Benjamin Kruse

Se Be Ge för förvandlade liv

En av gästerna var Zeeshan Johannes Haidri som 2015 kom till Sverige som ensamkommande flykting från Afghanistan, endast 15 år gammal. Zeeshan beskrev flykten till Sverige som fruktansvärd och berättade hur han riskerade att möta döden varje sekund. Han visste aldrig om han skulle klara det och berättade att han behövde gå 15–20 timmar över berg, hade brist på mat och vatten och riskerade att drunkna på Medelhavet.

– Jag har sett så mycket våld och hemska saker i mitt liv. Det gjorde att jag inte mådde så bra när jag kom till Sverige, sa Zeeshan.

Väl i Sverige blev han placerad hos sina »svenska föräldrar«, som han själv uttrycker det. Eftersom paret är engagerade i EFS-föreningen i Sunne och mamman dessutom är ordförande, började Zeeshan följa med på gudstjänster. Idag är

Zeeshan själv kristen och medlem i EFS-föreningen. Han berättade att EFS och Svenska kyrkan gav honom mycket stöd när han inte mådde bra och hjälpte honom finna Jesus.

– Tron på Jesus har gjort att jag mår så bra idag. Jag har hittat hopp i mitt liv och jag ser ljuset framför mig. Jag vet att Jesus bär mig hela tiden i sin hand när jag mår dåligt. Han kommer aldrig att lämna mig ensam, sa Zeeshan med ett stort leende.

Nästa gäst i studion var Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för EFS, som var märkbart berörd av Zeeshans vittnesbörd.

– Om du sitter i ett sammanhang och tänker: jag har inte sett så mycket där jag är. Gläd dig åt den här berättelsen om Sunne eller det du läser i Budbäraren och att det sker på andra platser. Och be och längta efter att det ska hända på den platsen där du själv är, sa Kerstin och fortsatte:

– I EFS står vi tillsammans i det stora missionsuppdraget, både långt borta och här hemma. Tillsammans kan vi inspirera, utbilda och utrusta och för det behöver vi finanser. När vi har mer pengar, kan vi göra mer saker.

En av många föreningar som anordnade en visning av Se Be Ge var EFS i Kristianstad där 26 personer samlades i ett stort växthus i en av medlemmarnas trädgård.

– Vår styrelse funderade över hur man skulle kunna satsa på alla äldre medlemmar, som under snart två år inte kunnat komma till kyrkan eller till samlingar på grund av restriktioner. Då kom vår ordförande Margaretha Arvidsson på idén att ordna fest och Se Be Ge på samma gång och mitt nybyggda växthus blev ett häftigt alternativ, säger Anders Norberg.

Biljettpriset på 100 kr gick oavkortat till Se Be Ge-insamlingen och deltagarna uppmanades att gärna ge mer. Spontant uppstod också en försäljning av alla skördade pumpor som växthuset var pyntat med till förmån för insamlingen. Kvällen började med servering av pepparsås och efteråt när tallrikarna var undanplockade kopplades fem datorer och två bildskärmar upp så alla kunde se programmet. Efter sändningen dracks det kaffe med äppelkaka med vaniljsås.

– Alla var lyckliga när de sedan tog sig hem. Insamlingen till Se Be Ge blev bra, men det bästa var nog att så många äldre fylldes med livsluft efter restriktionsåret. Det är mycket möjligt att detta blir ett återkommande inslag, säger Anders.

Där händer möts – där händer det något

Dodoma stift i Tanzania har en särskild plats i många EFS:ares hjärtan. Här har bland annat missionären Ulf Ekängen bott och verkat i nästan 30 år med fokus på barns, kvinnors och massajers rättigheter. Sedan september bor nu även Julia Johansson och Elisabeth Wagersten här, på stiftets lilla »guesthouse«.

– Det här är mitt stökiga rum, skrattar Julia när Budbäraren intervjuar henne och Elisabeth via en digital videolänk.

Sedan de landade i Dodoma har mycket av deras arbete handlat om att möta barn i olika situationer. De har hjälpt till på stiftets förskolor och i söndagsskolan och deltagit i församlingens sociala verksamhet för utsatta barn.

– Dodoma stift har ett väldigt medvetet barnfokus och har till och med barnkonventionen inskriven i sina stadgar, berättar Elisabeth.

En viktig del av arbetet handlar om att utbilda och jobba med attitydförändringar, både hos föräldrar och anställda i församlingen, så att de i sin tur kan ha barnens bästa för ögonen. Elisabeth lyfter ett exempel på en liten flicka med både fysiska och mentala funktionshinder, som hölls instängd i ett mörkt sovrum.

– Föräldrarna skämdes och var rädda att flickans situation var ett straff för något de gjort fel, så de gömde henne i sovrummet. Men när prästen i församlingen fick höra talas om detta, sökte hon genast upp familjen. Även Ulf gjorde hembesök och samtalade med föräldrarna, säger Elisa-beth.

Besöken ledde till att flickan fick flytta ut i vardagsrummet och möta gäster och grannar och på uppmuntran av Ulf började de även sjunga och spela tillsammans med flickan. Han bad dem också att ta hennes händer och klappa takten. Några veckor senare kom flickans mamma och berättade för prästen att hon fått se flickan le för första gången.

Även Julia och Elisabeth har hunnit med några hembesök. En stund som gjorde särskilt starkt intryck på dem var när de fick vara med och be för en nyopererad massajkvinna.

I några enkla hus i utkanten av Dodoma bor det massajbarn under terminerna, för att de ska kunna gå i skolan i stan. Tillsammans med barnen bor det också några kvinnor, och det var en av de kvinnorna som blivit sjuk och fick opereras.

– Som svensk tänker man ju att folk nog vill vara ifred när de är sjuka, men här är det tvärtom! Här sluter alla upp, skrattar Elisabeth.

Eftersom kvinnan bara kunde prata sitt eget massajspråk, var det svårt för Julia och Elisabeth att samtala med henne.

– Men då frågade vi om vi kunde be för henne istället, säger Julia.

– Det kändes väldigt fint. I bönen kunde vi mötas även om vi inte hade något gemensamt språk, fyller Elisabeth i.

Ett av Ulf Ekängens motton är just »Där händer möts – där händer det något«. Goda mänskliga möten är en förutsättning för såväl missionen, som för mycket annat i livet. I samtalet med Julia och Elisabeth är det också tydligt att det är just de berättelserna de lyfter. Hembesöken. De små händerna som får vila i de stora och klappa takten tills glädjen når ända upp till mungiporna. Att få lägga händerna på någon och be tillsammans, även när andra språk saknas. Det är där det händer – i de mänskliga mötena.

