Praktikanter redo för utlandstjänst

Praktikanterna reser till EFS olika samarbetsorganisationer i Tanzania, Irak och Etiopien via det praktikantprogram som finansieras av SMR (Svenska Missionsrådet) och Sida. Det är tio unga människor från hela Sverige som ska få lära sig mer om internationellt utvecklingssamarbete, möta nya kulturer och få chans att fördjupa sitt lärjungaskap under fyra månaders tid.

Under en vecka i slutet av augusti samlades de på EFS kansli för träning och utbildning och det var en förväntansfull skara som ser fram emot att få lära sig mycket under sin tid utomlands.

Elisabeth Wagersten, som ska till Tanzania, säger att hon längtar efter att få lära sig mer av den starka gemenskapen hon sett i kyrkan där, och hur tron är så närvarande och naturlig i människors vardag. 

Men många uttrycker också ett behov av förbön och en spänning inför uppdraget. 

– Självklart finns en viss ovisshet inför det jag kommer möta, men samtidigt känner jag också Guds frid, berättar Mika Almroth som ska till Irak och arbeta med flyktingar.

 Be gärna för våra praktikanter under hösten som ligger framför.

»Kunskapslyftet« är ett lyft för samverkan

Under 1800-talet drog folkväckelserna fram över Sverige. Flera väckelserörelser uppstod, som efterhand blev egna kyrkobildningar och bröt med Svenska kyrkan. EFS har dock troget stått fast vid sin inomkyrkliga profil i över 165 år. En studie av Marie Rosenius, med rubriken »Samarbetskyrkan – en fråga om ecklesiologiskt kapital« visar att EFS i mångt och mycket är en stor tillgång för Svenska kyrkan, men att en generell kunskapsbrist om detta är ett hinder.

 – Studien, som även bekräftas av många lokala erfarenheter, visar att det finns en osäkerhet och kunskapsbrist inom Svenska kyrkan om vad EFS är och står för. Därför begränsas även insikten om vilken tillgång EFS kan bli som inomkyrklig väckelserörelse. Detta måste vi till stor del ta ansvar för själva, då vi inte alltid tydligt nog definierat vår roll som en inomkyrklig rörelse. Därför har vi ibland uppfattats som en frikyrka. Inom EFS förenas det bästa av båda världar, vilket jag betraktar som en stor tillgång. Rent strategiskt ser jag därför våra möjligheter som något unikt i svensk kristenhet, säger Magnus Persson, EFS samverkanssekreterare och inspiratör.

I nationella samarbetsrådet föreslog Magnus en konkret uppföljning av Rosenius studie, vilket ledde till projekt »Kunskapslyftet«. Frukten av projektets sju steg kommer bland annat bli ett magasin (som går som bilaga i kyrkliga tidningar) samt en informationsfilm, som båda ger en bättre förståelse av samverkansmöjligheterna. 

– Först gäller det att vi förstår vår grundläggande samhörighet: Vi delar bekännelseskrifter, vigningstjänst och har ett avtal som tydligt säger att Svenska kyrkan betraktar all EFS verksamhet som sin egen och EFS i sin tur betraktar Svenska kyrkan som sin kyrka, säger han och fortsätter:

– Med samhörigheten som grund kan vi börja det goda samtalet som i många fall kan leda till någon form av konkret samverkan. »Kunskapslyftet« blir ett fantastiskt tillfälle att lyfta fram dessa möjligheter. Satsningen kommer även i ett läge när vår kyrka brottas med olika utmaningar och behöver finna vägar till större lekmannaengagemang, fördjupning i tron och förnyelse i uppdraget. 

Under året som gått har Magnus rest runt i hela Sverige för att samla på sig material. Han är nu mycket förväntansfull inför releasen av magasinet och filmen i slutet av november.

– Framtiden kring det här är väldigt spännande. Många arbetslag och kyrkoherdar jag mött står med både behov och visioner i sina sammanhang som EFS ofta kan svara upp emot. Till exempel att få igång verksamhet byggd på ideella krafter som inte splittrar kyrkan utan tvärtom ryms inom kyrkans rymliga valv.

I dagsläget finns ett 40-tal samarbetskyrkor och cirka 100 samverkansavtal. Magnus understryker dock att samverkan kan se ut på många olika sätt utifrån lokala behov och förutsättningar. Det innebär inte att all verksamhet ska samordnas och likriktas, men grundläggande bör samhörigheten medvetandegöras, samråd eftersträvas och möjlighet till någon form av samverkan undersökas.

– Vår gemensamma överenskommelse och avtal om »full andlig enhet och solidaritet« är förpliktigande för båda parter. Det är därför naturligt att i varje församling såväl som missionsförening ställa frågan vad man kan göra för att samverka med varandra – allt för att fullgöra vår gemensamma missionsuppgift på ett bättre sätt än vi kan var för sig. 

Se Be Ge lyfter blicken mot Jesus

I Markus 16:15 säger Jesus »Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen«. I en tid när världens utmaningar tycks nästan oöverstigliga vill årets Se Be Ge fokusera på kärnan i EFS vision: det är Jesus som förvandlar och ger hopp.

– En missionsrörelses stora uppdrag är att lyfta blicken mot Jesus och tro att han genomgripande kan förvandla människor. Ibland är det lättare att samla in pengar till katastrofer, men grundläggande i det vi jobbar med hela tiden är att räcka evangeliet, säger EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem.

