Jag skriver »Nu kör jag mot dig!« i ett sms och får svaret: »Karibu sana kwetu!«. Det är swahili och betyder »Varmt välkommen!« Och det är så det känns när jag rullar in i Holmsund utanför Umeå där Rune Persson bor med frun Ann-Katrin.
Rune är son till Enok Persson, en av sju missionärer som EFS sände ut 1944. Enok och frun Karin blev kvar i Tanzania till 1963, vilket innebär att Rune och tvillingbrodern Cay, som föddes 1950, samt lillasyster Gunn, född 1953, tillbringade sin uppväxt i Tanzania. 1957–58 var familjen dock i Sverige när Enok och Karin laddade om på hemmaplan inför en ny missionärsperiod.
– Jag minns det som plågsamt. Vintern var ingen höjdare jämfört med Afrika. Vi frågade ofta våra föräldrar när vi skulle åka hem igen, alltså till Tanzania.
Helt enkelt blev det inte heller att flytta till Umeå permanent vid 13 års ålder, när föräldrarnas rika missionsgärning var över. Tanzania skulle dock visa sig få en betydande plats i Runes liv även framöver, men först väntade utmaningen att anpassa sig till ett liv i Sverige.
– Jargongen i skolan var tuff och vi fick öknamn direkt: djungel-Oskar och djungel-Jim. Vi visste ju inte alls hur man skulle bete sig i ett svenskt samhälle. Gång på gång gjorde vi bort oss och de andra barnen skrattade ut oss – »de där vildarna från Afrika«.
Idrotten var särskilt jobbig. Rune och Cay kunde förvisso klättra i rep helt perfekt efter all tid i lianer, men att tvingas åka skridskor var rena mardrömmen.
– Jag minns hur jag klamrade mig fast vid rinken för att hålla någon sorts balans, men så fort jag släppte for benen bara iväg. Det var »Bambi på hal is«, säger han och fortsätter:
– Det var tur att vi var två, jag och Cay försvarade varandra i alla lägen.
En annan räddning kom att bli gemenskapen i EFS Vasakyrkan.
– Det hette att man skulle på »Misch« (förkortning av missionshuset). Där fanns en varm gemenskap och vi slapp öknamnen. Vi blev sedda, väl omhändertagna och på så vis också kvar i den kristna tron. Jag vet inte vad som hänt om vi inte haft denna gemenskap.
När det var dags att välja yrkesbana var Rune helt säker på att han skulle bli förskollärare.
– Jag kände att jag ville få ta hand om andra barn, utifrån mina egna erfarenheter.
Men han kom inte in på lärarhögskolan och gick därför på Strömbäcks folkhögskola för att läsa upp betygen.
– Då hade jag ingen tanke på att bli präst. Jag hade förvisso sett välsignelserna, men framförallt avigsidorna med hur pappa haft det, att aldrig vara ledig och att ständigt våndas med predikningar.
Tiden på Strömbäck kom att ändra hans inriktning efter att tre personer, med helt olika insyn i Runes liv, frågade honom – till synes helt omotiverat – om han inte skulle bli präst. Det sista tillfället sticker ut från de andra två:
– Vi var ett 80-tal elever som sprang nerför en trappa. Där nere stod Lasse från min bönegrupp. Han var blind så han hade ingen chans att veta när just jag skulle passera. Men precis när jag skulle säga hej säger han: »Rune, ska inte du ta och bli präst?«
Inombords kände han fortfarande nej. Men samvetet gnagde och för att döva det skickade Rune till slut in en ansökan till pastorsutbildning. Han skickade in den försent för att kunna säga: »Jag sökte och jag kom inte in«.
– Kort därefter får jag veta att jag blivit antagen och då var det bara att kapitulera.
Vid 23 års ålder sker flytten till Uppsala för pastorsutbildning vid Johannelunds teologiska högskola. Några år tidigare har han också träffat sin livskamrat Ann-Katrin via blåsorkestern på »Misch« och de gifter sig 1975. När EFS sedan fick frågan om att skicka ut en missionär till sydöstra Tanzania gick frågan vidare till pastorn Rune och sjuksköterskan Ann-Katrin.
– Vi skulle få åka till Mtwara, ett nytt missionsområde i sydöstra Tanzania.
1980 sker utresan och då har de också med sig dottern Anna-Sara, blott sex månader gammal. Samma höst prästvigs Rune i Iringa, bland annat för att kunna förvalta sakramenten i den Lutherska kyrkan. Uppdraget i Mtwara var att kartlägga områden där det inte fanns någon kristen närvaro i form av kyrka eller församling. Sex platser togs fram och då gällde det att kontakta byaledningen och hövdingen.
– Vi var tydliga med att vi kom för att predika Guds ord. Muslimerna såg inga problem utan välkomnade oss. Vi sågs som byns gäster och fick ofta hedersplatser, så det fanns ett förtroende för oss. Jag fick också ett extra förtroende som en vit människa, »mzungu«, som talade deras språk – »Det måste vara något viktigt han har att säga«. Ofta var hela byn samlad, men det fanns inga lokaler så vi fick lov att hitta en skuggig plats under något jättestort träd, säger Rune och fortsätter:
– Aposteln Paulus bedrev sin mission genom att åka runt i olika regioner, träffa folk, tillsätta äldste och bygga församlingar, och jag tycker att vårt arbete påminde lite grann om det. Vi etablerade ett brofäste för evangeliet, sedan fick arbetet göras av de som bodde på platsen – då blev min uppgift att stötta och uppmuntra.