Kallade att rusta

Amanda Vadian är uppväxt alldeles i närheten av Lötenkyrkan i Uppsala. Men att hon skulle hitta hem där, säga ja till Jesus där och sedan inta en ledarposition i Salt (barn och unga i EFS) var långt ifrån självklart.

– Jag kommer inte från något kristet hem. Men min familj älskar traditioner, så jag är barndöpt och blev sedan mer eller mindre tvingad av mamma att konfirmera mig, säger hon med ett leende.

Amanda minns gärna tillbaka till den tiden då det var då som de första fröna för en helt ny livsinriktning såddes.

– Vi hade så bra ledare! De var väldigt roliga, men tog oss samtidigt på allvar och delade med sig av sina liv för oss. Jämfört med skolan kände jag en tydlig skillnad på hur de vuxna brydde sig om oss.

Efter konfirmationen blev hon kvar i Lötenkyrkans verksamhet (en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan).

– Jag kunde egentligen ingenting men fick ändå vara med och hjälpa till. Jag fick till exempel hjälpa Hans Lindholm (dåvarande prästen) att duka nattvardsbordet på veckomässor. Det blev sällan helt rakt eller perfekt, men det fina var att ingen gick dit och rättade till det utan de litade på mig.

Allt eftersom blev uppgifterna fler i rask takt. Hon började hjälpa till i söndagsskolan, blev ledare i miniorgruppen och hjälpte även till med konfirmationsarbetet. Det kan låta som att allt bara flöt på, men på insidan fanns en konflikt.

– Att komma hem och inte kunna dela min tro var inte helt lätt. Även om familjen alltid stöttat mig, älskat mig och försökt förstå, så velade jag lite fram och tillbaka kring det här med kyrkan och min tro.

Konfirmationsåret avslutades med att hon åkte på Salts nyårsläger – Livskraft – som hölls i Löten-kyrkan. På självaste nyårsafton stod hon längst bak i kyrkan iklädd sin nyköpta klänning. En man hade precis hållit ett vittnesbörd om sin fru som hade vilat i sin tro på Jesus ända in i döden.

– Jag kände att jag behövde ta ett beslut och mannen hjälpte mig inse att man kunde vara kristen ett helt liv. Det var då jag tog Jesus i handen och vi började gå tillsammans. När jag tog beslutet kunde jag inte sluta gråta. Helige Ande berörde mig, men det förstod jag inte då. Det blev väldigt överväldigande för mig, säger hon och fortsätter:

– När jag senare har tvivlat på min tro har jag fått komma tillbaka till den kvällen. Beslutet att följa Jesus har påverkat hela mitt liv.

Så småningom väntade bibelskola i Stockholm och därefter blev Amanda inspiratör för Credo. Hon hann även med att jobba som barista och i matbutik innan vägen in som anställd i EFS/Salt öppnades.

– Jag halkade in på ett vikariat som distriktskonsulent i EFS Mittsverige och fick då en plats i Salts ledningsgrupp.

Detta ledde till nya kontakter och hon fick till slut frågan att vara vikarierande generalsekreterare för Salt när Johanna Björkman skulle vara föräldraledig.

– Det var läskigt att tänka sig att kliva in på ett rikskansli och direkt inta högsta positionen. Men jag tänkte: »Om Gud ger mig den här möjligheten, får han också ge mig det jag behöver«. Under det året lärde jag mig så mycket, om Salt som rörelse, om EFS, om ledarskap, om mig själv och Gud.

Som om inte det vore nog mötte hon även sin stora kärlek i livet under denna tid. I Västerås och Bäckbykyrkan fanns nämligen Oliver Sjöström (numera Vadian), som nu sitter vid hennes sida under vår intervju. De kom i kontakt med varandra via jobbet.

– Jag var ungdomsledaren som sov över på golvet med ungdomarna och hon solade sig i glansen på rikskansliet, skojar Oliver.

Till skillnad från Amanda är Oliver »född in i EFS«, för att använda hans egna ord. Närmare bestämt i Jörn som ligger några mil innanför Skellefteå.

– Så här i efterhand har jag tänkt mycket på den fina gemenskap vi hade i Jörns EFS-förening. Vi var ett litet sammanhang, som kanske borde ha blivit för »trångt«, men på något vis lyckades vi förena alla åldrar på föreningskvällar, paltfester, julfest och loppisar. Alla var med och bar verksamheten på ett självklart vis, säger han.

Denna tid har präglat honom på ett starkt sätt och det är något han vill bära med sig in i sin prästkallelse. Om knappt ett år prästvigs han för Uppsala stift.

– Jag är så imponerad över de äldre, de trogna, som la i princip all sin tid och ork på vår förening. De brydde sig verkligen om oss barn och ungdomar och ville dela det bästa de hade – sin tro – med oss. Det var så äkta, så genuint, och ett privilegium att få växa upp med den känslan.

Under tonårstiden upplevde Oliver något av en troskris när han under en period inte kände sig hemma i den gudstjänststil och lovsångsstil som gällde på exempelvis Livskrafts-läger.

– Jag minns att jag sa till Gud att om det är så här man ska tillbe, då vet jag inte om jag orkar med det. Efter det slutade jag faktiskt be, men det höll bara i tre månader. Mitt samtal med Gud, som alltid har funnits där sedan barnsben, kom tillbaka spontant till mig en kväll när jag skulle sova.

Nu har han också fått ett bredare perspektiv på saken.

– Jag har blivit äldre och kanske mindre känslig. Det finns en skillnad på det personliga andaktslivet och det andaktsliv jag har med andra, man får försöka vara generös med att det finns massa olika smaker och uttryckssätt.

Amanda känner igen sig i Olivers erfarenheter och fyller i:

– Det är så viktigt att inse att min bön och min bibelläsning är nog. Jag behöver inte göra eller känna som alla andra. Gud är så mycket mer och han möter oss som vi är. Det finns en oerhörd vila i det.

Att Amanda skulle komma att falla för en präststudent är lite av ödets ironi.

– Det stående skämtet på ungdoms-kvällarna i Lötenkyrkan var att man skulle gå en trappa upp till Johannelund och hitta en präststudent att gifta sig med. Aldrig i livet att jag ville ha en sådan, men jag fick lov att kapitulera. Det har hänt en del oväntade grejer i mitt liv och jag hänger bara med. Mamma brukar säga att jag glider på en räkmacka, jag säger Guds nåd.