–Det är svårt att sätta en prislapp på människors tro på Jesus. Samtidigt behöver vi ekonomiska resurser för att evangeliet ska nå ut, tillägger EFS missions-sekreterare Erik Johansson.

Erik betonar vikten av att uppmärksamma det långsiktiga och bestående arbetet i EFS verksamhet. Han nämner satsningarna i Iringa, Tanzania, som även kommer att lyftas i programmet, som exempel.

– Vi kommer att försöka skildra frukten av EFS mångåriga missionsarbete. När de första missionärerna kom till Tanzania för cirka 80 år sedan fanns inga kristna där. Idag har det planterats 17 församlingar i Iringa. Det var en långsam process som ändå har skapat ringar på vattnet och visat på total samhällsförändring. Församlingstillväxt och väckelse till exempel, men även sjukhus och skolor som är en del av kyrkans verksamhet i Tanzania. Vi vill visa på att din gåva till EFS bidrar till långsiktig människoförvandling, säger Erik. 

Förutom det internationella perspektivet kommer programmet även att lyfta de förändringar som EFS har bidragit med i Sverige under pandemitiden.

– Vi behöver hopp i en tid som denna. Vi kan ha hur många idéer på förvandling som helst, men när vi släpper in Jesus kommer vi in i en ny dimension av förvandling. Gud gör mycket som vi mänskligt inte kan förändra. Det är också vårt driv i årets insamling, säger Kerstin och Erik fortsätter: 

– Hur mycket är ett liv värt? I nödsituationer behövs mat och andra förnödenheter och det är viktigt att vi möter de behoven. Men vi får inte glömma att evigheten är det allra dyrbaraste som Jesus erbjuder människor.

Ett av årets mål med Se Be Ge är att öka antalet månadsgivare som regelbundet stödjer EFS mission. Programmet avslutas med en bön- och lovsångssession ledd av missionsföreståndaren Kerstin Oderhem och EFS musikkonsulent Elin Redin. 

Teologisk utbildning för alla

Sedan dess har tusentals personer utbildats genom TEE som nu tjänar kyrkorna, antingen ideellt eller som präster, evangelister eller församlingsledare. Vi har bett Rune Persson presentera vad TEE är mer exakt.

TEE:s fyra grundpelare:

Bibelskola: Förklarar Bibeln enkelt, på ett sätt så att folk förstår och kan använda Bibeln. Gör människor till aktiva läsare av Bibeln. 

Lärjungaskola: Låter människor möta Jesus, bli hans efterföljare och växa i tron. Detta är det primära syftet med TEE.

Evangelisationsskola: Undervisar om hur man leder andra människor till Kristus. Gör studenterna till aktiva evangelister.

Böneskola: Undervisar om bön och hjälper människor att bli aktiva bedjare. Hjälper människor att få en personlig och nära relation till Jesus.

 

TEE:s målgrupper
TEE når både män och kvinnor, gamla som unga, som läser tillsammans. TEE utbildar ett brett spektrum av ledare: från kvinno­grupper, ungdomsgrupper, körer, väckelse­grupper, söndagsskola till byförsamlings­evangelister inom lokala församlingar.

Fördelar med studieformen
En stor fördel är att det man lär sig omsätts direkt i praktiken genom praktiska övningar. TEE:s tyngdpunkt ligger på att tron ska integreras i det dagliga livet. En annan fördel är att TEE är oerhört kostnadseffektivt, det krävs inga skolor, bibliotek eller lärosalar – all utbildning/träning sker i de lokala församlingarna.

Skillnader mellan TEE och traditionell utbildning
TEE är en icke-institutionell utbildning, studenterna läser hemma på egen hand varje dag och klassen träffas med jämna mellanrum för ett lärande samtal. Detta är grundbulten. TEE-studierna är öppna för alla utan krav på särskilda förkunskaper, vilket gör att även de som inte har någon chans till utbildning på andra skolor och seminarier kan studera och få en framtid i kyrkan. Huvudmålsättningen för TEE är kopplad till Missions­befallningen i Matt. 28 – eleverna ska själva få möta Jesus för att sedan bli lärjungar/efterföljare.

Läs artiklen med Werkenesh Gashe, en av många som anställts som evangelist tack vare TEE.

Invigning för ny lärobok

I drygt tre år har Stefan Holmström, missionär och föredetta missionsföreståndare i EFS, knåpat på boken Imani ya Kiinjii 2 (Evangelisk tro 2) – en bok skriven på swahili om den helige Anden.

– Det har länge funnits ett behov av en bok om den tredje trosartikeln. På 90-talet skrev Klas Lundström om Fadern och Sonen, och efter det har vi pratat om att få till en bok om Anden också. När jag gick i pension fick jag tid över, och Klas peppade mig i rätt riktning att ta tag i projektet, säger han. 

I slutet av augusti bjöds han in till Tanzania för att lämna över boken i samband med ett högtidligt avslutningsseminarium för ett hundratal evangelister som läst ett 3-årigt program i Iringa stift.

– Det skedde med full pompa och ståt på typiskt Tanzania-vis. Ett fint band som var lindat runt boken klipptes och sedan bad vi för boken om att den ska få bli till välsignelse.

Förutom ett par bibelhäften är det här Stefans första bok och han medger att det har varit ett äventyr att skriva den, inte minst att skriva direkt på swahili. 

– Jag har fått utveckla mitt språk och fått slå upp en del ord när jag verkligen vill träffa rätt. Det har också varit en utmaning att göra boken kontextuell, men jag hoppas att jag lyckats någorlunda bra med det.

Vidare är Stefans förhoppning att boken ska förkunna och undervisa den kristna tron på ett evangeliskt och bibliskt sätt, i denna bok om Anden, kyrkan och det kristna livet. Ett annat syfte med boken är att motverka en del avarter och lagisk förkunnelse. 

– Min bön hela tiden har varit att det i slutändan är Jesus och hans kärlek och frälsning som lyser fram genom hela boken. Det är just det som Anden alltid vill göra – att lyfta fram Jesus. 

I nöd och lust

Det absolut bästa, men ibland även det jobbigaste, är väl ändå att dela vardagen med alla de människor som kommer och går i ens liv. Glädjeämnen, framsteg, sorger och katastrofer. Missförstånd. Skratt. Mat, dofter och ljud. Det är såklart omöjligt att hålla en »profess-ionell distans« till allt som sker runt omkring en – vilket jag inte är säker på att vi ens borde försöka göra. 

Att vara missionär, medmänniska eller kyrka är inte ett »jobb« eller en roll, det är ett liv som vi delar med dem runt omkring oss. I nöd och lust. Så var det för Jesus och så är det för hela Hans Kropp.

För vår familj har det under de senaste sju åren inneburit en gemenskap med olika människor på Afrikas Horn. I mycket nöd, men oftast med ännu mer lust. Det har blivit ett givande och ett tagande, en gemenskap, ett vi.

Den 17 augusti hände något som alltid kommer finnas kvar i våra minnen. Åtta personer på Mekane Yesu-kyrkans jämförelsevis lilla seminarium drunknade, varav tre små barn. Många hus fylldes helt av vatten upp till taket, bland annat våra närmaste grannars.
14 hushåll totalförstördes. 73 människor förlorade sina hem. Dessutom många offer utanför seminariet.

Det finns så många olika historier, både sådana fyllda av skräck och sådana fyllda av hur Gud uppenbarat sig mitt i katastrofen. De flestas erfarenheter är en kombination av båda.

För oss som familj var det en chock att se vågen komma. Det gick otroligt snabbt. Andreas och våra tre barn var hemma när de plötsligt såg grannhusen översvämmas och deras utemöbler, skor och träd svepa förbi i vår trädgård. När vattnet steg upp på vår höga veranda sprang barnen snabbt ut och upp för en backe. Men vårt hus ligger ett par meter högre än grannarnas, så vattnet stannade precis vid vår tröskel. Andra hade inte samma tur…

De senaste dagarna har vi besökt sorgehus och gråtit med dem som förlorat sina barn. Vi har tillsammans med många andra grävt i leran, på jakt efter ägodelar som försvunnit. Vi har hört glada tjut när något hittats: »Där är ju kniven jag fick för något år sedan! Den är handgjord och ett viktigt minne för mig!«. 

Vi har samlat in filtar, kläder och möbler till dem som förlorat allt. Vi har sörjt över att vår gata aldrig kommer bli som förr. Sörjt med våra barn vars värld skakats om. 

Men vi har också varit så otroligt tacksamma över att vi får vara här just nu!

Att få dela livets absolut sårbaraste stunder med andra öppnar upp för så mycket kärlek och gemenskap. Det har varit läkande att få arbeta sida vid sida i leran, även för våra barn. Att tjäna och bli betjänade. Och vi påminns som så många gånger förr om att människans trygghet ligger i Guds hand. I hans nåd. I hans kärlek, som inte ens döden kan skilja oss ifrån.

Gud kommer bevisa sin barmhärtighet till seminariet, dess personal, missionärer och elever igen och igen. Det är vi övertygade om. Och kanske vill Han använda många inom EFS i detta? Till att be. Eller till att ge pengar för återuppbyggnaden av skolan. Tänk att VI, lilla EFS med rötter i Sverige, får vara Hans händer här! Just nu på denna plats. I både stor nöd och fantastisk lust! 

»Det handlar om liv och död«

Den 15 augusti stormade talibanerna i Afghanistan in i presidentpalatset i Kabul och har sedan dess haft kontroll över stora delar av landet. Den redan utsatta förföljda underjordiska kyrkan lever nu i livsfara. Det vittnar den internationella missionsorganisationen Open Doors om.

– Det handlar om liv och död i detta skede. Många som inte fick plats med evakueringsflygen försöker fly till grannländer. Man har stängts in i ett land som kommer styras av en islamistisk regim. Det råder en stor oro över vart situationen kommer ta vägen, säger Open Doors generalsekreterare Peter Paulsson, som har varit i kontakt med den lokala underjordiska kyrkan i Afghanistan.

En frihetens dag för talibanerna. En mardröm för stora delar av befolkningen. Efter att Afghanistans president Ashraf Ghani lämnade landet 15/8, och efter att utländska styrkor med USA i spetsen evakuerade landet, har talibanernas framfart varit uppenbar.

