Påsken – en plats för livet

IKEAs reklam – »Plats för livet« – lovar oss praktiska förvaringslösningar för allt det vi helst vill slippa se, men som ändå är en del av våra liv. Bara att stuva undan och slippa hantera – det som inte syns finns som bekant inte. Reklamen får mig att reflektera över vad vi gömmer och glömmer? Häromdagen kommenterade någon att; »Ja just det, pandemin, den har har vi så gott som glömt nu. Så skönt att allt det är över!«

Alla är vi djupt tacksamma över att tiden av restriktioner och isolering är över – för den här gången. Men vilka erfarenheter och lärdomar har vi tagit med oss från den omskakande upplevelsen? Under pandemin blev det tydligt att tryggheten i praktiken ibland hängde på en väldigt skör tråd av yttre säkerhet också för många kristna. Står vi som enskilda och gemenskaper på en stabilare grund nu eller har vi stoppat undan både pandemin och dess maning i glömskans förvaringssystem och återvänt till den illusoriska tryggheten i strukturer och system?

I detta nummer kan vi läsa om Sang-Hwa Kim från Nordkorea – om hur hon kom till tro i ett land där det är förbjudet att vara kristen. Om rädslan för det uppenbara hot som fanns mot henne säger hon: »Hungern blev större än oron och rädslan.« Den längtan hon beskriver öppnar för den enda grund och trygghet som håller i mötet med livets osäkerhet och världens oro: tron på Jesus Kristus.

I påskens berättelse möter vi hela livets skala från glädje till djupaste sorg, från jubel till bittraste hat och våld. När allt hopp mänskligt sett är ute och världen ser mörkare ut än någonsin tidigare, då bryter påskdagens ljus igenom. Jesus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden och ingenting kan någonsin skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus! Enbart på den grunden och med den tilliten kan vi möta vad än framtiden bär.

Påskens löfte är det rakt motsatta mot avancerade förvaringssystem för borttrollande av oönskade inslag i interiören. I stället för att gömma och glömma förmedlar påsken att vi får komma till korset med allt; våra sår, våra misslyckanden och synder – små som stora. Till korset får vi också bära vår rädsla för smärta och död i alla dess former.