Paret gifte sig mitt under pandemin vilket de medger innehöll en viss sorg över exempelvis utebliven bröllopsfest.

– Men det viktigaste var att vi flyttade ihop och började leva tillsammans, säger Amanda och fortsätter:

– Om man ska säga något positivt så gav situationen oss väldigt mycket tid som nygifta. Vi var ju hemma typ jämnt, men det finns å andra sidan ingen jag hellre hade velat sitta isolerad med än Oliver.

En blå återvinningsbil kör förbi utanför fönstret på restaurangen där vi sitter, vilket påminner Amanda om sin pappa Khalegh som gick bort 2019.

– Pappa körde en sådan där bil i sitt jobb och jag ser dem ofta här i Uppsala. Jag tänker på honom väldigt ofta i vardagen.

Hennes pappa var iranier och kock som älskade att laga mat vilket Amanda har tagit efter.

– Det ska gärna vara lite kaos och överfullt med grejer i kylskåpet. Kommer det folk på middag så ska det alltid finnas mat i överflöd.

Telefonsamtalet om hans bortgång fick hon en kväll på EFS medarbetardagar i Vann. Samtalet kom mitt under ett bibelföredrag på temat »Faderns hjärta«.

– Det blev väldigt starkt för mig och det har jag burit med mig. Min jordiska pappa finns inte kvar men jag har kvar min himmelska pappa – det bär mig.

Som par brinner de nu bland annat för att inspirera unga människor att komma vidare från att vara »lägerkristen« till att leva i vardagen med Jesus. För att nå dit själva har de varit mer eller mindre beroende av kristna förebilder och vill nu ge det vidare.

– Min spaning är att det som ungdomar behöver mest i dag är det allmänmänskliga, troligen ännu mer efter pandemin. Det är så viktigt att våra barn och ungdomar blir sedda så de får känna att vuxna har omsorg om dem och vandrar tillsammans med dem i livet. Varje kristen har ett ansvar för det, inte bara ungdomsledaren, säger Amanda och fortsätter:

– Som äldre behöver du inte känna att du behöver ha koll på TikTok eller YouTube för att möta en ungdom. Du har så mycket att erbjuda ändå. Berätta till exempel om din vandring med Gud, det är världens guldgruva.

Det faktum att Amanda sticker ut så pass mycket genom att komma helt utanför kyrkan till en ledarposition inom EFS/Salt bör leda till självrannsakan. Och efter att ha gjort den resan själv har hon ett viktigt budskap.

– När jag var ny kunde jag känna mig rätt ensam och jag tycker att vi generellt är alldeles för dåliga på att öppna upp och se nya människor. Vi är hellre bekväma och hänger till exempel med de vi redan känner vid kyrkfikat. Det kan göra all skillnad att någon hejar på en. Och jag tycker verkligen att vi har råd att heja på nya människor, resten av veckan kan vi ju hänga med de vi vill.

Efter Olivers prästvigning kan paret planera sin framtid ännu mer. Adjunktsåret kommer att bli i Svenska kyrkan någonstans i Uppsala stift, därefter skulle han gärna tjänstgöra i en samarbetskyrka.

– Jag ser så stor potential i samarbetskyrkotanken där Svenska kyrkans breda förtroende bland befolkningen får samspela med EFS fördjupning och lärjungaskap. Var vi än hamnar så vill vi få vara det vi pratar om – förebilder för unga människor, finnas med i deras liv och få visa på en tro som håller i vardagen.

Oliver avslöjar också parets gemensamma framtidsdröm som ligger längre fram i tiden.

– Det skulle vara fint att få driva något slags retreatgård ihop som kombinerar fysiskt arbete med bön och andaktsliv.

Positiv kraft för kyrkan och samhället

Hundratals ivriga människor samlades för att fira denna på många sätt unika högtidsdag.

– Tillsammans och varandra har varit två nyckelord. Allt detta har vi gjort tillsammans och för varandra, säger samarbetskyrkoprästen Anna Olsson.

Det är många som har längtat länge för att kunna inviga kyrkan, förklarar Anna, som själv började sin tjänst i Hortlax i mars 2020. Därför kom det inte som en överraskning att folk rentav strömmade in i lokalen när dörrarna öppnades upp för församlingen för första gången.

Schemat följde Svenska kyrkans ordning för kyrkoinvigning inne i den vackert nyrenoverade lokalen. Predikan – »Bor Gud i ett hus?« – höll Anna i. Budskapet var inspirerat från 1 Kungaboken 8:27–29 och vidare till Apostlagärningarna 17:24–31 – ett tema som fortsatt har konfronterat, uppmuntrat och talat till henne sedan Budbärarens besök förra året.

Besökarna bjöds även på blåsmusik och de oräkneliga barnen höll sig aktiva med fiskdamm och barnlopp anordnat av KRIK (Kristen idrottskontakt). På utegården bjöds det på grillkorv och Tallhedsbakelser – en prinsesstårtbit bakad speciellt för dagen – som sålde slut i ett nafs.

– Vi har nu en helt ny och fin kyrka men trots sin »skönhet« är den ju bara ett tomt skal utan sin församling. Den är en påminnelse om Guds helighet med sina symboler på korset mot byavägen – men det är de heliga människorna som gör kyrkan helig. Jag tror att vi behöver de här fredade zonerna och laddstationerna även om poängen är att se Gud i varandra. Att låta Guds kärlek strömma över och mellan oss, säger Anna och fortsätter:

– Heliga människor som slår sig samman med sin längtan, sitt sökande och sin förhoppning om att det ska finnas något annat. Något litet annat av den här verkligheten. Men i det här är det också viktigt att minnas att Guds hus, Guds församling, inte är en åsiktsgemenskap. Guds hus är där vi människor gör plats för honom, och där vi ser varandra som heliga oavsett åsikt eller tillhörighet.

Anna, som började tjänsten som samarbetskyrkopräst i Hortlax församling mitt under pandemin, har knappt hunnit träffa församlingen på grund av restriktionerna. Drömmen hon bär på om en familjekyrka, där olika generationer och bakgrunder möts, visade sig så smått under invigningen.

– Vi välkomnade nio nya medlemmar. Bland dem fanns en som som rullades fram i rullstol, två barnfamiljer från området, en familj från södra Sverige, en pojke som var 10 år gammal och en kvinna i 60-årsåldern. Hela kyrkofamiljen fanns representerad i alla åldrar och det var en stor glädje.

