Amanda Vadian är uppväxt alldeles i närheten av Lötenkyrkan i Uppsala. Men att hon skulle hitta hem där, säga ja till Jesus där och sedan inta en ledarposition i Salt (barn och unga i EFS) var långt ifrån självklart. 

– Jag kommer inte från något kristet hem. Men min familj älskar traditioner, så jag är barndöpt och blev sedan mer eller mindre tvingad av mamma att konfirmera mig, säger hon med ett leende.

Amanda minns gärna tillbaka till den tiden då det var då som de första fröna för en helt ny livsinriktning såddes.

– Vi hade så bra ledare! De var väldigt roliga, men tog oss samtidigt på allvar och delade med sig av sina liv för oss. Jämfört med skolan kände jag en tydlig skillnad på hur de vuxna brydde sig om oss. 

Efter konfirmationen blev hon kvar i Lötenkyrkans verksamhet (en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan). 

– Jag kunde egentligen ingenting men fick ändå vara med och hjälpa till. Jag fick till exempel hjälpa Hans Lindholm (dåvarande prästen) att duka nattvardsbordet på veckomässor. Det blev sällan helt rakt eller perfekt, men det fina var att ingen gick dit och rättade till det utan de litade på mig. 

Allt eftersom blev uppgifterna fler i rask takt. Hon började hjälpa till i söndagsskolan, blev ledare i miniorgruppen och hjälpte även till med konfirmationsarbetet. Det kan låta som att allt bara flöt på, men på insidan fanns en konflikt. 

– Att komma hem och inte kunna dela min tro var inte helt lätt. Även om familjen alltid stöttat mig, älskat mig och försökt förstå, så velade jag lite fram och tillbaka kring det här med kyrkan och min tro. 

Konfirmationsåret avslutades med att hon åkte på Salts nyårsläger – Livskraft – som hölls i Löten-kyrkan. På självaste nyårsafton stod hon längst bak i kyrkan iklädd sin nyköpta klänning. En man hade precis hållit ett vittnesbörd om sin fru som hade vilat i sin tro på Jesus ända in i döden. 

– Jag kände att jag behövde ta ett beslut och mannen hjälpte mig inse att man kunde vara kristen ett helt liv. Det var då jag tog Jesus i handen och vi började gå tillsammans. När jag tog beslutet kunde jag inte sluta gråta. Helige Ande berörde mig, men det förstod jag inte då. Det blev väldigt överväldigande för mig, säger hon och fortsätter: 

– När jag senare har tvivlat på min tro har jag fått komma tillbaka till den kvällen. Beslutet att följa Jesus har påverkat hela mitt liv. 

Så småningom väntade bibelskola i Stockholm och därefter blev Amanda inspiratör för Credo. Hon hann även med att jobba som barista och i matbutik innan vägen in som anställd i EFS/Salt öppnades. 

– Jag halkade in på ett vikariat som distriktskonsulent i EFS Mittsverige och fick då en plats i Salts ledningsgrupp. 

Detta ledde till nya kontakter och hon fick till slut frågan att vara vikarierande generalsekreterare för Salt när Johanna Björkman skulle vara föräldraledig. 

– Det var läskigt att tänka sig att kliva in på ett rikskansli och direkt inta högsta positionen. Men jag tänkte: »Om Gud ger mig den här möjligheten, får han också ge mig det jag behöver«. Under det året lärde jag mig så mycket, om Salt som rörelse, om EFS, om ledarskap, om mig själv och Gud. 

Som om inte det vore nog mötte hon även sin stora kärlek i livet under denna tid. I Västerås och Bäckbykyrkan fanns nämligen Oliver Sjöström (numera Vadian), som nu sitter vid hennes sida under vår intervju. De kom i kontakt med varandra via jobbet. 

– Jag var ungdomsledaren som sov över på golvet med ungdomarna och hon solade sig i glansen på rikskansliet, skojar Oliver. 

Till skillnad från Amanda är Oliver »född in i EFS«, för att använda hans egna ord. Närmare bestämt i Jörn som ligger några mil innanför Skellefteå. 

– Så här i efterhand har jag tänkt mycket på den fina gemenskap vi hade i Jörns EFS-förening. Vi var ett litet sammanhang, som kanske borde ha blivit för »trångt«, men på något vis lyckades vi förena alla åldrar på föreningskvällar, paltfester, julfest och loppisar. Alla var med och bar verksamheten på ett självklart vis, säger han. 

Denna tid har präglat honom på ett starkt sätt och det är något han vill bära med sig in i sin prästkallelse. Om knappt ett år prästvigs han för Uppsala stift. 

– Jag är så imponerad över de äldre, de trogna, som la i princip all sin tid och ork på vår förening. De brydde sig verkligen om oss barn och ungdomar och ville dela det bästa de hade – sin tro – med oss. Det var så äkta, så genuint, och ett privilegium att få växa upp med den känslan. 

Under tonårstiden upplevde Oliver något av en troskris när han under en period inte kände sig hemma i den gudstjänststil och lovsångsstil som gällde på exempelvis Livskrafts-läger. 

