Religionshistorikern Britt-Mari Näsström säger i en intervju att »Vår kultur vill inte erkänna döden«, där hon bland annat talar om att vi flyr tanken på att vi själva ska dö. Det är inte svårt att ge henne rätt. Vi lever i en samtid som uppvisar alla tänkbara symtom på detta. 

Ett lite udda exempel på detta är »kryonik«. Elon Musk och Paris Hilton är några av de ungefär 4 000 personer som står i kö för att få en kryonisk förvaring av sina kroppar när de avlidit. Kryonik kommer av ordet för iskall på grekiska. »Kryonbevaring« innebär konkret att kroppen fryses ner i flytande kväve (−196 °C) så snart som möjligt efter att döden inträtt. Tanken är att kroppen sedan, i en framtid när sjukdomarnas och dödens gåtor är lösta, ska tinas upp och återställas till livet igen. Cirka 500 personer i hela världen har redan låtit sig bli nedfrysta i flytande kväve efter sin död. I Tyskland var priset för en sådan djupfrysning 2023 lite drygt två miljoner kronor. 

Detta är ett uttryck för den teknologiska förhoppning inför döden som vissa (rika) i högteknologiska länder kan ha. »Förhoppning« är rätt ord att använda här. Varken tekniken att tina upp, eller de medicinska framstegen nödvändiga för att återuppliva avlidnas kroppar, finns ännu.

Nej, i vår sekulära kultur vill vi inte erkänna döden. Frågor om döden och vad som händer efter den är för många människor de svåraste att tala om. Samtidigt tränger sig döden ständigt på. Den kan göra det genom att någon i vår närhet avlider eller genom medias rapportering om krig, våldsbrott och sprängningar. Rädslan och frågorna är trots allt svåra att undvika.

Hur kan vi då som kristna hantera frågorna om döden?

Det första vi kan säga är att kristen tro inte förnekar att dessa frågor är svåra. Död och lidande tillhör gudsupprorets komplexa följder. Döden beskrivs ytterst som en konsekvens av att synden kommit in i världen (Rom 6:23). Bibeln säger också att döden är en fiende, den sista fienden som ska förintas (1 Kor 15:26). Som kristna är vi inte undantagna från alla de utmaningar som finns kring döden. Även troende kristna brottas med frågor inför sin egen och anhörigas död. Kanske är det inte alltid döden som sådan som känns jobbig, utan snarare det avklädande och lidande som kan föregå den.

Det andra vi kan lyfta fram är att det är fullt legitimt också för en kristen att sörja döden. Exempelvis sörjde Jesus när hans vän Lasarus hade dött (Joh 11). I kristen tro finns inget stoiskt ideal om att vara opåverkad och oberörd av död och tragedier. Det är legitimt att liksom Jesus vara arg på död och lidande, att gråta över att livet med nära och kära här i tiden tar slut, att känna sorg över att ens eget liv håller på att rinna ut.

En tredje sak att notera är att det samtidigt inte är en hopplöshetens sorg. Paulus skriver i Första Thessalonikerbrevet kapitel 4 vers 13–14: »Bröder, vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.« Också en kristen sörjer, men inte utan hopp som de andra! Den kristnes hopp är inte bara en »förhoppning« om att döden en dag ska besegras av teknologiska och medicinska framsteg. Nej, hopp står i kristen tro inte för något man chansar på, det står för något som med säkerhet kommer i framtiden. 

Bakgrunden till denna visshet var för Paulus att Jesus inte bara korsfästes utan också uppstod. Uppståndelsen handlade inte om ett spöke – en ande – som gick igen, eller en zombie i en själlös kropp. Beskrivningen av den uppståndne Jesus handlade om konkreta fysiska möten där »hela« Jesus med ande, kropp och själ umgicks med sina lärjungar. Han samtalade med dem, lät dem röra vid honom och äta med honom (se exempelvis Lukasevangeliet kapitel 24). Paulus argumenterar i Första Korinthierbrevet 15 kraftfullt för att Jesus uppståndelse är en verklig historisk händelse. Han hade visat sig för apostlarna (vers 4 och 7). Vid ett tillfälle visade han sig för över 500 personer samtidigt. De flesta av dem var ännu vid liv när Paulus skrev sitt brev (vers 6). Det gick med andra ord bra för brevets mottagare att kolla upp att det Paulus skrev stämde. Paulus skulle inte ha kommit undan med några lögner här. Jesus hade också visat sig för Paulus själv – och det medan han var en fiende till Jesus och de kristna (vers 8–9). Det var bakgrunden till att Paulus blev en kristen. 

Paulus säger mot slutet av avsnittet om döden och uppståndelsen, när han talar om vad som till sist kommer att hända: »Döden är uppslukad och segern är vunnen« (vers 54). Det är hans sätt att uttrycka det kristna hoppet.

En intressant detalj är att de kristna i Nya testamentet började tala om döden som en sömn, inte ett slut eller utslocknande. De gjorde det i Jesu efterföljd. I Markusevangeliet kapitel 5 kan vi läsa om synagogföreståndaren Jairos som hade en sjuk dotter. Dottern hinner dö innan Jesus kommer fram till Jairos hus. När Jesus går in i huset säger han till dem som utan hopp sörjer den döda flickan: »Flickan är inte död, hon sover.«

När Jesus i evangelierna vid ett par tillfällen uppväckte döda, föregrep han vad som blev följden av hans egen död och uppståndelse: att döden inte längre hade sista ordet. Döden är för oss som tillhör Jesus Kristus inte slutet. Vi kan vara sorgsna och arga, upprörda och frågande, men vi behöver inte vara rädda för döden. Den är, säger Nya testamentet, som en sömn som Herren Jesus ska väcka oss ur. På andra sidan döden ska livets Herre, Jesus Kristus, fatta din hand liksom han fattade Jairos dotters hand och säga: »Lilla vän, jag säger dig, stig upp.« Det är något helt annat än kryonikens osäkra förhoppningar om kommande medicinska och teknologiska framsteg. Att resa upp döda är något vår Herre gjort tidigare och kommer att göra igen. 

• Della
• Twittra