Furulundsgården, som i dag är Tallheds-kyrkan, har en historia av att samla just hela familjen. Här har det tidigare varit barn- och ungdomsverksamhet och ambitionen är att bevara det som så länge har förknippats med värme och trygghet. Det berättar Monica Lundström, ordförande i styrelsen, som även har varit ordförande i EFS Bergsviken sedan 2008. Hon var med när idén om att två föreningar skulle förenas, var blott en dröm.

Hortlaxkretsen består av sex EFS-föreningar inom två mils radie – Bergsviken, Storfors, Hortlax, Blåsmark, Hemmingsmark samt Högsböle. EFS Bergsviken och EFS Storfors är äldst i trakten med en historia som sträcker sig tillbaka till sent 1800-tal respektive tidigt 1900-tal. Trots att de två sistnämnda föreningarna låg nära varandra geografiskt hade de ändå olika kulturer, förklarar Monica, vilket delvis låg till grunden för att de valde att hålla föreningslivet separat. 2013 skedde dock en förändring.

– Idén om att slå samman EFS Bergsviken och EFS Storfors har fått mogna med tiden. Sedan 2013 har de två föreningarna haft gemensamma gudstjänster två gånger per termin. 2015 började samtliga EFS föreningar i Hortlaxkretsen fira gudstjänst tillsammans – Hortlaxmässan. År 2016 startade EFS Bergsviken och EFS Storfors en församlingsAlpha. Sedan blev det naturligt att ta nästa steg. Samma år ordnade vi ett informationsmöte där ombyggnationen av Furulundsgården diskuterades. När man tittar tillbaka så känns det som om detta har varit meningen hela tiden. Gud har fått peka oss i den här riktningen, säger Monica.

Någon som har fått se kyrkbygget ta form är biskop för Luleå stift Hans Stiglund, som även närvarade under invigningen för att välkomna både nya och gamla medlemmar.

– Det är alltid unikt att inviga kyrkor. I vårt stift görs det inte så ofta. Innan Tallheds-kyrkan har bara två kyrkor invigts under mina 15 år som biskop, så det blir lite mer högtidligt när det väl sker, säger han.

Att det inte har byggts nya kyrkor är rätt så naturligt, menar Hans, för fokus har legat på att bevara de befintliga kyrkorna.

– Först när samhällen växer och när folk bosätter sig i ett område, där man inte har haft närhet till en kyrka, blir det aktuellt att bygga nya kyrkor. Invigningen av Tallheds-kyrkan vittnar om att Kristi kyrka lever med en positiv förväntan, även i tider av besparingar och begränsningar och en tid där det har varit utmanande att upprätthålla gudstjänstliv. Där det krymper på ett håll, växer det på annat håll, säger biskop Hans och fortsätter:

– Jag tror att Tallheds-kyrkan kommer att vara en positiv kraft och injektion för både församlingen och för samhället. När en ny kyrka byggs, har den också stor möjlighet att samla nya människor som inte är kyrkvana.

Hur överlever jag i en vanlig kyrka?

Det går möjligtvis att bli kristen på egen hand, men det är omöjligt att förbli kristen ensam. Den individuella synen på lärjungaskapet, där det enda viktiga är »jag och Jesus«, är ett synsätt som skiljer sig kraftigt från det vi möter i Bibeln. Att bli kristen var då detsamma som att bli del av en gemenskap.

Paulus skriver: »Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus« (Gal 3:28). Den gamla uppdelningen, de gamla murarna rivs ner. I Jesus förenas vi till en gemenskap. Kallelsen till Gud är enskild, men vandringen är gemensam.

Vi behöver nämligen varandra för att Gud ska bli större än våra egna begränsade erfarenheter och insikter. Återigen ord från Paulus: »Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet…« (Ef 3:17b-18a). Nyckelordet är tillsammans.

Kyrkan är en förutsättning för allt lärjungaskap. Trots att vi kan veta detta och instämma i påståendet, har många erfarenhet av hur svårt det är att leva i en församling. Kyrkan som är tänkt att vara ett tecken på Guds närvaro, blir allt för ofta dess motsats.

När denna besvikelse upp-står, finns risken att vi flyr och försöker skapa en mindre grupp av likasinnade. Gör vi så, väljer vi en kortsiktig framgång på bekostnad av en djupare kallelse från Gud. Kallelsen från Gud är inbjudan om gemenskap, också med dem som är olika oss.

Lever vi enbart som andliga turister, berövas vi möjligheten att mogna. Vi blir kyrko-recensenter, experter på att ha åsikter. Söks den perfekta kyrkan, som ska ge mig det jag behöver, är risken dessutom stor att jag blir likt en kund, som förväntar mig att omgivningen ska ge mig det jag kräver.

Men inbjudan från Jesus är en annan. Jag bjuds inte in till en gemenskap där mitt eget lilla imperium är i centrum, utan Guds rike. Jag har inte möjlighet att välja vilka som får plats, utan förenas i en brokig familj med en gemensam längtan: ett liv tillsammans med Jesus.

Frustrationen över någon annans annorlundaskap får jag tala om i samtalet med Gud, vilket är bön. Här kan jag häva ur mig irritation, sorger och längtan. I bönen får jag också be om nåden att se Guds avbild i dem i församlingen som jag har extra svårt för. Och ibland behöver vi kanske också erkänna att vi skapat oss fiender, även i kyrkan.

Har vi gjort det, får vi lyssna till Jesus när han säger att vi ska be för våra fiender. Och sedan får vi be för oss själva, att vi ska kunna se Guds avbild i dem som Gud redan älskar.

Varje gång jag stör mig (ännu en gång…) på en viss person, kan jag låta det bli en bön. Herre, hjälp mig att älska och se din avbild också i denna person! Efter ett tag kan nog också detta annorlundaskap bli en gåva att ta emot och glädjas över.

I den egna bönen behöver jag också fördjupa min relation till Gud. Den egna erfarenheten av Jesus och reflektionen över detta är nämligen avgörande. För varje erfarenhet av Jesu väsen som görs, formas jag nämligen något steg i sänder till att bli mer lik Jesus.

Ett exempel. I Jesaja kan vi läsa följande: »Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte« (Jes 42:3a). Om Gud inte föraktar min tro eller är ute efter att knäcka mig, får jag sluta upp att förakta mig själv och min nästa. Min uppgift är att stärka det goda, att uppmuntra det vackra och att be för det svaga. När jag erfarit att Gud välkomnat mig – hela mitt jag – börjar så sakta också mitt hjärta att vidgas så att det kan omfamna min nästa.

