Lite själv-ironiskt sägs ibland att »EFS är inte en sekt, det är en släkt«, och visst ligger det en del i detta påstående! Motsvarande skulle dock kunna sägas om nästan vilken kristen rörelser eller kyrka som helst. När väckelsen en gång i tiden gick fram i en trakt – oberoende av om det var en väckelse inom eller utom Svenska kyrkan – kunde man se att det var många ur vissa släkter och familjer som kom med, medan det från andra släkter och familjer knappast kom med någon alls. Kanske var det inte så underligt eftersom det är i nära relationer som ord och budskap förmedlas starkast. Om någon i ens familj eller släkt fick sitt liv förvandlat, väckte det en nyfikenhet och kanske en längtan efter att få del av samma sak själv. Relationer bär ord och budskap bättre än retorik och andra i och för sig goda kanaler och verktyg.
Vi säger med rätta att när någon kommer till personlig tro är det i grunden ett Guds under – ett Andens verk. Samtidigt är det tydligt att Gud använder vissa verktyg på ett särskilt sätt för att göra detta under. I Jesu avskedstal i Johannesevangeliet avslutar han med en förbön där han ber att de som är hans ska vara ett med varandra och med Gud själv – då ska världen tro (kapitel 17). De nära relationerna med varandra och med Gud själv är en av de viktigaste kanalerna för att sprida budskapet – Ordet. Det går knappast att hitta en bok i Nya testamentet som inte lyfter fram kärlekens och gemenskapens betydelse för den kristna kyrkan och det budskap som kyrkan har en kallelse att gå ut med. Som kyrka och kristen gemenskap är vi kallade till nära relationer.
Vi är kallade att vara familj – något som är oerhört utmanande i en individualistisk tid. Som individualister tenderar vi att betrakta kyrkan och tron ungefär som en klubb eller intresseförening, där man enbart har något intresse gemensamt, i detta fall kyrkan eller någon verksamhet i kyrkan. Problemen med detta är många. Ett är att jag då närmast automatiskt kommer att låta kristen tro bli ett stöd för mig i mina livsprojekt. Den blir inte mitt liv utan bara en krycka för mitt liv. Det som då händer med tron är att den riskerar att bli ganska svag och ointressant. Gud får betyda något så länge jag får hjälp i mina planer. Får jag inte den hjälp jag anser mig behöva söker jag den någon annanstans. Jag har blivit en Guds-konsument i stället för en medlem i Guds familj.
Vi behöver aktivt arbeta i våra kyrkor, församlingar och bönhus med att bygga »familj«, det vill säga en gemenskap som inte vilar på gemensamma intressen enbart utan på att vi har en gemensam himmelsk Far och en gemensam bror – Jesus Kristus – och därför hör samman oavsett intressen och social kompetens. 
Ur ett perspektiv kan hela Guds plan med sin skapelse beskrivas som att han vill skapa en familj. Det börjar med att Gud skapar Adam och Eva, den första familjen, men den har knappt hunnit etableras innan den börjar vittra sönder (1 Mos 3). Sönerna kan sedan inte hålla sams. Den ene brodern dödar den andre. Sedan följer en lång historia där vi får följa familj efter familj genom Gamla testamentets skildringar, där det nästan alltid är något som går sönder eller kompliceras i familjebilden. De okomplicerat goda nära relationerna är svåra och sällsynta, vilket är en mycket realistisk bild av en värld märkt av syndens verklighet. Mänsklighetens historia är i långa stycken enligt Bibeln ett fadersuppror och historien om trasiga (familje)relationer.
Vad händer då när Jesus kommer in i historien? Han går in mitt i denna trasighet och bär den. Hans egen mor Maria och hans bröder förstår inte hans verksamhet. Den nya familj hans lärjungar utgör sviker honom. Till sist ropar han alldeles ensam på ett kors till sin Fader: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Jesus har verkligen i sin egen kropp burit familjens trasighet. Men trasighet och relationsdöd får inte sista ordet. Det får den förlåtelse och det liv som görs tillgängliga genom hans död och uppståndelse. Försoningens budskap är därför ett budskap om att det finns en ny familjetillhörighet tillgänglig som överbryggar alla våra trotsiga uppror. En av Jesu mest kända liknelser – den förlorade sonen – handlar egentligen om två söner som är i uppror mot sin far, men det handlar också om att det finns en väg tillbaka och en öppen och varm fadersfamn.
Svenska kyrkans kyrkoordning har många goda teologiska poänger i sina inledningstexter. Kyrkan ska enligt den bedriva gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Frågan är dock om de fyra uppdragen i vår individualistiska kultur inte skulle behöva kompletteras med ett femte: bygga gemenskap. Kyrkoordningen talar förvisso en del om gemenskap, men den är i sammanhanget mer något förutsatt än ett uppdrag för kyrkan att odla. Om vi i vår kyrka klarare förstod att det också är ett centralt uppdrag att bygga gemenskap, skulle vi nog vara försiktigare med att organisera församlingarna och de stora pastoraten utifrån funktions- och rotationsprinciper där prästerna och andra anställda åker runt och servar alla. Då odlar vi konsumtionskyrka men inte gemenskap. Med en funktionsorganisation där ett pastorats eller en församlings anställda inte är tydligt kopplade till en lokal kyrka blir det betydligt svårare att bygga församlingskärnor. Budskapet om den gemenskap med Gud som vi bjuds in i, främjas av att vi möts som Guds konkreta familj i en konkret kyrka och tillsammans blir en konkret famn som kan sträckas ut mot våra medmänniskor.
I Augsburgska bekännelsen – det viktigaste lutherska identitetsdokumentet, som samtidigt är djupt ekumeniskt – beskrivs kyrkan i artikel 7 med orden: »Men kyrkan är de heligas församling, i vilken evangeliet lärs ut rent och sakramenten handhas rätt« (i Rune Söderlunds översättning, utgiven 2017 av EFS Budbäraren). Strofen »de heligas församling« handlar om gemenskapen av kristna som firar gudstjänst tillsammans. Kyrkan är givetvis mer än enbart en gemenskap av människor, men aldrig mindre! Kyrkan är därmed inte enbart ett antal funktioner som utförs – även om de är viktiga och inte ska försummas. Den är också en gemenskap som ska odlas.
I en sådan kyrka blir det för övrigt också utrymme – rejält utrymme – och självklar plats för de inomkyrkliga rörelser som finns. Även om också de är märkta av syndens relations-störningar har de sett som en av sina kallelser att bygga »familj« och famn i kyrkan. Vi ska inte bygga sekt, men är kallade att odla släkt!
