Författare: Benjamin Kruse

Yonggi Cho har avlidit

Yonggi Cho blev 85 år gammal och dog efter att ha drabbats av en hjärnblödning. Cho grundade Yoido Full Gospel Church i Seoul, som kom att bli en av världens största församlingar. Han startade sin kyrka med fem tillbedjare år 1958 – en tid då Sydkorea återhämtade sig efter det förödande Koreakriget (1950–1953).

Därefter växte Yoido Full Gospel Church så att det knakade och 1993 slog de rekord som världens största församling med över 700 000 medlemmar, enligt Guinness rekordbok.

Yonggi Cho har skrivit många böcker, flera av dem översatta till svenska. I Räkna med tillväxt skriver evangelisten och pastorn om hur bön är en av grundstenarna till församlingstillväxt.

Idol-Pär: »Om jag inte får sjunga Gospel vill jag inte vara med.«

Pärs mål med sin sång är att beröra människor på djupet.

– Det är viktigare för mig att min musik är autentisk och betyder något, och mindre viktigt vilka möjligheter musiken ger mig. Det upptäckte jag efter auditionavsnitten. När journalister började höra av sig blev jag obekväm och insåg att jag inte är intresserad av offentlighet och publicitet. Jag vill att folk ska lyssna på det jag sjunger. Gud har gett mig gåvan att sjunga och då vill jag förvalta mitt pund, säger Pär Lindberg. 

Något annat han vill förvalta är sitt personliga vittnesbörd. I Idol-gänget har han tack vare sin öppenhet om tron på Jesus fått möjlighet att evangelisera.

– Eftersom tron är en sådan naturlig del av mig blir det också naturligt att berätta om vad Gud betyder för mig.

Pär Lindberg. Bild: Magnus Ragnvid/TV4Pär Lindberg. Bild: Magnus Ragnvid/TV4

För fyra år sedan flyttade gospelsångaren från Södertälje till Örebro där han har arbetat 80 procent som läkare och resterande tid har han ägnat till att skriva gospellåtar. Sörbykyrkan, en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och EFS, blev hans andliga hem och idag sitter han i styrelsen.

– Församlingen har varit en sådan välsignelse i mitt liv. Jag började sjunga i gospelkören och engagerade mig i församlingen för några år sedan. Vår präst Jonas Ahlforn von Beetzen är en väldigt god förkunnare också. Församlingen har stöttat mig under hela Idol-resan. Det är många som bett för mig om vägledning och att jag ska bevara mitt hjärta. Det känns jättebra. 

Pärs idolresa slutade med en tolfteplats. Hans fortsatta musikresa går att följa på Instagram under kontot @plindbergmusic. 

– När jag sjöng You Say av Lauren Daigle så visste jag att jag hade gjort det jag kom för att göra. Efter det framträdandet hörde de kristna artister som jag har drömt om att få samarbeta med, av sig till mig. Nu vet de var mitt hjärta finns i musiken. Av rent egoistiska skäl känner jag att »nu kan jag åka ut« och allt jag upplever nu försöker jag se som en bonus. Men det var någon från församlingen som sa att: »Gud är nog inte klar med dig riktigt än«, säger han och skrattar.

Se framtiden i historien

Per Eive medger att det är en speciell känsla att få hålla den färdigtryckta boken i sin hand efter vad han beskriver som »mycken möda«. 

– Den här gången känns det extra bra, eftersom hela processen har inneburit mycket arbete.

Eftersom Per-Eive är lite av en »historienörd« har han under de senaste åren reflekterat över att vår tid på många sätt påminner om tiden för två hundra år sedan, det vill säga något eller några årtionden före den stora folkväckelsen.

– Många gånger har jag frågat mig om historien på något sätt är på väg att upprepa sig. Det finns många böcker om skeendet i Sverige »från Rosenius och framåt«, men det finns ganska få böcker som beskriver förhistorien till EFS uppkomst. När jag vid några tillfällen har antytt att jag funderar på att författa en bok om ämnet, har några andliga ledare uppmanat mig att jag verkligen borde skriva den här boken.

