Vasakyrkan vill rusta unga

Det var december 2020. Benner, som i många år varit med och burit föreningens rika barn- och ungdomsarbete, höll i ett pressmeddelande från ekumeniska Bibeln idag.

– Jag kände att vi behöver ta tag i det här, annars har vi snart förlorat en hel generation! Vår viktigaste uppgift som församling måste vara att stötta familjerna. Generationerna behöver mötas mer i kyrkan. Och hela föreningen med styrelsen i spetsen behöver jobba långsiktigt och strategiskt med att rusta vuxna, barn och unga till en tro som håller, säger han.

Sedan hösten 2021 arbetar Benner halvtid med att lotsa Vasakyrkan i Kalmar i den riktningen, genom EFS Sydösts treåriga satsning »Rusta församlingen«. Projektet har tagit avstamp i Bibeln idags rapport »Här för att stanna«. Utifrån intervjuer med ungdomsledare presenterar rapporten nycklar till ett livslångt lärljungaskap. Som att återupptäcka familjens betydelse för barnens andliga utveckling. Föräldrarna tillbringar mycket mer tid med barnen än kyrkans barn- och ungdomsledare, och i hemmen kan tro, vanor och värderingar växa sig starka.

– Föräldrar förstår inte alltid hur viktiga de är som förebilder. Nuförtiden överlåter vi ju det mesta till experter. Som kyrka behöver vi uppmuntra föräldrarna i deras uppgift att ge barnen grunden till en hållbar tro. 

Benner möter ibland en rädsla för att pracka på barnen en tro. 

– Men om vi inte berättar för dem om en Gud som älskar dem, vem ska då göra det? Våra barn och ungdomars värderingar påverkas dagligen av sociala medier, skolan och politiska beslut. Om inte vi vågar påverka barnen så kommer världens megafoner att få deras fulla uppmärksamhet! 

I Vasakyrkan blir alla familjer numera erbjudna ett »Familjesnack« med Benner vid sitt eget köksbord. Han frågar barnen vad som är bra och dåligt i kyrkan och vad de funderar på. Det brukar bli spännande samtal.

– Barn ställer tidigt samma frågor som vuxna. Finns Gud? Är det okej att tvivla? Vi behöver ta barnen på allvar och lyssna på vad ungdomarna tycker. Förhoppningen är att föräldrar och barn ska samtala mer om Gud i vardagen och att föräldrarna aktivt ska hjälpa barnen att lära känna Jesus och växa som lärljungar. Som stöd erbjuder Benner filmer, digitala föräldrakurser och bibelappar för barn. Varje familj har också fått en egen förebedjare som de kan höra av sig till om det exempelvis blir problem i skolan. 

– Familjerna är församlingens hjärta. Förlorar vi dem så förlorar vi två generationer och då har vi snart en missionsförening mindre. Det är sextioplussarnas uppgift att ha särskild omsorg om barnfamiljerna och släppa fram den nya generationen. Köp in trummor och gitarrer och släpp fram lovsång och dans! Gör söndagsgudstjänsten till en mötesplats för alla åldrar.

Sådana mötesplatser är betydelsefulla. Enligt Bibeln idag har unga som stannar kvar i kyrkan ofta haft nära relationer med kristna från en äldre generation under uppväxten. Därför ordnade Vasakyrkan nyligen en tacokväll där pensionärerna stekte köttfärs och ungdomarna höll i programmet. Åttio personer slöt upp.

– Vi behöver fråga oss hur vi kan bygga relationer mellan generationerna som en del av styrelsens strategi för barn- och ungdomsarbetet. 

En sådan strategi ingår i projektet Rusta församlingen. 

Nu hoppas EFS Sydöst att fler föreningar vill jobba i samma anda.

– Två har redan hört av sig, säger Benner. 

Vad kostar resan?

I januari gick jag en utbildning för att kunna leda en Al Massira-kurs. Al Massira är arabiska och betyder resa. Kursen kan man likna vid en Alphakurs för människor med muslimsk bakgrund och den tar sin utgångspunkt hos profeterna: Abraham, Mose och David med flera. Under kursen upptäcker man tillsammans tecken i Gamla Testamentet som leder fram till Messias. Det var väldigt lärorikt och lite extra roligt att flera av oss som var deltagare har EFS som vår hemvist.

En av kursledarna var Frida Thornell som arbetar med projekt Injil för EFS Sverigeavdelning och hon berättade om några av de människor hon mött som kommit till tro de senaste åren. Priset de har fått betala för att följa Jesus har varit högt, nästan alltid med ensamhet och isolering som följd, ibland med mycket värre konsekvenser. Frida utmanade oss kursdeltagare att fundera över vilket pris vi har betalat för att följa Jesus. 

Frågan har stannat kvar i mig. Den är lite obekväm och skaver. Vilket pris har jag betalat? Men det är också en fråga som får mig att lyfta blicken mot det som är EFS visionsformulering: människor och samhällen förvandlade av Jesus. För vad är det som gör att människor väljer att följa Jesus även när priset blir ofattbart högt att betala? Jag tänker att Jesus ger ett svar på den frågan i Johannesevangeliets sjätte kapitel när han säger: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig.«

Tänk att Jesus förklarar människans djupaste behov med en sådan vardaglig bild, full av igenkänning för oss alla. Att få slippa hunger och törst. Och här anar vi kanske också varför människor kan vara villiga att betala ett högt pris för sin efterföljelse. Resan kan kosta oss allt, men den ger oss också långt mer än något annat den här världen har att ge. Det kan få bli en viktig påminnelse också för oss som inte behövt uppleva hot, våld eller isolering som en följd av vår efterföljelse.

