För mer än tio år sedan åkte jag, lika delar nervös som förväntansfull, till Indien som praktikant för en barnrättsorganisation. Jag var ung och naiv: jag skulle få se och förändra världen! Men i stället förändrades min värld genom de människor jag fick möta.
Jag och en till praktikant bodde under den våren på ett kloster med nunnor som varje dag åkte flera timmar till avlägsna byar för att bidra till bättre samhällen. De undervisade om barns rättigheter, mikrolån och hur bönderna bättre kunde bruka jorden. De levde ut sin tro i praktiken – att tjäna Gud var att betjäna sina medmänniskor. Oavsett om termometern visade på 50 grader eller om de hade brännande huvudvärk, satte de sig i jeepen, bad sina långa böner och åkte. Vi kallade dem för »supernunnorna«. Var dag gick jag sida vid sida med dessa starka och underbara kvinnor med hjärtan av guld. Vi pratade, skrattade och hade ibland livliga diskussioner. De utmanade och uppmuntrade mig. Jag skulle vilja presentera dig för tre av systrarna och några viktiga principer de lärde mig.
Syster Ancit lärde mig att vara stark och envis. Att hålla i och hålla ut, oavsett omständigheter. Hon ansvarade för hela utvecklingsprojektet som omfattade 5 000 personer i tio olika byar. Ancit var rak på sak, vägrade kompromissa till det sämre och hade alltid målet i sikte. Om hon ensam hade behövt slå ner tio män tror jag att hon hade klarat det.
Syster Vineeta lärde mig att se människor. Hon var bara några år äldre än vad jag var, och jag såg upp till henne som en storasyster. Vineeta var framåt, inspirerande och kunde berätta historier som ingen annan. Hon undervisade blivande nunnor och tog emot besökare för själavård. Trots att hon hade mer att göra än de flesta kände jag mig alltid viktig, sedd och uppskattad.
Moder Philsy lärde mig att vara glad i Gud. Hon styrde klostret med känsla och glädje. Om hon inte betalade räkningar på arbetsrummet, stämde hon upp i spontan lovsång i korridoren eller brast ut i skratt när hon tyckte att vi gjorde något roligt vid middagsbordet. Allt behöver inte vara så seriöst hela tiden! Hon och jag gick ofta promenader över åkrarna som omgav gården. Philsy visade mig att man både kan ha fötterna stadigt på jorden och huvudet i himlen.
Trots att det gått över ett decennium, tänker jag ibland på mina supernunnor och allt de lärde mig om livet och vandringen med Gud. Och kanske den viktigaste lärdomen av dem alla: att en liten handling i kärlek ofta når väldigt, väldigt långt.