8_2021_pereive

I Guds väsen förenas nutiden, dåtiden och framtiden och den som lär känna honom kan också få del av ett vidare perspektiv. Berättelserna om hur Gud har uppenbarat sig och verkat genom människor i Gamla och Nya testamentet, liksom genom kyrkohistorien, hänger därför samman med vår nutid och framtid. Per-Eives syfte med boken med boken är att förmedla något av detta trefaldiga tidsperspektiv i vår andliga förståelse av det som sker. 

– Boken fokuserar framför allt på några personer, som i en tid som på många sätt påminde om vår, upplevde en livsförvandling i mötet med den helige, nådefulle Guden. Gudsmötena förändrade deras liv och gav dem en auktoritet som kom att bli helt avgörande för Sveriges kristenhet och i förlängningen också för hela det svenska samhällets förvandling, säger han och fortsätter: 

– Dessa personer kan liknas vid rötterna till det träd som några årtionden senare slog ut i full blom i folkväckelsen, som i sin tur var en helt avgörande förutsättning för att Sverige på några generationer kunde göra resan från att ha varit ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de mest välmående. Flera av bokens huvudpersoner är i princip bortglömda idag. Men här beskrivs också »rötternas rötter«, det vill säga de mer okända hjältarna, oftast kvinnor, som möjliggjorde för rötternas tillväxt. Genom att läsa om våra andliga föregångare, om deras liv och gärning, vilka Gud en gång använde för att bygga sin kyrka i Sverige, kan vi också ana konturerna av de personer som han kommer att använda i framtiden. 

Budskapet i »Kraftfulla rötter som ger hopp« är vare sig att få fram att det var bättre eller sämre förr. I stället vill den visa att genom att några personer var lydiga Guds kallelse förändrades livet till det bättre i vårt land. 

– I en pressad tid, som på många sätt påminner om vår, fick svenskar i tiotusental möta den villkorslösa nåden i Kristus, bli omvända och uppleva en livsförvandling. Om Gud kunde göra detta för tvåhundra år sen, varför skulle han inte kunna göra det igen? 

Boken vill förmedla hopp för framtiden och inspirera kristna att frimodigt be för sin hembygd och sitt land. Efter att ha i förväg ha läst bokmanuset säger Jalle Ahlström, pastor och legitimerad psykoterapeut, om boken: »Den är driven av att människan i vår tid ska få göra Mötet som väntar när vi har förtagit oss på att vara goda och vågar släppa taget. Att läsa boken och samtidigt lyssna till folksjälens rop föder längtan till att bli bärare av den kärlek som fördriver rädslan«. 

Per-Eive tror och hoppas att boken (åtminstone delar av den) kan passa för vilken reflekterande person som helst. 

– När jag har berättat om boken för några av mina grannar, har de direkt sagt att de vill köpa den. Men guds-troende svenskar i Sverige och speciellt andliga ledare är nog huvudmålgruppen. 

785: Ge oss mod att våga leva

Ge oss mod att våga leva passar till många teman i kyrkoåret och är också en bra sändningspsalm. Den är skriven av Kjell Janunger, en av EFS musikprofiler. Kjell, som växte upp i Skellefteå, tänkte bli musikkonsulent i EFS. Han började med att studera teologi på Johannelund och fortsatte sedan på musikhögskolan. Sången har sin speciella och lite överraskande bakgrund. Så här berättar han för Budbäraren:

– På Johannelund fick jag en fin relation med rektor Torsten Nilsson. Jag uppskattade honom mycket. Så kom den så kallade bibelsynsstriden. En dag var det ett hårt angrepp på honom i Svenska Dagbladet för en bok som han hade skrivit. Jag blev så ledsen över den artikeln och över att de inte pratade direkt med Torsten i stället. Då satte jag mig ner och skrev Ge oss mod…

Kjell började som Musikkonsulent för EFS i Västernorrland och musiklärare vid den nya musiklinjen på Mellansels folkhögskola. Efter några år blev det heltid på Mellansel. Han var också ofta dirigent för blandade körer och manskörer, både inom länet och på riksnivå. 