Plats för tillväxt

Några veckor har gått på det nya året. Att kliva in i ett nytt år är spännande. På ett sätt är inget annorlunda än det var nyss och samtidigt är allt annorlunda. Vid årsskiften och halvårsskiften är tiden då vi oftast byter skola, börjar en ny klass eller ett nytt arbete. Avstampen vid dessa tidpunkter formar oss.

Jag har de senaste månaderna funderat mycket över deltagarna på våra folkhögskolors kurser som kliver in i den där avgörande tiden. Därför vill jag berätta om dessa platser där många människor kommer och gör just avstamp och ändrar riktning, fördjupas och formas.

Mitt eget första möte med folkhögskolan var när jag som 18-åring sökte in till bibellinjen på det som idag heter Åredalens folkhögskola. Kanske blev det ett av de viktigaste åren för mig som ung vuxen. I mötet med andra formades jag och livet tog en ny riktning.

Ibland tar vi platser som vi har runt omkring oss för självklara. Institutioner som funnits länge tänker vi alltid ska finnas kvar. Idag lever folkhögskolorna under tuffa ekonomiska villkor, villkor som behöver bli bättre för att säkra deras fortlevnad. Jag vet att alla möjliga sammanhang ropar på att staten behöver skjuta till pengar, men faktum är att om vi tror på ett samhälle där alla ska få chans till bildning och utbildning, måste det finnas platser som folkhögskolorna – som erbjuder ett brett utbud av kurser för människor i livets alla olika situationer. För den som hamnat i sjukdom och behöver hitta tillbaka till arbetslivet, för den som inte lyckats i den vanliga skolan – av tusen olika skäl, för den som vill komplettera sina betyg, för den som vill fördjupa sig i ämnen som inte bara är akademi, för den som vill bli kantor, fritidsledare, undersköterska, gå yrkesförberedande utbildningar. Eller, så som det var för mig: för den som behöver stanna upp ett år, fördjupa sig och liksom kalibrera kompassen.

Ett samhälle som hittar vägar till livslångt lärande, till att stimulera till utveckling och utbildning leder till ett hälsosammare samhällsklimat.

Att EFS har åtta folkhögskolor knutna till rörelsen förpliktigar på olika sätt. De är vårt gemensamma ansvar och våra största diakonala platser. Det behövs de som vill vara med i skolföreningar, sitta i styrelser och vara med och utveckla verksamheten. Det behövs personal och deltagare på korta och långa kurser, det behövs synliggörande, stöttning, uppskattning och förbön. Vi behöver på olika sätt höja rösten och berätta om folkhögskolans viktiga arbete och om liven som blir förvandlade.

Nu startar en ny termin. Klassrummen fylls med deltagare. För dem är det tid för formande, lärande och växt. Ta med dem i din tanke och din förbön. Varje individ som hittar livsgnistan, riktningen och glädjen är med och förändrar det här landet.

Två 40-åringar med hjärta för barnen

Sofia Svensson är ett känt ansikte i EFS och Salt. I drygt tjugo års tid har hon lett arbetet med Bial, Barn i alla länder. Tillsammans med dockan Haki har vi sett henne rapportera från flyktingläger i Somaliland, fixa missionsmarknader på Patrullriks och berätta för barn i Etiopien om deras rättigheter. Men hur började det egentligen?

– Jag brukar säga att jag är ett levande bevis för att den så kallade »inlandsmissionen« verkligen fungerar, säger Sofia och skrattar.

1984 föddes hon i det lilla samhället Storebro, mitt emellan Lönneberga och Vimmerby, i djupaste Småland. Samma år startade Bial som barnens egen mission inom EFS – och snart kom de att slå följe. 

I den lilla missionsföreningen i Storebro fanns flera medlemmar som själva varit missionärer och deras färgstarka berättelser från Tanzania och Eritrea gjorde starkt intryck på Sofia. Diabildsvisningar och pepparmackor var återkommande inslag.

– Vi var många barn som trängdes i källaren hemma hos ledarna Lars och Marie. Vi skapade, sjöng sånger och fick göra egna små projekt för att lära oss om barnkonventionen och Barn i alla länder. Det var helt enkelt en fantastisk verksamhet att växa upp i, berättar Sofia.

I mellanstadiet började hon och hennes kompisar samla ihop pengar för att själva kunna resa iväg. De sålde kakor på torget, knackade dörr och levererade färska frallor. Det tog några år att få ihop till reskassan, men när Sofia var 14 år kunde sju vuxna och sju barn äntligen åka till Tanzania, där de bland annat fick möta Ulf Ekängen och se arbetet med barns rättigheter i massajbyn Chitego.

 

– Där vändes världen upp och ner för mig! Det skakade om att få möta gatubarnen och barnen i massajbyn och se deras livssituation, som var så helt annorlunda från min egen. Men också att få se hur Ulf lekte och pratade med dem, hur han arbetade med skolan och kyrkan för att skapa plats för barnen.

Sofia berättar också hur de upplevelserna fick lägga grunden till hennes eget arbete: vikten av att skapa ett eget utrymme för barnen att ha sitt eget bönespråk och sin egen gudstjänst, och att se barnen som en resurs att räkna med i kyrkans liv. 

