Benjamin Kruse

Bial 40 år

»Jag har många exempel på hur barn missionerar i sina familjer. Det går inte att förneka att Gud använder sig av barnen och att han älskar dem.«
Pastor Tumaini Kadege, Iringa stift i Tanzania

Vart går pengarna?
Giraffen Raffael är Bials maskot tillsammans med dockan Haki! Raffael har koll på pengarna som har samlats in till Bial. Pengarna går till insatser för barn som EFS systerkyrkor och partners driver lokalt. Tillsammans lever vi mission och har kontakt med varandra genom praktikanter, missionärer och besök och självklart även i att vi ber för varandra.

Vad är Bial?
EFS och Salt vill genom insamling till Bial verka för att barn ska få höra talas om Jesus, få sina rättigheter enligt FN:s barnkonvention tillgodosedda och bli delaktiga i kristen mission.
I Bial uppmuntras barns engagemang för mission utifrån ett globalt perspektiv, barn får lära sig om barns rättigheter och livssituation i olika länder och genom sin egen insamling vara med och göra världen bättre för barn.

Förvandlade liv
»Hej ›Mr Know‹! Min syster och jag älskar programmet Varför är det så? Tack för att du lär oss så mycket. Vi tvingades lämna Egypten och vår kyrka var långt ifrån oss, men SAT-7 KIDS var vår söndagsskola.« hälsar två systrar i Saudiarabien.
Genom att föra unga närmare Gud och ingjuta kärlek och förlåtelse i tidig ålder, bygger SAT-7 KIDS en grund för en bättre framtid i Mellanöstern och Nordafrika.

Berätta för barnen!
Som söndagsskollärare var Bial ett konkret verktyg att berätta för barnen om EFS fantastiska missionsarbete, om FN:s barnkonvention och levandegöra hur olika förutsättningar ser ut över vår värld. Som missionär i Etiopien hade jag förmånen att besöka orten Rama där barn lever under extrem fattigdom. Genom bidrag från Bial fick barnen tillgång till mat, skola och fritidsaktviteter. Bial förverkligar barnkonventionen! För mig är det en förmån att vara med.
Viktoria Nordén, tidigare Bial-missionär

AI och mänsklighetens natur

»Gud sade ›Människan har blivit som en av oss […] Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig‹« (1 Mos 3:22a, 11:6b).

ChatGPT har under det senaste året varit den uppkopplade världens stora fascination. Den är en så kallad LLM (Large Language Model), vilket enklast kan beskrivas som en gigantisk prediktiv modell för mänsklig text. Tekniken i sig är ingenting nytt, men graden av avancemang har nog förbluffat många. Så till den grad att vissa fruktar att vi snart står inför ett »maskinernas uppvaknande«, stunden då människan skapat något med en intelligens som överträffar hennes egen. Andra, mig inkluderat, för kanske inte en fullt lika apokalyptisk ton, men oavsett verkar de flesta vara ense om att generativ AI kommer skaka om ett och annat, och att konsekvenserna inte alltid kommer vara så lätta att hantera.

För vissa berör kanske ChatGPT existentiella frågor om vad det innebär att vara människa. En fråga jag ställer mig är om vi som kyrka är redo att hantera de kulturella skiftningar, som ofta kommer i svallvågorna av ny teknik och förändrade informationsflöden?

I en värld som redan är fylld av spänningar och ökad polarisering, har sanningen aldrig varit mer relativ, och belastningen på mig som enskild individ att syna bakomliggande agendor har aldrig varit större. Ny teknologi med generativ AI gör inte direkt landskapet mer lättnavigerat. Nej, det är kanske inte så konstigt att min fascination för AI också är ambivalent.

Det paradigmskifte inom programmering som föranlett den stundande AI-revolutionen, har sina rötter ända tillbaka till 1950-talet. Istället för att ge datorn en stelt definierad instruktionsbok, så låter man en självlärande funktion långsamt forma en trendlinje genom hutlösa mängder datapunkter. Fördelen med detta är att man inte längre för hand måste bryta ner problemen i dess minsta beståndsdelar, utan kan luta sig tillbaka medan algoritmen själv hittar de nödvändiga kopplingarna. Om det i grunden handlar om memorering när algoritmerna lär sig att härma bilder eller text, är omdebatterat. Oavsett blir systemen dynamiska på ett sätt som skapar helt nya möjligheter.