Ge oss mod att våga leva kom in i Sionstoner 1972. När EFS på 80-talet i stället gjorde ett tillägg till Psalmboken var den en av de 100 psalmer som togs med där. Och när det nya psalmtillägget kom år 2002, var Janungers sång en av bara 18 från EFS-tillägget som fick följa med dit. Knappast tänkte väl Kjell att han skrev en psalm den där dagen 1969 men så blev det. Idag skulle han nog ha formulerat några rader lite annorlunda, säger han, och så kan det ju vara med en text efter 50 år. Men det är en psalm som fortfarande fungerar väl. Melodin går bra att sjunga och texten är en innerlig bön om att få leva med och följa Gud. 

Kjell Janunger har skrivit många fler sånger och musikverk. Själv har jag fina minnen från EFS Tonårsriks i Bureå 1973, som var ett fantastiskt läger. Då hade Janunger skrivit den härliga lägersången Jesus och du – vilket möte.

Kanske minns några av er som läser detta också den? Maila i så fall gärna budis@efs.nu och berätta.

Fann dubbla skatter genom musiken

Börje Andersson från Vidsel är en man som många känner. Han har under många år varit både ledare och deltagare i Norrfjärdens Blås. Han har dessutom lett andra orkestrar och körer, vid sidan av sitt jobb som musiklärare i bland annat Vidsel och Älvsbyn.

Numera har han skurit ner på sina yrkesmässiga uppdrag, men engagemanget och musikintresset är lika starkt än.

8_2021_norrbotten

Börjes egen väg till en kristen gemenskap gick via blåsorkestern. Musik bygger gemenskap och sammanhang, anser han. Han träffade också sin fru Maria via blåset. Hon kom till orkestern i Norrfjärden å utbildningens vägnar och ljuv musik uppstod. Sedan dess har Börje och Maria gjort mycket tillsammans och de bildar ett bra team med starkt engagemang.

På 50-talet diskuterade man inom EFS hur man skulle kunna nå ut till den tidens ungdomar, framförallt unga pojkar. Blåsmusik sågs som hårdrock på den tiden och det var kämpigt att få det accepterat i bönhusen. Även om det ansågs vågat och mycket radikalt av många församlingsmedlemmar så köptes blåsinstrument in till föreningarna och ungdomarna började spela efter bästa förmåga.

Musiken lät kanske inte alltid vackert i början, men med tiden la det grunden till en brett förankrad blåstradition inom EFS. 

Detta har visat sig såväl på lokalplanet som genom de rikstäckande Blåsarfester som har anordnats genom åren. Börje har själv under många år arbetat med att arrangera Blåsarfesten och även suttit med i centrala musikutskottet. Han betonar den stora musikaliska bredd EFS rymmer som en av dess största styrkor. 

– EFS har länge varit känt för att vara högkvalitativa inom musik. Solosång, kör, arrangemang och komposition, alla sidor är viktiga och behöver belysas, säger Börje.

Men risken med detta, betonar han, är att vi idag är bortskämda med att det låter bra.

Ibland kanske det tar över syftet med vad vi gör. 

– Syftet måste alltid vara viktigare än verksamheten – att göra något av hjärtat är viktigare än ljudet som kommer ut! 

Börje bär på en dröm om mångfald inom rörelsen, att det viktiga arbete som utförs i alla olika sammanhang lyfts fram. 

– Du är viktig i Guds rike och en del i helheten, en viktig del med just ditt uttryckssätt. Vi får inte tappa bort det. 

Börje framhåller också den rikedom som finns i våra sånger och texter; att få dem förklarade och umgås med dem kan ge ett nytt djup i den andliga upplevelsen. För att fördjupas i tro kan vi inte bara få de ljuva upplevelserna. Vi behöver även de jobbiga och smärtsamma. Att få dela dem i sång och musik ger en förståelse och bygger länkar mellan människor. Det visar att det kristna livet går djupare än bara ett härligt möte. Det håller för hela livet!