Här finns en positiv samverkan att upptäcka: Genom att vara ensam med Gud, kan jag vara tillsammans med andra. När jag är tillsammans med andra, kan min relation till Gud vidgas. Det är inget antingen eller, utan ett både och.

Den som vill överleva i en helt vanlig kyrka behöver överlåta sig till en. Rotad i gemenskapen kan jag rikta blicken mot Jesus. För var steg jag tar mot honom, tar jag också ett steg mot alla andra som söker sig mot Jesus. Längs denna vandring börjar jag också inse att överlåta sig till kyrkan handlar om att överlåta sig till Kristus och att överlåta sig till Kristus är detsamma som att överlåta sig till kyrkan.

Livet i döda syndakataloger

Vad är rätt och vad är fel? I nästan all kristen förkunnelse tiderna igenom har förutom huvudbudskapet om frälsningen i Kristus även etisk vägledning ingått. Viss typ av etisk vägledning är lätt att ge. Till exempel håller nästan alla med om att det är rätt att tala sanning, medan det är fel att ljuga. Mellan det som självklart är rätt och det som är fel finns dock en bred gråzon där svaren inte är givna. Vad innebär det att följa Jesus där? Det är i denna etiska gråzon som väckelserörelserna historiskt sett utvecklat »syndakataloger« för att ge etisk vägledning.

Om vi ska ringa in »syndakatalogerna« var de alltså inte identiska med de tio budorden (2 Mos 20:1–17) som är av mer grundläggande karaktär. De var heller inte identiska med Nya testamentets lastkataloger (till exempel Gal 5:19–21 eller Rom 1:29–30) som snarare räknar upp ett antal olämpliga attityder än konkreta handlingar. Syndakatalogerna sökte precisera vad som var felaktiga handlingar i gråzonen. Exakt vad man skulle undvika skilde sig i viss mån mellan olika väckelser. Ofta fanns dock några gemensamma drag som exempelvis avståndstagande från bruk av alkohol, »världsliga nöjen« som teater, dans och kortspel, vissa sysselsättningar på söndagen samt flärdfull klädstil.

Reformatorerna förde denna typ av frågor till adiafora, »likgiltiga ting« – en beteckning för moraliskt neutrala handlingar och ting som erhöll sin etiska betydelse först genom människors sätt att förhålla sig till dem. Detta innebär dock inte att de frågor som kunde hänföras till adiafora därmed skulle anses som oviktiga. Som människor brottas vi hela tiden med vad vi strävar efter och vad vi fäster våra hjärtan vid. I sig »likgiltiga ting« kan därför ändå få stor etisk betydelse för en enskild människa.

Det är inte svårt att hitta svaga punkter i den typ av etisk vägledning som syndakatalogerna stod för. Varningen för världen som fanns i syndakatalogerna kunde ligga snubblande nära ett skapelse- och kulturförakt. Kristen tro kunde framstå som ett märkligt »etikpaket« och inget annat. Tillvaron riskerade att uppfattas som mer svart-vit än vad den i själva verket var. Och när »katalogerna« fördes vidare i andra eller tredje generationen uppfattades de ofta som omotiverade regelverk, vilket utan tvekan har varit en faktor i uppkomsten av så kallade Guds barnbarn som lämnat tron bakom sig.

I dag har de flesta kristna rörelser lämnat detta synsätt bakom sig. Problemet nu är snarast det motsatta. För gråzonen lämnas ingen etisk vägledning alls. Många gånger handlar det om en föräldrageneration som inte velat pådyvla sina egna barn gamla förlegade syndakataloger, på det sätt som de själva kanske en gång i tiden tvingades överta dem. I dag råder snarast tystnad och vilsenhet runt många av gråzonsfrågorna. Samtidigt kan vi konstatera att också vårt samhälle har sina motsvarigheter till väckelserörelsernas syndakataloger, inte minst i miljöfrågor med ganska detaljerade beskrivningar av hur vi ska källsortera och så vidare.

Går det att forma en syndakatalog för vår mångkulturella tid? Ja, jag tror det! Syndakatalogerna befann sig i dialog med sin närkultur genom att utpeka det som sågs som särskilt farliga frestelser i samtiden. I »brännvinsbältet« – norra delarna av Europa där alkohol ofta användes i rent berusningssyfte – innehöll katalogerna nästan undantagslöst ett avståndstagande från alkohol. Syndakataloger från »ölbältet« – mellersta delarna av Europa – var inte lika entydiga på den punkten. I brittiska väckelsers synda-kataloger fanns ofta förbud mot vadslagning, spel och lotterier, vilket var en reaktion på spelberoendets faror i den anglosaxiska vadslagningskulturen. Dessa saker fanns dock inte lika tydligt med i nordiska syndakataloger.

Kulturfaktorn är bakgrunden till att syndakataloger blir föråldrade. När kulturen förändrats har de konkreta gråzonsfrågorna blivit annorlunda och därmed de gamla vägledande svaren inaktuella. Dessutom går det att förstå varför inte livskraftiga nya syndakataloger uppstått i det ständigt skiftande mångkulturella landskap vi nu rör oss i. Syndakataloger kan liknas vid dialekter som fungerar bra medan allt är stabilt. Man förstår varandra därför att varje uttryck bär med sig gemensamma resonansbottnar. I ett mångkulturellt samhälle saknas dessa gemensamma resonans-bottnar i stor utsträckning. Den utpräglade dialekten blir obegriplig och framstår mest som kuriös. På samma sätt framstår gamla syndakataloger som kuriösa i vår kultur.

I syndakatalogerna fanns ett avstånds-tagandet från »den onda världen«. Här fanns ibland en sammanblandning mellan världen som Guds skapelse och världen som beteckning för det som står Gud emot. Detta kunde leda till en destruktiv förnekelse av skapelsen. Samtidigt är det viktigt att se att i avståndstagandet från världen fanns en medvetenhet om att det en människa binder sitt hjärta till och förtröstar på i realiteten blir hennes (av)gud. I syndakatalogerna fanns därför en omsorg om den enskilda människan, i första hand hennes gudsrelation, men även hennes egen person och kropp.

En annan framträdande aspekt av olika traditioners syndakataloger var omsorgen om medmänniskan. Lars Levi Laestadius motiverade avståndstagandet från utsmyckningar med solidariteten med de nödställda. »Så länge min granne svälter ska vi inte ha gardiner.« Omsorgen handlade också om att inte väcka anstöt eller bli sin broder eller syster till fall.

