Författare: Benjamin Kruse

»Vårt viktigaste vapen är kärlek«

– Under påsken minns vi Jesus praktiska kärlek och hur han offrade sig själv för världen. På samma sätt behöver vi också visa kärlek till de vi har runtomkring oss på ett konkret sätt, säger hon

Det är en kylig vårkväll i södra Tanzania. Arbetsdagen är egentligen slut, om nu arbetsdagar någonsin tar slut för människor som Joyce Ngandango. Situationen för utsatta barn blir inte bättre för att det är helg, eller kväll. Snarare tvärtom. 

– Idag har det ringt hela dagen om en liten pojke i stort behov av ett tryggt boende. Han kom precis hit, berättar Joyce.

– Våldet mot barn i hemmen har ökat i Iringa de senaste åren, berättar Joyce Ngandango. Bilder: Magdalena Vogt– Våldet mot barn i hemmen har ökat i Iringa de senaste åren, berättar Joyce Ngandango. Bilder: Magdalena Vogt

Sedan åtta år tillbaka arbetar Joyce som pastor och föreståndare på Huruma Children’s Center i Iringa. Det är ett center som drivs av den evangelisk-lutherska kyrkan med fokus på barn i mycket utsatta situationer. Hit kommer barn som utsatts för våld eller övergrepp, eller som av andra skäl behöver ett nytt hem. Joyce bor själv på centret tillsammans med sin egen familj – tre små barn och en man som är lärare. Att arbeta här är mer än ett jobb, det är ett liv. 

Den lilla pojken som just anlänt är 7 år gammal. Joyce berättar att mamman hade förlagt en mindre summa pengar, ungefär 40 kronor. Hon trodde att pojken stulit sedlarna, så hon började slå honom och bröt båda hans armar. Morgonen efter skickade hon iväg barnet som vanligt till skolan igen, trots att han knappt kunde bära sin väska.

– Det var läraren som upptäckte att pojken inte mådde bra, och att båda armarna var brutna. Hon slog larm och anmälde misshandeln till polisen. Sedan ringde de till oss.

Joyce är upprörd. Trots att hon sett hundratals liknande situationer är hon väldigt omskakad, både ledsen och vred. 

– Och vet ni var de försvunna pengarna var? De låg på soffan. Det upptäckte mamman när hon redan slagit pojken gul och blå. 40 kronor!

Joyce skakar på huvudet. Problemet är också att den lilla pojken har fyra syskon. Det finns ingen pappa och när mamman med största sannolikhet blir fängslad för övergreppet, har de ingen som kan ta hand om dem. Att hitta goda fosterfamiljer är svårt och tar tid. Joyce är väl medveten om det problematiska med institutionsplaceringar, men i dagsläget behövs ändå det här akutboendet. 

– Det är väldigt högt tryck på centret. Behoven är stora och våldet i hemmen har ökat de senaste åren. Som Jesus efterföljare är det vår plikt att engagera oss i de praktiska problem vi ser i samhället. Det finns inga enkla lösningar, men vi måste göra det vi kan, fortsätter Joyce.

I dag bor 77 barn på centret. Joyce och hennes kollegor har ett tätt samarbete med polisen och andra myndigheter för att säkerställa att barnen får den hjälp och det stöd de behöver, men också att de som behandlat barnen illa blir straffade. Vissa barn har också skyddsbehov. Det kan till exempel finnas en hotbild mot barn som vittnar i rättsprocesser. Arbetet kräver både kunskap och mod. Joyce menar också att kyrkan har en alldeles unik roll att spela för att barnen ska få själslig upprättelse och få sin värdighet tillbaka. Det viktigaste vapnet i kampen mot brustenheten är kärlek.

Huruma Children’s Center har funnits i 30 år. Det öppnade när rädslan för HIV/AIDS gjorde att många barn till AIDS-sjuka föräldrar blev övergivna och utstötta. Idag bor ett 80-tal barn på centret. Många av barnen har fallit offer för våld eller övergrepp, eller har av andra skäl behov av ett nytt hem. Centret är ett exempel på det diakonala arbete som bedrivs av den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania. Under påsken uppmärksammar vi särskilt de diakonala insatser som EFS systerkyrkor och partner i våra samarbetsländer arbetar med under temat »Älska din nästa«.Huruma Children’s Center har funnits i 30 år. Det öppnade när rädslan för HIV/AIDS gjorde att många barn till AIDS-sjuka föräldrar blev övergivna och utstötta. Idag bor ett 80-tal barn på centret. Många av barnen har fallit offer för våld eller övergrepp, eller har av andra skäl behov av ett nytt hem. Centret är ett exempel på det diakonala arbete som bedrivs av den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania. Under påsken uppmärksammar vi särskilt de diakonala insatser som EFS systerkyrkor och partner i våra samarbetsländer arbetar med under temat »Älska din nästa«.

– Vi finns här först och främst för att vi älskar de här barnen. Det spelar ingen roll vad de har gjort, eller hur andra människor har behandlat dem. Vår kallelse är att möta dem med kärlek, och när någon är älskad kan mycket förändras i deras liv. 

Förutom Joyce finns också en annan utbildad pastor och själavårdare på centret. Han arbetar främst med samtal och bibelundervisning, vilket är en viktig del av verksamheten på Huruma. Under årens lopp har 1 800 barn vuxit upp på centret. Idag är många av dem vuxna. Joyce menar att det är ett stort mirakel att så många av dem nu lever välfungerande liv, med tanke på de trauman de genomlevt. 

– Vi vet att Guds ord och människors kärlek har en särskild kraft att hela och upprätta, och vi ser det igen och igen. Vi gråter med de barn som gråter och vi möter deras behov – praktiska såväl som andliga och själsliga. Det viktigaste för mig är att barnen vi har här verkligen får känna sig älskade, och det är jag stolt att kunna säga att de gör här.

– Vår kallelse är att möta barnen med kärlek, säger Joyce.– Vår kallelse är att möta barnen med kärlek, säger Joyce.