Låt oss inte glömma Hjälparen

Frågan om hur vi framgångsrikt delar evangeliet och får vara en del av Kristi rikes tillväxt är ständigt aktuell. När Carl Erik Sahlberg identifierar vad han ser som de nio viktigaste tillväxtfaktorerna för kyrkan så avlutas de med: »Den kyrka växer, som är beroende av den helige Andes kraft.« I Första Korintier-brevet kapitel 12 beskriver Paulus Andens gåvor och hur de bör komma till användning, både i församlingslivet och i den enskilde kristnes liv. Jag tänker att den kristna kyrkan föds på pingstdagen i övre salen i Jerusalem. Detta sker i en bokstavligt talat närmast våldsam andeutgjutelse som manifesterar sig i bland annat tungotal – som där och då blir ett kraftfullt verktyg för evangelisation. Jag skulle säga att det är den nyfödda kyrkans primalskrik. 

Och jag skulle vilja uppehålla mig vid detta »primal-skrik«. För enligt Paulus så är det i första hand en gåva för den egna uppbyggelsen – inte något för församlingslivet eller evangelisationen. Ett ytterst privat hemligt bönespråk som kopplas förbi både intellektet och känslolivet, men som låter Anden be med mig helt i linje med Guds vilja. Och som hjälper mig att leva nära de övriga gåvorna. De som är till nytta i församlingsliv och evangelisation, men som vi alltför lätt glömmer.

Men till syvende och sist är inte det viktigaste vad Anden gör för mig och församlingen – utan vad Han gör med oss: »Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning« (Galaterbrevet 5:22–23).

Till Kristi ära!

Dessa ord får avsluta min sista ledare i Budbäraren, och med dem tackar jag för mig när jag nu går vidare till nya uppgifter i livet. Tack för alla stimulerande utbyten och uppmuntrande tillrop under de år jag haft förmånen att vara chef-redaktör för Budbäraren.

Kom, låt oss gå!

Denna höst har jag gjort många och långa promenader i skogen och letat efter svamp. Även om jag har »mina« ställen är det inte självklart att det växer något där varje år. Det är många faktorer som måste stämma. Det handlar om miljön där de växer, om väderlek och det handlar om min blick, om jag ser svampen i och under mossan.

Jag tycker om balansen mellan att ana att jag ska hitta svamp och det inte alldeles självklara. Jag tycker om sökandet, som en skattjakt utan given utgång på vad jag ska finna.

Jag har reflekterat över att vi lite till mans skulle vara mer som svamp-letare i Guds rike. Gud har gett oss människor som skatter åt varandra. Tänk om vi var skattletare som sökte efter människor med Guds blick. Tänk om vi hade förmågan att se och upptäcka vad Gud gör i de människor vi har runt omkring oss och tänk om vi fick vara med om att se att Gud söker och kallar människor till sig.

Precis som svampletaren känner sin skog och dess förändringar vore det spännande om vi spanade in i samtiden. Kyrkan har fått uppdraget att dela evangeliet med hela människan i hela världen. Var är behoven hos människor och i samhället nu? Vad är tilltalet? Hur delar vi evangeliet?

På EFS kansliupptakt hade vi undervisning om den helige Ande. Undervisningen handlade bland annat om Andens gåvor och frukter. Jag satt på åhörarplats och kände längtan spira. En längtan efter att vi tillsammans skulle få verka i våra gåvor. En församling i funktion där människor hittar sin uppgift är som en stor svampletargrupp på vandring i skogen. Tillsammans ser vi mer än en och tillsammans kan vi finna många skatter.

Ibland har vi i EFS talat om att vara ett Gudsfolk i rörelse. Det är en vacker bild. Jag ser framför mig att vi står där tillsammans i skogsbrynet och har en gemensam dröm – att hitta skogens skatter eller som vi skulle kunna uttrycka det om vi omformulerar EFS vision till en längtan, tänk om vi fick se Människor och samhällen förvandlade av Jesus.

Brinner för körformatet

Efter att enbart ha jobbat hem-ifrån i drygt ett halvår fick Soul Childrens vikarierande koordinator Mikaela Häger äntligen träffa sina kollegor fysiskt på höstens upptaktsträff på Sigtunastiftelsen för EFS och Salts personal.

 – Det var fantastiskt. I videomöten kan man få en viss bild av en människa, men att ses fysiskt blir något helt annat. Det vart nästan lite som en skolstart – det var pirrigt att äntligen få träffas, säger hon.