På frågan om hon vill nämna några särskilda höjdpunkter från alla år, så betonar Sofia i stället vikten av det ständiga arbetet som pågår i föreningarna och barnens egna initiativ.

– Jag älskar alla de små insatserna: barn som kommer på att de kan baka chokladbollar att sälja, startar en missionsshop i Örkelljunga eller kommit med roliga idéer till den stora missionsmarknaden på Patrullriks. Det bästa är alltid att se barnens egen kreativitet. Och då måste vi vuxna stötta dem och låta dem prova och inte säga: »Det där funkar ju inte.« Antalet insamlade kronor är inte heller det viktigaste – det centrala är att barnen får bygga ett eget engagemang.

Inför 40-årsfirandet har Sofia bläddrat bland bilder och artiklar i arkivet, tittat på gamla VHS-filmer och pratat med många av Bials eldsjälar. Hon konstaterar att barnens egen delaktighet och handlingskraft löper som en röd tråd genom hela EFS och Bials historia. 

– Redan på 1800-talet arbetade utsända missionärer med fokus på väldigt utsatta barn i bland annat Eritrea. De påbörjade en brevväxling med söndagsskolebarn i Sverige som lade grunden till ett väldigt missionsintresse bland barnen. I början av 1900-talet finansierade barnens egna insamlingar till och med flera egna missionärer!

Utbytena har alltid varit centrala. Brev, internationella besök och resor har byggt en känsla av samhörighet och solidaritet. Sofia minns ett tillfälle under den så kallade flyktingkrisen 2015–2016, när många människor flydde från bland annat Irak. Fader Emmanuel från samarbetsorganisationen Capni besökte en barnkonferens på Hjälmared. Barnen var väl medvetna om den katastrof som utspelade sig i norra Irak där Capni är verksamma, och det fanns också flyktingbarn i samlingen som själva hade flytt från Islamiska staten. Det var ett starkt möte och många av barnen blev väldigt berörda. De ställde frågor och många ville krama om Fader Emmanuel efteråt. Det betydde mycket för dem att möta någon som fanns på plats och kunde visa på hur man kan göra skillnad även i en väldigt svår situation.

– En liten flicka, som Emmanuel tog i sin famn, frågade hur länge han skulle stanna, och om de skulle ses igen. Jag översatte deras samtal till engelska, men när hon gick så sa hon själv på engelska »I love you«. Det var så starkt! 

Dockan Haki är en annan känd Bial-profil, som rest med många engagerade Bial-ambassadörer till olika delar av världen. Hon har varit med informatören Martin Nilsson på barnrättsprojekt i Indien, med söndagsskollärare i Tanzania, missionärer, stipendiater och volontärer i Malawi, Etiopien och Sudan. När resenärerna kommit hem har de delat med sig av sina berättelser i olika lokala sammanhang. Betydelsen av stipendiat- och volontärprogrammen har varit helt avgörande för att bygga ett brett engagemang, menar Sofia. 

Intervjutiden går mot sitt slut och jag förstår att vi bara skrapat på ytan. Det finns så många berättelser och vittnesbörd om hur Bial berört och förändrat barns liv, både i Sverige och i många andra länder de här senaste 40 åren – och långt innan dess!

När jag frågar Sofia vad hon hoppas ha sett om ytterligare 40 år, tänker hon efter en stund.

– Det är klart att jag vill drömma om en bättre situation för alla barn, men samtidigt vet vi att vi lever i en trasig värld. Människor kommer att uppleva krig och förföljas för sin tro. Jag önskar att Bial får fortsätta vara ett ljus och förmedla hopp mitt i det, och att många fler ska få komma till tro på Jesus. Bial handlar ju om långt mer än bara insamling. Vi vill rusta barn och ungdomar i lärjungaskap och mission. Förhoppningsvis har Bial också fått bidra till att uppmuntra många unga att gå in i särskilda, personliga kallelser, som missionärer och ledare. Sedan drömmer jag också om att vi har många lokala, inhemska missionärer i våra olika samarbetsländer. Om 40 år kan det ha hänt hur mycket som helst, om vi fortsätter bära Bial tillsammans!

»Bönen är motorn bakom allt«

Jag kliver ut ur tunnelbanan i ett soldisigt London och promenerar mot Holy Trinity Brompton Church, en gammal anglikansk kyrka belägen nära Hyde Park – även känd som »Alpha-kyrkan«. Redan utanför dörrarna möts jag av vänliga leenden från kyrkvärdar. Väl inne bjuds jag på kaffe och en ny dos av generositet och värme innan samlingen drar igång. Det är första gången jag lyssnar på Sarah Jackson, ledare för Church Revitalization Trust, och varje ord träffar mig och fyller mig med hopp.

– Jag får ofta frågan hur vi kan arbeta i en, enligt somliga, gammal och döende kyrka, som den anglikanska kyrkan. Men mitt svar är enkelt: vi tjänar en Gud som gjort det till sin grej att väcka det döda till liv. Och man överger inte den mor som fött en, allraminst om hon är gammal och sjuk.

Sarah fortsätter beskriva en utmanande men hoppfull berättelse om hur gamla kyrkor har fått nytt liv över hela England genom deras arbete. Jag kan bara tänka en enda tanke medan jag lyssnar: dessa goda exempel och detta hoppingivande budskap måste vi få höra i Sverige! 