»Rösten har kraft«

Tim Uffindell och hans fru Alex klär på sig varmt och sätter på sina två hundar Tortus och Geco koppel. För att komma till deras favoritplats går man över gården där de bor, korsar vägen och fortsätter till en vandringsled uppe på en kulle. När de har gått en stund öppnar sig vidsträckta sädesfält så långt ögat kan nå. Rovfåglar flyger över himlen och på marken strosar hjortar och rådjur.

– Det känns som att det har regnat konstant i flera år, men igår när jag och min fru gav oss ut på vår favoritrunda, fick vi några strålar av solen som stod lågt på himlen. Efter att vi hade gått i flera timmar och reflekterat över högt och lågt, konstaterade vi att livet är hektiskt – men att livet är bra.

Tim ler med hela ansiktet mot mig från andra sidan datorskärmen. Han sitter hemma i vardagsrummet, inrett med soffa och kuddar i dova färger, i sitt lilla hus i mellersta England.

Tim har i allmänhet lite svårt att beskriva vad han jobbar med och kallar sig själv för röstcoach, sånglärare eller ibland »röst-mannen«. Mycket av hans tid går åt att undervisa lärare i hur de i sin tur kan undervisa barn i körsång, och han driver körer för både barn och vuxna. Intresset för musik har följt honom sedan barnsben.

 – Jag växte upp i en musikalisk familj där alla sjunger och spelar instrument. Det var först när jag besökte andra familjer som jag insåg hur konstiga vi var. Min familj brister ut i sång hela tiden, man gick liksom från ett rum till ett annat sjungandes. Vi härmade personer och dialekter och att göra så kallat »töntiga saker« var helt normalt.

I barndomshemmet var även tron en självklar del av livet. Tims pappa verkade som präst i byn Sunningdale där familjen även bodde. När Tim fyllde 14 fick han själv välja om han ville följa med till kyrkan eller inte – och det ville han. I samma veva började han leda lovsången i kyrkan vid pianot. 

– Jag upplevde en sådan glädje i att leda människor i musik och ta ansvar i kyrkan från en ung ålder. Mycket av hur jag tänker gällande mitt ledarskap i dag är inspirerat av hur min pappa ledde församlingen då. 

Tim talar artikulerat med en klar, klingande brittisk dialekt. Från tidig ålder förstod han att folk gillade att lyssna på hans röst. Han sjöng sig fram i mataffären och när han arbetade på caféer sjöng han medan han diskade och serverade bakverk. Men vad han skulle göra med sin röst visste han inte – att underhålla som popartist var inte riktigt det han tänkte sig. Så när han skulle välja utbildning, föll valet på en kandidatexamen i sång- och körstudier i Winchester. Under studietiden träffade han sin fru.

– Alex syster kände mig och tyckte vi borde träffas. Både jag och Alex tyckte att idén var sådär, men vi blev övertalade, träffades, och vi båda kände att ja – dig behåller jag! Min fru blev faktiskt kristen när vi fortfarande dejtade. Hon tyckte att det jag trodde på var bra, men jag sa att hon inte fick göra det för min skull – det är nog den sämsta orsaken till att bli troende. Vi pratade om det, bad över det, gick en alpha-kurs tillsammans och sen gav hon sitt liv till Jesus.

Åren efter universitetet tog Tim alla möjliga frilansuppdrag kopplat till rösten eller till människor. Han jobbade sex dagar i veckan och sov ofta borta. Allt kändes roligt, men efter ett halvår av att jobba konstant blev Tim till slut sjuk – kroppen sade ifrån och han gick in i väggen.

– Vi kristna kan ibland tro att om något känns rätt, så är det vår kallelse från Gud. Men att säga ja till för mycket är en säker väg till misslyckande, vilket kan lära oss vad vi bör undvika. Min utmattning ledde mig till att fundera över vad jag verkligen brann för och hur Gud hade lett mig ditintills. Jag insåg att jag behövde jobba med både människor och med rösten, inte bara med en av dessa två, för att vara på rätt plats och i min kallelse.

Efter utbrändheten hittade Tim boken Den hänsynslösa elimineringen av stress, skriven av pastorn John Mark Comer. Boken utforskar budet om sabbaten, som detaljerat ger flera anledningar till varför vila är viktigt. För Tim blev boken en räddare i nöden. Efter det lade han om sitt schema väsentligt och tackar bara ja till de uppdrag han hinner med. Mestadels fokuserar han på att leda körer och att undervisa lärare och körledare.

– Jag har fått säga till mig själv: »Tim, sakta ner!« Jag har alltid haft svårt för att vila, vilket ofta har lett till att relationen till mina nära och kära testats. Men jag har känt mig buren av min familj, min fru, mina vänner, och jag har också känt mig buren i Jesu frid – det är en verklig välsignelse. Jag har turen att ha många vänner runt mig som ber för mig. De uppmuntrar mig och utmanar mig när det behövs.

Tim blev för några år sedan erbjuden att leda en Soul Children-kör som startade i hans hemförsamling som ett pilotprojekt. Soul Children är en körrörelse där barn i åldrarna 10–16 år sjunger tillsammans och samtidigt får höra om Jesus. Rörelsen har växt i England – och med det Tims uppdrag. I höstas ledde han närmare 800 barn i Örebro under Soul Childrens årliga festival och han kommer att resa mer framöver för fler konferenser och festivaler. Inspirerad av rörelsen startade han nyligen en gospelkör för vuxna hemma i Hampshire som kombinerar körsång med korta andakter. 

– Jag vill bygga en gemenskap där människor kan komma samman för att umgås, både när det gäller sången och det andliga livet. Många som kommer för att sjunga med oss i kyrkans lokaler kanske inte ens inser att de blir berikade på ett andligt plan. Under körövningen har vi en reflektion på fem minuter som handlar om sångerna vi sjunger och hur texterna kan relatera till våra liv och Bibeln. Jag är övertygad om att detta är den väg Gud leder mig på framöver – att fortsätta med Soul Children, starta körer för vuxna och att använda min röst för att göra gott. 

