Bibelpris till Joel Halldorf

Bibelpriset, som delas ut av Sigtunastiftelsen och Bibelsällskapet, instiftades 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum. Priset utdelas årligen till en person »verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd«.

En del av juryns motivering varför 2021 års Bibelpris går till den uppskattade teologen Joel Halldorf lyder:

»Alltid dagsaktuell och påläst har han, för en bred allmänhet, kunnat göra tydligt att den kristna kulturhistorien, intimt sammanflätad med Bibeln, är en viktig underström om man vill förstå vårt samhälle.«

Noterbart är också att förra årets Bibelpris gick till EFS ordförande Lars-Olov Eriksson.

Recension: Mina bibliska storasystrar II

För ett par år sedan gav Anna Sophia Bonde ut en bok med några porträtt av gammaltestamentliga kvinnogestalter, i våras kom uppföljaren med några nytestamentliga kvinnor i fokus. Liksom den förra boken heter samlingen Mina bibliska storasystrar, nu med undertiteln »glimtar från Nya testamentet«.

I tolv artiklar berättar Bonde om Maria, Hanna, Sapf-eira, Marta, Lydia och andra mer eller mindre kända kvinnor i Nya testamentet. Utgångspunkten är texter som nämner dessa kvinnor, men det handlar inte om textutläggningar. Det rör sig snarare om just glimtar som utgångspunkt fört reflektioner och associationer. Inte sällan finns överraskningsmoment med, och jag upptäcker att jag efter en stund börjar fundera på vilka tankebanor Bonde ska ledas in på utifrån den person det enligt kapitelrubriken ska handla om.

Bonde är en god skribent. Hennes stil är lättsam utan att vara ytlig. Hon blandar friskt nutid och dåtid. Hänvisningarna till litteratur och film är träffsäkra och många, någon gång möjligen till och med lite för många. I flera fall lyckas författarinnan binda ihop de bibliska gestalterna med företeelser i vår tid och göra det hela till god undervisning om viktiga saker. Det gör att det i boken ges nödvändiga och värdefulla tankar om skam och skuld, trosförmedling, äktenskap, nåd och mycket mer.

Alltså: Bonde har gett oss ännu en samling högst läs- och tänkvärda glimtar från Bibelns kvinnovärld.

En handbok till troende tvivlare

Abrahamsson har skrivit en bok som han själv önskade fanns när han som ung tampades med tvivel.

– Boken kan vara till hjälp för unga vuxna som känner sig besvikna på Gud eller kyrkan, eller för dem som bär en längtan om att något av det goda de upplevde en gång faktiskt ska vara sant, säger Christoffer, som arbetar som samarbetskyrkopräst i Lötenkyrkan i Uppsala.

Den debuterande författaren, som bland annat skriver teologiska reflektioner i Budbäraren, har en förmåga att bryta ned och bena ut bibelpassager på ett sätt som gör Guds Ord praktiskt. Denna skicklighet blir särskilt tydlig i Med Gud i verkligheten.

Abrahamsson berättar att boken »skrev sig själv« på ett naturligt sätt där han fick sätta ord på det han har burit på i sitt hjärta över en lång period, och den hämtar stoff ur den egna erfarenheten av livets olika skiftningar. Resultatet är ett slags handbok för den här generationens »Tomas tvivlare«.

– Många tonåringar och unga vuxna som lämnat tron berättar om hur Gud upplevs frånvarande och att det kristna livet omgärdas av fler frågor än svar. Det har väckt en längtan i mig att hjälpa dem att hitta ett förhållningssätt att tro, både i dagar av glädje och i dagar av sorg, säger Christoffer och fortsätter:

– Jag försöker ösa ur den hjälp som har varit viktig för mig. Nämligen den enskilda själavården, retreaten och den gudstjänstfirande gemenskapen. Alla sammanhang som har hjälpt mig att komma i kontakt med min egen mänsklighet och att öppna upp mitt hjärta för all Guds kärlek.

Vandringen med Jesus beskrivs i boken som en resa där tvivel också är en möjlig växtplats. I trons öken konfronteras vi med Gud och oss själva, där kan en ny relation till Gud vinnas där hela livet är en gudstjänst och skiljemuren mellan det gudomliga och det mänskliga rivs. Abrahamsson skriver: »Jag bryts ur min inkrökthet, blicken lyfts och hjärtat vidgas så att det omfamnar allt skapat.«

Peter Halldorf, Magnus Malm och Thomas Merton citeras friskt igenom hela boken och avslöjar Christoffers inspirationskällor. Lika framträdande är bibelcitaten som stärker författarens budskap i sin uppmuntran och förmaning till läsaren: »Skifta perspektiv.«

– Vi behöver inse att Gud inte går att greppa fullt ut. Vi kommer att stå kvar med frågor som inte besvaras och då behöver vi leva i ödmjukhet. Ödmjukhet är inte att vi ska vara tysta, utan att vi ska stå kvar och lita på Gud trots alla obesvarade frågor. En del som har varit i kyrkan länge känner att det kristna livet är fyllt av ytlighet och klyschor och att det hindrar en från att ha en mogen relation med Gud. Men det kristna livet är inte en flykt från verkligheten utan snarare ett sätt att beskriva och leva i den.

Kortleken som bygger broar

Salt har sedan en längre tid tillbaka haft en längtan efter att skapa något konkret för familjer, vilket förutom nya kortleken Hemmatid också har lett till boken Hemma-kyrka och podcasten Hemmasnack. 

– Det är en målgrupp som lätt kan hamna »mellan stolarna« i och med att Salts primära målgrupp är barn- och unga och EFS målgrupp är vuxna, säger Maria Ottestig från Salt som är av initiativtagarna till satsningen.

Maria berättar att EFS ville skapa ett verktyg som hjälper församlingar med både det inomkyrkliga arbetet men även det utåtriktade diakon-ala och sociala arbetet. Person-alen i Lötenkyrkan i Uppsala gav råd kring hur en sådan satsning skulle kunna se ut. Arbetsgruppen inspir-erades även av forskning som belyste vikten av att hålla tron levande i hemmet och betydelsen av generations-överskridande relationer. 

Bibeln idag och Olof Brandts rapport »Här för att stanna« lanserades i samma veva och ger bland annat verktyg för församlingar att ta prioriteringen av barn och unga på allvar. I analysen av det insamlade underlaget hade Bibeln idag sett behov av att skapa material för att uppmuntra till samtal i hemmen.

– Olof hade påbörjat arbetet med att ta fram en kortlek och vi på Salt frågade om vi fick haka på i och med att vi bar på samma längtan och vision, säger Ottestig och fortsätter:

– Det finns småbarnsfamiljer som går på knäna, och det finns äldre människor som känner sig ensamma. Vi har så mycket att ge åt bägge hållen om vi kommer samman och vi tror att det finns en glädje att hämta i de mötena. Samtalstillfällena kommer inte alltid naturligt, de måste skapas. Idag tar skärmar många viktiga minuter av vår vardag. För att det ska bli naturligt att prata om tro i hemmen, som ju är ett av våra mål, vill vi ge ett verktyg som skapar nyfikenhet och intresse till att samtala, inte enbart om tron utan om livet i stort. 

Kortleken har 110 frågor av olika karaktär och riktar sig till både yngre och äldre. Frågor som dyker upp är bland annat: »Varför ska man vara snäll mot människor man inte tycker om?«, »Vilket är ditt största mål i livet just nu?« och »Vad tror du Jesus skulle göra om han såg en person mobba någon?«

Utöver detta har Salt även skapat ytterligare en kortlek som är specialinriktad till par- och äktenskapsrelationer.

– Det är viktigt att familjen har en bra grund, om det ges näring åt den kommer fler att må bättre. Det känns roligt och väldigt naturligt att vi på Salt och EFS får arbeta mot denna målgrupp tillsammans. 

Ny filmserie om mission

EFS-missionären Ulf Ekängen tjänade i Tanzania i 28 år där han kämpade för att stärka barns och kvinnors rättigheter. Nu delar har sina erfarenheter och lärdomar i en spännande filmserie på sex avsnitt. Under Ulfs egna livsmotto som arbetsnamn – »Där händer möts – där händer något« – släpps även ett samtalsmaterial som uppmuntrar församlingar och studiecirklar till reflektion kring seriens innehåll och tema.

 Det första avsnittet »Söndagsskola och kristendoms-undervisning« släpptes på efsplay.nu den 17 oktober klockan 8.00.

288: Gud, gör oss djärva

Gud, gör oss djärva är skriven av Fred Kaan, en av Europas största psalmdiktare i vår tid. Denne pastor och teolog föddes i Holland 1929 och blev alltså tonåring under andra världskriget, där hans föräldrar tillhörde motståndsrörelsen mot Nazityskland. Som vuxen flyttade han till England och blev mycket aktiv i den internationella ekumeniska rörelsen, men främst ville han verka lokalt, nära människor, som pastor i den reformerta kyrkan i England.

Varje tid behöver sina psalmer. På 1960-talet började fler och fler kristna tala om solidaritet, rättvisa, fred och kyrkans ansvar i världen. Men det fanns få psalmer som handlade om livet mitt i världen, här och nu. Fred Kaan, med sitt livslånga engagemang för fred och försoning, blev då en viktig gåva till kyrkan. Hans psalmer spänner över många ämnen, men särskilt viktiga blev hans texter om ovannämnda teman. 

Kaan började skriva psalmer därför att han blev så frustrerad över att han inte hittade några lämpliga i psalmboken till söndagens gudstjänster. Han berättar själv om sin »mind the gap-teologi« (formuleringen används i tunnelbanan i London och betyder: se upp för avståndet mellan vagnen och perrongen). Kaan vill påminna om vikten av att inte skapa ett stort avstånd (ett gap) mellan bön och handling, liturgi och engagemang, gudstjänst och mission. De hör ju ihop!

Fred Kaan har sex psalmer i vår psalmbok, flera av dem verkliga pärlor som den härliga doppsalmen Upp ur vilda, djupa vatten (SvPs 386) och min egen favorit Jublande lyfter vi här våra händer (SvPs 292b). I Sverige sjunger vi oftast nr 288, Gud, gör oss djärva, som är fenomenalt översatt av Britt G Hallqvist; den svenska texten är nära nog bättre är originalet. Det var Hallqvists idé att låta alla verser sluta med »Gud, gör oss… djärva, fria, kloka och glada.« Psalmen, som är en bön, sänder oss från gudstjänsten tillbaka »ut i en värld där stora risker väntar«. Det är där vi ska leva, »ett med din värld« som både är Guds och vår.

Stig-Åke flyger med Gud

Jag möter Stig-Åke en vacker sommardag hemma vid huset på Teg i Umeå. Att försöka sig på en summering av hans liv är utmanande då han har varit med om så mycket i sina roller som präst, missionär, pilot och affärsman. Men genom sitt livsäventyr har han haft en nära Gudsrelation att luta sig emot. På uteplatsen står en egentillverkad »avståndsvisare« som pekar ut riktning och avstånd till flera kända resmål. »Gud – 0 meter« står det på en av pilarna. 

– Jag hade aldrig klarat mig utan Gud – vi flyger tillsammans i livet. Jag har någon som är starkare, större och klokare än jag vid min sida och jag får lämna över allt till honom. För mig är det en enorm trygghet, precis som vi sjunger i psalmen Tryggare kan ingen vara, säger han.

Som 14-åring miste han sin pappa Alvar. Pappan, som själv var biträdande predikant, hade hunnit så ett frö i Stig-Åke att han skulle läsa teologi och så blev det också till slut. Första prästtjänsten hade han i Nyåker, därefter följde en missionärsutbildning via EFS. Hans första missionärsuppdrag utsänd av Lutherhjälpen/EFS var i södra Sudan år 1982–1983 och det höll på att bli det sista han gjorde i livet. 

– Det var ett rent pionjärjobb där jag bodde i en hydda och levde på frukterna från ett mangoträd. Det var väldigt oroligt där och när inbördeskriget närmade sig var jag tvungen att fly, minns Stig-Åke, som här var med om en ytterst kritisk situation: 

– Det fanns i princip ingen mat så jag skulle åka till Nairobi för att hämta en lastbil med grejer via Lutherhjälpen i Schweiz. 

När han sedan skulle köra tillbaka till Sudan, var han egentligen tvungen att bli lotsad av en militärkonvoj. 

– Men jag tänkte: »Det kan inte vara så farligt«. Så jag drog iväg själv i lastbilen och när jag befinner mig mitt ute i ingenstans hoppar det upp en naken kille från diket med automatvapen. Sedan dök det upp många fler. De tvingade ut mig ur lastbilen och tog allt jag ägde, inklusive mina kläder. Mamma hade skickat med julskinka från Sverige, den åt dom upp tillsammans med stark senap. Sedan tvingade dom mig att äta resten av senapen för att se om den var giftig. När jag stod där naken var jag helt säker på att de skulle skjuta mig. 

Så blev dock inte fallet, utan han blev lämnad på platsen i utsatt skick. 

– Jag tror dom tänkte att jag var chanslös ändå. Men efter mycket om och men lyckades jag ta mig till en by i närheten där det fanns en norsk missionsstation. Det blev min räddning den gången. 

När detta hände tänkte han på det bibelord som burit honom genom livet, från Johannes 5–24: »Sannerligen säger jag er: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet«.

– Jag tycker det finaste med det ordet är att det sägs i presens, vi har evigt liv. 

Händelsen i Sudan är inte enda gången han varit nära döden. I sin roll som bataljonspastor i Libanon, som även ledde till att han med flera andra fick Nobels fredspris för sina insatser, kom döden extra nära. 

– Det var hemskt och jag fick leda flera minnesstunder efter omkomna. Krig går inte att föreställa sig förrän man varit med om det. 

I tjänsten som bataljonspastor ingick även att organisera soldaternas resor under deras ledighet. 

– Jag hade förmånen att guida hela kompaniet i mindre grupper i Israel på så kallade prästaresor, men även att ordna safariresor till Kenya. En verksamhet som jag sedan fortsatt med i egen regi.

Under vår träff visar det sig att han även ställer en hel del frågor till mig om hur jag har det i mitt liv, och det visar sig vara en uttalad filosofi: 

– Jag försöker se varje möte som ett unikt tillfälle. Framförallt i min ålder är det viktigt att tänka så, för jag kanske aldrig får träffa personen igen. Jag försöker alltid vara positiv och lyssna in mina medmänniskors situation och i bästa fall ta bort några stenar ur deras ryggsäckar. 

På andra sidan Umeälven finns hans andliga hem i EFS Vasakyrkan. 

– Det har varit en utmanande tid för oss precis som för alla. Vi har flera i föreningen som lever ensamma och jag har ett särskilt hjärta för dem. Jag åker gärna och besöker dem, bara min närvaro räcker, jag behöver ofta inte göra något mer än så. 

Nu efter pandemin drömmer han om liv och rörelse i kyrkan igen, inte minst bland ungdomar. 

– Min tro är det bästa jag har och jag tror fler kristna håller med mig. Budskapet om Jesus är fortfarande lika fantastiskt och människor behöver få höra evangeliet ännu mer i dagens samhälle. Innan jag dör drömmer jag om att få se en ungdomsväckelse i Sverige. 

Omdebatterat valsystem

Partipolitikens vara eller icke vara inom kyrkopolitiken har länge varit omdebatterat, så även inför detta val när tonen i debatten stundtals blev vass. 