Två år senare är Sarah och hennes team äntligen på besök i Sverige. Under Mission i Sverige i Göteborg och Uppsala samt Alpha Sveriges nationella konferens i Stockholm är de på plats för att ge hopp och strategier för att kunna vända negativa trender i våra kyrkor. Men hur började allt, egentligen? Sarah delar sin historia: 

– Jag är inte uppvuxen i en kristen eller kyrklig familj. Mitt andliga sökande började då min pappa avslöjade ett dubbelliv. Det kom som en chock och skakade om hela familjen. Jag var i tonåren och tänkte: om mannen jag älskar över allting inte går att lita på, vem och vad kan man då lita på? 

Sarah berättar att hon började tänka på Gud, men snarare i negativ bemärkelse. Om Gud fanns och kunde tillåta sådan smärta så måste det vara en grym Gud. Samtidigt drevs hon att utforska om det fanns något mer, en existentiell dimension bortom det hon omedelbart kunde uppfatta. Hennes systrar hade kommit i kontakt med nyandlighet i samband med sina universitetsstudier, vilket blev ett naturligt nästa steg för Sarah i sitt sökande. 

– Min mamma hamnade på sjukhus och där fanns en av hennes väninnor som lyssnade till mina många frågor om meningen med livet. Hon föreslog att jag borde besöka en kyrka och där söka svar på mina frågor. Det var det sista stället som jag kunde tänka hade några svar för mig, utbrister Sarah. 

Efter en tids fortsatt sökande hamnade Sarah ändå i kyrkan i centrala London – Holy Trinity Brompton Church (HTB). Hennes första besök blev i en liten Alpha-grupp i kyrkan. Hon blev alldeles tagen av värmen och vänligheten. 

– Tänk att alla dessa människor kunde vara så vänliga och intresserade av mig. En helt främmande tonåring som inte riktigt visste vad hon gjorde där och som dessutom hade ganska många fördomar om kyrkan, fortsätter Sarah. 

Vecka efter vecka återkom hon för att höra mer. En längtan efter att verkligen få möta Jesus växte och när tillfället kom då de erbjöd henne förbön så överrumplades hon av Jesu kärlek. 

– Alla mina skyddsmurar föll, mitt hjärta öppnade sig och jag kände som att jag för första gången kommit hem. Kyrkan blev från den stunden mitt hem, min tillhörighet, min plats i tillvaron, beskriver Sarah med stor inlevelse. 

Sedan den dagen har Sarah i princip gjort alla möjliga uppgifter i kyrkan med stor lust. Ställa ut stolar, städa, koka kaffe, för att efterhand ta ansvar för större projekt, leda, predika och bli vigd till präst i Anglikanska kyrkan. 

När jag tidigare i höst mötte Nicky Gumbel, den före detta kyrkoherden för HTB som satt Alpha på den världsvida kristna kartan, och berättar att Sarah Jackson ska besöka Sverige, skräder han inte orden: 

– Det finns ingen jag mer kan rekommendera att lyssna till än Sarah! Hon är en naturkraft. Jag har känt henne sedan hon var en tonåring och kom till vår kyrka. Hon ledde hela sin familj till tro. Genom åren har hon initierat och varit ledare för projekt som lett till att mängder av kyrkor planterats eller förnyats. Tillsammans med sin make Tom har hon också stått i spetsen för sociala initiativ som berört stora delar av vår nation.

HTB var från början en väldigt traditionell anglikansk kyrka i en av Londons mer exklusiva delar. En avgörande förändring tog fart när den dåvarande kyrkoherden Sandy Millar bjöd in den amerikanska ledaren för Vineyard, John Wimber. Wimber hade varit central i den förnyelse som skedde inom anglikanska kyrkan under 80-talet. 

– Det går inte att överdriva vad det besöket innebar för vad HTB är idag! Den här avslappnade amerikanske karismatikern kom in i vårt traditionella sammanhang och undervisade om den helige Ande, om förnyelse och församlingsplantering. Något nytt och friskt tog fart genom den helige Ande, understryker Sarah och betonar vilken stor och central del bönearbetet har i församlingen sedan dess. 

– Bönen är motorn bakom allt det stora och synliga som vi oftast förknippas med. Vad som har skett är resultatet av att vi legat böjda på våra knän i bön snarare än att vi suttit böjda över våra laptops och strategidokument, lägger Sarah till. 

Resten är historia, som man brukar säga, modern kyrkohistoria. Från HTB har Alpha berört hela världen och genom dess kurser har skaror kommit till tro på Jesus. Men Alpha är också något mer än en kurs – det är ett uttryck för den kultur som präglar hela HTB och de många initiativ som kommit ur denna lokala församlingsmylla. Det kanske sammanfattas bäst i visionen för deras uppdrag: att re-evangelisera nationen, att revitalisera kyrkan och att se samhällen förvandlade. 

– Precis som i Sverige så har vi i England fullt med kyrkor i varje stadsdel och samhälle. Många av dem står tomma utan präst eller verksamhet. Under en tid var det flera kyrkor som såldes och gjordes om till konsthallar, mattvaruhus eller förskolor, förklarar Sarah. 