Men det finns också problem.

I AI-forskning finns ett begrepp kallat »the alignment problem«, på svenska ungefär »inriktnings-problemet«; när vi skapar dessa system, hur säkerställer vi att de beter sig moraliskt och i enlighet med människans syften? Att systemet eftersträvar sanning och fakta? Dessa system har nämligen en ovana att fara med osanning. Jag brukar jämföra ChatGPT vid en ruggigt bra kill-gissare, det vill säga en som låter som han vet vad han pratar om men i grunden bara gissar. Nog är ChatGPT en slags avspegling av mänskligheten, men långt ifrån den Übermensch som transhumanisterna hoppas på. Snarare är den en kameleont som antar mänsklighetens alla sidor på samma gång, inte bara de ljusa.

Att experter nu pratar om ett slags »maskinernas syndafall«, har fått mig att reflektera över hur Gud väljer att ta itu med mänsklighetens »alignment problem«.

En vanlig fördom jag hör bland mina icke-troende vänner är att man som kristen bara lever under regler och en rädsla för att synda. Men nystar man lite i det så kommer det ofta fram hur skuld och skam är något djupt mänskligt. Att vi inte alltid lyckas hålla oss till vår omvärlds förväntningar på oss, än mindre våra egna ideal, kan få oss att göra många destruktiva saker – som att söka efter vår omgivnings validering, eller att projicera våra tillkortakommanden på vår omvärld genom att sätta på oss offerkoftan. Utan tron på en Gud är vi förpassade till att gräva i oss själva efter en försoning som aldrig kommer att vara annat än relativ och otillräcklig.

I Bibeln läser vi att »människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun«. Att Jesus är »brödet som har kommit ner från himlen«, »sanningen och livet«. Hans kropp och blod är »verklig föda och verklig dryck«. Bilderna och liknelserna kan tyckas märkliga. Men i dem möter vi en Guds hemlighet i hur han väljer att ta itu med människans fallna natur. Visst hade Gud genom en perfekt instruktionsbok av väl valda lagar kunnat gå människan till rätta. Men nog hade det upplevts ganska stelt; för inte finns det väl några lagar som har kraft nog att kunna förvandla en människas hjärta?

Istället väljer Gud en annan väg. En där han visar att sanningen har en röst, kärleken har ett ansikte, godheten har en gestalt. En där han möter oss ansikte mot ansikte, en där han själv, på det mest grafiska sätt, visar på sin lidelse över människan. En väg där vi fysiskt får ta emot honom i form av bröd och vin, en väg vi inte bara måste lära, utan som vi kan lära känna. En där han själv tar boning i oss.

Hur AI-experterna tar itu med »the alignment problem« återstår att se. Men en sak är säker, att Guds väg kommer vara svår att slå.

När våldsspiralerna snurrar

Gängkonflikter, hämndaktioner, konflikter mellan familjer och klaner … Listan på konfliktspiraler går att göra hur lång som helst. Oförsonlighetens historia fortsätter att tecknas hela tiden.

Hur ska vi förstå det stora behov som finns att hämnas en oförrätt?

Som så ofta är människans problem kopplade till saker som i grunden är legitima men som spårat ur. Människan som Guds avbild har ett grundläggande rättspatos som tar sig uttryck i att vilja bli behandlad värdigt och med rättvisa. Den som blivit utsatt för motsatsen, förnedring och orättvisa, vill ha upprättelse och agerar för att få det. Det är bara det att våra strategier och handlingar för att få upprättelse ofta är allt annat än konstruktiva. Redan i Bibelns fjärde kapitel (1 Mos 4) möter vi superhämnaren Lemek. Han säger till sina hustrur: »Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju.« Med andra ord lovar Lemek att hämnas oproportionerligt hårt, och utan gräns.