Ärkebiskopen Antje Jackelén vände sig till exempel emot nuvarande system när hon sa till Tidningen Dagen: »Principiellt sett är systemet med nomineringsgrupper som är kopplade till politiska partier en anakronism.« Och fortsatte: »Det är något som har sin förklaring i en annan tid. Vi är inte en statskyrka längre. Skulle vi börja om från scratch skulle vi aldrig ha den här kopplingen till de politiska partierna.«

Av det preliminära valresultatet kan konstateras att samtliga nomineringsgrupper som är kopplade till politiska partier minskade. Socialdemokraterna, som förvisso är störst fortfarande, minskade från 30,34 % 2017 till 27,58 % 2021 och tappade därmed sex mandat. Centerpartiet gick från 13,69 % till 11,10 och tappade tre mandat. Sverigedemokraterna föll från 9,27 % till 7,80 och tappade fem mandat. Å andra sidan gjorde Alternativ för Sverige, som inte fanns med 2017, entré med 1,24 % och tre mandat. 

Noterbart i övrigt är att Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) ökade kraftigt, från 3,75 % till 7,32 % vilket dubblade deras mandat från nio till 18. 

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), som är den största nomineringsgruppen utan koppling till ett politiskt parti, gjorde ett starkt val när de ökade från 17,06 % till 19,46 %. Det ger gruppen 48 mandat i kyrkomötet. 

Totalt angavs 854 375 röster vilket är bara 17,44 % av de drygt fem miljoner som är röstberättigade. Det var en minskning med 1,64 % sett till rekordvalet 2017.

Se Be Ge för förvandlade liv

En av gästerna var Zeeshan Johannes Haidri som 2015 kom till Sverige som ensamkommande flykting från Afghanistan, endast 15 år gammal. Zeeshan beskrev flykten till Sverige som fruktansvärd och berättade hur han riskerade att möta döden varje sekund. Han visste aldrig om han skulle klara det och berättade att han behövde gå 15–20 timmar över berg, hade brist på mat och vatten och riskerade att drunkna på Medelhavet. 

– Jag har sett så mycket våld och hemska saker i mitt liv. Det gjorde att jag inte mådde så bra när jag kom till Sverige, sa Zeeshan.

Väl i Sverige blev han placerad hos sina »svenska föräldrar«, som han själv uttrycker det. Eftersom paret är engagerade i EFS-föreningen i Sunne och mamman dessutom är ordförande, började Zeeshan följa med på gudstjänster. Idag är 

Zeeshan själv kristen och medlem i EFS-föreningen. Han berättade att EFS och Svenska kyrkan gav honom mycket stöd när han inte mådde bra och hjälpte honom finna Jesus.

– Tron på Jesus har gjort att jag mår så bra idag. Jag har hittat hopp i mitt liv och jag ser ljuset framför mig. Jag vet att Jesus bär mig hela tiden i sin hand när jag mår dåligt. Han kommer aldrig att lämna mig ensam, sa Zeeshan med ett stort leende. 

Nästa gäst i studion var Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för EFS, som var märkbart berörd av Zeeshans vittnesbörd. 

– Om du sitter i ett sammanhang och tänker: jag har inte sett så mycket där jag är. Gläd dig åt den här berättelsen om Sunne eller det du läser i Budbäraren och att det sker på andra platser. Och be och längta efter att det ska hända på den platsen där du själv är, sa Kerstin och fortsatte: 

– I EFS står vi tillsammans i det stora missionsuppdraget, både långt borta och här hemma. Tillsammans kan vi inspirera, utbilda och utrusta och för det behöver vi finanser. När vi har mer pengar, kan vi göra mer saker.

En av många föreningar som anordnade en visning av Se Be Ge var EFS i Kristianstad där 26 personer samlades i ett stort växthus i en av medlemmarnas trädgård. 

– Vår styrelse funderade över hur man skulle kunna satsa på alla äldre medlemmar, som under snart två år inte kunnat komma till kyrkan eller till samlingar på grund av restriktioner. Då kom vår ordförande Margaretha Arvidsson på idén att ordna fest och Se Be Ge på samma gång och mitt nybyggda växthus blev ett häftigt alternativ, säger Anders Norberg. 

