Vad är rätt och vad är fel? I nästan all kristen förkunnelse tiderna igenom har förutom huvudbudskapet om frälsningen i Kristus även etisk vägledning ingått. Viss typ av etisk vägledning är lätt att ge. Till exempel håller nästan alla med om att det är rätt att tala sanning, medan det är fel att ljuga. Mellan det som självklart är rätt och det som är fel finns dock en bred gråzon där svaren inte är givna. Vad innebär det att följa Jesus där? Det är i denna etiska gråzon som väckelserörelserna historiskt sett utvecklat »syndakataloger« för att ge etisk vägledning.

Om vi ska ringa in »syndakatalogerna« var de alltså inte identiska med de tio budorden (2 Mos 20:1–17) som är av mer grundläggande karaktär. De var heller inte identiska med Nya testamentets lastkataloger (till exempel Gal 5:19–21 eller Rom 1:29–30) som snarare räknar upp ett antal olämpliga attityder än konkreta handlingar. Syndakatalogerna sökte precisera vad som var felaktiga handlingar i gråzonen. Exakt vad man skulle undvika skilde sig i viss mån mellan olika väckelser. Ofta fanns dock några gemensamma drag som exempelvis avståndstagande från bruk av alkohol, »världsliga nöjen« som teater, dans och kortspel, vissa sysselsättningar på söndagen samt flärdfull klädstil.

Reformatorerna förde denna typ av frågor till adiafora, »likgiltiga ting« – en beteckning för moraliskt neutrala handlingar och ting som erhöll sin etiska betydelse först genom människors sätt att förhålla sig till dem. Detta innebär dock inte att de frågor som kunde hänföras till adiafora därmed skulle anses som oviktiga. Som människor brottas vi hela tiden med vad vi strävar efter och vad vi fäster våra hjärtan vid. I sig »likgiltiga ting« kan därför ändå få stor etisk betydelse för en enskild människa.

Det är inte svårt att hitta svaga punkter i den typ av etisk vägledning som syndakatalogerna stod för. Varningen för världen som fanns i syndakatalogerna kunde ligga snubblande nära ett skapelse- och kulturförakt. Kristen tro kunde framstå som ett märkligt »etikpaket« och inget annat. Tillvaron riskerade att uppfattas som mer svart-vit än vad den i själva verket var. Och när »katalogerna« fördes vidare i andra eller tredje generationen uppfattades de ofta som omotiverade regelverk, vilket utan tvekan har varit en faktor i uppkomsten av så kallade Guds barnbarn som lämnat tron bakom sig.

I dag har de flesta kristna rörelser lämnat detta synsätt bakom sig. Problemet nu är snarast det motsatta. För gråzonen lämnas ingen etisk vägledning alls. Många gånger handlar det om en föräldrageneration som inte velat pådyvla sina egna barn gamla förlegade syndakataloger, på det sätt som de själva kanske en gång i tiden tvingades överta dem. I dag råder snarast tystnad och vilsenhet runt många av gråzonsfrågorna. Samtidigt kan vi konstatera att också vårt samhälle har sina motsvarigheter till väckelserörelsernas syndakataloger, inte minst i miljöfrågor med ganska detaljerade beskrivningar av hur vi ska källsortera och så vidare.

Går det att forma en syndakatalog för vår mångkulturella tid? Ja, jag tror det! Syndakatalogerna befann sig i dialog med sin närkultur genom att utpeka det som sågs som särskilt farliga frestelser i samtiden. I »brännvinsbältet« – norra delarna av Europa där alkohol ofta användes i rent berusningssyfte – innehöll katalogerna nästan undantagslöst ett avståndstagande från alkohol. Syndakataloger från »ölbältet« – mellersta delarna av Europa – var inte lika entydiga på den punkten. I brittiska väckelsers synda-kataloger fanns ofta förbud mot vadslagning, spel och lotterier, vilket var en reaktion på spelberoendets faror i den anglosaxiska vadslagningskulturen. Dessa saker fanns dock inte lika tydligt med i nordiska syndakataloger.

Kulturfaktorn är bakgrunden till att syndakataloger blir föråldrade. När kulturen förändrats har de konkreta gråzonsfrågorna blivit annorlunda och därmed de gamla vägledande svaren inaktuella. Dessutom går det att förstå varför inte livskraftiga nya syndakataloger uppstått i det ständigt skiftande mångkulturella landskap vi nu rör oss i. Syndakataloger kan liknas vid dialekter som fungerar bra medan allt är stabilt. Man förstår varandra därför att varje uttryck bär med sig gemensamma resonansbottnar. I ett mångkulturellt samhälle saknas dessa gemensamma resonans-bottnar i stor utsträckning. Den utpräglade dialekten blir obegriplig och framstår mest som kuriös. På samma sätt framstår gamla syndakataloger som kuriösa i vår kultur.

I syndakatalogerna fanns ett avstånds-tagandet från »den onda världen«. Här fanns ibland en sammanblandning mellan världen som Guds skapelse och världen som beteckning för det som står Gud emot. Detta kunde leda till en destruktiv förnekelse av skapelsen. Samtidigt är det viktigt att se att i avståndstagandet från världen fanns en medvetenhet om att det en människa binder sitt hjärta till och förtröstar på i realiteten blir hennes (av)gud. I syndakatalogerna fanns därför en omsorg om den enskilda människan, i första hand hennes gudsrelation, men även hennes egen person och kropp.

En annan framträdande aspekt av olika traditioners syndakataloger var omsorgen om medmänniskan. Lars Levi Laestadius motiverade avståndstagandet från utsmyckningar med solidariteten med de nödställda. »Så länge min granne svälter ska vi inte ha gardiner.« Omsorgen handlade också om att inte väcka anstöt eller bli sin broder eller syster till fall.

En tredje aspekt av syndakatalogernas innehåll fanns i pietismens iver att sprida budskapet. Den som ville vara ett vittne om Livets herre behövde ha ett liv som kommunicerade något av detta nya liv. Syndakatalogerna fyllde här en funktion genom att försöka visa vägen till ett tro-värdigt kristet liv. 

Dessa tre motiv bakom syndakatalogerna – omsorgen om den enskilde, omsorgen om medmänniskan och omsorgen om det trovärdiga vittnesbördet – kan också återfinnas i Nya testamentets etiska resonemang. De går även att överföra till en modell för gråzons-frågorna som fungerar i dagens mångfalds-kultur. 

Jag föreslår därför att de gamla syndakatalogerna får vila i frid, men att deras grundläggande angelägenheter får leva vidare genom tre frågor. Fördelarna med frågor är att de är möjliga att ta med sig in i vilken kulturell situation som helst, samt att de hela tiden hjälper en kristen att finna motiv för sina handlingar. 

Vi får bära med oss följande tre frågor som får avgränsa vårt handlande:
1) Skadar detta mig?
2) Skadar detta mina medmänniskor?
3) Skadar detta mitt vittnesbörd?

Om svaret på någon av frågorna i ett konkret fall blir »ja« är det antagligen något vi bör undvika att göra.

I syndakatalogernas efterföljd blir de vägledande frågorna något som avgränsar från det felaktiga. En vägledning bör dock inte endast avgränsa utan också positivt bejaka och främja goda handlingar. Här föreslår jag att man som komplement till frågorna för in luthersk kallelselära: att jag i mitt vardagsliv är satt att söka tjäna mina medmänniskor. Så kan vi i våra vardagsliv i gråzonen få hjälp att navigera i etiska frågor och påminnas om vår uppgift att tjäna medmänniskan.

• Della
• Twittra