Det gränslösa våldet och den gränslösa hämnden är inget nytt. Det har funnits i hela mänsklighetens historia. Det gammaltestamentliga budet »Öga för öga, tand för tand« som finns på ett antal ställen i Moseböckerna, är i ljuset av detta ett uttryck för att hämnden skulle vara proportionerlig för att inte okontrollerbara våldsspiraler skulle uppstå.

I hämndens spiraler upphör skillnaden mellan sak och person. Det är alltid personen som ska sättas dit och betala priset. Därför finns ingen förlåtelse och ingen fred. Allt handlar om att upprätta hedern – sin egen, familjens eller gruppens. Det sker genom att den andre får betala, gärna dubbelt upp. När denna syndens mekanism får råda, snurrar den oss allt djupare in en tröstlös hämndspiral.

Hur har Gud enligt Bibeln hanterat denna utmaning?

Vi finner åtminstone två dimensioner i hans handlande, som vi både kan ha som resurser för våra egna liv och till hjälp för att dela hoppet vidare.

Den första dimensionen handlar om hur Gud själv stigit in i denna mörka värld. Varje jul läser vi: »Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.« (Jes 9:6–7a).

I Matteusevangeliet kapitel 18 får Jesus, fredsfursten, frågan: »Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?« (vers 21). Han svarar: »Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger« (vers 22) med tydlig koppling till Lemeks ord om gränslös hämnd. Här talas det om förlåtelse som matchar och överglänser Lemeks hämndbehov.

Den som förlåter låter udda vara jämnt och tar själv kostnaden i stället för att hämnas. Det är så fred uppstår. Det är just detta som Jesus gör genom att bära all världens synd. All min vilja att hämnas får jag därför lägga fram inför honom och be om hjälp att förlåta den som gjort mig illa. Och när jag varit den som gjort andra illa, får jag be Jesus förlåta mig och ge mig kraft att be dem om förlåtelse som jag förbrutit mig mot.

Den andra dimensionen, som Bibeln talar om, är att det kommer en rättvis och rättfärdig slutdom. Gud kommer att skipa rätt. Särskilt när vi varit offer är detta viktigt att se.

Med dessa resurser kan vi öva oss i att skilja på sak och person. Det är just det som förlåtelse gör möjligt. Jesus tar emot oss syndare med all vår synd och lyfter av syndens börda. Han skiljer oss från synden. Den bär han i vårt ställe och låter oss bli delaktiga i gemenskapen med Gud. Vi får till sist även låta Gud vara domaren, vilket gör att vi inte behöver ta hämnden i egna händer.

Detta betyder inte att vi ska finna oss i vad som helst. Vi och vår värld behöver rättvisa. Vi ska reagera på det som är orätt, polisanmäla det som behöver polisanmälas och så vidare. Så länge vi lever i denna värld, är vi kallade att låta rätten ha sin gång, dock utan att vi i detta själva drivs av hämndens motiv. Det är viktigt att se att förlåta är en sak, och att låta rätten ha sin gång är en annan. Dessa två står inte i motsättning till varandra, utan blir bäst när de får gå hand i hand.

Hederskulturernas ständiga hämndspiraler bröts i vår västerländska kultur – åtminstone i viss mån – av det kristna fredsbudskapet som både erbjuder skyldiga förlåtelse och offer upprättelse. Vår kultur har genom århundraden påverkats av det kristna budskapet och på det sättet njutit av dess frukter genom att man – återigen i viss mån – kunnat skilja på sak och person. Erfarenhetsmässigt har vi förstått att det finns en stor poäng med att hantera konflikter genom skuld och förlåtelse. Detta arv blir alltmer uttunnat, inte minst genom att allt färre har grepp om det centrala försoningsbudskapet i kristen tro. Vår värld behöver, kanske mer än någonsin, gemenskaper av försonade människor som inte spelar hederskulturernas Lemek-spel. Det är både ett vittnesbörd och något som fungerar stabiliserande för samhället. Vår kallelse som kristna är att vara med och bygga dessa gemenskaper.