I sitt jobb vill Tim uppmuntra de han möter att hitta sin röst, ibland i direkt bokstavlig bemärkelse. För några år sedan deltog han i ett pedagogiskt projekt på en skola med barn som hade väldigt speciella behov. Hans jobb innebar att härma barnens ljud och att barnen så småningom förstod att de styrde Tim. Barnen började då utforska sina röster, vilket ledde till roliga och galna ljud. En flicka på skolan hade aldrig gjort något ljud och lärarna hade antagit att hon var stum. Tim försökte att framkalla en reaktion hos henne i flera veckor utan framgång. En dag när han kom till jobbet började han sjunga för henne som vanligt. Flickan började gunga fram och tillbaka vilket han tog som ett bra tecken. Plötsligt hördes ett ljud från henne och hela rummet stannade upp.

– Lärarna frågade om det var hon – och mycket riktigt var det flickan som gjorde ett lågt ljud. Jag sjöng och hon svarade med en låg stämma. Denna flicka upptäckte att hon hade en röst och att få vara med på den resan var omvälvande. Jag var tvungen att gå ut och lägga mig på golvet utanför klassrummet efteråt för jag blev så berörd. Vi glömmer det ibland, men vi har det vi har – tills vi inte har det längre. Varje dag som jag kan använda min röst är en gåva, som jag därför vill vara försiktig med. Rösten har kraft! När jag jobbar med barn som använder sina röster för att skvallra, vara elaka eller förminska andra, försöker jag få dem att förstå kraften i rösten.

Tim ser olika dimensioner när han pratar om hur rösten är ett kraftfullt verktyg. Delvis pekar han på hur rösten är det tekniska kommunikationsmedlet mellan två människor där ljudvågorna reser i luftrummet, landar i öronen och omvandlas till innehåll. Men även hur orden, som rösten bildar, kan ha makt över oss människor. Han citerar ordspråksboken: »Tungan har makt över liv och död, de som kan tygla den får njuta dess frukt.« 

– Rösten är det främsta som kommer från mig till dig, så om någon gör sig till åtlöje över din röst, gör de sig till åtlöje över dig. Uttrycket »sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me« (översättning: stock och sten kan bryta mina ben, men ord kommer aldrig att skada mig) används ofta för att visa på att ord inte är lika farliga som fysiskt våld. Jag tänker att det inte alls stämmer, utan tvärtom – jag har hellre en bruten arm än att höra och återuppleva samma smärtsamma ord som någon har talat över mig, om och om igen.

Tim kommer väl ihåg ett tillfälle från uppväxten när han var tvungen att välja om han ville vara en person som bröt ner, eller som byggde upp. Han hade börjat högstadiet och ganska direkt delades klassen upp i två grupperingar – den coola gruppen som gillade att göra sig lustiga på andras bekostnad och den töntiga gruppen, men där alla var snälla mot varandra.

– Där gjorde jag ett aktivt val – att så långt det berodde på mig ville jag att de runtomkring mig skulle känna sig trygga. Det budskapet försöker jag förmedla till de barn jag undervisar, att tänka på vad de säger till sina klasskamrater.  

Tim berättar om hur Guds röst har förändrat olika situationer i hans eget liv. För några år sedan besökte han en New Wine-festival och under den perioden mådde han inte bra. Livet kändes tufft och han var vilsen. Tims gnista lyste inte lika starkt längre, trots att han försökte göra det han upplevde att Gud önskade av honom. Plötsligt vände sig en kvinna om i publikhavet och sa att han borde läsa Uppenbarelseboken 3:7–13.

– I vanliga fall gillar jag inte när folk gör så, men jag slog upp Bibeln och läste versen, där det bland annat stod »Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn«. Gud talade direkt till mig genom henne. Jag kunde bara utbrista »Wow, tack! Du vet inte hur mycket jag behövde det«. 

Finns det bevis för att Jesus har uppstått?

En del människor tror att vi inte kan veta så mycket om Jesus och att det är svårt att säkert belägga att han funnits. Men sanningen är att det inte råder någon tvekan bland historiker att Jesus från Nasaret funnits. Det är faktiskt bättre än så – det finns nämligen starka historiska skäl att tro att Jesus även uppstått från de döda.

Innan vi går in på forskning om uppståndelsen vill jag nämna något om mirakel. När jag bodde i England träffade jag några amerikanska tjejer. De frågade mig om Sverige och jag började med stor inlevelse berätta om mitt hemland. När jag nämnde att vi får se upp för renar på vägarna hände någonting märkligt. En av tjejerna uttryckte bestört: »Va, finns de på riktigt? Jag har alltid trott att de är fantasidjur«. Som norrlänning blev jag förvånad över att hon inte trodde på renar. Sen slog det mig: Tomtens släde dras ju av renar! Det är därför hon trodde att de var fantasidjur. För många är frågan om mirakel i samma kategori som fantasi. Det är inte konstigt om man aldrig varit med om ett eller fått skäl att tro på dem. Det går utmärkt att leva ett liv där man tror att renar är fantasidjur, och det går utmärkt att leva i tron att mirakel inte sker, men båda har faktiskt fel.

Frågar vi runt i våra kyrkor är det förvånansvärt lätt att hitta vittnesbörd om mirakel. Själv känner jag personer som varit med om stora helanden och som fått starka profetiska tilltal. Frågan om mirakel är dock inte bara en fråga om hörsägen, utan har studerats runt om i världen med uppmuntrande resultat. För många kristna är det jobbigt att mirakel inte sker oftare, men för den som förnekar mirakel är det väldigt utmanande att de alls sker.

Vill du läsa mer om detta är Micael Grenholms bok Dokumenterade mirakel en bra grund. För ännu mer djupgående läsning kan jag tipsa om Craig Keeners bok Miracles i två band.