8_2021_mikaela_hager

Mikaela, som även jobbar som verksamhetschef för Svenska Gospelverkstaden, har själv kommit till tro genom musiken och brinner nu för att ge tillbaka den gåva hon själv fått till barn- och ungdomar.

– Musikgrupper och körer är ett bra sätt att få växa i sin egen tro och få möta Jesus på ett tydligt sätt i sångerna, men också i gemenskap med andra. Jag upplever att jag har blivit utrustad för min roll och jag är ödmjuk inför förmånen att få arbeta för att andra ska få uppleva detta.

Konceptet Soul Children kommer ursprungligen från Norge. I Sverige är det Salt och Equmeniakyrkan som tillsammans driver körrörelsen som riktar sig till tweens mellan 10 och 16 år.

– Vår vision och förhoppning är att unga genom Soul Children ska få växa musikaliskt, socialt och andligt i den kristna kyrkans tro.

Förvaltarskap utan självupptagenhet

Kallelsen för alla människor är att bli lika Jesus Kristus. Kristna har genom olika tider lyft upp denna kallelse och satt olika ord på den. Ett exempel är 1500-tals-teologen Ignatius av Loyola som hävdade att människans främsta mål med livet är att lovprisa Gud. Genom att göra det blir vi dem Gud skapat oss för att vara. Ignatius skriver att människan kan omfamna allt det som hjälper henne att nå detta mål, medan hon behöver avfärda sådant som leder henne åt ett annat håll.

 Med hjälp av denna vägledning finner vi kanske en väg framåt när det gäller talet om hur vi ska förvalta våra gåvor. Det finns nämligen en risk att vi främst använder våra gåvor för att bli sedda och bekräftade, vilket gör oss självupptagna. Men vi kan också förvalta gåvor på ett sätt som stärker vår omgivning – vilket gör att vi förenas med den gudomliga kärleken som är självutgivande.

Det avgörande är kanske inte vad vi gör med gåvan, utan snarare vad gåvan gör med oss. Exempelvis kan gåvan att predika förvaltas på ett sätt som hjälper människor att ta steg mot en djupare relation med Jesus. Samtidigt finns det en risk för alla predikanter att predikstolen blir platsen där jag blir mer intresserad av att få människors beundran än att tala Guds Ord. Då äger gåvan mig på ett sätt som leder mig bort från Gud.

8_2021_teol_refl

Hur vet jag när jag är självupptagen och vilka kännetecken går det att se när jag lever förenad med den självutgivande kärleken? Genom att ställa dessa frågor får jag hjälp att reflektera vidare: 

1) Hur reagerar jag på kritik? När jag blivit min gåva, tål jag inte längre kritik. Var gång någon kritiserar något jag gjort blir det ett angrepp på mig eftersom jag är ett med min gåva. När distans har skapats till de gåvor och de förtroendeuppdrag jag förvaltar, behöver jag inte försvara mig själv då min djupaste identitet är att jag tillhör Gud. Identiteten är inte i gåvan eller mandatet, utan i Jesus. Kritik kan då snarare fördjupa min självkännedom. Genom andras ord kan jag bli uppmärksam på sådant som jag själv varit blind för.

2) Vad händer med omgivningen i mötet med mig? De gåvor vi förvaltar handlar mindre om oss och mer om vad som sker hos omgivningen. Kriteriet när vi bedömer om en person är lyckad i sin tjänst bygger inte på sådant som vi ofta använder som måttstock: yttre framgång. Nej, Jesus hänvisar oss till att se på vad som händer med omgivningen (Matt 7:15ff.). Det är eftersmaken hos dem som möter mig som bekräftar om jag är ett vittne för den självutgivande kärleken.

 3) Är jag beredd att träda tillbaka? Den som smakat på bekräftelse vet vilken stark drog det är: Mitt jag hamnar i centrum. Jag riskerar att bli så upptagen med mig själv att jag vill använda mina gåvor – ja, även mina medmänniskor och Gud själv – för att förbli i centrum. Men alla gåvor, alla förtroendeuppdrag, behöver hållas med öppen hand. Jesus ger oss en allvarsam varning när han säger: »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?« (Matt 16:26a).
Den som vill följa Jesus måste vara beredd att släppa taget om sådant som leder en åt fel håll. Om jag inte äger gåvan, äger den mig – och då är det dags att bryta upp, släppa taget och med en öppen hand ta emot vad helst Gud räcker åt mig.

