Doris* är uppvuxen i en somalisk familj i en småstad i mellersta Sverige. Hennes mamma var ensamstående till Doris och ytterligare fem syskon, och familjen tillbringade större delen av sin fritid i moskén. Utanför fönstret till sovrummet kunde hon skymta en byggnad med loggan »EFS-kyrkan«. Varje dag på väg till och från hemmet gick hon förbi den, utan att veta något om vare sig kyrkor eller kristna.
– I perioder var jag väldigt seriös med min tro, men när jag gick i högstadiet lärde jag känna nya vänner, varav några ateister. Min bästa vän var ateist och vi blev som systrar.
Doris märkte att relationen till hennes bästa vän inte uppskattades bland familj och andra vänner. Det störde henne och hon fick ofta förklara att relationen hade en positiv påverkan. Tvärtom: i motsats till andra i Doris ålder hamnade hon inte i trubbel – tack vare sin vän.
Doris fortsatte att gå i koranskola och andra aktiviteter som anordnades i moskén. Under en föreläsning om sista tiden förklarade en gästföreläsande imam att det skulle komma tider när muslimer vände sig mot icke-troende och de skulle bli fiender, oavsett hur nära relation man har. Mannen förklarade också att muslimer inte fick kritisera islam. Föreläsningen fortsatte. Doris började må illa och frågorna snurrade: Hur ska jag kunna förklara det här för min vän? Hur ska jag kunna se henne som fiende bara för att hon inte tror på islam? Och hur ska min tro kunna växa om jag inte får utmana den?
– Det var när han började tala om att de som lämnar islam ska dödas, som jag kände att jag inte ville ha något med det här att göra längre.
Doris fortsatte att bära sin sjal, men på insidan började sakta en förändring att gro och hon tog ett kliv tillbaka. Utöver moskén hade Doris börjat engagera sig i en politisk förening som utmanade henne att tänka självständigt. Plötsligt började hon ifrågasätta saker många runt omkring henne såg som självklart, som synen på män och kvinnor. Under en resa som organisationen anordnade till Zimbabwe träffade hon kristna för första gången. Mötet blev lite av en chock. Doris hade alltid trott att kristna saknade hängivenhet och levde sina liv hur som helst, men nu utmanades hennes fördomar. Plötsligt såg hon ungdomar från en annan religion som både var radikala i sin tro och handlade i kärlek.
– De var så varma och annorlunda jämfört med andra jag träffat. Jag kunde se hur de tog hand om människor, även mig som muslim med sjal. I dag kan jag säga att det var den heliga Ande som lyste över dem. Ett frö planterades där, men jag hade inga planer på att konvertera från islam till kristendomen. Jag kände mig förd bakom ljuset av min religion och ville inte bli lurad igen.
Väl hemma i Sverige släppte Doris tankarna på vad hon upplevt och livet rullade på som vanligt med skola och aktiviteter. En tid senare tillbringade hon några dagar i Stockholm på en politisk utbildning. Hon och några av tjejerna hon åkte med, skulle tillbringa lite tid på stan innan de tog tåget hem. De var på väg mot butikerna på Stockholms största shoppinggata, när Doris plötsligt såg S:ta Claras torn resa sig mot himlen mitt emot centralstationen. Hon hajade till. Varför kände hon en sådan enorm dragningskraft till just denna byggnad? Hon visste bara att hon var tvungen att gå in. Doris föreslog att de skulle ta sig en titt, men de andra tvekade. Tjejerna var muslimer och tyckte inte att det kändes rätt.
– Jag sa att det är Guds hus och lyckades övertala dem. När vi kom in i kyrkan kände jag en stark frid över mig, jag vet inte hur jag ska förklara det. Mycket i mitt liv och mina relationer präglades då av konflikter, men i kyrkan försvann oron – alltså verkligen rann av mig.
Doris gick sakta runt och tog in det hon såg. På bänkarna låg människor som levde i hemlöshet och längst bak tände några personer ljus. I ett av sidokoren bad en grupp i blandade åldrar tillsammans och Doris blev återigen förvånad.
– Jag visste inte att kristna bad! När vi gick runt tänkte jag: »Herregud, det är något med kristna!« Väl ute ur kyrkan funderade jag på om jag borde läsa på lite. Inget jag hade hört om troende visade sig stämma. Men lika snabbt slog jag bort tanken: Jag var somali och vi var inte kristna.
Samma kväll satt Doris på sin säng och scrollade på Tiktok, precis som hon brukade göra. Tummen svajpade upp och filmerna bytte snabbt ut varandra. Plötsligt hörde hon sitt eget språk från en kvinna som bar ett stort kors runt halsen. Hon läste högt ur en Bibel och Doris värld skakades återigen – där satt en kristen somalier och läste Bibeln!
– Gud bekräftade att jag inte var ensam. Jag blev så glad att jag skrev ett rätt pinsamt meddelande till henne direkt, men jag var bara så uppspelt. Efter en timme svarade en av personerna bakom kontot.
Doris och skaparna av kontot började chatta och hon fick ställa alla sina frågor. De försökte aldrig övertala henne att konvertera, utan fanns bara där för henne med råd och erbjudanden om förbön. Hon kände instinktivt att de var snälla, men tanken på att bli lurad fanns hela tiden i bakhuvudet och därför slutade hon skriva. Samtidigt pågick konflikter i hemmet. Hennes familj hade stora problem med att Doris inte ville bära kjol eller klänning utan envisades med att ha byxor. En dag berättade Doris mamma att hela familjen skulle åka på semester till Storbritannien och varningsklockorna började ringa.