Frukten av arbetet är fascinerande. Då var Mtwara ett missionsområde som tillhörde det södra stiftet med kontor 100 mil bort, nu är det ett eget stift. Och på platserna utan kristen närvaro finns nu kyrkobyggnader och församlingar som fortsätter att växa.
– Det är svårt att förstå det, även om man följer statistik så är det en helt otrolig tillväxt. Det är evangeliets kraft som burit frukt.
Tiden i Mtwara blev den första av fyra missionärs-perioder i Runes liv. Efter drygt tio år i Sverige kom nämligen frågan att åka ut igen 1994. Då fanns det fyra barn med i bilden.
– De måste ju få gå ut skolan först, tänkte vi. Så det blev ett nej.
Men alla barnen protesterade.
– Vi blev nästan chockade, de högg direkt och såg det som självklart att vi skulle åka iväg.
Frun Ann-Katrin, som pysslar med lite annat under vår intervju, lyssnar lite på vårt samtal och kommer in i rummet:
– Så här i efterhand är det lätt att känna en stor tacksamhet till EFS som visade en enorm generositet genom att satsa på en familj med sex personer. Tänk på alla resekostnader, skolavgifter, träffar för missionärsbarnen och annat. Vi är oerhört tacksamma och glada för att EFS satsade, det betydde så mycket för oss, säger hon.
Under tredje missionärsperioden bodde Rune och Ann-Katrin i Iringa men barnen spreds ut rejält på tre olika internatskolor.
– Vår familj har aldrig någonsin varit så splittrad på papperet. Allra längst bort var Anna-Sara i Nairobi, 120 mil bort. Men frågar du våra barn så hade de allihop sin bästa tid i livet. Vi kom inte ifrån varandra utan fick snarare en naturlig och självklar, »vuxen« kontakt.
Det finns också ett kollektivt tänkande i det tanzaniska samhället som är väldigt välgörande.
– Barnen fanns ofta bland andra vuxna och då tar de hand om dem. På samma sätt förväntades vi ta hand om alla barn när de var hemma hos oss. När det var dags för mat var det bara att räkna hur många de är (ofta 10–12 stycken), koka ris och bönor, ställa fram en stor gryta och ge dem varsin sked, säger Ann-Katrin.
Men det fanns också stunder då känslan av hjälplöshet kom fram.
– Det märks tydligt när man kommer ut att man är totalt beroende av Guds beskydd. Får jag en hjärtinfarkt här så ringer jag 112 och ambulansen kommer direkt. Där ute på »vischan« är man helt utelämnad. Vi har upplevt flera gånger hur våra barn blivit bevarade och hur Gud har gripit in i våra liv.
Rune upplever också att han har kunnat vila i sin kallelse.
– Gud kallade mig och sände mig med löftet om att alltid vara med, och det gäller fortfarande. Därför har jag sällan känt oro eller tvivel, för om Gud sänder mig ut tar han också konsekvenserna. Han bär, skyddar och leder – det har känts tryggt.
Under tredje och fjärde missionärsperioden, som skedde 2010–15 och utan barnen på plats, jobbade Rune mycket med en av sina absoluta hjärtefrågor TEE (Theological Education by Extension), en teologisk distanskurs som utbildar kristna ledare och är en av förklaringarna till kyrkans enorma tillväxt i Tanzania. I Etiopien har TEE funnits sedan 70-talet och därifrån spreds det, bland annat via EFS, till Tanzania. TEE-arbetets rika betydelse för kyrkan kommer Budbäraren att berätta mer om i kommande nummer.
– Jag fascineras verkligen över redskapet TEE, det är ett helt suveränt utbildnings- och träningsredskap till en mycket liten kostnad men med ett otroligt bra resultat där utbildning och praktik går hand i hand. Första kursen handlar om lärjungaskap och att följa Jesus. Där blir alla också utmanade att personligen lämna över sitt liv till Jesus, annars är det ingen idé att de fortsätter. Andra kursen handlar om bön och andaktsliv och tredje kursen om evangelisation, att föra människor till Kristus.
Åren har gått i rask takt och nu är Rune på väg att slå sig till ro. Han upplever att pensionärstiden inte bara är påhittad för skojs skull, utan att det finns ett gott syfte med den, kanske rent utav en gudomlig ordning.
– Jag har kommit till en punkt i livet där jag känner att jag har satsat och nu har jag rätt att ta igen mig lite grann.
Det innebär dock inte att engagemanget för missionen eller EFS har minskat, han är snarare glad och peppad inför rörelsens framtid och tycker att den nya visionen »Människor och samhällen förvandlade av Jesus« är mitt i prick.
– Vi har sett så många gånger i missionsarbetet att när Jesus kommer in i människors liv, då förändras deras liv och hela det sammanhang de lever i. I förlängningen förändras hela samhället när människor tar emot Jesus. EFS vision behöver inte tidsbegränsas, utan den är ständigt aktuell. Och att den unga generationen, som är på väg fram inom EFS, tar för sig och vill något – inte bara gå i fäders fotspår utan de vill något nytt – det är en enorm uppmuntran för mig.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet