Den kristna erfarenheten är att synden är något som vi alla brottas med. Hur ska vi kombinera evangeliets budskap om att vi är födda på nytt, rättfärdiggjorda och på väg mot evigt liv, med erfarenheten av att synden fortfarande är en del av våra liv? Med en rätt förståelse av vad synd är kan syndabekännelsen och orden om förlåtelse vara en viktig pusselbit i vår process att bli mer och mer förvandlade av Jesus. 

En vanlig beskrivning av synd är att det innebär att missa målet. Det är sant i en mening, men risken är att det bagatelliserar synd till att bli enbart ett misslyckande. Synden är nämligen inget mindre än ett uppror mot Gud. Målet vi missar är perfektion och att i allt underordna sig och lyda Gud. Hundra procent av tiden, hela livet. Här kommer alla till korta (Rom 3:23). 

Även om vi inte är alltigenom onda människor, vet vi med oss att vi inte alltid lever som vi borde enligt Guds fullkomliga standard. Men synden är inte enbart våra handlingar. Synden är själva tendensen som finns i oss att vilja göra det onda, det som inte är Guds vilja. Och denna tendens finns med oss från början av våra liv (Ef 2:3). 

Man kan tänka på synder vi gör som synd med litet s, men det egentliga problemet är den ovan nämnda tendensen. Jag brukar kalla den Synden med stort S. Det teologiska ordet för detta är »arvsynd«. Arvsynd innebär att Synden finns med oss från födseln. Detta är själva kärnan i syndens problem. Inom oss finns viljan att gå bort från Gud, och den leder till att vi, av helt egen vilja, gör det onda. Det är alltså Synden med stort S som är problemet – den är orsaken till att relationen mellan Gud och människan brutits.

Det mest grundläggande inom kristendomen, själva evangeliet, är ju budskapet om att Gud räddar oss undan syndens plåga och konsekvens. Den kristna människan är en ny skapelse, rättfärdiggjord genom Jesus (Rom 3). Paulus skriver till och med att vi ska se på oss själva som döda för synden (Rom 6). Relationen till Gud är återställd, och synden har inte längre makten över oss!

Ändå har kristna genom historien den levda erfarenheten av att synden finns kvar i oss. Martin Luther säger att vi är rättfärdiga och syndare samtidigt. Vad innebär det? Jo, att hur död synden än är, hur mycket vårt sanna jag än är den pånyttfödda människan, så finns ändå den gamla syndiga människan kvar (trots att den egentligen är korsfäst och död). Därför finns brottningen med synden kvar (Rom 7).

Det betyder inte att kampen för alltid kommer att vara likadan eller att hela livet måste vara en lång serie av misslyckanden. Det är fullt möjligt, genom Guds nåd, att den nya människan får växa mer och mer, så att den gamla får allt mindre att säga till om och synden ter sig mindre attraktiv. Det är vad vi brukar kalla helgelse. Paulus talar till exempel mer om detta i Kolosserbrevet 3.

Utan Kristus är vi alltså helt bundna av synden, men med honom är vi nya skapelser, rättfärdiggjorda genom hans död och uppståndelse. Vi är samtidigt rättfärdiga och syndare, men det är inte en jämn kamp, för rättfärdigheten har redan vunnit, på grund av Jesus.

Att tala om synd måste alltså inte vara betungande. Tvärtom är det när vi bekänner synden som vi kan bli fria från den genom Kristus. Vilket för oss åter till syndabekännelsen. Den finns inte för att du ska påminnas om hur dålig du är, utan för att du ska få erfara hur god och nådefull Gud är. Den gör att hinder som synden byggt upp i ditt liv rivs ner; intimiteten med Gud blir återställd. 

Det är sålunda fullt naturligt att en luthersk kyrka inleder gudstjänsten eller nattvardsfirandet med en syndabekännelse. En möjlighet ges att konkret få lämna sin synd bakom sig, bara ta emot av Guds nåd, och i sanning få tillbe honom. Man har chansen att väga in om det skulle vara så att predikan har belyst något område i ens liv där omvändelse behövs.

Syndabekännelsen är inte magisk, så att orden man säger automatiskt gör att man är förlåten, eller så att den är nödvändig för att ta emot Guds nåd. Det som krävs är bekännelse och omvändelse, och det går naturligtvis alldeles utmärkt att göra tyst för sig själv och Herren när som helst, under gudstjänsten eller när man cyklar till jobbet. En gemensam syndabekännelse ger ett tillfälle att tillsammans som församling dela erfarenheten av den egna bristen och att bli mött med Guds nåd.

För poängen är det som kommer efter bekännelsen: löftet om att vi är förlåtna. Och kommer du inte på någon synd? Det är okej. Var bara tyst under bekännelsen. Eller be Guds Ande uppenbara för dig var du behöver omvändelse (Matt 5:5). Kanske från stolthet? 

• Della
• Twittra