Som 25-åring åkte Oskar till Myanmar som Salt-volontär. Ansökningstiden till Salts volontärprogram hade egentligen redan gått ut när Oskar sökte, men dörrarna öppnades och snart var han på väg till ett land han egentligen inte visste någonting om – men som skulle komma att betyda väldigt mycket för honom. Sedan volontärtiden tog slut har han återvänt flera gånger. Han har bland annat startat upp ett utbyte mellan sjuksköterskeutbildningen i Halmstad och ett sjukhus i Yangon, där han också själv fått göra en utlandspraktik och han har fortfarande regelbunden kontakt med flera i församlingen.

– Det som grep tag i mig var deras tillit till Gud och hur de troget samlades till bön och lovsång, mitt i en situation som präglades av så mycket nöd, berättar Oskar.

Församlingsmedlemmar samlades i pastor Josephs lägenhet för att be för ungdomar som skulle sändas ut på missionsuppdrag i landet, januari 2020. Bild: Oskar Karlsson/Jonas Gunnarsson

Civila människor såg på när deras lägenheter förstördes och deras fönster blev beskjutna av militären under april 2021. Bild: Pastor Joseph

Det är inte bara så att Salts partner i Myanmar heter Disciple Making Mission (DMM). Hela idén är att de som blir kristna också får växa som lärjungar, komma i funktion och själva dela evangeliet vidare. I den utsatthet som många lever i blir det också naturligt att komma till Jesus med alla behov. Många har till exempel inte råd att uppsöka sjukvård, så församlingen ber för de sjuka och det är en självklar del av gudstjänstgemenskapen att människor blir helade.

– Men även om det är otroligt häftigt med helanden var det största ändå att se människor bli frälsta. I Myanmar är de flesta buddhister eller animister och rädslan för andevärlden är väldigt stark. Det är helt otroligt att få se när människor får möta nåd och befrielse!

Många som kommer till tro får dock uppleva både diskriminering och förföljelse. En man fick till exempel söka skydd och flytta in hos församlingens pastor när familjen kastade ut honom. Utsattheten i de områden där DMM arbetar är på många plan enorm och det är också därför församlingsgemenskapen och tron på Jesus blir så avgörande. 

Det senaste halvåret har situationen i Myanmar förvärrats dramatiskt, av såväl militärkuppen som pandemin. Precis som överallt annars drabbas de fattigaste värst. Tack vare gåvor till EFS nödhjälpsinsamling har DMM kunnat dela ut matransoner till nödställda i de områden där de finns, men behoven är fortfarande enorma. 

Sjukhuspersonal som Oskar har kontakt med vittnar också om en systemkollaps. Den tredje smittvågen har lamslagit landet och det finns varken kapacitet att testa eller behandla. Människor avvisas från sjukhusen och dör i sina hem. Oskar berättar också hur det sjukhus där han gjorde sin praktik för ett år sedan blivit attackerat av militären när demonstranter sökt skydd i lokalerna. 

– Det känns helt overkligt att militären gått in och skjutit skarpt mot civila i de sjukhuslokaler där jag gjorde min praktik för ett år sedan.

Oskar är oerhört bekymrad för utvecklingen i Myanmar. Människor svälter och våldet ökar samtidigt som smittspridningen är enorm.

– Men mitt i allt detta sätter församlingen sitt hopp till Jesus. När jag pratade med en av pastorerna häromdagen sa han: »Endast Gud är vår räddning«. 

Här i Sverige har vi förskonats från mycket av den konkreta nöd som människor upplever i Myanmar, men i stället har vi vaggats in i en falsk säkerhet där vi tror att vi inte behöver Gud. Det är också farligt, menar Oskar. 

– Vi behöver se att vi är ett jordklot, vi hör ihop och vi behöver varandra. Vi i Sverige behöver dela med oss av vårt välstånd, men vi har samtidigt mycket att lära av människors tro och liv med Jesus i andra delar av världen.

I Budbäraren #2 berättade vi om de allvarliga anklagelser om korruption som riktas mot Evangelical Lutheran Churchs (E.L.C) kyrko-ledning i Madhya Pradesh, Indien. Då sa Erik Johansson, EFS internationella missionssekretare, att det tyvärr finns mycket som talar för att anklagelserna är välgrundade. Nu har det hunnit gå ett par månader och de elva misstänkta, som utgör hela kyrkostyrelsen, väntar fortfarande på fortsatt polisutredning och dom.

