Allt ordnat går mot sin upplösning. Det är innebörden i termodynamikens andra huvudsats, en av de grundläggande fysiska lagarna. Bland annat säger den att entropin (oordningen) i ett system enbart kan gå åt ett håll – att allt blir mer och mer oordnat – om inte energi tillförs utifrån. En av de naturvetenskapliga teorierna om universums framtid är därför att vi går mot ett maximalt oordnat universum där all värme är jämnt utspädd och utspridd överallt. Man talar om detta som »värmedöden« eller »Big Chill« – den stora nedkylningen. Det blir ett kallt, kallt ödsligt universum med en temperatur bara några grader över den absoluta nollpunkten (−273 °C). 

En bild för entropi kan vara ett gemensamt kök i en studentkorridor. När alla flyttar in är allt ordnat och bra. Efter en tid är det dock tydligt att ingen tar hand om soporna. Alltmer av den utrustning som finns i köket tycks ligga på fel plats – dessutom är det mesta odiskat. Många av dem som bor i korridoren inser efter tag att köket inte städar sig självt. Någon sätter upp arga lappar där det står: »Din mamma jobbar inte här«, eller annat som ska »uppmuntra« till arbetsinsatser för ordningen. Detta bara fortgår till dess att någon (argt) tar tag i situationen, kastar soporna, diskar och sorterar allt till rätt plats. För att ordning ska upprättas måste arbetsinsatser göras – energi måste tillföras utifrån.

Överfört kan vi även tala om att den andliga entropin – oordningen – hela tiden sedan syndafallet tenderar att öka. För att bevara sitt folk måste Gud hela tiden försöka väcka det till liv på nytt – genom ledare, domare, kungar, präster och inte minst profeter. Gud söker hela tiden att ge folket gudsmöten för att de ska hålla sig till honom. Ett uttryck för detta finns i Ordspråksboken 29:18 där det står: »Utan profeter förvildas folket.« 

Även i det nya förbundet finns problemet med »den andliga entropin« kvar. Trots att Anden givits och bor i gudsfolket på ett nytt sätt är inte syndens problem borta. Majoriteten av breven i Nya testamentet har sin bakgrund i andlig oordning eller i hotande andlig ljumhet. I kyrkans historia finns samma mönster hela tiden. Andlig stagnation, andlig död, hotar kyrkan i alla tider samtidigt som Gud gång på gång sänder väckelser. 

Samma utmaning finns även i våra egna liv. Den andliga entropin, synden, gör att gudsrelationen svalnar. Gud blir alltmer en teori i stället för en levande verklighet – om inget händer.

En Gud som teori kan jag använda för mina egna syften. Det kan exempelvis innebära att jag ställer frågor som »Hur kan jag få Bibeln (eller teologin eller den kristna etiken) att säga det jag vill?« Gud blir en del av min agenda. Men om Gud får bli en levande verklighet för mig, vänder det på steken. Jag frågar nu efter hur mitt liv kan bli en del av Guds agenda, hur mitt liv kan främja Guds mål och syften.

Väckelse är när Gud går från teori till levande verklighet i våra liv och våra kyrkor. Och vi behöver låta Gud bli verklighet i våra liv gång på gång. Därför talar vi om att kyrkan behöver ständig reformation (»semper reformanda«).

Hur går det till? Ett exempel på tilltagande »andlig entropi« följt av en väckelse finner vi i berättelsen i Andra Moseboken kapitel 32 och 33. Folket blir otåligt för att Mose varit borta ett tag – han är på Sinai berg och talar med Gud – och ber Aron göra dem en synlig Gud som kan gå framför dem. Aron gjuter en guldkalv som man börjar tillbe. Ändå hade folket för inte allt för länge sedan upplevt det fantastiska undret att bli räddade genom Röda havet. Gud blir vred och Mose bestört. Gud talar om att han vill göra ett folk av Mose i stället för Israels barn. Det leder till en förhandling mellan Mose och Gud. Mose vill att Gud även fortsatt ska stå för sina löften till Israels folk. Förhandlingen, som jag tolkar som ett sätt för Gud att pröva Mose, slutar i att Gud lovar att även fortsatt gå med folket. Några saker händer i det skeende som beskrivs. En sak som kan tyckas märklig i sammanhanget är att Gud säger åt folket att ta av sig sina smycken (kapitel 33, vers 4–6) – och folket gör det. Smycken ska nog inte här förstås som rena utsmyckningar utan närmast som amuletter, avgudasymboler som bars för att få beskydd, framgång och annat man hoppades på. Med andra ord handlade det om att göra upp med sina avgudar, allt det man hoppades på i tillägg till Gud för att få ett bra liv.

En annan sak som händer är att Mose till sist ber om att få se Guds härlighet. Egentligen ber han om att få möta Guds ansikte – se Guds härlighet i hela sin strålglans. Skulle han leda folket behövde han erfara mer av Gud. Gud låter honom få det han ber om, även om det inte blir just att se hans ansikte. Mose får stå på en klippa med Guds skyddande hand över sig, när Guds härlighet går förbi. 

Om vi tillämpar denna berättelse ur Andra Mosebok in i våra liv – vad kan den betyda för oss? För det första behöver vi, när vi söker livgivande gudsmöten, fundera över vilka »smycken« vi behöver ta av oss. Med andra ord, vilka avgudar – det vi hoppas på förutom Gud – har vi som vi behöver göra upp med? För det andra får vi även likt Mose be Gud att visa sin verklighet för oss – ge oss Gudsmöten som flyttar Gud från teori till verklighet i våra liv. Det tredje och till sist viktigaste är att vi likt Mose ställer oss på klippan under Guds skyddande hand. I Nya testamentet beskrivs klippan i Moseböckerna som en symbol för Kristus. Vi får ställa oss där Gud lovat att vi kan möta Kristus, det vill säga i nådemedlen: Ordet, dopet och nattvarden.

Detta gäller oss alla för att vi inte ska drabbas av »the Big Chill«. Gud kan och vill tillföra liv och värme utifrån. Gud vill vara vårt liv och inte bara en del av våra egna livsagendor. 

Termodynamikens andra huvudsats behöver andligt sett inte ha sista ordet i våra liv!

• Della
• Twittra