– Talibanerna går från hus till hus och söker systematiskt efter människor som har hjälpt de utländska trupperna. Vi vet att dessa har dödats. De kristna befarar att de står näst på tur.

Över hälften av Afghanist-ans befolkning är under 25 år och har ingen erfarenhet av att leva under talibanernas styre. Trots att landet hamnat på plats två på Open Doors World Watch List över världens mest förföljda länder, och att läget var kritiskt i synnerhet för den kristna befolkningen, gav den utländska närvaron en viss förhoppning om att det skulle bli bättre, förklarar Paulsson. 

– När den nu lyser med sin frånvaro, har kristna i landet vittnat om att de känner sig utlämnade och att de är besvikna. Man upplever att Gud är deras enda räddning. 

Paulsson menar att framtiden är högst osäker. Att talibanerna kommer att tillämpa sharialagar är det ingen tvekan om, men hur det kommer att te sig vet ingen än.

– Det finns kristna i landet som inte kan fly, sedan finns det kristna som har valt att stanna för att de känner sig kallade att vara Guds ljus och salt mitt i förföljelsen. Många har upplevt Guds närvaro på ett konkret sätt, säger Paulsson och berättar om fyra hjälparbetares mirakel som han har fått berättat för sig av en tillförlitlig källa:

– De satt fast i Kabul och visste inte hur de skulle ta sig ut. Amerikanska styrkor hade avrått dem från att ta sig till flygplatsen. De bad Gud om hjälp och begav sig ändå mot flygplatsen. Vid den första av många checkpoints möttes de av en taliban. Han frågade hur han kunde hjälpa dem, sedan eskorterade han dem till flygplatsen. De trodde att det var en ängel i skepnad av en taliban. Det var ett bönesvar.

Och just bönen är avgörande, betonar han. Afghanistan har varit i fokus i media under ett par veckor. Efter evakueringen minskade bevakningen och med tiden kommer den enligt Paulsson att minska ytterligare. 

– Vi som kristenhet behöver kliva fram och kroka arm med våra trossyskon – framförallt i bön. Min uppmaning är att inte släppa fokus, utan låta Afghanistan bli ett fortsatt böneämne i våra kristna sammankomster.

Pastorn drömmer om förnyad lovsång

Josefina Gniste med familj – maken Lukas och döttrarna Vilhelmina och Dorothea – är nyinflyttade i Katrineholm. Här har de lett stans Pingstkyrka som pastorer i 1,5 år.

 Vi träffar Josefina på det charmiga kafét Fotografens och sätter oss på den hemtrevliga övervåningen. Hon bär en färgglad orange-mönstrad overall som matchar den lekfulla inredningen.

– Jag har en förkärlek för retroinredning. Allt här ser ut att vara införskaffat i en second hand-butik, säger hon och avslöjar ett av sina stora nöjen – att gå på loppis.

Något hon även nämner i sin podd »Fika med Gniste«. Här bjuder hon in gäster och samtalar om livet, församlingen och familjen. Och självklart om lovsången. Alltsedan det första lovsångsalbumet »Möt oss här« släpptes år 2016 har Josefina blivit en frontfigur för den svenska lovsången.

– Min musik fick ett stort genomslag och har det fortfarande. Det har visat mig att Gud kan göra precis vad han vill med det lilla vi har. En av de första sångerna som jag skrev, »Din trofasthet«, är fortfarande en av mina mest spridda låtar, säger hon och fortsätter:

– När jag jobbade med min första skiva upplevde jag en stark passion att förmedla något till kyrkan i Sverige. Jag kände att vi hade hamnat på en konstig plats där vi pratade om oväsentliga saker som musiksmak och uttryckssätt istället för att fokusera på den viktiga frågan: »Varför lovsjunger vi?«. 

Svaret på frågan har lett henne som ett signum genom livet. »Guds närvaro« är och har alltid varit kärnan, inte minst när hon ledde lovsången i hemförsamlingen i Uddevalla där hennes föräldrar var pastorer. Som 15-åring kunde hon tacksamt leda samma lovsång upprepandes i 40 minuter för att Gudsnärvaron var så påtagligt stark. De mötena märkte henne, förklarar hon. 

Som 19-åring flyttade hon från Uddevalla för att gå bibelskola med musikprofil på ITM (Institutet för Tro & Musik) i Huskvarna. Sedan dess har hon följt Guds Andes ledning: till Stockholm där hon arbetade som ungdomsledare i Frälsningsarmén, till Trollhättan där hon tjänade som ungdomspastor i 8 år, och sedan till Västerås där hon var föräldraledig. Och lovsången har följt med i varenda steg, som en påminnelse om kallelsen. 

– Jag upplevde att det var något som saknades i den svenska lovsången. Något som jag smått började reflektera kring redan under bibelskoletiden, men som sedan växte sig starkare fram tills att den första skivan gavs ut. Jag lyssnade inte i Sverige efter förebilder för jag kände inte igen mitt egna sätt att leda lovsång i det som gavs ut. För mig har det varit ett sökande efter äkthet och närhet snarare än att det ska låta »perfekt« med tillrättalagda arrangemang.

Gniste hittade inspiration hos amerikanska lovsångsledare som Kari Jobe (just nu kanske mest känd för lovsången »The blessing«, »Välsignelsen« på svenska) och Lauren Daigle (mest känd för låten »You say«, som haft genombrott även i profana musikkanaler). De har både hyllats och fått motta kritik för sitt sätt att prisa Gud.  

