Låt kreativiteten flöda

Att öppna sitt hjärta för Gud är också att öppna det för allt skapat. Kyrkan behöver ge fler uttryckssätt utrymme så att mer av Guds fullhet kan bli synlig, skriver Christoffer Abrahamsson.

Något av det allra första som går att läsa i Bibeln är att Gud skapar en vacker värld. Varje skapelse-dag fullbordas genom att Gud belåtet utbrister: Det var gott. När tragiken inträffar och människorna väljer att vända Gud ryggen rivs ett sår upp. Relationen till Gud brister och ett främlingskap uppstår. 

Allt sedan dess finns det inom varje människa en längtan tillbaka till Gud. Men stynget i människans hjärta rör inte enbart relationen till Gud. Det finns också en avsaknad av den skönhet som människan en gång levde i.

Var gång en människa ser något vackert, är det en stillsam påminnelse om vårt ursprung. Att vi skapades för att leva i en vacker tillvaro. När det sköna anas, är det en föraning om Skaparens skönhet och bitterljuv påminnelse om vårt ursprung och mål.

Likväl har allt för många kristna mött ett annat budskap. Det sköna har reducerats till ett medel för ett högre mål. Musiken, konsten, estetiken har inte varit gott i sig. I stället ska de syfta till något mer. Vad detta »mer« är har varierat. Men innebörden har ofta blivit densamma. Kreativa personer har fått i uppgift att skyla sina förmågor så att de inte »står i vägen för Gud.«

Kan detta vara en orsak till att en del respekterade musiker valt att lämna kyrkan för att kunna hänge sig åt sina gåvor och sin passion? Personligen har jag nog tappat räkningen på antalet intervjuer jag läst med någon artist där det vid något tillfälle framkommit att personen lärde sig spela eller sjunga i någon kyrklig kontext. Många har passerat, några få har blivit kvar.

Överfört till andra områden skulle liknande resonemang te sig absurt. Få skulle få för sig att be en intellektuell person att bli trögare, en omsorgsfull person att vara lite mer hårdhänt eller en generös person att bli snål. Likväl har det sköna ofta setts som en konkurrent till det sanna. 

Ett sådant tragiskt exempel är kanske de vitkalkade kyrkorna? Kyrkan försökte dölja målningar, ikoner och konstverk så att de som firade gudstjänst inte skulle bli distraherade. Uppgiften var nu att lyssna till det talade ordet. Därmed stängdes också dörren för att närma sig Gud med något annat än örat.

Ordet i Bibeln är inte främst det skrivna eller talade ordet, utan en person: Jesus Kristus. I evangelierna blir det tydligt att det är lärjungarnas ögon som känner igen Jesus som den uppståndne. Visserligen kan det ibland ta ett tag för dem att se Jesus, men när slöjan ryckts bort utbrister de: Det är Herren! Det är det uppmärksamma ögat som leder till ett lyssnande öra och ett öppet hjärta. 

Det sköna och det sanna är inte varandras konkurrenter, utan fullkomnas i och med varandra. 

På samma sätt som en medmänniskas omsorg blir ett tecken på Guds omsorg och en annan persons generositet ett vittnesbörd om Guds givmildhet – kan det sköna bli en ikon gentemot Skaparen.

Givetvis fanns och finns det förklaringar till varför kyrkan vitkalkade kyrkor och det kluvna förhållningssättet till konst. Det skapade har blivit tillbett i stället för Skaparen. Men lösningen kan aldrig vara att upphöra med något som i grunden är gott bara för att det kan missbrukas.

Hur kan vi då låta kreativiteten flöda i våra gemenskaper? Några nycklar kan vara:

1) Bejaka det skapade. När det skapade ses som något gott kan vi omfamna det. Som någon har sagt: Gud skapade oss för att vara medskapare. Det är med detta som grund mitt hjärta kan öppnas för det kreativa.  

2) Återta skaparlusten. Ett barn besitter vanligtvis förmågan att skapa utifrån lust. När vi blir vuxna går skapandet ofta från att vara lustfyllt till att bli prestationsbaserat. Vi vill visa upp det som gjorts (via sociala medier) eller för att det ska säljas. Detta hämmar vår kreativitet, därför behöver vi försöka skapa för glädjen att skapa i sig.

3) Tillåt kreativitet i gudstjänsten. Det som görs och blir synligt i gudstjänsten formar hur vi lever våra liv. Genom att tillåta olika kreativa uttryck såsom dans, målningar, drama, poesi och annat blir mer av Guds mångfald synlig. Fler gåvor kommer i funktion och vittnesbördet om Gud blir rikare.

Det sköna öppnar upp mitt hjärta för det sanna. Det sanna gör mig villig att söka det sköna. När våra olika sinnen tillåts få utrymme i gudstjänsten och våra gemenskaper, kommer relationen till Gud att fördjupas. Vi blir då ett vittne om en Gud som möter oss i all vår mänsklighet med hela sin gudomlighet.