Två avgörande händelser berättigar rubriken »Ungdomens årtionde«. De Ungas Tidning (DUT) ger ut sitt första nummer i januari 1900 och De Ungas Förbund (DUF) bildas år 1902. 

På många sätt kom dessa två händelser att spela en avgörande roll för EFS och dess framtida utveckling under förra delen av hela 1900-talet.

Redan från start betydde tidningsutgivning och förlagsverksamhet mycket inom EFS. Därför var det inget konstigt i sig att man satsade på en tidning. Formellt ersatte De Ungas Tidning den tidigare Barnens Tidning, men den hade en delvis annan inriktning genom att vända sig till äldre barn/ungdomar. Tidningen utkom var fjortonde dag. Redaktörer var Efraim Rang och Sigrid Storckenfeldt.

Bakgrunden till De Ungas Förbund (DUF) var i huvudsak den ungdomsväckelse som hade utbrutit på olika platser i landet kring sekelskiftet 1900. Från de ungdomsföreningar och grupper som hade bildats kom önskemål om att en ordna något slags gemensam sammanslutning för dessa föreningar, och vid EFS årskonferens 1902 bildades så De Ungas Förbund. Ordförande blev EFS missionsföreståndare Adolf Kolmodin. Det var han som tidigare uttalat de bevingade orden: »Om inte Stiftelsen får barn, dör den.«

Ungdomsväckelsen inom EFS förnyade rörelsen och innebar inte minst att intresset för den internationella missionen fördjupades, och redan från början åtog sig DUF ansvaret för egna missionärer. 

EFS arbete i Ostafrika och Indien fortsatte och utvecklades. Efter många år av svårigheter – och de var inte slut nu heller – kunde man notera framgångar. I Asmara i Eritrea kunde ett nytt tryckeri tas i bruk. Under perioden gavs de nyöversatta evangelierna på tigrinja ut och även bland annat en läsebok och ett sånghäfte på kunama.

I Asmara kunde även en kyrka invigas. I Kismayu i Somalia hade man det första dopet och i Indien fortsatte arbetet, inte minst bland barn. 

En gren av den internationella missionen som inte alltid har uppmärksammats är den ganska omfattande sjömansmission som EFS bedrev. Arbetet började redan 1869 när Per Johan Svärd sändes till Konstantinopel, dagens Istanbul, och under åren som följde upptog EFS arbete på många platser runt om i världen. Ibland blev insatserna kortvariga, men på några orter kom EFS att arbeta länge. Under den tidsperiod vi nu berör kunde en ny sjömanskyrka invigas i Lübeck (1904), och där kom EFS att arbeta ända till 1968 när kyrkan såldes. Även i Hamburg invigdes en ny kyrka under denna period (1907), och där fortsatte arbetet till 1973 när det överläts till Svenska kyrkan.

Åren 1908–1909 genomförde Adolf Kolmodin en inspektionsresa i Ostafrika. Förutom att han besökte de platser där EFS missionärer arbetade, ledde han också prästvigningen av den i Sverige utbildade Twoldo Medhen. Det var den första prästvigning som ägde rum på ett av EFS missionsfält.

År 1906 firades EFS sitt 50-årsjubileum. Programmet var imponerande och pågick under flera dagar. Det började med årsmöte på torsdag den 14 juni. Årsmötet inleddes med bönemöte i Betlehemskyrkan och därefter vidtog förhandlingarna. I samband med årsmötet valdes generalen Axel Rappe till ordförande för EFS, en post han hade åren 1906–1918. Han är – åtminstone hittills – den ende ordförande för EFS styrelse som varit chef för generalstaben, krigsminister och som tjänstgjort i den franska armén.

Till EFS årshögtider hörde på den här tiden att man en av dagarna samlades på Johannelund i Bromma till missionsfest. Tusentals människor kunde vara med, och alla möten och gudstjänster hölls förstås utomhus, under ekarna på Johannelund. Föredrag hölls, kollekter samlades in, de som kom fick träffa hemmavarande missionärer. En särskild glädje detta år var att Waldemar Rudin – Johannelunds förste rektor och den som valde EFS första missionsfält – hade sänt en hälsning. Hälsningen lästes upp av Adolf Kolmodin.

Kolmodin var först lärare och sedan rektor vid Johannelund fram till 1903, då han utnämndes till professor i exegetik vid Uppsala universitet. Han behöll dock ansvaret för EFS internationella mission fram till 1909. Han kom indirekt att spela en viktig roll i den bibelsynsstrid som 1909 ledde till bildandet av EFS Bibeltrogna vänner, senare ändrat till Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) och ännu senare till Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner (ELM-BV).

År 1906 hade folkskolläraren Axel B Svensson blivit predikant i Betlehemskyrkan. I samband med att EFS distribuerade en skrift av Kolmodin som handlade om den urkristna kyrkans bibel, kritiserade Svensson både Kolmodin och EFS styrelse för innehållet i denna skrift, eftersom han ansåg att den »undergrävde bibeltron«. Det hela ledde dels till att Kolmodin lämnade EFS styrelse, dels till bildandet av EFS Bibeltrogna vänner. Om hela denna strid vore mycket att säga, men jag nöjer mig här med att konstatera att det tillhör ironierna i livet att Kolmodin, som i Uppsala betraktades som alltför konservativ i bibelsynsfrågor, inom EFS vid denna tid angreps för att vara alltför liberal.

Hela saken fick sin fortsättning 1911 med bildandet av Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Men då är vi redan inne på nästa årtionde.

Kommentar:
Gud kallar trofast nya generationer för nya tider. Två saker slår mig ofta vid dessa tillbakablickar. Att ta över från första generationens visionärer kan inte ha varit lätt. Balansen mellan att förvalta det goda och ändå vara visionär för sin tid kräver vishet och mod. Det kan inte heller ha varit lätt att våga släppa taget till en ny generation. Även det kräver mod. Mod att välja att tro att nästa generation är redo att tjäna herren för den tid som är nu med det goda DNA:t i ryggen. Utmaningen är densamma i alla tider, att släppa taget och att våga gå. Alltid i Guds kraft.

Johanna Björkman,
f.d. generalsekreterare Salt

• Della
• Twittra