– Det hela har blivit förhalat och det är också rätt så komplicerade ärenden att reda ut med tomtförsäljningar och annat som är ifrågasatta, säger Erik Johansson.

Evangelical Lutheran Church i Madhya Pradesh, Indien, står i en utmanande tid då kyrkoledningen är anklagad för korruption. Dessutom behövs en ersättare till avlidne biskopen Emanuel Panchoo. Bilden är tagen i E.L.C. Nagpur av Jakob Arvidsson.

I mitten på juli skulle E.L.C i MP ha hållit sin extrainsatta synod för att välja en ny biskop efter framlidne Emanuel Panchoo. Inför den skickade EFS ett officiellt brev till Indien, som också offentliggjordes på EFS Facebook-sida.

– Brevets kärna var att vi i EFS är oroade över det vi hört. Samtidigt berättade vi att vi ber om Guds ledning och Guds välsignelse över våra kristna syskon i Indien. Vi skrev att vi hört rykten om mutor för köpta röster och att vi är väl medvetna om att allt inte är sant, men bara ryktena gör oss oroliga. Därför bad vi också om Guds ledning och vi påminde alla prästvigda om att de i första hand har lovat att tjäna kyrkan och hålla sig till Guds ord.

Kvällen före synodens start dök dock polisen upp och frågade om det fanns något tillstånd. Det gjorde det inte, så synoden fick skjutas upp till oktober.

– De hann bara med att ha en nomineringskommitté innan det fick avbrytas, säger Erik som haft en intensiv kontakt med flera personer i den indiska kyrkan de senaste veckorna:

– Jag har berättat att det är flera som hört av sig till mig med sin oro, det är faktiskt inte jag som luskar utan det är folk som hör av sig och vädjar till EFS om hjälp. »Det är kaos i vår kyrka, hjälp oss!«

Erik har då fått påminna om att E.L.C i MP är helt självständiga från EFS.

– Vi kan inte fatta beslut, men vi kan be och gärna komma med goda råd. Men jag har tryckt på att de bestämmer själva, det är de som väljer och de måste själva sätta ner foten mot korrupta ledare. Vi kan backa upp, men de måste fatta besluten själva. 

När synoden förhoppningsvis går av stapeln i oktober hoppas Erik på att kunna vara på plats.

– Utgången för både synoden och min närvaro är oviss, just nu får man inte visum i Indien på grund av pandemin.

Det bästa som skulle kunna hända E.L.C i MP är en generationsväxling i ledarskapet, menar Erik. Innan pandemin bjöd EFS hit en yngre generation ledare till Sverige för att knyta kontakt och tanken var att EFS internationella råd skulle ha besökt Indien i november 2020, ett besök som fick skjutas fram på grund av pandemin.

– Oavsett skulle E.L.C i MP behöva få frimodiga ledare med så pass mycket integritet så att de kan stå emot alla olika påtryckningsgrupper både politiskt och ekonomiskt. Med det sagt får vi visa lite barmhärtighet till människorna i Indien som lever i ett samhälle präglat av korruption och kastsystemet. Det är inte enkelt att stå emot.

Till EFS-medlemmen vädjar Erik om bön för kyrkan i Indien och säger samtidigt att givandet till Indien är »säkert«.

– Allt vårt ekonomiska stöd går via Padhar sjukhus, som har en administration som fungerar väldigt bra. Vi har stort förtroende för dem.

Regeringen i Addis Abeba reagerade omedelbart på TPLF:s attack och dirigerade federala styrkor norrut. Samtidigt aktiverades den säkerhetspolitiska delen av fredsfördraget mellan Etiopien och Eritrea varvid eritreanska förband gick över gränsen. TPLF:s styrkor var inriktade på en offensiv söderut (mot Addis Abeba?) men hejdades av den federala armén i samarbete med Amhara-regionens militära förband. Under stridigheternas första tre veckor tvingades TPLF retirera och den federala armén omringade huvudstaden Mekelle som intogs efter artilleribeskjutning. Då hade TPLF:s ledarskikt redan lämnat staden och omgrupperat splittrade förband i bergstrakterna i Tembien. Samtidigt opererade eritreanska förband i den norra delen.