Där himmel möter jord

Sven och Johanna sitter hemma i sin mjuka, naturfärgade soffa med färgglada tavlor i rött, grönt och blått bakom sig på väggarna. Två ord som summerar mitt första intryck av dem båda är handlingskraft och värme – goda egenskaper att ha då de tillsammans leder kören och orkestern för den uppskattade Psalmgalan, som varje år arrangeras av Lutherska missionskyrkan, EFS Göteborg. Musicerandet lyser som en ledstjärna genom båda deras liv – professionellt såsom privat. Sven växte upp i Boliden med en pappa som var EFS-pastor, och familjen flyttade runt en del innan de slutligen landade i Lutherska missionskyrkan, Göteborg, när han var tolv år.

– Alla mina syskon spelade något instrument, så det var naturligt för mig att också jag började spela, jag fastnade för saxofon. Jag kommer så väl ihåg när jag som tioåring fick börja i en orkester och var helt chockad över alla ljud. Det var så starkt och så mycket! berättar han skrattandes.

Johanna föddes likt Sven i Boliden och familjen var med i EFS. Hon minns det uppsving gitarren fick på 70-talet då alla skulle lära sig att spela – även sjuåriga Johanna.

– Jag och min bästa vän Helena lärde oss att klinka tillsammans, och vi anordnade fester dit vi tvingade våra familjer att komma för att lyssna på våra egenskrivna låtar, och applådera efter uppträdandet. En gång satte vi oss utanför den lokala mataffären med en skylt där det stod »Till missionen« och ställde fram en stor Gevaliaburk med en skåra i plastlocket, där vi skramlade in pengar. Vi fick ihop 36 kronor som vi skickade till ett barnhem i Mafinga, Tanzania, och fick tillbaka ett kort och ett brev som tack.

Sven och Johanna träffades några gånger i sin ungdom på olika läger, och placerades som bordsgrannar när en av Johannas närmaste vänner gifte sig med en av Svens bästa vänner.

– Det tog några år av ytlig bekantskap innan vi fattade tycke för varandra på EFS Ungdomsriks i Ulricehamn 1988. Vi gifte oss två år senare när jag studerat färdigt på musikhögskolan.

Johanna flyttade till Göteborg där Sven frilansade som saxofonist, och fick så småningom jobb i Göteborgsoperans orkester. De båda har engagerat sig i Lutherska missionskyrkans kör och orkester under alla dessa år, och för sex år sedan drog de igång Psalmgalan.

– Vår kyrka har inte en så stor lokal, och vi får inte plats att låta kören och orkestern sjunga och spela samtidigt. Vi ville göra något tillsammans, så vi började fundera på om vi inte skulle ha en konsert i en lite större kyrka. Just psalmer kan man göra fina arrangemang av, och på den vägen föddes idén till det som blev Psalmgalan, berättar Sven.

De kontaktade Erik Johansson, internationell missionssekreterare på EFS, och frågade om de kunde låta intäkterna från galan gå till ett specifikt ändamål. Han var inte sen att nappa på idén och föreslog EFS samarbetspartner Warsan i Somaliland.

– Vi har märkt att ju mer specifika saker folk ger till, desto mer ger de. Det har känts fantastiskt att varenda krona från intäkterna faktiskt går till Warsans otroliga arbete, så får omkostnaderna för produktionen tas från körens kassa. Ofta har vi lyckats få med kollegor som är proffsmusiker, och som har gjort det gratis – de har varit märkbart berörda, berättar Johanna.

Nästa år går Psalmgalan av stapeln lördag den 27 januari i Annedalskyrkan i Göteborg. Lite tidigare i år kunde de äntligen åka till Somaliland för att se hur de insamlade pengarna används.

– Vi åkte med till byn Dhimbyaale, där Warsan bland annat arbetar. Doktor Khadar Abdilahi och sjuksköterskan Noura Awil tog emot närmare 240 patienter i den stekheta värmen under dagen. De delade ut medicin, livsmedel och näringstillskott, förklarar Sven.

– Det var slående hur bra arbetsplats Warsan är för de anställda. Det var en god atmosfär, och alla som jobbade var stolta över sina ansvarsområden. Organisationen är platt och välstrukturerad, vi var jätteimponerade, berättar Johanna.

