Dodoma stift i Tanzania har en särskild plats i många EFS:ares hjärtan. Här har bland annat missionären Ulf Ekängen bott och verkat i nästan 30 år med fokus på barns, kvinnors och massajers rättigheter. Sedan september bor nu även Julia Johansson och Elisabeth Wagersten här, på stiftets lilla »guesthouse«. 

– Det här är mitt stökiga rum, skrattar Julia när Budbäraren intervjuar henne och Elisabeth via en digital videolänk.

Sedan de landade i Dodoma har mycket av deras arbete handlat om att möta barn i olika situationer. De har hjälpt till på stiftets förskolor och i söndagsskolan och deltagit i församlingens sociala verksamhet för utsatta barn. 

– Dodoma stift har ett väldigt medvetet barnfokus och har till och med barnkonventionen inskriven i sina stadgar, berättar Elisabeth. 

En viktig del av arbetet handlar om att utbilda och jobba med attitydförändringar, både hos föräldrar och anställda i församlingen, så att de i sin tur kan ha barnens bästa för ögonen. Elisabeth lyfter ett exempel på en liten flicka med både fysiska och mentala funktionshinder, som hölls instängd i ett mörkt sovrum. 

– Föräldrarna skämdes och var rädda att flickans situation var ett straff för något de gjort fel, så de gömde henne i sovrummet. Men när prästen i församlingen fick höra talas om detta, sökte hon genast upp familjen. Även Ulf gjorde hembesök och samtalade med föräldrarna, säger Elisa-beth. 

Besöken ledde till att flickan fick flytta ut i vardagsrummet och möta gäster och grannar och på uppmuntran av Ulf började de även sjunga och spela tillsammans med flickan. Han bad dem också att ta hennes händer och klappa takten. Några veckor senare kom flickans mamma och berättade för prästen att hon fått se flickan le för första gången.

Även Julia och Elisabeth har hunnit med några hembesök. En stund som gjorde särskilt starkt intryck på dem var när de fick vara med och be för en nyopererad massajkvinna. 

I några enkla hus i utkanten av Dodoma bor det massajbarn under terminerna, för att de ska kunna gå i skolan i stan. Tillsammans med barnen bor det också några kvinnor, och det var en av de kvinnorna som blivit sjuk och fick opereras. 

– Som svensk tänker man ju att folk nog vill vara ifred när de är sjuka, men här är det tvärtom! Här sluter alla upp, skrattar Elisabeth. 

Eftersom kvinnan bara kunde prata sitt eget massajspråk, var det svårt för Julia och Elisabeth att samtala med henne.

– Men då frågade vi om vi kunde be för henne istället, säger Julia. 

– Det kändes väldigt fint. I bönen kunde vi mötas även om vi inte hade något gemensamt språk, fyller Elisabeth i. 

Ett av Ulf Ekängens motton är just »Där händer möts – där händer det något«. Goda mänskliga möten är en förutsättning för såväl missionen, som för mycket annat i livet. I samtalet med Julia och Elisabeth är det också tydligt att det är just de berättelserna de lyfter. Hembesöken. De små händerna som får vila i de stora och klappa takten tills glädjen når ända upp till mungiporna. Att få lägga händerna på någon och be tillsammans, även när andra språk saknas. Det är där det händer – i de mänskliga mötena.

• Della
• Twittra