Efter att ha återtagit nyckelområden i Tigray, vägrade TPLF att acceptera centralregeringens vädjan om vapenvila utan lovade att driva bort premiärministerns regeringsstyrkor. Bild: TT

Enligt premiärminister Abiy Ahmed var det fråga om en polisiär insats för att återupprätta lag och ordning i regionen där TPLF gjort väpnat uppror. TPLF:s sagesmän bekräftade att de startat fientligheterna, men att det skedde i nödvärn inför ett förväntat anfall från Addis Abeba och Asmara. Det finns fog för båda förklaringarna. Den federala regeringen hade inget annat val än att agera kraftfullt när dess armé utsatts för attack. Samtidigt är det uppenbart att fördraget mellan Eritrea och Etiopien kunde uppfattas som riktat mot TPLF. Eritreas president Isayas hade offentligt uttalat sig att Eritrea aldrig befunnit sig i krig mot Etiopien (kriget 2000–2002) utan mot TPLF.

I januari tycktes förhållandena återgå till det normala i Tigray. Offentliga institutioner öppnade, fysisk infrastruktur och telekommunikationer började fungera. Men lugnet var bedrägligt. TPLF:s styrkor var inte krossade, utan splittrade. Skärmytslingar och sabotage ägde rum, transporter överfölls och flera av den nya administrationens tjänstemän mördades. Människor fortsatte att söka sig till flyktingläger och jordbruksarbetet försummades. 

Under de första månaderna 2021 koncentrerades nyheterna i internationella media på den allt svårare livsme-delssituationen. Tigray är som regel inte självförsörjande på livsmedel. Också ett »normalt« år som 2016 uppskattade World Food Programme att 24,7% av befolkningen i Tigray var »food insecure«.

Men skörden i december 2020 stördes av krigshandlingarna. Matbristen sommaren 2021 är extraordinär och FN säger att 80% av befolkningen lider brist. Därför borde mathjälp vara en högsta prioritet på båda sidor. Den federala rege-ringen säger sig kriga mot TPLF, inte mot Tigrays befolkning och TPLF säger sig företräda befolkningen. Därför kan man säga att det var obetänksamt av TPLF att utlösa konflikten strax innan skördetid, speciellt som man kunde vänta sig att kriget fördes på det egna territoriet. Det är också tragiskt att livsmedelskonvojer nu fördröjs både av regeringen och av TPLF av administrativa och säkerhetsskäl.

Enligt FN lider 80 procent av befolkningen i Tigray matbrist. Tack vare bistånd från EFS har Mekane Yesus biståndsorgan DASSC kunnat dela ut bland annat vete och olja till interna flyktingläger i regionhuvudstaden Mekelle. Här står DASSC:s medarbetare framför säckar med vete som förvaras på huvudkontoret. Bild: Dagmawit Alemayehu

Den 28 juni kom ett fullständigt överraskande besked. I ett tv-sänt tal meddelade Abiy Ahmed att den federala armén utlyser ett ensidigt eldupphör och drar tillbaka trupperna från regionen. De orsaker som angavs var följande: 

Befolkningen i regionen motarbetar och saboterar för den provisoriska administrationen. 

Det går inte att vinna kriget eftersom TPLF:s sympatisörer är civilister om dagarna och gerilla-soldater om nätterna. Den federala armén ska inte föra krig mot folket.

Sedan november har tio gånger mer än Tigrays normala bidrag från den federala budgeten utbetalats (för återuppbyggnad och nödhjälp). Statsbudgeten klarar inte av en sådan utgiftsnivå.

Etiopien kan inte ha stora delar av armén stationerad i Tigray på lång sikt. Det måste finnas beredskap för eventuella fientliga angrepp i andra delar av landet.

Nu åvilar det TPLF att ansvara för administrationen av hjälpen till folket.

Om detta är hela sanningen så framstår motiveringen som beundransvärd från ett MR-perspektiv. Men situationen är mer komplicerad. Dagarna innan tillkänna-gi-vandet rapporterades inträffade eskalerande strider på en nivå som utomstående inte trodde TPLF var i stånd till. När den federala administrationen lämnat Mekelle, tog det inte lång tid innan tungt beväpnade TPLF soldater marscherade genom stadens gator och – till de hurrande stadsbornas förtjusning – visade upp flera tusen tillfånga-tagna federala soldater. 

Skedde Abiys ensidiga vapenvila under galgen? Han har under flera månader varit utsatt för hård press från USA och EU vilka dragit in bistånd och krävt eldupphör för att återuppta det. Vidare tyder det stora antalet förödmjukade fångna federala soldater i Mekelle på att den federala armén lidit nederlag. TPLF:s uttalanden har därefter varit stridslystna. Talespersonen Getachew Redda förklarade att man inte tänkte hörsamma Addis Abebas uppmaning till vapenvila. Enligt al Jazeera (29/6) sade han till AFP att

»De / TPLF / var beredda att förfölja sina politiska motståndare långt bortom Tigray – även så långt som till huvudstäderna i Etiopien och grannskapet Eritrea, som har allierat sig med Abiy«. 