Sjuksköterskan Noura berättade för paret hur hon en gång undervisat om polio, som tyvärr fortfarande förekommer i området. Dagen efter hade en man från byn ringt henne och beskrev olika symtom som hans barn visade, och som stämde överens med det hon berättat dagen innan. Mycket riktigt visade det sig vara polio, och barnet kunde få snabb vård i ett tidigt stadium. Johanna förklarar att mycket har blivit förbättrats för byborna sedan Warsan började arbeta i området.

– Bland annat har barnadödligheten minskat drastiskt. Noura har undervisat om kvinnlig könsstympning som är en stark tradition. Många äldre kvinnor tjänar sitt levebröd på omskärelsen och det ska till mycket för att det ska upphöra. Men Noura hade retoriskt frågat kvinnorna i byn varför vi ska ändra på Guds skapelse – vi kan väl inte göra oss bättre än det han skapat från början? Det hade tagit, och efter det besöket upphörde det.

Sven och Johanna pratar engagerat – det märks att resan gjorde intryck. Repetitionerna för galan i januari är igång för fullt. Lutherska missionskyrkans kör och orkester är ett viktigt inslag i deras liv, och kören har genom åren gett ut tretton skivor. Många har blivit berörda av kören och orkesterns arbete, berättar Johanna.

– Påfallande många har berättat om hur de varit nere på botten av sina liv i depressioner eller liknande, och att det enda de kunde lyssna på var våra skivor. Då har jag känt att om det bara var för dessa människor vi gjorde detta under alla dessa år, skulle det vara värt det.

Sven fyller i:

– Även Psalmgalan har berört många. En bekant till oss som inte har en tro, kom fram till oss i tårar efter en av galorna och frågade: »Jag är ju inte alls religiös, men vad är det då jag känner här inne?«. Det finns inget som går upp emot att bli berörd och att få beröra andra när musiken, tonerna och budskapet går hand i hand. Det där samspelet där himmel och jord möts är oslagbart.

»Dagar av inspiration«

EFS samlade 250 medarbetare kring temat »Växa i lärjungaskap«, den 20–23 november i Bålsta. Kerstin Oderhem, EFS missionsföreståndare, uttrycker glädje över att medarbetarna tillsammans har fått möjligheten att fördjupa sig och växa i sitt lärjungaskap.

– Vi har haft dagar fyllda av goda samtal och inspiration. Tillbaka på våra arbetsplatser är det vår gemensamma uppgift att fortsätta arbeta för EFS vision – att se människor och samhällen förvandlade av Jesus.

Åtta internationella gäster från EFS systerkyrkor och samarbetspartners deltog under dagarna och bidrog på flera olika sätt i programmet. Ebisse Gudeta som arbetar som studierektor för teologiutbildningen på Mekane Yesuskyrkans seminarium i Addis Abeba, var en av gästerna. Hon berättar om hur hon har mött Gud under dagarna.

– Jag är så tagen av att ha varit i ett sammanhang där människor vill be, och där det finns liv i lovsången. EFS behövs!

Ringar på vattnet

Tillsammans med prästerna Henrik Polback och Robert Ortiz fick fem ungdomar möjlighet att följa med på en evangelisationsresa till Kome Island, Tanzania. Syftet med resan var att stötta de lokala kyrkorna på ön och gemensamt nå ut till människor med musik, sång och evangeliet om Jesus.

Jag hade förmånen att få träffa Johannes Polback, Gabriel Sigurdarson och Mirjam Söreke, några av de ungdomar som var med på resan. Det är så inspirerande att höra dem dela med sig av sina upplevelser från Tanzania. Gabriel berättar hur det kändes när de närmade sig ön på Victoriasjön.

– Jag var så taggad! Jag och Robert peppade igång varandra på den lilla färjan till ön och började sjunga lovsånger. Lite känslan av att »nu kör vi!«, säger han med liksom lysande ögon.