– De är starka kvinnor som har en våldsam kärlek till Jesus och som sträcker sig efter sina gåvor och vågar se dåraktiga ut.

Jeremy Riddles bok »The reset« kommer på tal. En konfronterande bok där den amerikanske lovsångsledaren och låtskrivaren riktar sig till tjänstekollegor världen över i sitt manifest: »Återvänd till hjärtat av lovsång«. Gniste känner igen sig i Riddles rop efter en omvändelsens frukt. Det var just det som drev arbetet med den första skivan och än idag fortsätter att driva henne i tjänsten.

Utifrån ledorden äkta, nära och transparent föddes alltså Josefinas musik som idag har multiplicerats till två studioalbum och ett livealbum.

»Din trofasthet« har i skrivande stund över en miljon lyssningar på Spotify. I februari i år lanserades samma låt på engelska. Idag sjungs hennes låtar i församlingar över hela Norden. Nu har hon en längtan att inte stanna upp i vad hon kallar »den lilla svenska mentaliteten«, utan att i varje projekt lyssna efter och se vilka nya vägar Gud vill kalla oss ut på.

– Sverige är ett av världens mest framgångsrika exportländer när det kommer till musik, men inom lovsången importerar vi hellre. Det vill jag se en ändring på. Jag har studerat siffror och där framkommer det att de mest sjungna lovsångerna i världen är skrivna av vita män i 30–40 årsåldern. Det kan inte vara Guds rikes perspektiv. I Guds rike vill jag tro att det finns rum för olika kulturer, generationer och kön som sida vid sida ges utrymme att skapa.

Hon nämner låten »Waymaker« som ett tydligt exempel. Den är skriven av nigerianska Sinach som är lovsångsledare i Christ Embassy. Låten släpptes så tidigt som år 2015, men först när amerikanske lovsångsledaren Michael W. Smith och bandet Leeland släppte populära versioner av låten år 2019, fick den en spridning utanför Christ Embassy’s globala sammanhang.  

– När lovsången är som bäst har den en enande kraft. Därför har det varit så tungt att se att den i vissa sammanhang har haft en splittrande effekt. Jag upplever att min kallelse som lovsångsledare är att samla. Det har varit min stora glädje men också min stora sorg. När jag ser människor som har varit kristna länge och som demonstrativt visar att »jag är inte med i det som församlingen gör just nu« kan jag faktiskt bli besviken. Det blir som att sätta sig emot det som Gud gör i rummet.

Det blir tydligt att det är herdehjärtat i henne som pulserar för församlingsgemenskapen. Och även om pandemitiden har varit utmanande för hennes församling har Gniste sett perioden som en tid av återhämtning och reflektion. I mitten av augusti hade Pingstkyrkan en efterlängtad första öppen gudstjänst efter pandemin. 

– Det var en församlingsmedlem som kom fram till mig och sa: »Jag har glömt bort hur det är att lovsjunga tillsammans med andra«. Om jag tänker positivt så tänker jag att vi kanske kan ha en liten period där vi kan lägga bort gammalt groll i kyrkorna. Att vi kan fokusera på Guds större bild och få upptäcka Hans vilja på nytt.

Pastorstjänsten delar hon med maken Lukas Gniste. Att tjäna tillsammans i församlingen har varit en gemensam dröm sedan de gifte sig för åtta år sedan. Om den än har mött motstånd med många nej-sägare har den äntligen förverkligats, berättar Gniste.

– Vi hade två strategier inför flytten till Katrineholm vid årsskiftet 2019/2020. Det ena var att vi skulle bjuda hem och lära känna mycket folk vid vårt matbord. Det andra var att vi inte skulle förändra någonting. Tji fick vi. 

I stället blev det en intensiv tid av planering för att hitta strategi och vision. Detta är Josefinas andra pastorstjänst och hennes tredje församlingstjänst. Hon är ödmjuk inför förtroendet och leder församlingen med en Gudsfruktan – precis som en ledare ska sträva efter att göra, menar hon. De kommande veckorna ska församlingen tillsammans gå igenom en 6-veckorsserie av predikningar där några av Gnistes favoritfrågor besvaras: »Varför? Varför lovsjunger vi? Varför ber vi? Varför predikar vi?«

– Jag läste i en bok att: »Predikningarna ska vara profetiska i vad Gud vill säga till församlingen.« Om en predikant inte vågar säga det som ligger på hjärtat för att denne vill stryka människor medhårs så förloras udden i predikan. Man kan leda utifrån att man söker en respons, med det är inte människors respons vi ska söka utan Guds närvaro. Jag uppmuntrar predikanter att hålla sig trogna till det Gud har lagt på deras hjärtan – i respekt, kärlek och i rätt tid. 

Gniste hyllar sina föräldrar flera gånger under samtalets gång. Mestadels för föredömet som de har varit i ledarskap, men också för de »lokalpatrioterna« som de var och är. De kände sig kallade i Uddevalla och där skulle de ge sina liv. Den längtan ser Gniste nu i sitt eget liv, med sin egen församling. Och än större har längtan blivit i och med att hon blev mamma – att inkludera och få med alla generationer. Att samla. En av hennes gåvor är just att se och dra fram potentialen hos andra människor. En dröm är att få se en församling där man vågar ta nya steg i alla åldrar. 