En tredje aspekt av syndakatalogernas innehåll fanns i pietismens iver att sprida budskapet. Den som ville vara ett vittne om Livets herre behövde ha ett liv som kommunicerade något av detta nya liv. Syndakatalogerna fyllde här en funktion genom att försöka visa vägen till ett tro-värdigt kristet liv.

Dessa tre motiv bakom syndakatalogerna – omsorgen om den enskilde, omsorgen om medmänniskan och omsorgen om det trovärdiga vittnesbördet – kan också återfinnas i Nya testamentets etiska resonemang. De går även att överföra till en modell för gråzons-frågorna som fungerar i dagens mångfalds-kultur.

Jag föreslår därför att de gamla syndakatalogerna får vila i frid, men att deras grundläggande angelägenheter får leva vidare genom tre frågor. Fördelarna med frågor är att de är möjliga att ta med sig in i vilken kulturell situation som helst, samt att de hela tiden hjälper en kristen att finna motiv för sina handlingar.

Vi får bära med oss följande tre frågor som får avgränsa vårt handlande:
1) Skadar detta mig?
2) Skadar detta mina medmänniskor?
3) Skadar detta mitt vittnesbörd?

Om svaret på någon av frågorna i ett konkret fall blir »ja« är det antagligen något vi bör undvika att göra.

I syndakatalogernas efterföljd blir de vägledande frågorna något som avgränsar från det felaktiga. En vägledning bör dock inte endast avgränsa utan också positivt bejaka och främja goda handlingar. Här föreslår jag att man som komplement till frågorna för in luthersk kallelselära: att jag i mitt vardagsliv är satt att söka tjäna mina medmänniskor. Så kan vi i våra vardagsliv i gråzonen få hjälp att navigera i etiska frågor och påminnas om vår uppgift att tjäna medmänniskan.

Ungdomens årtionde för EFS – 1900-talet

Två avgörande händelser berättigar rubriken »Ungdomens årtionde«. De Ungas Tidning (DUT) ger ut sitt första nummer i januari 1900 och De Ungas Förbund (DUF) bildas år 1902.

På många sätt kom dessa två händelser att spela en avgörande roll för EFS och dess framtida utveckling under förra delen av hela 1900-talet.

Redan från start betydde tidningsutgivning och förlagsverksamhet mycket inom EFS. Därför var det inget konstigt i sig att man satsade på en tidning. Formellt ersatte De Ungas Tidning den tidigare Barnens Tidning, men den hade en delvis annan inriktning genom att vända sig till äldre barn/ungdomar. Tidningen utkom var fjortonde dag. Redaktörer var Efraim Rang och Sigrid Storckenfeldt.

Bakgrunden till De Ungas Förbund (DUF) var i huvudsak den ungdomsväckelse som hade utbrutit på olika platser i landet kring sekelskiftet 1900. Från de ungdomsföreningar och grupper som hade bildats kom önskemål om att en ordna något slags gemensam sammanslutning för dessa föreningar, och vid EFS årskonferens 1902 bildades så De Ungas Förbund. Ordförande blev EFS missionsföreståndare Adolf Kolmodin. Det var han som tidigare uttalat de bevingade orden: »Om inte Stiftelsen får barn, dör den.«

Ungdomsväckelsen inom EFS förnyade rörelsen och innebar inte minst att intresset för den internationella missionen fördjupades, och redan från början åtog sig DUF ansvaret för egna missionärer.

EFS arbete i Ostafrika och Indien fortsatte och utvecklades. Efter många år av svårigheter – och de var inte slut nu heller – kunde man notera framgångar. I Asmara i Eritrea kunde ett nytt tryckeri tas i bruk. Under perioden gavs de nyöversatta evangelierna på tigrinja ut och även bland annat en läsebok och ett sånghäfte på kunama.

I Asmara kunde även en kyrka invigas. I Kismayu i Somalia hade man det första dopet och i Indien fortsatte arbetet, inte minst bland barn.

En gren av den internationella missionen som inte alltid har uppmärksammats är den ganska omfattande sjömansmission som EFS bedrev. Arbetet började redan 1869 när Per Johan Svärd sändes till Konstantinopel, dagens Istanbul, och under åren som följde upptog EFS arbete på många platser runt om i världen. Ibland blev insatserna kortvariga, men på några orter kom EFS att arbeta länge. Under den tidsperiod vi nu berör kunde en ny sjömanskyrka invigas i Lübeck (1904), och där kom EFS att arbeta ända till 1968 när kyrkan såldes. Även i Hamburg invigdes en ny kyrka under denna period (1907), och där fortsatte arbetet till 1973 när det överläts till Svenska kyrkan.

Åren 1908–1909 genomförde Adolf Kolmodin en inspektionsresa i Ostafrika. Förutom att han besökte de platser där EFS missionärer arbetade, ledde han också prästvigningen av den i Sverige utbildade Twoldo Medhen. Det var den första prästvigning som ägde rum på ett av EFS missionsfält.

År 1906 firades EFS sitt 50-årsjubileum. Programmet var imponerande och pågick under flera dagar. Det började med årsmöte på torsdag den 14 juni. Årsmötet inleddes med bönemöte i Betlehemskyrkan och därefter vidtog förhandlingarna. I samband med årsmötet valdes generalen Axel Rappe till ordförande för EFS, en post han hade åren 1906–1918. Han är – åtminstone hittills – den ende ordförande för EFS styrelse som varit chef för generalstaben, krigsminister och som tjänstgjort i den franska armén.

Till EFS årshögtider hörde på den här tiden att man en av dagarna samlades på Johannelund i Bromma till missionsfest. Tusentals människor kunde vara med, och alla möten och gudstjänster hölls förstås utomhus, under ekarna på Johannelund. Föredrag hölls, kollekter samlades in, de som kom fick träffa hemmavarande missionärer. En särskild glädje detta år var att Waldemar Rudin – Johannelunds förste rektor och den som valde EFS första missionsfält – hade sänt en hälsning. Hälsningen lästes upp av Adolf Kolmodin.

Kolmodin var först lärare och sedan rektor vid Johannelund fram till 1903, då han utnämndes till professor i exegetik vid Uppsala universitet. Han behöll dock ansvaret för EFS internationella mission fram till 1909. Han kom indirekt att spela en viktig roll i den bibelsynsstrid som 1909 ledde till bildandet av EFS Bibeltrogna vänner, senare ändrat till Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) och ännu senare till Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner (ELM-BV).