De kom att ha många samlingar i kyrkan men även utanför för att evangelisera. En del här i Sverige kan uppleva det som svårt att få kontakt med människor, speciellt i ett annat land och annan kultur.

– Vi var ute på gatan med hög musik, barnen samlades och de började dansa, berättar Mirjam. Det kändes som att jag också skulle dansa. Ja, det här ska vi göra liksom, att det är deras kultur, det man gör här. Även de vuxna dansade och till och med gamlingar kom med sina käppar och stapplade runt till musiken. Alla dansade! Det var sådan gemenskap i att dansa och att vi gör det liksom för Jesus också.

För Henrik som tidigare varit missionär i Tanzania var målet med resan till Kome Island att unga får komma i funktion men även en uppmuntran för kyrkorna och de lokala pastorerna på ön.

– Vid ett tillfälle anordnade Robert ett litet helandemöte. Då fick vi yngre vara med och be för folk som var skadade och hade sjukdomar. Det var människor med olika problem som kom fram, och vi bad för dem. Många blev helade och det var så det var, säger Johannes med ett naturligt och självklart leende.

Alla fem ungdomarna har tagit stort intryck från resan och vuxit i både kärlek för människorna men också i sin tro.

– Ja, Gud är så stor, säger Gabriel. Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. Och även om vi kanske haft mer av en intellektuell tro i kyrkan så har jag nu en helt annan förtröstan i att Gud kan göra det på riktigt, att folk i Sverige kan komma till en levande tro på Jesus.

God jul från Budbäraren

Jag vet inte hur du brukar läsa Budbäraren. Börjar du läsa bakifrån? Kanske fångar personen på omslaget ditt intresse? Eller börjar du med korsordet? Oavsett vem du är skulle jag vilja slå ett slag för Salts sidor som du hittar mitt i tidningen. Vi på redaktionen hoppas att de uppslagen ska uppmuntra oss alla att fortsätta att dela tro med barn i vår närhet. Sidorna innehåller en blandning av praktiska tips, idéer och reflektioner, men också svar på frågor som barn (och kanske även vi vuxna!) kan ställa om tron. Förhoppningsvis kan svaren ge dig och mig som vuxna ett ökat självförtroende att möta barnen i deras funderingar. I detta nummer svarar Martin Helgesson på Apologia bland annat på frågan om varför Jesus kom till jorden som bebis och inte som vuxen – visst är det en spännande fråga?

När 2023 går mot sitt slut kan vi se tillbaka på ett år som tyvärr präglats av krig, våld och polarisering mellan människor. Tomas Nygren skriver i teologiartikeln om hur våld och hämnd är ett återkommande tema genom hela mänsklighetens historia, och vad vår kallelse som kristna är. Missa inte den artikeln!

Ett av mina finaste minnen från året som gått var en resa till Somaliland. Jag har länge velat besöka Warsan som är den organisation som EFS samarbetar med i landet. Warsan betyder »ge mig goda nyheter« – och det är verkligen precis det som organisationen får ge till människor genom det holistiska utvecklingsarbete de bedriver. Det var mycket värdefullt att få ta del av arbetet och tillbringa tid med Warsans personal. Johanna och Sven Fridolfsson, som bland annat anordnar Psalmgalan i Göteborg, var också med på resan. Läs gärna artikeln om deras intryck och längtan efter att med musik och sång som verktyg ge människor hopp och glädje.

Och missa för allt i världen inte artikeln med biskop Karin. Hon säger många kloka saker om vårt uppdrag och kallelse som kyrka i den här tiden, bland annat utmanar hon oss att vara en kyrka som når ut till människor. Som biskop Karin säger i artikeln: »Kyrkan kan bli alldeles för instängd i sig själv, så att det nästan blir lite besvärligt om det kommer nya människor.« Biskop Karins ord kan få utmana oss i jultider när ensamhet blir extra tydligt och smärtsamt. Vi kan ta oss tid att småprata med en granne, bjuda in den som är ensam på en kopp kaffe eller bjuda med till en gudstjänst. Som Kerstin Oderhem skriver i sin krönika: en liten, fladdrande låga av vänlighet kan få vara vår julgåva till omvärlden.