– Ett av mina starkaste lovsångsminne var när jag ledde lovsång under Nyhemsveckan (red. anm. en av Pingstkyrkans största konferenser) år 2016. Jag kollade upp mot läktaren i Nyhemshallen där flera tusen människor var samlade. Jag såg en man i 50-årsåldern som var totalt överlåten. Han brydde sig inte om någonting eller någon annan. Jag blev så tagen att jag började gråta. Lovsångsteamet sjöng på psalmen »Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig« och medan vi sjöng blev jag påmind om ett samtal som jag haft som handlade om en längtan att se en äldre generation resa sig och nyttja sin fulla potential, säger hon och fortsätter:

– När vi kom till vers tre fortsätter bandet att spela och jag talade till folket. Jag bad alla som var 50+ att sjunga ut texten och hallen tog över i en rungande lovsång: 

»Och om sången någon gång skulle tystna.
Eller störas av oro och strid,
Herre öppna på nytt mina ögon,
så jag ser att hos Dig är min frid.
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig.«

– Den lovsången, där jag blir mindre viktig och Guds Ande får ta över, längtar jag efter.

Och i denna hedersbevisning till en generation som Gniste hyser stor respekt för, avrundar vi vårt samtal. Gniste avslöjar avslutningsvis att hon arbetar med sitt tredje studioalbum. 

– Vi befinner oss fortfarande i inlyssningsfasen. Utgångspunkten är så klart »vad vill Gud säga till sin församling«. Vi hoppas att skivan släpps 2022. 

De eviga trotjänarna

När jag kliver av bussen i Delsbo möts jag av två matbutiker mitt emot varandra. Jag går in på den ena för att skaffa lite energi inför dagens intervju. Lennart Persson möter upp mig på parkeringen och väl i hans bil blir min första fråga: »Var handlar ni då?«. 

– På Hemköp. Det har vi gjort sedan 60-talet, men förr hette det Vivo.   

Var man handlar någonstans kan förvisso tyckas vara en bagatell, men redan här börjar jag ana det vackra i den självklara trofasthet som mycket av Lennart och frun Maj-Britts liv handlat om.

Efter en rundtur i samhället rullar vi in på deras vackra bondgård och sätter oss i vardagsrummet för att backa bandet till 1961 då Lennart började sitt engagemang i EFS Delsbo. 

– Då startade jag en PG (pojkgrupp). Under de här åren hade föreningen en omfattande barn- och ungdomsverksamhet. Det var inspirerande och gav också andligt resultat, säger Lennart som året efter gick med i EFS-föreningens styrelse, blott 17 år gammal. 

Efter det har hela livet fortsatt med olika typer av engagemang och roller inom EFS för Lennart, både som anställd av distriktet och som frivillig. Men den största delen av yrkeslivet, 27 år, har han drivit ett jordbruk som en av sönerna nu tagit över.  

– Just att man tidigt fick ta ansvar och vara med och hjälpa till är en stor anledning till att jag blivit trogen EFS hela livet, konstaterar han. 

1965 träffade han frun Maj-Britt, ursprungligen från Docksta, Höga kusten, cirka tre mil söder om Örnsköldsvik, på Hållands folkhögskola (numera Åredalen fhsk) där de båda studerade. De gifte sig 1969 och har tillsammans varit navet kring verksamheten i det fina bönhuset, beläget ett stenkast från Delsbo forngård. Gudstjänster firar de ihop med Svenska kyrkan, oftast i kyrkan men några gånger per år i bönhuset. Höjdpunkten på året är den stora missionsauktionen och sedan några år tillbaka även julottan.

– Bönhuset betyder en hel del och hör till bygden på ett självklart sätt. På våra missionsauktioner där vi säljer exempelvis handarbeten, bröd och kvastar, har det kommit väldigt mycket folk. Det är en enkel, familjär stämning där och dess väggar är »inbedda«. Många har en historisk koppling till bönhuset i sin släkt, säger Maj-Britt.

Att EFS Delsbo finns kvar än i dag hade inte varit möjligt utan Lennart och Maj-Britt. Föreningen minskade hela tiden under 1980 och 1990-talet och 1998 dog den äldre damen som var den tredje medlemmen förutom paret Persson. 

– Då hade vi sporadisk verksamhet där syföreningen var stommen och vi fortsatte betala försäkringen och lysräkningen och försökte ta hand om bönhuset så gott det gick, säger Lennart. 

Men det blev till slut ohållbart att stå kvar som ägare av bönhuset, så det såldes 1999 till hembygdsföreningen för 75 000 kronor. 

– Vi sålde med villkoret att vi som EFS fick fortsätta nyttja det vid behov och så är det än idag. Det blev bra för båda parter, säger Lennart. 

Efter att ha varit ensamma medlemmar i fem år kom så 2005 det man på modernt språk skulle kalla för en »medlemsboom«. Detta genom att Maj-Britt lyckades värva över några från syföreningen, som hon lett sedan 80-talet, till att även bli medlemmar i EFS. 

