Utmaningen för oss som kyrka är att nå ut till sökare, att våga tänka utanför boxen, våga lämna det invanda utan att göra avkall på innehållet.

Även om Ingrids arbete mest har handlat om möten med människor, har hon fått sträcka sig utanför sin bekvämlighetszon. 

– Jag är ingen modig person. Det har alltid kostat på att våga ställa mig inför folk. Det är den inre kallelsen, relationen till Gud, som fått mig att våga ta de här stegen. 

Just att sätta sin egen bekvämlighet åt sidan är något som Ingrid vill utmana kristna i Sverige att göra. 

– Jag vill uppmuntra till att våga ta steg i vardagen, i det lilla, i det enkla. Våga tro att Gud kan använda oss som vi är. Om vi gör vår del så gör Gud sin del. Och min erfarenhet är att Gud alltid tar den svåraste delen. 

Medan Ingrid längtar att koppla församlingen med sökande och kyrkoovana, har Klas fyllt bokhyllan hemma i Vattholma med böcker om församlingsutveckling. 

– Jag känner mig peppad av att läsa och brukar läsa en bok i veckan ungefär. Det handlar om att hitta juvelerna som kan utmana våra studenter. Jag drivs av att se studenter upptäcka och få nya förmågor, kunna formulera sig och argumentera. Det är en grund om man ska bli präst, pastor eller förkunnare, säger Klas.

I talande stund samlade Klas in material till en ny bok som avhandlar församlingsutveckling. Bland en av hans senaste böcker, skriven tillsammans med ett 20-tal andra författare, hittar vi Det stora uppdraget som handlar om EFS missionshistoria. 

När vi träffades en solig dag i juni var det Klas näst sista arbetsdag som anställd, ändå berättade han om den kommande höstens kurs. 

– I september startar Johannelund en gemensam utbildning tillsammans med Teologiska Högskolan i Stockholm. Det är en utbildning för präster och pastorer som är ute i tjänst. Det har varit kul att ta fram nya koncept och kursplaner och det blir spännande att dra igång denna. 

Vikten av att fullfölja ett påbörjat projekt blir tydlig, och både Klas och Ingrid vägrar att kavla ner ärmarna när arbete kvarstår. Ingrid nämnde ett seminarium vid namn »passionerad pensionär« som en passande beskrivning på det nya kapitlet. 

– Det ligger något i uttrycket »passionerad pensionär«. Jag vill gärna fortsätta att inspirera för Alpha. Det ser jag fram emot som pensionär, säger Ingrid.