Låt oss nu med öppet sinne se vad forskningen säger om Jesus uppståndelse. Forskaren Gary Habermas är kanske världens största auktoritet på Jesus uppståndelse. Han har utvecklat ett argument för Jesus uppståndelse som han kallar »The minimum facts approach«. Genom att utgå från fakta som över 90 procent av alla Jesus-forskare (alltså inte bara kristna forskare) är överens om, argumenterar han för att Jesus faktiskt uppstått från de döda. Dessa sex faktapunkter är: 

1. Jesus dog genom korsfästelse

2. Lärjungar hade erfarenheter som de trodde var möten med den uppståndne Jesus

3. Det finns inget stort tidsglapp mellan Jesus död och att budskapet om uppståndelsen började förkunnas.

4. Lärjungarna förkunnar budskapet om Jesus uppståndelse och var villiga att dö för sina övertygelser.

5. Jakob, Jesus bror, får uppleva ett möte med Jesus efter korsfästelsen som får honom att bli en kristen.

6. Paulus trodde han såg den uppståndne Jesus och blev en kristen.

Det är förbluffande att till och med skeptiska forskare, som ateisten Barth Ehrman, menar att lärjungarna med flera trodde att de såg den uppståndne Jesus, samt att det är tron på uppståndelsen som är orsaken till att kristendomen kom till. Det är faktiskt så att få forskare vill ta ställning för en alternativ förklaring till uppståndelsen. Genom att titta på några alternativa förklaringar hoppas jag att du förstår varför.

Kan de ha hallucinerat? Hade lärjungarna hallucinerat borde inte alla ha sett samma sak, för man grupp-hallucinerar inte. Vi vet dessutom att judarna trodde på spöken (Matt 14:26) vilket hade passat bättre in med en hallucination än en kroppslig uppståndelse.

Kan Jesus ha överlevt korsfästelsen? Tanken är absurd. De romerska bödlarna kunde sitt jobb och hade Jesus mot alla odds överlevt och mött lärjungarna, hade han varit i skriande behov av vård, långt ifrån vad man skulle kalla en uppståndelse i härlighet. Att det skulle förvandla lärjungarnas liv är otroligt.

Var det hela en lögn och konspiration? Teorin har enorma hål. De hade inget att vinna och allt att förlora på en sådan lögn. Jesus har just avrättats och om de börjar tala om uppståndelse är sannolikheten stor att de också skulle få sätta livet till. Vi måste därför hitta ett väldigt starkt motiv. De klassiska drivkrafterna till brott som pengar, sex och makt/prestige lyser med sin frånvaro. Vi finner heller inget motiv till att skeptikern Jakob, Jesus bror, och motståndaren Paulus skulle byta uppfattning om Jesus.

Försök till naturliga förklaringar till Habermass minimum facts blir bara långsökta spekulationer som inte passar in i det historiska pusslet om kyrkans ursprung. Vågar vi däremot lyfta hypotesen att Jesus faktiskt uppstod från de döda, fogas det historiska pusslet samman till ett rimligt händelseförlopp.

Uppståndelsen förklarar även varför människor två tusen år senare berättar om möten med Jesus, där vi erfar att våra synder blir förlåtna och människors förvandlats. Så tillbaka till frågan om mirakel: Vågar du överväga att de faktiskt kan ske? Kan det vara så att det är sant att Jesus är uppstånden? 

Döden på armlängds avstånd

Religionshistorikern Britt-Mari Näsström säger i en intervju att »Vår kultur vill inte erkänna döden«, där hon bland annat talar om att vi flyr tanken på att vi själva ska dö. Det är inte svårt att ge henne rätt. Vi lever i en samtid som uppvisar alla tänkbara symtom på detta. 

Ett lite udda exempel på detta är »kryonik«. Elon Musk och Paris Hilton är några av de ungefär 4 000 personer som står i kö för att få en kryonisk förvaring av sina kroppar när de avlidit. Kryonik kommer av ordet för iskall på grekiska. »Kryonbevaring« innebär konkret att kroppen fryses ner i flytande kväve (−196 °C) så snart som möjligt efter att döden inträtt. Tanken är att kroppen sedan, i en framtid när sjukdomarnas och dödens gåtor är lösta, ska tinas upp och återställas till livet igen. Cirka 500 personer i hela världen har redan låtit sig bli nedfrysta i flytande kväve efter sin död. I Tyskland var priset för en sådan djupfrysning 2023 lite drygt två miljoner kronor. 

Detta är ett uttryck för den teknologiska förhoppning inför döden som vissa (rika) i högteknologiska länder kan ha. »Förhoppning« är rätt ord att använda här. Varken tekniken att tina upp, eller de medicinska framstegen nödvändiga för att återuppliva avlidnas kroppar, finns ännu.

Nej, i vår sekulära kultur vill vi inte erkänna döden. Frågor om döden och vad som händer efter den är för många människor de svåraste att tala om. Samtidigt tränger sig döden ständigt på. Den kan göra det genom att någon i vår närhet avlider eller genom medias rapportering om krig, våldsbrott och sprängningar. Rädslan och frågorna är trots allt svåra att undvika.

Hur kan vi då som kristna hantera frågorna om döden?

Det första vi kan säga är att kristen tro inte förnekar att dessa frågor är svåra. Död och lidande tillhör gudsupprorets komplexa följder. Döden beskrivs ytterst som en konsekvens av att synden kommit in i världen (Rom 6:23). Bibeln säger också att döden är en fiende, den sista fienden som ska förintas (1 Kor 15:26). Som kristna är vi inte undantagna från alla de utmaningar som finns kring döden. Även troende kristna brottas med frågor inför sin egen och anhörigas död. Kanske är det inte alltid döden som sådan som känns jobbig, utan snarare det avklädande och lidande som kan föregå den.

Det andra vi kan lyfta fram är att det är fullt legitimt också för en kristen att sörja döden. Exempelvis sörjde Jesus när hans vän Lasarus hade dött (Joh 11). I kristen tro finns inget stoiskt ideal om att vara opåverkad och oberörd av död och tragedier. Det är legitimt att liksom Jesus vara arg på död och lidande, att gråta över att livet med nära och kära här i tiden tar slut, att känna sorg över att ens eget liv håller på att rinna ut.