4) Vem lyssnar jag till? När jag blir allt för upptagen med mina egna uppfattningar om mig själv eller andras åsikter om mig – riskerar jag att bli inkrökt i mig själv. Jag blir upptagen med mig själv och ingen annan ryms i mitt liv. Men när blicken riktas mot Gud vidgas mitt liv och jag kan blomstra, utan att jag själv inte alltid märker det. Min längtan är inte främst att göra omgivningen nöjd, utan att leva inför Guds ansikte.

 Blommorna visar oss kanske vägen framåt. Den blomma som sluter sig inåt är dömd att dö i sin inkrökthet, medan den blomma som riktar sin blick mot ljuset får ta del av det liv som leder till att hon blomstrar. I all sin enkelhet och med sin gudomliga skönhet kan sedan en enda liten blomma vittna om Skaparens skönhet.

Var gång jag riktar mitt liv mot Gud kommer jag kunna ta emot allt som hjälper mig att vända mig till Gud och vara villig att avfärda det som hindrar mig. Gåvorna jag förvaltar är inte till för att ge mig själv uppmärksamhet, utan att bli ett vittne om den Gud som gett mig av sitt goda. 

Sekt, släkt och kyrka

Lite själv-ironiskt sägs ibland att »EFS är inte en sekt, det är en släkt«, och visst ligger det en del i detta påstående! Motsvarande skulle dock kunna sägas om nästan vilken kristen rörelser eller kyrka som helst. När väckelsen en gång i tiden gick fram i en trakt – oberoende av om det var en väckelse inom eller utom Svenska kyrkan – kunde man se att det var många ur vissa släkter och familjer som kom med, medan det från andra släkter och familjer knappast kom med någon alls. Kanske var det inte så underligt eftersom det är i nära relationer som ord och budskap förmedlas starkast. Om någon i ens familj eller släkt fick sitt liv förvandlat, väckte det en nyfikenhet och kanske en längtan efter att få del av samma sak själv. Relationer bär ord och budskap bättre än retorik och andra i och för sig goda kanaler och verktyg. 

Vi säger med rätta att när någon kommer till personlig tro är det i grunden ett Guds under – ett Andens verk. Samtidigt är det tydligt att Gud använder vissa verktyg på ett särskilt sätt för att göra detta under. I Jesu avskedstal i Johannesevangeliet avslutar han med en förbön där han ber att de som är hans ska vara ett med varandra och med Gud själv – då ska världen tro (kapitel 17). De nära relationerna med varandra och med Gud själv är en av de viktigaste kanalerna för att sprida budskapet – Ordet. Det går knappast att hitta en bok i Nya testamentet som inte lyfter fram kärlekens och gemenskapens betydelse för den kristna kyrkan och det budskap som kyrkan har en kallelse att gå ut med. Som kyrka och kristen gemenskap är vi kallade till nära relationer. 

Vi är kallade att vara familj – något som är oerhört utmanande i en individualistisk tid. Som individualister tenderar vi att betrakta kyrkan och tron ungefär som en klubb eller intresseförening, där man enbart har något intresse gemensamt, i detta fall kyrkan eller någon verksamhet i kyrkan. Problemen med detta är många. Ett är att jag då närmast automatiskt kommer att låta kristen tro bli ett stöd för mig i mina livsprojekt. Den blir inte mitt liv utan bara en krycka för mitt liv. Det som då händer med tron är att den riskerar att bli ganska svag och ointressant. Gud får betyda något så länge jag får hjälp i mina planer. Får jag inte den hjälp jag anser mig behöva söker jag den någon annanstans. Jag har blivit en Guds-konsument i stället för en medlem i Guds familj. 

