Berättelsen om Kristinas skapande börjar med plastlådan i hennes mormors garderob. Den innehöll allt man behövde för att sy och tillsammans med sina kusiner fick Kristina full frihet att skapa. Hon fortsatte att virka sporadiskt, men det ändrades 2019 när Kristina gick igenom en utmattning.

– Då var allting kaos, jag hade mycket ångest och tappade bort allt i mig själv. Men efter att ha träffat läkaren som sjukskrev mig gick jag av någon anledning direkt till garnaffären, säger Kristina. 

Hon kom hem och satte igång att virka nätkassar. 

– Jag fick inte ordning på några tankar i huvudet, allt var ett virrvarr, men i virkningen handlade det bara om »fem luftmaskor, en fast maska, fem luftmaskor, en fast maska«. Virkningen krävde ingenting av mig – den var bara vila. Jag satt och virkade i flera månader.

Genom utmattningen var det svårt för Kristina att uttrycka sina tankar och känslor i ord, som hon tidigare hade brukat. 

– Då slog det mig; jag kanske uttrycker mig i garn? Och jag tänkte på mina förmödrar och alla dukar och bonader som jag har ärvt. Vilka böner, drömmar och suckar, vilken längtan, glädje och sorg har tidigare generationer handarbetat ner i sina alster? Jag känner en sorts existentiell trygghet i att folk har levt före mig. En varm påminnelse om Guds trofasthet. 

Samtidigt undrar Kristina om inte syftet med handarbetet har skiftat genom årtiondena.

– När min mormor var liten fick hon inte följa med på en skolutflykt om hon inte hade någon vinterkappa, så hennes mamma Elsa gick in i ett gammalt förråd och hittade en avlagd herrock. Hon sydde om den till en jättefin kappa till sin dotter så att hon kunde åka på utflykten. Och så sitter jag här med min lilla hobbystickning för att »jag mår bra av det«. Det gör en ödmjuk.

Året efter sjukskrivningen kunde Kristina återgå till jobbet. Pandemin slog till och alla skulle hålla sig hemma. Hon fyllde 30 och fick en symaskin av sina föräldrar. Kristina började sy, köpte mönster och tyger. Den positiva känslan från virkningen följde med till sömnaden.

– Att kalla det en strategi mot ångest känns som att förminska det, det är mer som en andning, en rytm. Jag är så tacksam att jag inte känner något prestationskrav kopplat till det här – att mina axlar är sänkta. 

Numera blir hantverket en ständig påminnelse om det hon tänker är viktigt. 

– Det finns någonting i relationen »skapandet, skapelsen, skaparen«, och jag får samtala med Gud när jag håller på. Det blir också en form av motståndshandling mot sånt som varken människan eller jorden verkar må bra av, ett för snabbt tempo och ohållbar konsumtion. 

Kristina menar att hantverket hjälper henne att värdesätta det skapade och att se människan bakom ett plagg eller en pryl.

– Klädindustrins fabriker kan såklart ge försörjningsmöjligheter, men också utnyttja människor. Och då har vi inte ens nämnt de klimatavtryck som vår överkonsumtion skapar. Det är lätt att tänka att det inte har med mig att göra, men om man tror att Jesus älskar alla människor, vill man inte leva på bekostnad av någon annan. Jag vill inte göra val som gör det svårare för någon annan att leva. 

När vi pratar är Kristina iklädd en kortärmad blus, som hon sytt av duken som brukade hänga över hennes mormors symaskin när den inte användes. I början sydde Kristina sina alster av nya tyger, men numera skapar hon nästan uteslutande av återbrukade textilier. Från sin mormor har Kristina också fått inspiration till att ta tillvara på det som finns. 

– Jag inser mer och mer att jag inte gillar konsumtionssamhället. Det är svårt att vara konsument, man blir bortkollrad när det alltid finns någon som har intresse av att tjäna pengar.. 

Ibland får Kristina frågan om hon säljer sina alster, eller hur lång tid det tar att sy en skjorta.

– Jag vill inte veta hur lång tid det tar! Jag vill inte sätta tidsramar eller monetära termer på skapandet. Att göra något långsamt och att försöka hålla det borta från prestation går emot våra impulser och hur samhället är uppbyggt. Jag tror att vi mår bra av att göra mer sånt.

Kristina har alltid flera projekt på gång. På hennes bord ligger två små lampskärmar som hon klär om och bakom henne ligger en halvfärdig kofta i tekniken »hönsestrikk«, där hon använder restgarner för att skapa färgglada mönster till sitt syskonbarn. På semestern gillar hon att avsätta mycket tid åt skapandet.

– I somras flätade jag näver, det var så kul att jag bara skuttade runt och nynnade: »Jag håller på med näver!«. Att ägna en helg åt näver per år, det borde nästan alla göra, skrattar Kristina.

Det visade sig att nävern inte räckte till väskan som hon påbörjat. 

– Det här var i juli och nästa gång man kan plocka mer näver är i maj när träden savar. Jaha, tänkte jag, jag brukar ju prata om långsamhet. Det blev en tydlig påminnelse om att man inte kan få allting på en gång.

Återigen går tankarna till mormor och morfar. 

– Det var i princip aldrig utanför Östernärke, de levde extremt litet men ändå så stort – för de levde utgivande. Kaffekannan var alltid på och folk var alltid välkomna. Det lilla kan få betyda så vansinnigt mycket. Så vill jag också leva! Nu talar vi om »hållbar konsumtion« som ett sätt att hantera klimatkrisen, men om vi ser annorlunda på vårt sätt att leva spelar det kanske inte så stor roll om det vi överkonsumerar är producerat av återvunnen polyester? Vi kanske helt enkelt behöver leva lite mindre och lite långsammare. Jag låter gärna en halvfärdig näverväska, en dukblus med lite skeva sömmar och minnet av mormor och morfars kaffepanna påminna mig om att det är möjligt. 

• Della
• Twittra