Tänd tomtebloss i jul

När jag kliver på bussen säger jag alltid »hej« till busschauffören. Jag har noterat att andra människor oftast bara kliver på och blippar sin biljett, ordlöst. Det enda som hörs är maskinens lilla pip som noterar att biljetten är registrerad.

Jag tänker på sången vi sjöng som barn: »En busschaufför, det är en man med glatt humör …« Men blir man på glatt humör när man blir behandlad som om man inte finns? Det blir allt vanligare att vi ser förbi varandra, med våra telefoner i handen och hörlurarna som stora lock över öronen.

Det enda stället jag noterat att man hälsar på folk mycket noga är på SJ lounge i Stockholm. Flera gånger har jag sett hur någon reser sig för att gå och ska precis slinka ut genom dörren, när personalen lägger märke till detta. Då ropar en av de anställda högt över hela rummet: »Hejdå!« Lite chockade tittar vi alla upp och lägger märke till det oväntade och numera lite avvikande beteendet.

Jag har funderat på detta med vänlighet, att det är gratis, att människor blir glada och att det till och med kan ge ett leende som belöning.

Vårt samhälle behöver fler som säger »hej« och som ropar »hejdå«! Vi behöver de vänliga blickarna, vi behöver »tack«, »ursäkta«, »förlåt« och många fler småord, som vi liksom kan strö omkring oss lite varstans.

Efter denna höstens mörker – på så många områden – kommer nu julens hoppfulla bibeltexter. Jag längtar efter gudstjänstens gemensamma läsning om Guds kärlek, som blir synlig i barnet som föds, och hur ljuset kommer med honom in i denna världens mörker. Jag längtar efter proklamationen av texten från profeten Jesaja som säger: »Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.«

Vilka starka ord – att natten skall vika … Mörker motas alltid bort med ljus. Paulus beskriver i ett av sina brev hur vi en gång var i mörker, men att vi i Herren har blivit ljus (Ef 5:8). I juletid kan man fundera lite extra på vad det betyder. När Paulus för sitt resonemang om ljuset, är det formulerat som ett faktum; en gång var du, och nu har du blivit. Det betyder att du är ljus! Paulus fortsätter med att beskriva hur vi nu behöver leva så, och låta det få konsekvenser i våra liv. Han skriver om godhet, rättfärdighet och sanning. Hur är vi ljus? Var skiner du och jag?

Tänk om vi alla överträffade varandra i vänlighet, godhet, rättfärdighet och sanning. Inte av tvång, utan av fri vilja – för att vi nu blivit ljus i detta världens mörker. I dig, genom Jesus Kristus, finns möjligheten att sprida värme.

Ljus i mörker kan man vara i oändligt många sammanhang, och ibland räcker det att vara en liten fladdrande låga av vänlighet. Jag tror minsann att det skulle kunna vara vår julgåva till vårt samhälle och omvärld. Låt oss denna jul vara ljus och strö småorden omkring oss som tomtebloss!

Johannelund har högst söktryck i landet

Till vårterminen har drygt 50 personer valt Johannelunds teologiska högskola som förstahandsalternativ för ett program i teologi – vilket är den högsta siffran i landet. Som jämförelse kan sägas att de större fakulteterna, som Uppsala och Lund, hade ungefär hälften så många sökande till sina program (i skrivande stund har statistiken från ALT inte blivit fastställd). Rektor James Starr tror att det finns många anledningar till att så många väljer Johannelund. En av dem är den tydliga lutherska profilen.

– Vi står stadigt i vår tradition, men studenter från olika bakgrund väljer att komma till oss ändå, berättar han.

James jämför med program på andra högskolor och universitet, där man i många fall väljer att visa på bredden av religionsvetenskap, men på Johannelund fördjupar man sig i en teologisk tradition.

Mattias Neve som är studierektor fyller i:

– Man kan säga att vi har en tydlig profil med breda korridorer. Johannelund har ett ben i högskolan och ett ben i pastoralinstitutet med en andlig, formativ gemenskap, där vi firar mässa och har dagliga andakter tillsammans. Studenterna kan lätt komma i kontakt med sina lärare för vidare samtal, och det hör till vanligheterna att studenter och lärare fikar och lunchar med varandra i vår gemensamma matsal efter lektioner.