– Jag minns att jag sa till Gud att om det är så här man ska tillbe, då vet jag inte om jag orkar med det. Efter det slutade jag faktiskt be, men det höll bara i tre månader. Mitt samtal med Gud, som alltid har funnits där sedan barnsben, kom tillbaka spontant till mig en kväll när jag skulle sova. 

Nu har han också fått ett bredare perspektiv på saken. 

– Jag har blivit äldre och kanske mindre känslig. Det finns en skillnad på det personliga andaktslivet och det andaktsliv jag har med andra, man får försöka vara generös med att det finns massa olika smaker och uttryckssätt. 

Amanda känner igen sig i Olivers erfarenheter och fyller i: 

– Det är så viktigt att inse att min bön och min bibelläsning är nog. Jag behöver inte göra eller känna som alla andra. Gud är så mycket mer och han möter oss som vi är. Det finns en oerhörd vila i det.

Att Amanda skulle komma att falla för en präststudent är lite av ödets ironi. 

– Det stående skämtet på ungdoms-kvällarna i Lötenkyrkan var att man skulle gå en trappa upp till Johannelund och hitta en präststudent att gifta sig med. Aldrig i livet att jag ville ha en sådan, men jag fick lov att kapitulera. Det har hänt en del oväntade grejer i mitt liv och jag hänger bara med. Mamma brukar säga att jag glider på en räkmacka, jag säger Guds nåd.

Paret gifte sig mitt under pandemin vilket de medger innehöll en viss sorg över exempelvis utebliven bröllopsfest. 

– Men det viktigaste var att vi flyttade ihop och började leva tillsammans, säger Amanda och fortsätter: 

– Om man ska säga något positivt så gav situationen oss väldigt mycket tid som nygifta. Vi var ju hemma typ jämnt, men det finns å andra sidan ingen jag hellre hade velat sitta isolerad med än Oliver. 

En blå återvinningsbil kör förbi utanför fönstret på restaurangen där vi sitter, vilket påminner Amanda om sin pappa Khalegh som gick bort 2019. 

– Pappa körde en sådan där bil i sitt jobb och jag ser dem ofta här i Uppsala. Jag tänker på honom väldigt ofta i vardagen. 

Hennes pappa var iranier och kock som älskade att laga mat vilket Amanda har tagit efter. 

– Det ska gärna vara lite kaos och överfullt med grejer i kylskåpet. Kommer det folk på middag så ska det alltid finnas mat i överflöd. 

Telefonsamtalet om hans bortgång fick hon en kväll på EFS medarbetardagar i Vann. Samtalet kom mitt under ett bibelföredrag på temat »Faderns hjärta«.

– Det blev väldigt starkt för mig och det har jag burit med mig. Min jordiska pappa finns inte kvar men jag har kvar min himmelska pappa – det bär mig. 

Som par brinner de nu bland annat för att inspirera unga människor att komma vidare från att vara »lägerkristen« till att leva i vardagen med Jesus. För att nå dit själva har de varit mer eller mindre beroende av kristna förebilder och vill nu ge det vidare.  

– Min spaning är att det som ungdomar behöver mest i dag är det allmänmänskliga, troligen ännu mer efter pandemin. Det är så viktigt att våra barn och ungdomar blir sedda så de får känna att vuxna har omsorg om dem och vandrar tillsammans med dem i livet. Varje kristen har ett ansvar för det, inte bara ungdomsledaren, säger Amanda och fortsätter: 

– Som äldre behöver du inte känna att du behöver ha koll på TikTok eller YouTube för att möta en ungdom. Du har så mycket att erbjuda ändå. Berätta till exempel om din vandring med Gud, det är världens guldgruva. 

Det faktum att Amanda sticker ut så pass mycket genom att komma helt utanför kyrkan till en ledarposition inom EFS/Salt bör leda till självrannsakan. Och efter att ha gjort den resan själv har hon ett viktigt budskap. 

– När jag var ny kunde jag känna mig rätt ensam och jag tycker att vi generellt är alldeles för dåliga på att öppna upp och se nya människor. Vi är hellre bekväma och hänger till exempel med de vi redan känner vid kyrkfikat. Det kan göra all skillnad att någon hejar på en. Och jag tycker verkligen att vi har råd att heja på nya människor, resten av veckan kan vi ju hänga med de vi vill.

Efter Olivers prästvigning kan paret planera sin framtid ännu mer. Adjunktsåret kommer att bli i Svenska kyrkan någonstans i Uppsala stift, därefter skulle han gärna tjänstgöra i en samarbetskyrka. 

– Jag ser så stor potential i samarbetskyrkotanken där Svenska kyrkans breda förtroende bland befolkningen får samspela med EFS fördjupning och lärjungaskap. Var vi än hamnar så vill vi få vara det vi pratar om – förebilder för unga människor, finnas med i deras liv och få visa på en tro som håller i vardagen.  

Oliver avslöjar också parets gemensamma  framtidsdröm som ligger längre fram i tiden. 

– Det skulle vara fint att få driva något slags retreatgård ihop som kombinerar fysiskt arbete med bön och andaktsliv. 

• Della
• Twittra