I första hand gäller detta hot västra Tigray som nu kontrolleras av Amhara-regionens militära styrkor. Området är ett bördigt lågland med stora kommersiella jordbruksföretag som gränsar till Sudan. Om TPLF tänker sig en fortsatt fientlig relation till Addis Abeba så är det strategiskt avgörande att ha en internationell gräns. Men situationen är komplicerad eftersom området inte är en del av det historiska Tigray utan sedan medeltiden varit känt som Wolkeit – en del av de amhariska provinserna Beghemder, sedermera Gondar. TPLF inkorporerade Wolkeit 1994 när de tog över hela styret av landet, uppmuntrade tigreanska bosättare att slå sig ned, trakasserade den amhariska befolkningen och förbjöd amhariska att undervisas i skolorna. Sedan dess finns det i Amhara-regionen en politisk rörelse som argumenterar för de fördrivna amharernas sak. I inbördeskrigets inledningsskede tog amhara-regionens styrkor kontroll över området varvid delar av den tigreanska befolkningen flydde medan tidigare fördrivna amharer återinflyttade. När detta skrivs står tigreanska och amhariska militära enheter mot varandra vid den regionala gränsen.

USA – som driver en pro-TPLF linje – säger att de amhariska miliserna måste lämna Västra Tigray. Premiärminister Abiy, som är beroende av stöd från Amhara-regionen, kan svårligen gå med på detta.

I min tidigare artikel (»Vad händer i Tigray?«, Budbäraren nr 3, 2021) diskuterade jag informationskriget kring konflikten, där tongivande internationella massmedia och organisationer tydligt tagit ställning. Man uppfattar TPLF som en tappert kämpande underdog mot övermakten Etiopien, där fredspristagaren förvandlats till en krigshetsare som sanktionerar civila massakrer, våldtäkter, svält och etnisk rensning. Faktabakgrunden till en sådan bild är emellertid synnerligen skakig. Inne i Etiopien samlar Abiy sympatier inte minst sedan TPLF börjat föra trupper mot Wolkeit, mot norra Wollo och in i Afar-regionen.  Den 22 juli hölls massdemonstrationer i Addis Abeba till förmån för premiärministern och landets enhet. Flera regioner, till exempel Sidama, lovade sända sina regionala säkerhetsstyrkor norrut för att hjälpa den federala armén att stå emot TPLF:s attacker.

TPLF mobiliserar också totalt. Både äldre män och barn ingår i trupperna. Enligt Borkena News (24/7) säger talespersonen Getachew Redda att familjer som vägrar sända sina barn till krigstjänst inte kommer att få ta del av FN:s livsmedelsbistånd som nu administreras av TPLF. Den 24 juli rapporterade två kanadensiska forskare hur barnsoldater används av TPLF i deras pågående offensiv mot Amhara-regionen (Ann Fitz-Gerald och Hugh Segal »Canada must respond to use of child soldiers in Tigray«. Ethio12.com). Det återstår att se huruvida amhara-trupperna också mobiliserar barn.

Den 22 juli hölls massdemonstrationer i Addis Abeba till förmån för premiärministern och landets enhet. Bild: TT

Men Etiopien är mycket mer än Tigray. De nationella valen till parlamentet hölls den 21 juni i sju av landets tio regioner. Av de 37 miljoner som hade registrerat sig gick 90% till valurnorna där 47 partier (de flesta lokala) ställde upp. Abiys Prosperity Party fick överlägset flest röster. Kompletterande val ska hållas i september i de regioner/valkretsar som inte deltog (men inte i Tigray). Valet övervakades av bland andra Afrikanska Unionen som i sin preliminära sammanfattning noterade att valet hållit god ordning och varit fridfullt. USA (som inte skickade observatörer) kallade valet »betydligt bristfälligt«. Det slutgiltiga resultatet återstår att fastställa, men det står klart att Abiy Ahmed blir vald att leda landet för en femårsperiod. En viktig fråga för det nya parlamentet blir att skriva om landets konstitution. Man kan förvänta sig att den av TPLF införda etniskt baserade regionala indelningen kommer att revideras.

När detta skrivs (27 juli) är konflikten i högsta grad pågående. Det går inte att med någon tillförlitlighet spekulera om hur och när den kan biläggas och landets energi riktas mot gemensamma utvecklingsansträngningar.