En tredje sak att notera är att det samtidigt inte är en hopplöshetens sorg. Paulus skriver i Första Thessalonikerbrevet kapitel 4 vers 13–14: »Bröder, vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.« Också en kristen sörjer, men inte utan hopp som de andra! Den kristnes hopp är inte bara en »förhoppning« om att döden en dag ska besegras av teknologiska och medicinska framsteg. Nej, hopp står i kristen tro inte för något man chansar på, det står för något som med säkerhet kommer i framtiden. 

Bakgrunden till denna visshet var för Paulus att Jesus inte bara korsfästes utan också uppstod. Uppståndelsen handlade inte om ett spöke – en ande – som gick igen, eller en zombie i en själlös kropp. Beskrivningen av den uppståndne Jesus handlade om konkreta fysiska möten där »hela« Jesus med ande, kropp och själ umgicks med sina lärjungar. Han samtalade med dem, lät dem röra vid honom och äta med honom (se exempelvis Lukasevangeliet kapitel 24). Paulus argumenterar i Första Korinthierbrevet 15 kraftfullt för att Jesus uppståndelse är en verklig historisk händelse. Han hade visat sig för apostlarna (vers 4 och 7). Vid ett tillfälle visade han sig för över 500 personer samtidigt. De flesta av dem var ännu vid liv när Paulus skrev sitt brev (vers 6). Det gick med andra ord bra för brevets mottagare att kolla upp att det Paulus skrev stämde. Paulus skulle inte ha kommit undan med några lögner här. Jesus hade också visat sig för Paulus själv – och det medan han var en fiende till Jesus och de kristna (vers 8–9). Det var bakgrunden till att Paulus blev en kristen. 

Paulus säger mot slutet av avsnittet om döden och uppståndelsen, när han talar om vad som till sist kommer att hända: »Döden är uppslukad och segern är vunnen« (vers 54). Det är hans sätt att uttrycka det kristna hoppet.

En intressant detalj är att de kristna i Nya testamentet började tala om döden som en sömn, inte ett slut eller utslocknande. De gjorde det i Jesu efterföljd. I Markusevangeliet kapitel 5 kan vi läsa om synagogföreståndaren Jairos som hade en sjuk dotter. Dottern hinner dö innan Jesus kommer fram till Jairos hus. När Jesus går in i huset säger han till dem som utan hopp sörjer den döda flickan: »Flickan är inte död, hon sover.«

När Jesus i evangelierna vid ett par tillfällen uppväckte döda, föregrep han vad som blev följden av hans egen död och uppståndelse: att döden inte längre hade sista ordet. Döden är för oss som tillhör Jesus Kristus inte slutet. Vi kan vara sorgsna och arga, upprörda och frågande, men vi behöver inte vara rädda för döden. Den är, säger Nya testamentet, som en sömn som Herren Jesus ska väcka oss ur. På andra sidan döden ska livets Herre, Jesus Kristus, fatta din hand liksom han fattade Jairos dotters hand och säga: »Lilla vän, jag säger dig, stig upp.« Det är något helt annat än kryonikens osäkra förhoppningar om kommande medicinska och teknologiska framsteg. Att resa upp döda är något vår Herre gjort tidigare och kommer att göra igen. 

Måste jag vittna om min tro för andra?

Fråga: Ibland kan jag känna mig stressad över att jag borde vittna om min tro för andra. Jag tycker det känns både svårt och läskigt och jag har egentligen ingen lust att göra det. Hur kan jag tänka kring det här?
Ebba, 16 år

Svar: Det sköna svaret är att du egentligen inte behöver göra något alls. Förutom att följa Jesus. För när du följer Jesus blir ditt liv just en berättelse om honom. Detta märks i många av Bibelns berättelser. Kanske har du någon gång läst Matteusevangeliet? I kapitel 18 vers 21–22 kommer lärjungen Petrus till Jesus och frågar »Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?« Petrus hade gått bredvid Jesus och tänkte nog att han drog till med ett högt tal i och med att många rabbiner undervisade att man skulle förlåta tre gånger. Men som vanligt är Jesus mer än vi kan ana. Han svarar: »Jag säger dig, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.« I »Vår Fader« lär Jesus oss att vi blir förlåtna så som vi förlåter andra. Det smakar ju väldigt gott att få bli helt förlåten av Jesus. 

Så vad har då detta att göra med att »vittna om min tro för andra«? Väldigt mycket – likt allt Jesus undervisar om. Ofta kanske du tynger dig med lögnen att du inte är bra på att vittna om Jesus? Följ Jesus i ord och handling, så sker vittnandet automatiskt! Om du till exempel förlåter din bror som lurat dig, din granne som baktalat dig eller din vän som sårat dig, blir ditt val att förlåta ett vittnesbörd om Jesus kraft i dig. Samma princip gäller alla andra bud han gett: att be, ge, fasta, älska, hjälpa och så vidare. Du behöver inte följa dem för att det skall märkas, försök i stället oftast att det inte ska märkas – då kan ju den helige Ande välja vilka exempel han vill lyfta fram respektive vilka du i glädje får göra i det fördolda.

Hitta din stil för att berätta för andra om Jesus. Kanske är du konfrontativ som Petrus eller intellektuell likt Paulus? En inbjudare som Matteus eller offrande likt Stefanos? Vittnar du om din omvändelse, visar omsorg eller hjälper andra som har det svårt? Bibeln är sprängfylld av olika stilar och sätt att berätta på. Eftersom Gud har skapat oss unika behöver vi använda våra olikheter. Du behöver inte spela någon »roll«, utan du får helt enkelt vara dig själv. Kan det vara så att vi tänker att evangelisation behöver se ut på ett visst sätt? Om vi i vår personlighet känner oss långt ifrån det sättet, finns risken att lusten till att prata om tron inte blir särskilt stor. Följ Jesus och var dig själv! Den helige Ande kommer att guida dig att leva i missionsbefallningen: Gå därför ut och gör alla folk till mina lärjungar.