– Vi blev snabbt runt tio personer som sydde för missionen. Vi samlades i hemmen och det har vi fortsatt med. Det ligger ju nära EFS grundtanke att även ses i hemmen så det känns fint. Nu är vi 14 medlemmar som, förutom att vi är EFS, även i mångt och mycket är engagerade i Svenska kyrkans verksamhet, säger Maj-Britt, som till exempel ledde gudstjänsten i Delsbo kyrka söndagen innan mitt besök. 

– Vi fyller en funktion här och vi har en uppgift. När vi har gudstjänst i bönhuset tillsammans med kyrkan kommer det mer folk än vanligt och om kollekten går till EFS får vi alltid en bra kollekt – det är fascinerande att folk uppskattar att vi finns och har förtroende för det vi gör, säger Lennart.

Coronatiden har varit speciell för oss alla, så även i Delsbo EFS där verksamheten har fått pausas. Omsorgen om varandra har däremot bestått. 

– Som EFS:are kan jag känna att det ingår någon typ av diakonal ödmjukhet till medmänniskan. Maj-Britt till exempel har ringt flera hundra samtal under det senaste året bara för att kolla hur folk mår, säger Lennart. 

– Andra gör andra saker och att bry mig om andra har nog blivit min grej. Jag kan få ingivelser som liksom inte släpper, det är nog Gud som ger mig dem. »Nu var det länge sen du hörde av den« eller »jag kanske borde ringa till den«, säger Maj-Britt och fortsätter: 

– Det hände för ett tag sedan att jag åkte hem till en kvinna och plingade på spontant. Och då sa hon: »Här sitter jag alldeles ensam och tycker att ingen bryr sig om mig och här kommer du«. Så nog tror jag att det är Gud som använder oss för att visa sin omsorg. 

Hur framtiden blir för Delsbo EFS återstår att se. Under hösten hoppas föreningen att i alla fall kunna starta upp verksamheten igen efter den ofrivilliga paus som pandemin medfört.

– Nu har vi ju inte haft någon auktion och inte fått in pengar, men vi har kapital kvar sedan vi sålde bönhuset. Vi sa en dag att när de pengarna är slut lägger vi ner föreningen, säger Lennart. 

– Sa vi det? I så fall kan vi ju köra på många år till med tanke på hur sparsamma vi är, fyller Maj-Britt i med ett skratt. 

Bland föreningens medlemmar är alla utom tre pensionärer. Vårt samhälle blir dessutom mer och mer centraliserat vilket också utmanar EFS Delsbos framtid. 

– Det är en naturlig del i utvecklingen och det får vi ta. Å andra sidan kan vi göra det vi kan så länge vi har orken uppe. Och vi hoppas att det betyder något för dem som vi når, säger Lennart. 

Innan dagens slut får jag en rundvandring på bondgården där det finns uppgifter på att Lennarts släkt verkat sedan 1560-talet(!). Kanske är det så att trofastheten är ett släktdrag? Annars är det med eftersmaken »I det enkla bor det vackra« (citat Ernst Kirchsteiger) som jag lämnar Delsbo denna höstdag.

Oromo­expedi­tionerna – 1890-talet

I förra artikeln om 1880-talet stod att läsa om Onesimus som fick utbildning först i hemlandet och sedan i Sverige för att en dag kunna återvända till sin hembygd. Han var ett av de första slavbarnen som fick utbildning och blev den som var med vid många av oromoexpeditionerna.   

1877 gjordes den första expeditionen genom missionärerna Per Carlsson, Anders Svensson, Erik och Mina Hedenström samt Haile-Mikael Kidanu, Negusé, Johannes och Emanuel med hustru, som hade gått i missionsskolan i Massaua. Innan de skulle åka in i Adua mötte de tysken Wilhelm Schimper som bott i Tigray sedan 1836. Han föreslog att evangelistgruppen med Negusé skulle lämna karavanen, eftersom det kunde bli problem för svenskarna och att det även skulle drabba dem. Och han hade rätt. Det blev stopp för svenskarna i Adua. Hedenström blev orolig för sin hustru och deras lilla barn och fick tillstånd att återvända till Gheleb, men Carlsson och Svensson behölls som gisslan i 1,5 år. Under tiden de var där lärde de sig amhariska med Kidanu som lärare, och det kom människor som sökte Guds ord. Missionärerna fick sedan återvända. 

Det har sällan skrivits om att Negusé, Johannes och Emanuel kunde resa vidare. 1878 kom de till Godjam som var en stor marknadsplats för oromofolket. Där var de till 1879 och mötte då många som ville höra evangeliet, men de mötte också motstånd och drog sig västerut till provinsen Agäwmeder. Där mötte de även falashas (etiopiska judar). Man hade i Monkullo fått flera brev från lärjungar till falashas med tack för det fridens evangelium som sänts till dem. Teamet som nu hade växt till sju personer reste 1881 vidare till Djimma, som blev den första utposten för arbetet bland oromo, även om det området präglades av muslimerna. Negusé var inte fri att arbeta som han ville, men en liten skola startades. 

I ett brev skrivet i januari 1885 skriver Negusé: »Maj 1884 är det datum då evangelisk mission blev etablerad bland oromos.« Då var ett mer ordnat arbete igång, sex och ett halvt år efter den första expeditionen. Nu var en av missionär Lundahls visioner uppfylld.