År 1906 hade folkskolläraren Axel B Svensson blivit predikant i Betlehemskyrkan. I samband med att EFS distribuerade en skrift av Kolmodin som handlade om den urkristna kyrkans bibel, kritiserade Svensson både Kolmodin och EFS styrelse för innehållet i denna skrift, eftersom han ansåg att den »undergrävde bibeltron«. Det hela ledde dels till att Kolmodin lämnade EFS styrelse, dels till bildandet av EFS Bibeltrogna vänner. Om hela denna strid vore mycket att säga, men jag nöjer mig här med att konstatera att det tillhör ironierna i livet att Kolmodin, som i Uppsala betraktades som alltför konservativ i bibelsynsfrågor, inom EFS vid denna tid angreps för att vara alltför liberal.

Hela saken fick sin fortsättning 1911 med bildandet av Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Men då är vi redan inne på nästa årtionde.

Kommentar:
Gud kallar trofast nya generationer för nya tider. Två saker slår mig ofta vid dessa tillbakablickar. Att ta över från första generationens visionärer kan inte ha varit lätt. Balansen mellan att förvalta det goda och ändå vara visionär för sin tid kräver vishet och mod. Det kan inte heller ha varit lätt att våga släppa taget till en ny generation. Även det kräver mod. Mod att välja att tro att nästa generation är redo att tjäna herren för den tid som är nu med det goda DNA:t i ryggen. Utmaningen är densamma i alla tider, att släppa taget och att våga gå. Alltid i Guds kraft.

Johanna Björkman,
f.d. generalsekreterare Salt

Skriver för de ohörda

Budbäraren besöker författaren, pastorn och föreläsaren Micael Grenholm en regnig höstdag i september. Han sitter på soffan i vardagsrummet och scrollar igenom det färgkodade Scrivener-dokumentet av sin nypublicerade bok, medan katterna Nudel och Strudel springer runt i det mysigt belysta radhuset i Uppsala-förorten Gottsunda.

Konvertiten är en berättelse om den afghanska flyktingen Hossein, rebellen Helena som blir förälskad i Hossein, och Helenas pappa tillika migrationsministern Oskar. Tre livsberättelser vävs samman i en spännande och dagsaktuell resa genom Sveriges strama migrationspolitik till det krigsdrabbade – och kultur-rika – Afghanistan.

– Jag hoppas att boken skänker förståelse och empati för kristna konvertiter, i synnerhet afghanska konvertiter. Så mycket av problemen vi ser bygger på brist på förståelse, samtidigt som sekulära tjänstemän överskattar sin förståelse för kristendom, säger Micael.

Idén om denna bok kom år 2020 när Micael var på promenad, dragandes på en barnvagn med sin väns bebis i. Men tanken om att lyfta kristna konvertiter och deras situation har funnits i tankarna länge.

I kölvattnet av flyktingkrisen 2015 skapade Micael, med inspiration av vännen Sofia och med hjälp av programmeraren Andreas Lundström, testet »Är jag kristen nu?«. Testet innehöll frågor tagna från protokoll av vad Migrationsverket (MV) frågar konvertiter för att bedöma om de verkligen är kristna. En av frågorna var till exempel: »Berätta vad som står i Matteus 10:34?«. 2019 kunde allmänheten ta del av testet som till Micaels stora förvåning spred sig som en löpeld på nätet.

– Inom en vecka hade 100 000 människor runtom i Sverige genomfört testet och av dem var det inte fler än 30 som fick 60 % rätt. Något som jag tror bidrog till att testet blev så stort var att man plötsligt befann sig i konvertitens skor, säger Micael och fortsätter lyfta problematiken i Migrationsverkets bemötande av konvertiter:

– Vår bild av politiken och konflikten i Afghanistan är förenklad just för att den är så komplex. Under skrivprocessen av min bok slog det mig hur otroligt vackert Afghanistan är. Och hur rikt landet är på kultur, historia men också naturresurser som mineraler. När talibanerna tog över landet blev det så tydligt att den tidigare USA-stödda afghanska regeringen och deras armé hade varit ett lapptäcke av massa olika krafter och riktlinjer. Det har funnits regeringssoldater som är med på att kristna förföljs till exempel. Ofta återkom MV med att Kabul är en säker stad som man kan utvisas till, till skillnad från andra provinser. Det MV har gjort är att förpassa människor till ett slags statsfängelse i Kabul. Men sanningen är ju att Utrikesdepartementet avråder svenskar att över huvud taget resa till Afghanistan.

Detta skildras i Konvertiten när svenska Helena plötsligt bestämmer sig för att följa med Hossein tillbaka till hembyn Qurchi som ligger i provinsen Faryab. Att Grenholms roman handlar om just det komplexa ämnet migration och de konsekvenser som det har på samhället är högst personligt

– Strax efter gymnasiet upplevde jag att Gud kallade mig till att vilja förändra världen i både ord och i handling. Att tänka på de svaga, hjälpa de fattiga och att undervisa om fattigdomsbekämpning och om Guds rike i allmänhet.

Micael studerade freds- och utvecklingsstudier på Uppsala Universitet och parallellt en kandidatexamen i teologi på Johannelunds Teologiska högskola. Han har även engagerat sig i FN-förbundet och i Diakonia som kämpar för en värld utan våld, förtryck och fattigdom.

– Mitt engagemang för flyktingar är ett resultat av de globala orättvisorna och konflikternas effekt här i Sverige.

2016 publicerades hans allra första bok »Jesus var också flykting« som han skrev tillsammans med Stefan Swärd. I boken bemöter författarna flyktingdebatten ur ett bibliskt perspektiv. Den har bland annat använts som kurslitteratur på Johannelund.

– Boken var ett engagemang för alla flyktingar. Men sen har jag, som många andra, varit väldigt upprörd när jag har förstått hur extremt orättvist kristna flyktingar och kristna konvertiter har behandlats.

Fem år senare är debatten desto viktigare, förklarar Micael, och berättar tacksamt om en lyckad bokrelease i Korskyrkan i Uppsala. Att boken har fått bra kritik innebär också att kampen för kristna konvertiters rättig-heter uppmärksammas.

Inte kunde man ana att releasen föregicks av en egen personlig och tuff kamp för Micael. Mitt under redigeringen av boken i mars 2021 drabbades han av en utmattning och blev sjukskriven på heltid.

– Det kändes som ett misslyckande. Jag har alltid varit en mångsysslare och en kreativ själ som trivs med av att ha igång flera projekt samtidigt. Under hösten 2020 tog jag på mig administrativa och ekonomiska åtaganden för bland annat församlingen Mosaik. Dessutom studerade jag kyrko-historia. Till slut kände jag ett tryck mot bröstet. Det var jobbigt med precis allt, säger Micael och förklarar att katterna Nudel och Strudel införskaffades för att lätta upp stämningen hemma, vilket blev framgångsrikt.