Recension: Modiga kvinnor

Henriks Steen är huvudledare på Team Med Uppdrag och huvudlärare på Bibelskola livskraft, har varit verksam som pastor och är nu aktuell med sin fjärde bok. I Modiga – Vandra med kvinnorna som följde Jesus möter vi ett antal kvinnor som på olika sätt hade att göra med Jesus. De tolv kapitlen inleds som regel med en bibelutläggande del följt av en tillämpning i modern tid, och till sist en parallellberättelse med missionsmotiv som löper igenom boken. Utöver detta finns ett par delar om kvinnan i Nya testamentets tid, om kvinnan i Jesus undervisning och om kvinnligt ledarskap i den första kyrkan.

I mitt tycke, och kanske präglat av mitt eget prästliv, är varje kapitel en predikan i sig. Med bibeltexten, utläggningen av textavsnittet, en applicering till det egna livet och så en avslutning med en berättelse som öppnar för nya tankar. Utöver detta finns i slutet av boken ett förslag på upplägg för ett antal träffar för den grupp som skulle vilja träffas och samtala kring boken, kapitel för kapitel. 

Boken är lättläst, kortfattad och har ett vardagligt språk. Författaren är personlig och delar med sig av sina egna erfarenheter. Boken tar sig an det i mina ögon viktiga ämnet om hur Jesus själv såg på manligt och kvinnligt, och om det var acceptabelt för en kvinna att ha en ledarskapsfunktion i kyrkan. Dessa frågor som vållat sår och splittring genom sekler tar Henrik Steen nu sig an, relativt kortfattat och med start i bibeltexten. 

Boken vill, som jag förstår det, inte göra detta till en kvinnofråga utan vidga perspektivet till en fråga om efterföljelse och lärjungaskap. Med det tycker jag att författaren lyckas. Möjligen spretar texten något när den griper sig an både exegetiken (bibeltolkningen), teologin kring kvinnan samt lärjungaskapet, den egna andligheten och mission. Och för mig som uppskattar alla dessa ämnen väcker det längtan efter ytterligare fördjupning. 

Henrik Steens liv som missionär och lärare för unga på bibelskola lyser igenom i hans bok. Kanske passar den just därför den som gärna kombinerar bibelstudiet med kopplingen till nutid, det personliga kristna livet och mission. Jag tänker mig att boken skulle passa en ung vuxen och den som tycker att teologisk litteratur lätt blir för tung och svåråtkomlig. Henriks Steens bok är lättillgänglig och lockar i bästa fall till ett fördjupat studium och till en levande praktik.

Johannes 19:17–18

Jesus vandring från staden ut till Golgota kulle – på latin också kallad »via Dolorosa«, smärtans väg – är kanske den mest kända av alla Bibelns vandringar. Denna vandring förändrade för alltid din och min relation till Gud och vår eviga salighet. Det är den klart viktigaste vandringen i historien, med störst betydelse för mänskligheten. Den visar för alla generationer, genom alla tider, att Gud inte sparar sig själv utan ger och gör precis allt, för att vi skall kunna leva i gemenskap med honom.

»Han bar själv sitt kors«. 

Kan du för din inre blick se honom? På Jesus sönderpiskade rygg lade man den grova tvärbjälken.

Då fick det profetiska ordet i Psaltaren 129:3, i den djupaste betydelsen, sin uppfyllelse: »De plöjde min rygg och drog långa fåror«.

Lukas berättar att Jesus under denna vandring, under de mest fasansfulla omständigheter vi kan tänka oss, fortsätter att utstråla Faderns ömhet till de förtvivlade. »Jerusalems döttrar, gråt inte över mig« (Luk 23:28).

På korset fortsätter Jesus att ge och förmedla den kärlek till världen som hans liv är fullt av. Han vänder sitt huvud mot rövaren vid sidan om honom och säger: »Idag skall du vara med mig i paradiset«.

Han tilltalar sin moder ömt med orden: »Kvinna, där är din son« och ordnar därmed ett hem för henne. Han vänder sin blick mot sina bödlar, samt alla som konspirerat mot honom, och säger: »Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör« (Luk 23:34). 

Har du tänkt på att Jesus hängde i mitten? Det är där han vill vara. Mitt ibland den mänsklighet som är anledningen till att han lämnade himlens härlighet, mitt i centrum, också i ditt och mitt liv. 

Varje gång jag lyssnar till Simon & Garfunkels sång »Like a bridge over trouble water«, tänker jag på korsets innebörd. Även om det kanske inte från början var upphovsmännens intention så tycker jag innehållet beskriver vad Jesus gjorde. 

När han naglades fast på korset och de grova spikarna drevs igenom hans händer och fötter är det som att jag ser hur Jesus lägger sig som en bro över synden, döden, lagen, samt djävulens makt. 

Nu gäller nåden! Prisad vare Gud i evighet!

»Rullgardinen åkte upp«

Det är tisdag och Sofia väcks klockan fem av sin ettåriga dotter. Sofia blir arg – flickan brukar ju inte vakna vid den här tiden – och försöken att söva om henne misslyckas. Till slut får dottern stiga upp och äta lite smörgås med sin mamma. Först någon timme senare somnar barnet om och Sofia får möjlighet till det hon annars gör direkt när hon vaknar. Hon slår på kaffemaskinen som hennes man har laddat innan han åkt sin långa väg till jobbet, häller upp en kopp och sätter sig vid köksbordet. Framför henne ligger två biblar, en på svenska och en på engelska, och en anteckningsbok. Så slår det henne: hur kunde jag bli arg på en ettåring för att hon vaknade? Ilskan lägger sig och blir till en bön om förlåtelse. Kort därefter kommer hennes söner upp och morgonens bestyr tar vid.

– Men då hade jag fått min lilla stund där jag ställer in siktet för dagen. När jag har fått den kan jag hantera det som kommer, säger Sofia.