Vi behöver aktivt arbeta i våra kyrkor, församlingar och bönhus med att bygga »familj«, det vill säga en gemenskap som inte vilar på gemensamma intressen enbart utan på att vi har en gemensam himmelsk Far och en gemensam bror – Jesus Kristus – och därför hör samman oavsett intressen och social kompetens.

8_2021_teol

Ur ett perspektiv kan hela Guds plan med sin skapelse beskrivas som att han vill skapa en familj. Det börjar med att Gud skapar Adam och Eva, den första familjen, men den har knappt hunnit etableras innan den börjar vittra sönder (1 Mos 3). Sönerna kan sedan inte hålla sams. Den ene brodern dödar den andre. Sedan följer en lång historia där vi får följa familj efter familj genom Gamla testamentets skildringar, där det nästan alltid är något som går sönder eller kompliceras i familjebilden. De okomplicerat goda nära relationerna är svåra och sällsynta, vilket är en mycket realistisk bild av en värld märkt av syndens verklighet. Mänsklighetens historia är i långa stycken enligt Bibeln ett fadersuppror och historien om trasiga (familje)relationer. 

Vad händer då när Jesus kommer in i historien? Han går in mitt i denna trasighet och bär den. Hans egen mor Maria och hans bröder förstår inte hans verksamhet. Den nya familj hans lärjungar utgör sviker honom. Till sist ropar han alldeles ensam på ett kors till sin Fader: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Jesus har verkligen i sin egen kropp burit familjens trasighet. Men trasighet och relationsdöd får inte sista ordet. Det får den förlåtelse och det liv som görs tillgängliga genom hans död och uppståndelse. Försoningens budskap är därför ett budskap om att det finns en ny familjetillhörighet tillgänglig som överbryggar alla våra trotsiga uppror. En av Jesu mest kända liknelser – den förlorade sonen – handlar egentligen om två söner som är i uppror mot sin far, men det handlar också om att det finns en väg tillbaka och en öppen och varm fadersfamn.

Svenska kyrkans kyrkoordning har många goda teologiska poänger i sina inledningstexter. Kyrkan ska enligt den bedriva gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Frågan är dock om de fyra uppdragen i vår individualistiska kultur inte skulle behöva kompletteras med ett femte: bygga gemenskap. Kyrkoordningen talar förvisso en del om gemenskap, men den är i sammanhanget mer något förutsatt än ett uppdrag för kyrkan att odla. Om vi i vår kyrka klarare förstod att det också är ett centralt uppdrag att bygga gemenskap, skulle vi nog vara försiktigare med att organisera församlingarna och de stora pastoraten utifrån funktions- och rotationsprinciper där prästerna och andra anställda åker runt och servar alla. Då odlar vi konsumtionskyrka men inte gemenskap. Med en funktionsorganisation där ett pastorats eller en församlings anställda inte är tydligt kopplade till en lokal kyrka blir det betydligt svårare att bygga församlingskärnor. Budskapet om den gemenskap med Gud som vi bjuds in i, främjas av att vi möts som Guds konkreta familj i en konkret kyrka och tillsammans blir en konkret famn som kan sträckas ut mot våra medmänniskor.

 I Augsburgska bekännelsen – det viktigaste lutherska identitetsdokumentet, som samtidigt är djupt ekumeniskt – beskrivs kyrkan i artikel 7 med orden: »Men kyrkan är de heligas församling, i vilken evangeliet lärs ut rent och sakramenten handhas rätt« (i Rune Söderlunds översättning, utgiven 2017 av EFS Budbäraren). Strofen »de heligas församling« handlar om gemenskapen av kristna som firar gudstjänst tillsammans. Kyrkan är givetvis mer än enbart en gemenskap av människor, men aldrig mindre! Kyrkan är därmed inte enbart ett antal funktioner som utförs – även om de är viktiga och inte ska försummas. Den är också en gemenskap som ska odlas.

I en sådan kyrka blir det för övrigt också utrymme – rejält utrymme – och självklar plats för de inomkyrkliga rörelser som finns. Även om också de är märkta av syndens relations-störningar har de sett som en av sina kallelser att bygga »familj« och famn i kyrkan. Vi ska inte bygga sekt, men är kallade att odla släkt!