Han fortsätter:

– Det som var läkande var att fortsätta skriva på ett nytt manus. Jag fann avkoppling och tillfredsställelse i det kreativa skrivandet. Det är nog en bekräftelse på att Gud kallar mig till det här.

Vid tiden för vårt samtal har Micael hunnit återhämta sig och är tillbaka i arbetet på heltid, om än med fler vilopauser och ett betydligt lugnare tempo än tidigare.

En efterlängtad mötesplats

Precis i samband med att corona-restriktionerna lättades hölls denna efterlängtade konferens för unga vuxna i Lötenkyrkan, Uppsala. Drygt 150 personer från Piteå i Norrbotten till Svalöv i Skåne var anmälda, och på de öppna kvällsmötena var det uppskattningsvis 250 personer som samlades.

– Helgen blev helt underbar. Jag inser hur mycket jag har saknat att få komma samman och prisa Gud på det här sättet. Jag känner mig så uppfylld och lycklig över att få ta del av detta. Jag saknar nästan ord, säger präststudenten Angelica Mörtzell som tillhörde planeringsgruppen.

– Det har varit så gott att få se så många unga vuxna tillbe Jesus och det ser ut som att undervisningen har landat väl. De som kommit fram och pratat har uttryckt en stor tacksamhet. Jag både hoppas och tror att denna helg ska bära rik frukt, fortsätter hon.

Angelica tycker att årets tema »Rotad« blev mitt i prick. Hon menar att tiden vi lever i kännetecknas av stor rotlöshet och att det är just av den anledningen mötesplatser som Livsväg behövs.

– Den här helgen får fungera som en helg av påfyllnad för att sedan kunna gå ut och möta den samtid som vi lever i. Att vara ung vuxen och kristen är för många svårt då det är så mycket som vill dra i en åt olika håll. Då är det så viktigt att få komma till en sån här plats och dela gemenskap med många i samma ålder som också tror på Jesus.

Vidare hoppas hon att alla som besökte konferensen ska ha fått med sig verktyg för att bli stabilt rotade hos Gud i den vardag som de befinner sig i med allt vad den innehåller.

– Jag hoppas också att våra unga kristna runt om i Sverige ska se att de är del av ett så mycket större sammanhang med hängivna syskon i tron.

My Nygren var en av mötesledarna och hon var också tagen av helgen och vad den fick betyda.

– Det var verkligen en fantastisk helg. Jag blev så berörd av att få lovsjunga ihop i en kyrksal full med folk och ledd av ett grymt lovsångsteam, av all fantastisk undervisning och hur Gud rört vid mig och andra under helgen. Det var verkligen en gemenskap som drog in människor, säger My och lyfter två speciella höjdpunkter från konferensen:

– Panelsamtalet på lördag förmiddag, då det kom in massor av superspännande frågor och vi hann bara ta en liten del av dem. Och lovsångsmässan sent på lördag kväll. Där gjorde Gud verkligen sin grej.

»Kom till mig och drick«

Missionsdagen ägde rum i Växjö domkyrka den första helgen utan särskilda restriktioner (2 oktober) och var ett slags kickoff för hela Guds folk. EFS Sydöst var arrangör tillsammans med Svenska kyrkan Växjö och ett stort antal frikyrkor och församlingar i södra Småland. Domkyrkan bokades för ett år sen, och det fanns både en plan B och en plan C utifrån corona-situationen.

– Nu är vi glada att kunna ses, sa Magnus Widholm som är regional missionsledare och den som dragit det tyngsta lasset inför denna numera återkommande samling.

– Jag tänker att det är viktigt att EFS, som är en inomkyrklig rörelse, också finns med och syns i domkyrkorna, fortsatte han.

Lördagen innehöll ett späckat program där de cirka 250 deltagarna tvingades välja. Men den inledande mässan och det avslutande kvällsmötet var gemensamt för alla, då anförda av entusiastiska sångare och musiker från Hope for this nation i Göteborg.

Ett eget spår hade ett 25-tal ungdomar som, anförda av Lucas Mellergård från Salt och prästen Johannes Leckström, samtalade om att dela med sig av sin tro och även praktiserade »outreach« på stan, det som i min ungdom kallades evangelisation.

Medan det pågick helande-gudstjänst i domkyrkan, hölls ett spännande föredrag om ekumenik av Christopher Meakin, välkänd specialist på området. För att förstå ekumeniken behöver man förstå splittringen, sa han. Orsakerna är inte bara teologiska utan också kulturella, sociologiska och politiska. Och han visade på att schism-er mellan olika läger alltid funnits. Man kan läsa om det redan i Paulus brev till församlingen i Korinth.

– Splittring beror på att man förlorat blicken för helheten. Man väljer något, och gör det till huvudsaken.

Och han citerade kardinalen Yves Congar, en föregångare i försoningen mellan de katolska och lutherska kyrkorna: »Våga se det värdefulla i en annan tro, våga integrera det i den egna tron.«

Efter ett dynamiskt föredrag om att Vandra i Anden med frälsningsofficeren Daniel Viklund kunde de som ville praktisera en annans traditions former. Då lärde Växjö Bönehus ut Jesusbönen enligt den koptiska kyrkan.

Det var mycket ljud av folk som förberedde för kvällens lovsång, men när vi där framme i Apostlakoret hade bett de 41 gånger upprepade »Jesus Kristus Guds Son, förbarma dig över oss« tystnade sorlet och många drogs med i stillheten.

I en paus mötte jag Yvon Håkansson från Väckelsång:

– Underbar dag. Alla är här i samma ärende och vill ta emot. Det blir nåt speciellt av det. Man känner att man blir uppfylld av Guds kärlek.

Författare: Benjamin Kruse

Se Be Ge för förvandlade liv

Där händer möts – där händer det något

Kallade att rusta

Positiv kraft för kyrkan och samhället

Hur överlever jag i en vanlig kyrka?

Livet i döda syndakataloger

Ungdomens årtionde för EFS – 1900-talet

Skriver för de ohörda

En efterlängtad mötesplats

»Kom till mig och drick«

SENASTE ARTIKLAR

Vad gör vi med våra ögonblick?

Vad supernunnorna lärde mig

»Vi är så onödigt rädda«

Den osannolika konvertiten

Plantor som skjuter nya skott