Efter en omvälvande upplevelse fick Sofia en helt ny förståelse av nåden. Nu börjar hon varje morgon med att prioritera tid med Gud. Bilder: Stina VingrenEfter en omvälvande upplevelse fick Sofia en helt ny förståelse av nåden. Nu börjar hon varje morgon med att prioritera tid med Gud. Bilder: Stina Vingren

För tre år sedan förändrades Sofias tro, och liv, i grunden. 

– Jag är uppvuxen i en kristen familj, har alltid gått i kyrkan, lett lovsång och varit ledare. Men jag hade inga djupa svar själv utan levde mycket på vad folk hade sagt att jag skulle tänka eller säga. 

Sofias man Alexander uppmuntrade henne till att tänka efter och hon började lyssna på poddar och ta lite mer tid till bibelläsning. 

– Men sen kom det en blixt från klar himmel. Under en promenad öppnade Gud mina ögon, jag fick syn på min egen synd och förstod att jag verkligen behöver Jesus. Det känns hemskt att säga att jag har levt det kristna livet men aldrig riktigt fattat det – jag tänkte att det var de som inte var kristna som var syndare. Jag hade inte förstått nåden. Nu var det som att rullgardinen bara åkte upp, på ett fantastiskt sätt. 

Händelsen skapade en längtan efter att få veta mer. 

– Om jag har missat nåden i 31 år, vad mer har jag då missat i den här? säger Sofia och håller upp sin Bibel med mjuka pärmar. Vad har jag gått miste om, missuppfattat eller bara inte grävt i? Det var en iver som började brinna i mig, jag ville veta mer. Vem är Jesus? Vad har han gjort för mig? Jag insåg att jag behövde ta tag i det här – och då är morgonen min tid, det är då jag har huvudet på skaft. 

Just då jobbade Sofia som grundskolelärare i engelska och svenska som andraspråk, vilket gjorde att hon fick stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna med sin bibelläsning innan barnen skulle väckas och lämnas på förskola och skola. 

– Det var lite knackigt i början. Det tar tid att skapa vanor, men nu vill jag gå och lägga mig om kvällarna för att det ska bli morgon snabbare. Det är min favoritstund på dagen. 

Sofia läser en bibelbok i taget, men är mån om att ta tid på sig. Hon börjar med en psaltarpsalm eller ett avsnitt ur Ordspråksboken innan hon ger sig i kast med den övriga läsningen. 

– För att få ett större perspektiv är jag mån om att läsa bakgrundsinformationen innan jag sätter igång med en ny bibelbok; Vem skrev det här? Vilka skrevs det till och hur var situationen när det skrevs? Sen tar jag ett kapitel i taget, först på svenska och sen på engelska, som jag upplever är ett rikare språk och ger mer ljus över det hela. Sen går jag tillbaka till svenskan, antecknar mina tankar. Så det tar tid, ibland uppemot en timme. Det kan räcka med en vers att fördjupa sig i. 

Jag frågar om det visat sig att hon faktiskt hade missat något mer. 

– Guds storhet! Hur han har planerat allt in i minsta detalj och aldrig misstagit sig. Den röda tråden som jag aldrig riktigt har sett tidigare finns verkligen där. Bibeln är något levande, inte bara det som är trevligt och mysigt att läsa, utan även det som är lite jobbigt första gången vi läser det. 

Morgonstunderna har också påverkat hur Sofia ser på sig själv och sin familj. 

– Att vara lärare har varit min identitet. Jag har älskat att ta mig an andras barn och verkligen brunnit för yrket. Om jag inte var lärare, vem var jag då? 

Paret Campbells äktenskap började med år av ofrivillig barnlöshet. 

– Våra två söner fick vi genom IVF, provrörsbefruktning, och är en stor välsignelse. Sen gick det fem år och plötsligt en dag väntade vi vår dotter. Mitt lilla mirakel! Jag blev tvungen att vara hemma, men har under året fyllts av en stor tacksamhet över att få vara just det. Tidigare fick mina egna barn bara en slatt av den energi jag hade kvar efter att ha tagit hand om andras barn, och jag kunde inte ens tänka mig att gå ner i tid. Nu får jag känna kärlek över saker som jag tidigare stressat över – jag kan stå med frid och hänga upp tvätt! 

Sofia liknar sig själv vid en julgran. 

– Förut hade jag väldigt många fina julkulor i min gran, men det var som att trädet inte levde. Nu gör Gud saker i mitt hjärta och frukten som kommer av det kan förvåna mig – kan jag älska att vara hemma och dona, till exempel, det har jag ju aldrig gjort förut?

Sofias nya morgonrutin har påverkat hennes tro men också hennes syn på sig själv och familjelivet. – Förut hade jag väldigt många fina julkulor i min gran, men det var som att trädet inte levde.Sofias nya morgonrutin har påverkat hennes tro men också hennes syn på sig själv och familjelivet. – Förut hade jag väldigt många fina julkulor i min gran, men det var som att trädet inte levde.

Samtidigt upplever Sofia att det kan vara svårt att pausa de vardagliga sysslorna för att vara med barnen. 

– Det kan bli lite för många »jag ska bara« istället för att pausa tvätten eller disken och spela lite memory en stund. 

Den som följer Sofia på Instagram kan också märka av en förändring. När hennes första son var liten startade hon ett konto för att inspirera till träning, en motpol till de många träningsinfluencers där ytan väger tyngre än sant välmående. Inläggen finns kvar, men blandas nu upp med tankar om Bibeln, tron och föräldraskapet. I år har hon startat programmet »Kropp och själ« som kombinerar fysiska övningar med morgonandakter för de 29 kvinnor som deltar. 

– Nu är det flera av deltagarna som skriver att de också stiger upp och har sin stund på morgonen. 

De får ta del av de insikter och tankar som väckts hos Sofia den där timmen innan vardagens bestyr tar vid.

– Jag kan inte hålla tyst om det jag själv får.