Hon beskriver ett tillfälle då Nicky Gumbel under profetisk inspiration helt oväntat uttalar att de måste undersöka hur de kan göra något åt situationen. Kunde HTB på något vis erbjuda sin hjälp – sända iväg sina egna ledare och se tomma kyrkor fyllas med nytt liv? Sarah fick uppgiften att ta fram fakta, undersöka behoven och möjligheterna. Modellen för det som skulle bli Church Revitalization Trust (CRT) började utvecklas.

– Vi lärde oss medan vi arbetade med det. I början hade vi varken erfarenhet eller strategi, men vi satte bollen i rörelse, gav förtroende och saker började hända. Det kunde börja med att vi bad unga ledare att ta med sin ungdomsgrupp och stödja en kämpande kyrkoherde i en liten församling i östra London, konstaterar Sarah, och berättar att flera av dessa kyrkor genom Guds nåd blev några av de mest inflytelserika i stiftet.

När Sarah visar graferna på storbildsskärmen i Göteborg över utvecklingen som på allvar tagit fart de senaste åren, går det ett sus genom den församlade deltagarskaran.

CRT har fyra fokusområden. Det första: församlingsplantering i stadsdelar där det inte finns tillräckligt med kyrkor, och att revitalisera existerande församlingar. Det andra: ledarskapsutveckling – att träna nya präster och församlingsledare. Det tredje är att skapa nätverk för stöd och resurser, och sist men inte minst: sociala insatser för att lyfta fattiga områden. 

– Vi går aldrig in någonstans om inte biskopen i det aktuella stiftet gett oss en inbjudan. Vi startar aldrig någon insats om vi inte har en präst, ett team och en lokal, tydliggör Sarah.

En nyckel för att skapa långsiktig hållbarhet visade sig vara en god teologisk utbildning och ledarträning. Tyvärr hade man ganska dåliga erfarenheter av att sända iväg unga och brinnande ledare till teologiska högskolor. När de kom tillbaka hade de tappat sin iver och nästan sin tro.

– Vi ville se högkvalitativa akademiska teologistudier gå hand i hand med träning i det praktiska hantverket, präglat av vision för tillväxt och gudsrikets utbredning, förklarar Sarah. 

2007 startades därför St Mellitus College i samarbete med stiften i London och Chelmsford. Med en ringa begynnelse på sju studenter är det idag det största teologiska institutet inom anglikanska kyrkan, med fyra utbildningscenter i England. 

Olika inriktningar har skapats efter de behov som uppstått. Ett sådant var behovet av större mångfald bland prästerna – många platser där CRT gjorde insatser var i så kallade utanförskapsområden med en multikulturell befolkning.

 – Många av dem som kom till tro från dessa sammanhang hade levt ganska destruktiva liv i ungdomsgäng, med drogförsäljning och annan kriminalitet. Deras skolgång var allt annat än exemplarisk. Men flera av dem visade på fantastiska ledaregenskaper och fungerade som evangelister i områdena där de själva växte upp. Dock kunde väldigt få av dem se sig själva som framtida präster, de hade inget akademiskt självförtroende, fortsätter Sarah. 

Petruslinjen (The Peter Stream) blev lösningen. Medan Paulus var en välutbildad teolog, var Petrus en hårt arbetande fiskare som kallades av Jesus mitt i yrkeslivet. Linjen underlättar studier för dem som inte har de bästa akademiska och socioekonomiska förutsättningarna. Ett hundratal har nu gått linjen, varav flera prästvigts och sänts tillbaka till kyrkor i de områden de själva vuxit upp i. 

Samtidigt insåg man även att många kyrkor på den engelska landsbygden saknade präster, Därför startade man även Kaleblinjen (The Caleb Stream), som bygger på Josuas medkämpe Kaleb som bad om att få vara med och inta nya områden trots att han var 85 år gammal (Jos 14:10–12). Linjen vänder sig till äldre medlemmar, som efter pensionen utmanas att söka Herren för en ny kallelse under livets andra halvlek. Även här har utbildningen anpassats för att ge dem en kortare väg till prästvigning 

– Det har även gett den underbara bieffekten att de äldre och erfarna människorna på Kaleblinjen har blivit de andliga föräldrar och föredömen som de yngre studenterna på Petruslinjen kanske saknat under hela sin uppväxt, förklarar Sarah med ett leende.

Problem, utmaningar och misstag är också en del av vardagen när man satsar så här. CRT arbetar därför målmedvetet för att erbjuda nätverksgemenskap med olika typer av stöd för alla de team och präster de sänt ut. Utvecklingen går framåt och visionen för framtiden är tydlig och skrämmande stor. 

– När vi är ute och besöker de olika platserna där vi gått in med satsningar så kan vi bara konstatera att Guds nåd och hand är över detta arbete, avslutar Sarah och lägger till: 

– Som du själv sa tidigare, om det här kan ske i England, varför skulle det inte också kunna hända i Sverige? 

Synd – vad är det egentligen?

Den kristna erfarenheten är att synden är något som vi alla brottas med. Hur ska vi kombinera evangeliets budskap om att vi är födda på nytt, rättfärdiggjorda och på väg mot evigt liv, med erfarenheten av att synden fortfarande är en del av våra liv? Med en rätt förståelse av vad synd är kan syndabekännelsen och orden om förlåtelse vara en viktig pusselbit i vår process att bli mer och mer förvandlade av Jesus. 