– Jag fick bara en magkänsla. Det är många ungdomar som blir lurade tillbaka till sina hemländer, det händer ofta när föräldrar känner att de tappat kontrollen över sina barn. Man tvingas gå i en koranskola och lära sig mer om sin kultur, eller så blir man bortgift. Så jag blev väldigt orolig.
Hon var villrådig. Att säga emot sin mamma och vägra att åka var inte ett alternativ. Återigen skrev hon till sina nyfunna kristna vänner och bad om råd. De föreslog att hon själv skulle testa att be till Gud om hjälp, men Doris tvekade. Hon visste inte om hon trodde på att någon gud kunde hjälpa henne, men tiden var knapp och flyget skulle gå nästa dag.
– Jag hade inte så många alternativ. Så jag gick in i mitt rum, stängde dörren och bad: »Gud, om du verkligen finns, så får du hjälpa mig ur den här situationen. Om det är som jag tror, hjälp mig så att vi aldrig åker från Sverige.« Sedan gick jag och lade mig.
Morgondagen kom och strax efter lunch satte sig hela familjen i bilen på väg mot Arlanda. Flyget skulle inte gå förrän senare på kvällen, så de hade gott om tid. En timme efter avfärd stannade bilen tvärt, mitt ute i ingenstans. De ringde en vän som bodde i närheten och frågade om de kunde byta bil med honom, vilket han gick med på. Tio minuter senare ringde vännen upp och berättade att hans bil också hade stannat mitt på vägen. I flera timmar satt de fast och Doris sa försiktigt till sin mamma att Gud kanske hindrade dem från att åka. De lyckades byta till en fungerande bil efter flera timmar, när det plötsligt började snöa kraftigt. Efter mycket om och men tog de sig till flygplatsen, där de blev visade till fel gate. Med bara tio minuter kvar till avfärd fick de springa genom flygplatsen för att hinna, när ett av Doris syskon plötsligt fick andnöd.
– Vi missade flyget. För mig var det verkligen Gud som svarade på min bön och jag förstod att han måste finnas. Men vem var den verklige guden? Jag hade trott på Allah hela mitt liv, och nu visste jag inte längre. Därför bad jag om ett tecken så jag visste vilken gud jag skulle följa.
En natt när Doris skulle somna fylldes hela hennes rum med ett starkt ljus. Hon kunde skönja en mänsklig gestalt, men såg inte personens ansikte. Mannen satte sig bredvid henne och inom sig hörde hon namnet: »Jesus«. Hon kände samma frid som när hon besökte Clara kyrka och när hon vaknade hade hon tagit emot Jesus.
– Jag bad min vän köpa en bibel till mig eftersom jag inte vågade beställa hem den själv. Det blev lite fel, då den var chockrosa och på engelska! Men jag gömde den i skolväskan, och när min syster – som jag delade rum med – hade somnat, tog jag fram bibeln och läste.
Men en morgon glömde Doris sin bibel på sängen. När hon kom hem från skolan och såg den ligga där blev hon kallsvettig. Hade hennes mamma sett den? Det var mitt under ramadan och hon förväntades fasta och be. Från köket hörde hon sin mamma ropa på henne, och med tunga steg masade hon sig dit. Mamman frågade om Doris hade fastat eller bett, hon svarade nekande. Till slut kom frågan: »Är du inte muslim? Har du blivit kristen?«
– Min hjärna gick på högvarv och jag hade några sekunder på mig att bestämma mitt svar. När jag erkände blev hon rasande och slängde ut mig. Jag hann bara packa ner min rosa bibel, mitt pass och lite andra tillhörigheter.
Doris fick sova hos en kompis den första natten och hamnade så småningom i ett kristet familjehem. Hennes tro har kostat henne allt, men hon ångrar ingenting. Trots att vänner och familj har vänt henne ryggen tycker Doris att hon kommit lindrigt undan – några av hennes nyfunna vänner har det värre och lever under skyddad identitet med en ständig hotbild.
– Jag önskar att kyrkan kunde vara lite mer inbjudande. Jag hade turen att hamna hos en kristen familj, men många blir väldigt isolerade. Flera av mina vänner går till kyrkan men ingen ser att de är där. Kyrkan borde vara en plats där de hittar den gemenskap som de har förlorat. Man vet aldrig vad som händer med en människa efter att hon går hem på söndagen – hon kanske är ensam resten av veckan.
Nu har Doris varit kristen i några år och har insett att det fanns massor med kristna människor i hennes gamla hemstad. För ett tag sedan fick hon möjlighet att dela sitt vittnesbörd i EFS-kyrkan hon sett genom sitt sovrumsfönster under uppväxten. Många glädjetårar rann när de i sin tur berättade att föreningen under många år hade bett för somalierna i staden, men aldrig sett någon komma till tro. Doris önskar att fler kristna skulle se utmaningen som finns precis framför deras ögon.
– Sverige har sänt ut missionärer över hela världen, de reste långt bort och visste inte ens om de skulle komma tillbaka. I dag behöver vi inte ta våra väskor och resa bort, för alla kulturer finns här. Det finns många som aldrig har fått höra om Jesus, trots att de lever i ett kristet land. Vår flagga har till och med ett kors på sig. Ibland måste vi offra saker för andra människor. Så frågan är: Vad är du beredd att offra för andra?