Träning är en stor del av Sofias liv. Hon vill inspirera till välmående både för kropp och själ.Träning är en stor del av Sofias liv. Hon vill inspirera till välmående både för kropp och själ.

Syskon i tron

För att ta reda på hur läget är efter sammanslagningarna, samtalade jag med Anders Yngvesson från Framtidskyrkan i Gottne-Mellansel samt Margareta Nordlund från Centrumkyrkan i Husum. 

Anders berättar hur det långt innan samgåendet fanns en stark ekumenisk rörelse i bygden. 

– Människor längtade till varandra, och det skulle jag säga var drivkraften till det som blev Framtidskyrkan. 

Jag är nyfiken på vad som har varit nycklar för att grunda en ny församling av det som tidigare varit tre. Margareta svarar så här:

– Det handlar om att vara grundlig när man gör stadgar och församlingsordningar. Att bearbeta frågorna ordentligt innan man sätter dem på pränt. Vi från EFS-föreningen hade mycket stöd av EFS Sverigeavdelning och Johannelund. 

Även Anders ger ett liknande svar och betonar att det har lett till att man oavsett församlingsbakgrund känner sig hemma. Han fortsätter:

– Efter drygt tio år kallar vi oss inte längre en sammanslagning. Vi är Framtidskyrkan. Att vi har rötter i tre organisationer syns framförallt genom att vi alltjämt stödjer respektive internationella missionsarbete. 

Margareta fyller i:

– Jag upplever att vi är en församling och att vi är på samma nivå som syskon, jag upplever aldrig ett vi och dem. När nya kommer till tro, eller redan kristna hittar till oss, kommer de till Centrumkyrkan och blir medlemmar här. Folk i allmänhet här i Husum ser sammanslagningen som något positivt. De förstod aldrig varför vi tidigare körde varsitt race. 

Med drygt hundra medlemmar i Centrumkyrkan och omkring det dubbla i Framtidskyrkan ser jag, utifrån att ha lyssnat till Margareta och Anders, två församlingar som fått kraft och därmed gör starka avtryck lokalt. Det visar sig genom exempelvis återkommande Alphakurser, samverkan med fritidsgård och arbete bland flyktingar. Allt som en frukt av att Gud gav människor en längtan efter något nytt och också gav dem modet att våga förändra det rådande. 

Minnesstund som mission

Köket i Blåsmarks bönhus är fullt av hemtrevliga ljud på förmiddagen den 8 december. Det är minnesstundsgruppen som är där och förbereder för serveringen som ska inledas om några timmar. Det är vana händer som hackar tomat, garnerar landgångar och dukar borden. Kaffe och te kokas och tårtorna förbereds.

I inte mindre än 24 år har eldsjälar anordnat minnesstunder där vinsten går till EFS mission och lokala initiativ. Från vänster: Helene Åkerström, Ann-Charlotte Andersson, Britta Lind, Margit Vesterlund. Bild: Ellen LidbergI inte mindre än 24 år har eldsjälar anordnat minnesstunder där vinsten går till EFS mission och lokala initiativ. Från vänster: Helene Åkerström, Ann-Charlotte Andersson, Britta Lind, Margit Vesterlund. Bild: Ellen Lidberg

Gruppen består av medlemmar från EFS i Norrfjärden som tar på sig uppdrag att anordna minnesstunder, ett arbete som pågått sedan år 2000. Alla inkomster går till EFS. Just idag är det fyra personer som jobbar, men gruppens storlek kan variera. Ibland har de haft minnesstunder med upp till 150 gäster – då kallar de in extra förstärkning. Landgång med te samt tårta med kaffe är ett koncept som de kört på ända sedan starten, mest för att det är praktiskt. Ingredienserna och innehållet har dock uppdaterats lite under årens lopp.

Initiativet till minnesstundsgruppen togs av Maria Berglund.

– Jag blev sjukpensionär år 2000 och fick mer ledig tid. I samband med det började jag fundera på vad Gud hade för uppgift åt mig som medlem i EFS Norrfjärden. Så småningom växte det fram i mig att starta en minnesstundsgrupp som anordnar serveringar på EFS i Norrfjärden, berättar Maria.

Förslaget togs upp på ett årsmöte och fick godkänt. Flera andra kvinnor och män engagerade sig och minnesstundsgruppen bildades. Nu de hållit på i 24 år. Många av de som var med från början finns fortfarande med, några har slutat men flera nya har istället tillkommit.

– Vi har känt glädje i vår uppgift som har gett föreningen inkomster, och har upplevt Guds ledning i arbetet, säger Maria.

Gruppen vann pris som årets insamlare år 2015 och har genom åren samlat in en hel del till föreningen. Det mesta går direkt till EFS mission, men ibland används en del för att stödja lokala projekt, som scout- eller ungdomsverksamheten. 

– Men det märks en skillnad mot hur det var före pandemin. Det är färre minnesstunder nu, och de är inte heller lika stora som tidigare, säger Margit Vesterlund, en av de aktiva i gruppen.

De kommer nog ändå inte att få för lite att göra. Nästa minnesstund är inbokad redan om några veckor. Gruppen berättar tillsammans:

– Begravningsbyråerna vet om att vi finns och anordnar minnesstunder och lokalt är vi kända. Vi har ju hållit på länge nu. Vi tar inte betalt för tiden, utan har pris per kuvert och så får det ta den tid det tar. De anhöriga är tacksamma över att slippa tänka på tiden och många är förvånade över att vi jobbar helt gratis. 

Vid det här laget har de hunnit med otaliga minnesstunder. Det kan vara speciellt att möta människor som sörjer. Det har funnits tyngre serveringar som de minns än idag, när döden kommit oväntat eller när det är en ung person som gått bort. Oftast är de ändå ljusa tillfällen där gästerna gläds åt att träffas och dela minnen tillsammans.

– Det är så givande att få bidra till missionen på det här sättet, både internationellt och på hemmaplan. De som bokat är glada och tacksamma och vi har väldigt trevligt ihop under tiden. Det är en varm gemenskap där vi alla hjälps åt.