1881 gick den andra expeditionen med Arrhenius, Påhlman och Onesimus med maka som tog vägen via Sudan. Det var en strapatsrik resa som tog stopp i Famaka där guvernören förbjöd dem att gå vidare. På återresan blev Arrhenius sjuk och avled.

1882, 1884, 1885, 1887 och 1893 görs det försök som alla misslyckas. Först med den femte större expeditionen 1897–1898 lyckas man nå in i Wollega, men då utan att några svenskar var med. Gebre-Ewostatewos kom till Nakamte och överraskade den lokale härskaren genom att sjunga på oromiffa och läsa delar av NT på samma språk. Han fick anställning som lärare och präst vid den ortodoxa kyrkan i Bodji. En liten kyrka som jag själv fått besöka en gång. 

I EFS årsbok för 1890 börjar man namnge de olika missionerna: 1. Missionen i Abessinien, 2. Tigrémissionen, 3. Galla-missionen. Senare tillkommer även Kunamamissionen. 

Det var svårt att få fram information om hur det gick för de inhemska medarbetarna men då och då kom livstecken via olika karavanresenärer. 1892 får missionärerna bud från Djimma att Emanuel dött och lämnat hustru och fyra barn. 1893 är det tyst, men 1894 får de bud via en karavan att de har det bra i Djimma. Negusé undervisar bland annat 20–30 slavbarn i konungens palats, där han även får predika då kungen är med. Missionärerna beslutar då att sända Gebre-Egziabher och Gebre-Ewostatewos. Det blir dock inte förrän 1897. Så fortsätter det varje år att i årsberättelsen berättas om det lilla de fått veta om arbetet i Djimma. Under åren har Onesimus och Aster Gannu arbetat med översättningen av Nya testamentet till galla (oromo) och 1893 blir det tryckt. De börjar även översätta Gamla testamentet och sånger till oromiffa.

Missionärerna söker nya vägar, nu försöker man söderifrån. Karl Cederqvist upprättade en station i Kismayo. Han fick en tomt på den gamla soptippen 1898 och byggde under ett års tid ett fint hus som står kvar än i dag. EFS har en vision att restaurera det för en återstart av arbetet. 

I augusti 1899 kom ytterligare fyra missionärer till Juba, men det blev en konflikt med den brittiske ämbetsmannen i Kismayo. När somaliska stammar tog till vapen mot britterna beslagtogs missionsstationen för att bli militärförläggning. Svenskarna fick återvända och inte förrän 1904 kommer Cederqvist tillbaka för ännu en expedition tillsammans med bland annat Onesimus familj. Det blev en strapatsrik resa där Cederqvist fick smittkoppor, malaria och dysenteri. I väntan på inresetillstånd i Dire Daua för den svenske missionären fortsatte Onesimus till Addis Abeba för att planera för fortsättningen. 

När de väntat i sex veckor på Cederqvist beslöt de att fortsätta in mot Nakamte. Dagen därpå anlände han till Addis svårt sjuk, fastbunden på en åsna. Den 15 april 1904 anlände Onesimus till Nakame och redan i september hade han 20 elever i tre klasser. Han skriver att han hade kunnat ha flera hundra elever om det funnits lärare.

Med Karl Cederqvists ankomst började en stor missionärsperiod i Etiopien. Han var både präst, lärare och läkare och startade skola och klinik, men han arbetade ensam som svensk missionär tills han avled den 11 november 1919. Det var strax innan de nya missionärerna Erik och Gusti Söderström anlände 7 januari 1920. De följdes senare av Per och Valborg Stjärne och många andra missionärer.

Efter att Cederqvist kunnat starta arbete i Addis Abeba tvingades EFS att ta ställning till vad man skulle göra med stationen i Kismayo. Beslutet blev att Jubaland skulle bli ett eget missionsfält med egen budget.

År 1904 var de två präster, en evangelist, en sjuksköterska, en läkare, en hantverkare och två prästfruar. Allt under ledning av Theodor Engdahl och Per Olsson som varit där tidigare. I Kismayo startades barnhem, en skola för pojkar och en för flickor. Prästfruarna Erika Olsson och Anna Engdahl hade även ansvar för uppsökande kvinnoarbete.

Arbetet växte med stationer i Mofi, Jonti och Alessandra. 1925 övertog Italien Jubaland, vilket innebar nya bekymmer då myndighetsspråket nu skulle vara italienska. Men det blev även lättnader då sjukvården fick gratis medicin och det byggdes vägar som underlättade resorna. Det har varit svårt att nå ut med evangeliet, men 1930 skönjs ett genombrott och kyrkan i Jonti måste byggas ut. Sedan började bekymren. 1933 var det en svår hungersnöd i södra Somalia. Det kom 57 flickor till barnhemmet som hade plats för 20. Över hundra kvinnor och barn sökte skydd på stationen i Kismayo.

Den 18 november 1935 anfölls Etiopien av italienska trupper. Sverige med flera andra länder fördömde attacken och på domssöndagen kom Italiens reaktion. Alla svenskar i Jubaland skulle infinna sig i Kismayo inom en vecka för att därefter lämna landet. Det blev en intensiv vecka för att överlämna allt till somalierna i kyrkorna. Många år senare fick EFS brev från somaliska regeringen där man bad om hjälp. Men den historien återkommer vi till.