Inflödet behöver ett utflöde

Som nykristen för 20 år sedan tänkte jag, att bara man blev en kristen och gick med i en församling, så blev man raskt examinerad i Mästarens skola.

Från min horisont var lärlingstiden över och jag ansåg att jag hade fått allt för att vara en god kristen, såväl i teori som i praktik. Jag kunde älska människor, be för min nästa, uttala mig rätt i trosfrågor och ha bibelgrundade åsikter om hur andra borde leva.

Under mina första år i kristen gemenskap uppfattade jag därför att det i huvudsak handlade om att konsumera gudstjänster och att rädda världen. Parallellt med detta förde jag en egen krampaktig kamp för att leva rätt inför Gud. Fokus låg helt och hållet på mig själv.

Tack och lov har det inte stannat vid det!

Jag har under åren som gått fått upptäcka att jag långt ifrån var färdig med evangeliet. Att vara en lärjunge är att vandra tillsammans med Jesus och att genom hela livet fortsätta formas till att bli lik honom.

Synden hos oss människor är svår och djupt allvarlig. När en människa blir kristen, blir hon fri från syndens skuld, inte syndens existens eller eventuella kännbara konsekvenser. Synden hos den kristne finns fortfarande som en daglig plåga, som Rosenius beskriver det. Dess närvaro i våra liv bör driva oss att leva i Jesu närhet. Vi blir aldrig färdiga med evangeliet! Som Paulus skriver: »Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus« (Rom 6:23).

Denna nyorientering i synen på lärjungaskapet fick mig att inse att, det är ett ständigt pågående verk där jag kallas att leva såväl inåt som utåt. Inåt, där jag får fylla på genom gudstjänst och hemgrupp, men också utåt, genom att verka för evangelisation i mitt lokalområde. Det senare innebär inte sällan att man får göra upp med sin bekvämlighet och färdas ut på okänt hav.

När jag funderar vidare på detta med lärjungaskap, inser jag att en sann kristen på många sätt lever i ett inbördeskrig med sig själv. Å ena sidan vill jag följa Herren med allt vad jag är och har, å andra sidan är jag väldigt nöjd med att följa mig själv. Att vara en lärjunge handlar därför mycket om offer. Mycket mer än om framgång och njutningar. Tänker vi på det? Hur kan denna kamp gestalta sig?

Är det så att jag kommer till kyrkan på söndag förmiddag och sitter av mina två timmar, för att sedan leva veckan som kommer utan att ens tänka eller tala högt om Herren? Han finns där, men det dröjer en vecka innan jag genom min kyrkogång passivt synliggör honom igen. I så fall är det ett lärjungaskap i kris.

Så låt oss inte vara likgiltiga inför det egna lärjungaskapet. Gudstjänsten och mässan är fantastiska och nödvändiga för det inre livet, men om det stannar där och inte genererar ett utflöde är något galet. Då är det ett komprimerat lärjungaskap.

Ett friskt lärjungaskap gör mig bestört över min synd, snabb till omvändelse och djupt tacksam till Gud för att han sände sin Son för min skull. Det gör mig angelägen att ge vidare det liv jag fått som gåva till andra människor, människor som är förlorade utan Kristus.

Genom att följa Jesus dagligen och lyssna till evangeliet, rustas vi och mognar som människor. Allt till Guds ära och människors glädje och frälsning.

Författare: Benjamin Kruse

Bial 40 år

AI och mänsklighetens natur

När våldsspiralerna snurrar

Där himmel möter jord

»Dagar av inspiration«

Ringar på vattnet

God jul från Budbäraren

Tänd tomtebloss i jul

Johannelund har högst söktryck i landet

Inflödet behöver ett utflöde

SENASTE ARTIKLAR

Vad gör vi med våra ögonblick?

Vad supernunnorna lärde mig

»Vi är så onödigt rädda«

Den osannolika konvertiten

Plantor som skjuter nya skott