Biljettpriset på 100 kr gick oavkortat till Se Be Ge-insamlingen och deltagarna uppmanades att gärna ge mer. Spontant uppstod också en försäljning av alla skördade pumpor som växthuset var pyntat med till förmån för insamlingen. Kvällen började med servering av pepparsås och efteråt när tallrikarna var undanplockade kopplades fem datorer och två bildskärmar upp så alla kunde se programmet. Efter sändningen dracks det kaffe med äppelkaka med vaniljsås.

– Alla var lyckliga när de sedan tog sig hem. Insamlingen till Se Be Ge blev bra, men det bästa var nog att så många äldre fylldes med livsluft efter restriktionsåret. Det är mycket möjligt att detta blir ett återkommande inslag, säger Anders. 

Där händer möts – där händer det något

Dodoma stift i Tanzania har en särskild plats i många EFS:ares hjärtan. Här har bland annat missionären Ulf Ekängen bott och verkat i nästan 30 år med fokus på barns, kvinnors och massajers rättigheter. Sedan september bor nu även Julia Johansson och Elisabeth Wagersten här, på stiftets lilla »guesthouse«. 

– Det här är mitt stökiga rum, skrattar Julia när Budbäraren intervjuar henne och Elisabeth via en digital videolänk.

Sedan de landade i Dodoma har mycket av deras arbete handlat om att möta barn i olika situationer. De har hjälpt till på stiftets förskolor och i söndagsskolan och deltagit i församlingens sociala verksamhet för utsatta barn. 

– Dodoma stift har ett väldigt medvetet barnfokus och har till och med barnkonventionen inskriven i sina stadgar, berättar Elisabeth. 

En viktig del av arbetet handlar om att utbilda och jobba med attitydförändringar, både hos föräldrar och anställda i församlingen, så att de i sin tur kan ha barnens bästa för ögonen. Elisabeth lyfter ett exempel på en liten flicka med både fysiska och mentala funktionshinder, som hölls instängd i ett mörkt sovrum. 

– Föräldrarna skämdes och var rädda att flickans situation var ett straff för något de gjort fel, så de gömde henne i sovrummet. Men när prästen i församlingen fick höra talas om detta, sökte hon genast upp familjen. Även Ulf gjorde hembesök och samtalade med föräldrarna, säger Elisa-beth. 

Besöken ledde till att flickan fick flytta ut i vardagsrummet och möta gäster och grannar och på uppmuntran av Ulf började de även sjunga och spela tillsammans med flickan. Han bad dem också att ta hennes händer och klappa takten. Några veckor senare kom flickans mamma och berättade för prästen att hon fått se flickan le för första gången.

Även Julia och Elisabeth har hunnit med några hembesök. En stund som gjorde särskilt starkt intryck på dem var när de fick vara med och be för en nyopererad massajkvinna. 

I några enkla hus i utkanten av Dodoma bor det massajbarn under terminerna, för att de ska kunna gå i skolan i stan. Tillsammans med barnen bor det också några kvinnor, och det var en av de kvinnorna som blivit sjuk och fick opereras. 

– Som svensk tänker man ju att folk nog vill vara ifred när de är sjuka, men här är det tvärtom! Här sluter alla upp, skrattar Elisabeth. 

Eftersom kvinnan bara kunde prata sitt eget massajspråk, var det svårt för Julia och Elisabeth att samtala med henne.

– Men då frågade vi om vi kunde be för henne istället, säger Julia. 

– Det kändes väldigt fint. I bönen kunde vi mötas även om vi inte hade något gemensamt språk, fyller Elisabeth i. 

Ett av Ulf Ekängens motton är just »Där händer möts – där händer det något«. Goda mänskliga möten är en förutsättning för såväl missionen, som för mycket annat i livet. I samtalet med Julia och Elisabeth är det också tydligt att det är just de berättelserna de lyfter. Hembesöken. De små händerna som får vila i de stora och klappa takten tills glädjen når ända upp till mungiporna. Att få lägga händerna på någon och be tillsammans, även när andra språk saknas. Det är där det händer – i de mänskliga mötena.