Jag står vid strykbrädan och stryker skjortor. I tankarna är jag med folket i Iran och vidare ut över Mellanöstern. Jag suckar till Gud, hittar inte ord för min bön.
Plötsligt kommer jag att tänka på att jag många gånger bett just här vid strykbrädan. Den har funnits med mig sedan jag bodde i min första lägenhet. Lite skraltig, hoptejpad vid benen och med ett svagt knirkande ljud varje gång jag trycker strykjärnet mot plagget som ska bli slätt. Den har följt mig genom livet, och i tider fungerat som min böneplats.
Våra böneplatser kan förändras över tid – och det är helt okej. Ibland bygger vi upp en idealbild av hur vår bön och dess plats ska se ut. Men ofta ryms den allra bäst mitt i vardagen. Vid min strykbräda har jag både bett om barn och tackat för barn. Där har jag oroat mig och bett i tacksamhet. På den tiden när jag använde kassettband, lyssnade jag ofta på ett sådant när jag strök. Bibelord och lovsång strömmade ut ur stereon och liksom lyfte upp min själ.
Under småbarnsåren bad jag ofta vid diskbaljan. Vi hade ingen diskmaskin och behövde vända på slantarna. Vi diskade morgon, middag och kväll – även plastpåsar och nappflaskor. Det tog sin tid. En tid som kunde användas till hjärtats bön.
På höstarna är skogen min böneplats. Timslånga promenader, strosande med svampkorgen i handen. Ibland sjunger jag högt för eventuella vildsvin och andra djur jag inte vill överraska. Den vanligaste sången är: »Var jag går i skogar berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst. Han osynlig är, men till mig talar, talar stundom varning, stundom tröst.«
Precis så är det. Oavsett var du är i det yttre eller inre landskapet följer Jesus dig, genom berg och dalar.
Berget kan både vara platsen för den mest magnifika utsikt och den jobbiga vandringen dit. Berget kan både hänföra och skrämma. På samma sätt är det med dalen. Dalen kan vara den ljuvliga vattenrika platsen där odlingsfälten breder ut sig, eller en plats med djupa raviner där hela livet liksom ligger i skugga. Hela vägen är han med dig.
Är du på berget eller i dalen i dag? Vad ser du och vad skymmer eventuellt din sikt? Gud hör bön och lyssnar alltid på dig. Även den där ordlösa bönesucken, när ditt inre är ett enda stort förtvivlat »Hjälp!« Kanske kan du påminna dig om böneplatser du haft och böner du bett, om både berg och dalar i ditt liv?
Kanske önskar du dig en ny böneplats? Fundera över var du får vara ifred med dina tankar. Personligen trivs jag bäst – som du anar – när händerna eller fötterna rör på sig. Just i dag blev det strykbrädan.