En vanlig beskrivning av synd är att det innebär att missa målet. Det är sant i en mening, men risken är att det bagatelliserar synd till att bli enbart ett misslyckande. Synden är nämligen inget mindre än ett uppror mot Gud. Målet vi missar är perfektion och att i allt underordna sig och lyda Gud. Hundra procent av tiden, hela livet. Här kommer alla till korta (Rom 3:23). 

Även om vi inte är alltigenom onda människor, vet vi med oss att vi inte alltid lever som vi borde enligt Guds fullkomliga standard. Men synden är inte enbart våra handlingar. Synden är själva tendensen som finns i oss att vilja göra det onda, det som inte är Guds vilja. Och denna tendens finns med oss från början av våra liv (Ef 2:3). 

Man kan tänka på synder vi gör som synd med litet s, men det egentliga problemet är den ovan nämnda tendensen. Jag brukar kalla den Synden med stort S. Det teologiska ordet för detta är »arvsynd«. Arvsynd innebär att Synden finns med oss från födseln. Detta är själva kärnan i syndens problem. Inom oss finns viljan att gå bort från Gud, och den leder till att vi, av helt egen vilja, gör det onda. Det är alltså Synden med stort S som är problemet – den är orsaken till att relationen mellan Gud och människan brutits.

Det mest grundläggande inom kristendomen, själva evangeliet, är ju budskapet om att Gud räddar oss undan syndens plåga och konsekvens. Den kristna människan är en ny skapelse, rättfärdiggjord genom Jesus (Rom 3). Paulus skriver till och med att vi ska se på oss själva som döda för synden (Rom 6). Relationen till Gud är återställd, och synden har inte längre makten över oss!

Ändå har kristna genom historien den levda erfarenheten av att synden finns kvar i oss. Martin Luther säger att vi är rättfärdiga och syndare samtidigt. Vad innebär det? Jo, att hur död synden än är, hur mycket vårt sanna jag än är den pånyttfödda människan, så finns ändå den gamla syndiga människan kvar (trots att den egentligen är korsfäst och död). Därför finns brottningen med synden kvar (Rom 7).

Det betyder inte att kampen för alltid kommer att vara likadan eller att hela livet måste vara en lång serie av misslyckanden. Det är fullt möjligt, genom Guds nåd, att den nya människan får växa mer och mer, så att den gamla får allt mindre att säga till om och synden ter sig mindre attraktiv. Det är vad vi brukar kalla helgelse. Paulus talar till exempel mer om detta i Kolosserbrevet 3.

Utan Kristus är vi alltså helt bundna av synden, men med honom är vi nya skapelser, rättfärdiggjorda genom hans död och uppståndelse. Vi är samtidigt rättfärdiga och syndare, men det är inte en jämn kamp, för rättfärdigheten har redan vunnit, på grund av Jesus.

Att tala om synd måste alltså inte vara betungande. Tvärtom är det när vi bekänner synden som vi kan bli fria från den genom Kristus. Vilket för oss åter till syndabekännelsen. Den finns inte för att du ska påminnas om hur dålig du är, utan för att du ska få erfara hur god och nådefull Gud är. Den gör att hinder som synden byggt upp i ditt liv rivs ner; intimiteten med Gud blir återställd. 

Det är sålunda fullt naturligt att en luthersk kyrka inleder gudstjänsten eller nattvardsfirandet med en syndabekännelse. En möjlighet ges att konkret få lämna sin synd bakom sig, bara ta emot av Guds nåd, och i sanning få tillbe honom. Man har chansen att väga in om det skulle vara så att predikan har belyst något område i ens liv där omvändelse behövs.

Syndabekännelsen är inte magisk, så att orden man säger automatiskt gör att man är förlåten, eller så att den är nödvändig för att ta emot Guds nåd. Det som krävs är bekännelse och omvändelse, och det går naturligtvis alldeles utmärkt att göra tyst för sig själv och Herren när som helst, under gudstjänsten eller när man cyklar till jobbet. En gemensam syndabekännelse ger ett tillfälle att tillsammans som församling dela erfarenheten av den egna bristen och att bli mött med Guds nåd.

För poängen är det som kommer efter bekännelsen: löftet om att vi är förlåtna. Och kommer du inte på någon synd? Det är okej. Var bara tyst under bekännelsen. Eller be Guds Ande uppenbara för dig var du behöver omvändelse (Matt 5:5). Kanske från stolthet? 

Kollektiv tro

Det finns nästan inget som är så personligt som en människas kristna tro. Vi säger med rätta att man inte kan leva på, än mindre dö på, någon annans tro. Denna syn på tron och gudsrelationen som något djupt personligt växer fram i Nya testamentet. Tänk bara på det svar Petrus får när han frågar Jesus hur det ska gå för Johannes: »Vad rör det dig? Följ du mig« (Joh 21:22). Vid reformationen betonade inte minst Martin Luther att tron måste var pro me, alltså personlig »för mig«. Detta har vi lätt att förstå i vår individualistiska samtid. Dock finns också en kollektiv sida av tron i Nya testamentet som vi kanske har lite svårare att ta till oss, eller åtminstone att tillämpa.

Den kollektiva tron kommer till uttryck i berättelsen om de fyra vännerna som bär en förlamad man till Jesus. Framme vid huset där Jesus är, kommer de inte fram bland alla människor som trängs. I stället gör de sig mödan att bära upp mannen på taket, tar upp ett hål och firar ner honom framför Jesus. Vi ser av berättelsen i Markusevangeliet kapitel 2 att Jesus engagerade sig i den förlamade mannen när han »såg deras tro« – alltså vännernas tro.

