EFS har för åren 2025–2030 antagit tre fokusområden – sidor i vårt arbete som vi behöver stärka och träna på. Efter de här sex åren vill vi kunna se hur dessa sidor blivit en del av vårt naturliga sätt att vara. Ett av områdena är att vår rörelse ska vara sändande. Allt bygger på ordet i Johannes 20:21: »Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Jag skulle här vilja lägga till: »som i sin tur sänder er, som i sin tur sänder er … « och så vidare. Uppdraget att bära ut budskapet om Jesus Kristus fortsätter. Att göra sändningen till en medveten handling kräver några saker. Vi behöver en tydlig sändare och en lika tydlig mottagare. Dessutom behövs ett uppdrag. Uppdraget kan sträcka sig från det mer allmänna »tjäna Herren med glädje« till något mer specifikt, som »gå till området X i den stora staden och plantera där evangeliet bland människor ni möter«. 
Det ligger en styrka i att ge och ta emot ett uppdrag medvetet. I relationen mellan sändare och mottagare uppstår det viktiga förtroendet. Här kan frågor ställas. Har du de resurser du behöver? Vad mer kan jag hjälpa dig med? Här finns en möjlighet att stämma av läget längs vägen. Hur går det? Vad känns jobbigt av det du stött på? Ju tydligare uppdrag, desto vettigare blir återkopplingen och stödet under resans gång.
Inom Londons stift i den anglikanska kyrkan pågår för närvarande många församlingsplanteringar. Den idealbild som målas upp är att när en plantering formats och tagit fart, behöver den inom 5–6 år bilda en ny »planta«. På detta sätt har kyrkan ett ständigt flöde ut till nya områden och människor – liksom ett ständigt behov av lärjungar som sänder nya lärjungar. Behovet av arbetare till skörden tar liksom aldrig slut. Man använder här bilden av en jordgubbsplanta som fortsätter att själv bära frukt även efter att den skjutit ett nytt skott. Detta i motsats till en sättpotatis, som när den gjort sitt skrumpnar och inte har något mer att ge. Skillnaden är viktigare än man kan tro.
Vi tänker oss en förening som under åren vuxit. Det är gott att vara med där, man vet vad man får. Det finns något för alla åldrar. Man trivs och har egentligen inget direkt att klaga på. Med tiden finns risken att ansvaret vilar på ett fåtal, de som vet »hur det går till här«. Inflödet av nya ledare blir tunnare, och för den som vill ta ett ansvar kan det helt enkelt vara svårt att hitta en lämplig uppgift. En förening som vuxit och som antas fortsätta växa behöver en tydlig och utvecklad struktur som gynnar denna växt. Det är inte omöjligt, men det kräver att man återkommande prövar och utmanar sin kultur. Att man så att säga »vänder på jorden«.
Hur skulle det se ut om denna förening helt plötsligt valde att sända, säg ett tjugotal, människor med varierande gåvor till ett nytt område i närheten? Eller varför inte till två nya platser samtidigt? Tänk att få stå i ett sammanhang som helt plötsligt blivit pionjärt! Att vara en grupp på tjugo personer som kanske haft en lite anonym roll i den större föreningen, men som nu är betrodda med ansvaret för en ny plantering. Detta är mottagarna, som inte kommer att glömma hur det kändes. Ett minne som om några år kan komma att användas i en ny, sändande, riktning. En ny reva – en ny plats för evangeliet – behöver tidigt tänkas in hos den planterande gruppen.
Tanken med två samtidiga platser är främst att undvika att hamna i en situation med en starkare part (sändaren) och en, åtminstone numerärt, svagare part (mottagaren). Att vara flera »svagare« grupper samtidigt kan förhoppningsvis skapa en bredare bas i området och en möjlighet att stödja varandra.
Nu uppstår hos den sändande föreningen ett ganska stort hål. Människor saknas helt enkelt. Det kommer att kännas, och är en del av själva strategin med jordgubbsodling. Här finns nu en möjlighet för fler personer att ta ansvar och axla ledarroller. Men det är avgörande att de som blir kvar inte anammar den hemmavarande sonens attityd. Uttrycket »här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord« (Luk 15:29, SFB) tyder på att han inte hade tillgång till Galaterbrevet 4:7: »Alltså är du inte längre slav utan son. Och är du son är du också arvinge, insatt av Gud.«
Som i allt arbete för Guds rike är vår identitet som enskilda individer helt avgörande. Om vi i praktiken är slavar under människors regler hjälper varken strategier och tillväxtmodeller. Men är vi i stället fria barn till den uppståndne, kan vi fortsätta att sända för att upptäcka att återväxten hela tiden fanns där nere i jorden. Det var bara det att den inte syntes när vi körde på som vanligt!
