I början av sommaren öppnade jag en receptbok med den underbara titeln Det växer saft och sylt överallt av My Feldt. Jag började läsa och såg det ena receptet mer spännande än det andra. Saft och sylt på allt från rabarber och jordgubbar till schersminblommor och rallarrosor. Men plötsligt när jag vände blad i boken, så hade årstiden växlat. Recepten handlade om höstens frukter och bär: äpplen, rönnbär och annat fyllde sidorna. Genast slog jag ihop boken och började om från början. Hösten ville jag hålla borta när jag satt där strax efter midsommar. Jag ville bara få vara i nuet.
Detta med tidshorisonter kan vara utmanande. Att både minnas dåtiden, planera för framtiden och leva i nuet. För lika vanligt som det är att leva i det som ska komma är det att leva i det som har varit. Att minnas människor och situationer är givetvis vackert, men vi kan också fastna och nästan leva genom våra minnen.
Det är klart att vi ska titta på våra fotografier och minnas det som varit, och samtidigt planera för framtiden och se kalendern som ett viktigt verktyg. Men det är lika klart att vi behöver träna på att leva i nuet.
Det förgångna kan du inte förändra, morgondagen vet du inget om, men nuet är något du förfogar över. Kanske kan man dra det så långt som att vi förfogar över varje ögonblick?
Vad gör vi med tiden, alltså den tid som vi inte ägnar åt minnen eller drömmer om framtiden? Vad gör vi med alla våra ögonblick, med tiden som är nu?
Bibeln beskriver att Gud finns både i historien och framtiden, men han är också en Gud för stunden som är nu. Som ordspråket lyder: »Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men i dag hjälper Herren.«
Tänk om vi under hösten kunde öva oss i att mitt i det vi gör – i köket, på jobbet, vid kaffestunden – vara närvarande och se Gud?
Häromkvällen skulle min man klippa gräs vid vår sommarstuga. Några turister satt en bit bort och bjöd in honom till att snacka och ta en dricka. Först tackade han nej, han var så fokuserad på att utföra sin uppgift. Men när han börjat klippa gräset tänkte han på sitt förhastade svar. Självklart skulle han sitta ner med turisterna. Det visade sig att samtalet den kvällen blev både långt och trevligt.
Tänk om vi alla lite mer skulle öva på att leva i nuet. Öppna hjärtat, ögonen och öronen för möjligheter. Både att se de människor och situationer som vi har runtomkring oss, men också få syn på den helige Andens verk i detta ögonblick.
Tacka Gud för ditt nu! I dag hjälper nämligen Herren.