Andra ställen där den kollektiva tron kommer till uttryck är de tillfällen i Apostlagärningarna där det står att någon kommer till tro och sedan blir döpt med hela sitt hushåll (exempelvis kapitel 16 vers 15) eller med hela sin familj (kapitel 16 vers 32–33). Här är det snarast så, att en persons tro bär hela familjen eller hushållet till Kristus genom dopet. Vi vet inte hur det var med de andras tro – dem som tillhörde hushållet – men det är sannolikt att tron inte var lika personlig för alla som döptes, kanske fanns den inte alls hos somliga av dem.

Hur ska vi tolka detta i förhållande till allt som lyfts fram om vikten av att tron är personlig? Finns en motsägelse här? Nej, jag menar att det inte finns någon sådan. Ställena där den kollektiva tron betonas har, intressant nog, att göra med ingången till relationen med Jesus Kristus. Ingången är generöst bred. Ur denna initiala kontakt växer sedan den personliga tron fram – när allt går som det ska. Här gäller det att kunna hålla två tankar om tron i huvudet samtidigt.

Faktum är att vi tillämpar detta med kollektiv tro på flera sätt utan att vi kanske reflekterar över det. Varje gång vi i våra böner bär fram någon till Jesus som inte tror på honom, praktiserar vi en bärande kollektiv tro. Samma sak sker varje gång vi bär fram ett litet barn till dopet. Då är det föräldrar, faddrar och församling som, likt de fyra vännerna till den förlamade mannen, bär en person som saknar egen förmåga fram till Jesus.

Att ingången är generöst bred, är något att ta med sig i hur vi tänker och arbetar i våra församlingar och föreningar, utan att vi för den skull tar bort den centrala betoningen på personlig tro. Folkkyrkotraditionen är nog den del av svensk kristenhet som bäst bevarat det kollektiva anslaget i kristen tro, men har svagheten att den ofta glömt den personliga dimensionen av tron. Frikyrkan – och då framför allt den baptistiska delen av frikyrkan – har föredömligt förvaltat budskapet att tron behöver vara djupt personlig, men ofta missat att det finns en kollektiv bärande tro, som kan ta sig uttryck i att barn kan döpas på föräldrarnas och församlingens tro.  

Om vi till sist återvänder till de fyra vännerna som bar sin förlamade vän, lär de oss att tro är att gå till Jesus, och att kollektiv tro innebär att bära andra fram till Jesus. Vi behöver både som enskilda kristna och som gemenskaper tillämpa båda dessa dimensioner. Generöst får vi bära varandra fram till Jesus vare sig det handlar om förbön eller dop, och lika tydligt får vi hela tiden påminna varandra om vikten av det personliga mötet med Jesus Kristus. 

Tankeväckande historia om glömt arv

Recension. Intressant. Det är det minsta man kan säga om Kjell O Lejons bok Sveriges kristna arv. I en tid när glömskan mer än någonsin tycks prägla kultur, debatt och politik i landet, är hans bok en nyttig och nödvändig påminnelse om vad som byggt upp det svenska samhället.

Boken består i huvudsak av 28 korta kapitel som i kronologisk ordning följer kristendomen i Sverige från kristnandet till i dag. De olika kapitlen har i en tidigare version varit publicerade som artiklar i tidningen Världen idag, men har här delvis reviderats och i några fall utökats.

De olika artiklarna beskriver mer än de förklarar, även om det naturligtvis i beskrivningarna också ligger förklaringar. Författaren anger i sin inledning att han vill väcka tankar och ge kunskap – och möjligen ibland provocera. Till detta program håller han sig, men det är först i de sista kapitlen som ett samhällskritiskt drag blir tydligt.

Det finns ett slags sorg i boken. Ett vemod över att ett samhälle som vårt, byggt på kristna värderingar, framvuxet på kyrkans initiativ och med kyrkans hjälp, nu gör allt för att skaka av sig och glömma detta kristna arv. Delvis på grund av okunskap, delvis mycket medvetet i en övertro på den sekulära ordningens överlägsenhet. En kapitelrubrik sammanfattar det hela tydligt: »Arvet förskingras – medveten politisk styrning har avkristnat Sverige.« 

Varje samhälle behöver förankras i en etik. Olika framarbetade värdegrunder i all ära, men de kan lätt ändras, röstas om eller helt enkelt negligeras. Det sker ständigt. Något hållfastare behövs, och det är detta något som Lejon med sin bok försökt visa på, argumentera för och uppmärksamma. Ett på kristen grund uppbyggt samhälle ger den stabilitet som behövs för ett gott samhällsbygge. Så har Sverige också under århundraden gjort, men så är det inte längre.

Författaren citerar som ett slags sammanfattning den brittiske historikern Niall Fergusons påstående att »kristendomen är den demokratiska världens operativsystem«. Det kunde ses som Lejons tes också för det svenska samhällsbygget. 

Intressant, tankeväckande och möjligen provocerande. Nog mest de två första och mindre det sista. Lejon har inte skrivit en pamflett utan en översikt. Jo, visst märks ibland hans samhälls- och kyrkokritik. De är tydliga nog, men framför allt har han gett oss en bok att läsa och reflektera över och kanske samtala utifrån. Detta är en lättläst och klargörande bok för den som vill förstå vad vårt lands kristna arv är och betyder.

180: Var dag är en sällsam gåva

Vissa psalmer är skrivna för en speciell tid av kyrkoåret eller en viss årstid. Andra fungerar bra hela året. Denna gång vill jag berätta om en psalm som är lika användbar året runt. 

Vi startar ju ofta våra gudstjänster och veckomöten med en psalm eller sång. En psalm jag själv då gärna väljer är »Var dag är en sällsam gåva« (Sv Ps  180), som också har den fördelen att den är enkel att spela. Texten skrevs som en dikt av dansken Mads Nielsen när han var på semester 1917. Kanske var det en dag när solen sken över slätterna och det glittrande vattnet. Nielsen var apotekare till yrket, men han var också en lyriker som gav ut flera diktsamlingar. Hans dikter har gått till hjärtat hos många danskar. Jag känner inte till särskilt mycket om Nielsens diktning, men tänker att kanske var han som vår svenske Atle Burman, som inte heller var författare på heltid, men som blev en mycket läst och uppskattad diktare.

Många sånger talar om livet som en gåva, men knappast någon gör det så enkelt och fint som Nielsen i sina tre korta verser. Med formuleringarna »sällsam gåva« och »skimrande möjlighet« låter han oss känna glädje och förundran över livet. Med gåvan följer samtidigt ett ansvar. Att vara kristen är både att ta emot Guds gåvor och att ge vidare av det vi har fått. Gud förväntar sig något av oss varje dag. Men kraven och ansvaret balanseras mot att vi får leva i Guds nåd och med hans löften. Så växlar också arbete och vila, morgon och afton.

Den vackra melodin har också ett skimmer i sig. Den skrevs samma år av Oskar Bandsberg som var musikledare inom Frälsningsarmén i Danmark. Sången kom först ut i sångboken Lommebok for Unge (Fickbok för unga) och spreds sedan snabbt till andra sångsamlingar. »Var dag är en sällsam gåva« finns dock varken i den danska eller norska psalmboken. Det är förmodligen våra frikyrkliga vänner i Sverige vi främst har att tacka för att den kom med i den svenska psalmboken 1986.

Tror vi att en förvandling kan ske?

I dagarna är det två år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det ukrainska folket har utsatts för ett oerhört lidande. Systematiska terrorbombningar, etnisk rensning och övergrepp mot civilbefolkningen är enbart några av de tragiska följderna av detta illegala anfallskrig.

När jag deltog i en internationell kristen konferens i höstas fick jag och de andra deltagarna lyssna till en ukrainsk samfundsledare. Där uppmanade han oss naturligt nog till fortsatt förbön för Ukraina. Han ville att vi skulle be för fred men också att vi skulle be om seger. Med andra ord, inte om en fred till vilket pris som helst utan en fred där angriparen kapitulerar och de ursprungliga gränserna från 2014 återställs. Utöver detta självklara, hade den ukrainske ledaren ytterligare ett böneämne. Han ville även att vi skulle be om ett förvandlat Ukraina, eftersom landet så länge varit behäftat med korruption.

Allt sedan dess har jag burit med mig hans vädjan. Hör jag till de bedjare som vågar tro Herren om det, också när det rör sig om något så stort som ett lands totala förvandling? Och är jag öppen för att hans vägar till det kan se helt annorlunda ut än mina egna begränsade tankar och planer?

Den nöd för sitt land, som vår ukrainske vän hade, handlade inte enbart om att korruptionen skulle upphöra utan också om att Ukraina skulle bli en positiv kraft för resten av världen. Han drog parallellen till Sydkorea, nationen som kom till efter det förödande Koreakriget 1950–1953. I början av 1960-talet var Sydkorea ett av världens fattigaste länder. Andelen kristna var knappt två procent. I vår tid är andelen bekännande kristna i Sydkorea 30 procent, och landet räknas numera till en av de verkligt starka ekonomierna i världen. Landet har rest sig ur askan och har exempelvis genom sin utvecklade teknologi en stor internationell påverkan. Få ekonomer ser dock det tydliga sambandet mellan den yttre framgången och den inre förvandlingen som nära en tredjedel av befolkningen genomgått.

Det visade sig att den ukrainske ledaren hämtade näring för sin tro på förvandling också utifrån hur hans eget samfund på ett alltmer intensivt sätt fått beröra den ukrainska befolkningen. Sedan våren 2024 fram till i höstas har samfundet öppnat 17 hjälpcenter runt om i landet, där de dagligen betjänar runt 25 000 människors andliga, själsliga och fysiska nöd. Mitt i djupaste mörker ser man hur evangeliet skördar väldiga segrar och skänker folket hopp. 

Så, be för Ukraina. Be om fred. Be om seger. Be om förvandling! Och be också för vårt eget land. Vi kan nedslås av så många saker. Ta till exempel alla de skjutningar, bombattentat och andra knarkrelaterade gänguppgörelser som skett i närtid. Vi kan tänka att slaget är förlorat och att vårt land aldrig mer kommer bli sig likt. Eller så kan vi låta 2024 bli ett år när vi i EFS på allvar sluter oss samman och börjar be vår vision. Be om människor förvandlade av Jesus! Be om samhällen förvandlade av Jesus! Vi kan bli en rörelse som kännetecknas av att tro Herren om förvandling också där allt hopp tycks ute. Han som verkar i oss med sin kraft, förmår nämligen göra långt mer än vi kan begära eller tänka (Ef 3:20).