Benjamin Kruse

Klockarträsk – ett ställe man minns

Lägret är uppdelat i tre olika åldersgrupper, den största bestående av scouter i åldrarna 9–12, tonårsdelen för Roverscouter från sjuan och uppåt samt familjesocken som gjorde premiär i år. Där får yngre barn med deras föräldrar vara scouter i en egen by under lägrets två sista dygn. På dagarna genomförs olika aktiviteter och varje kväll hålls ett gemensamt lägerbål för de drygt 200 scouterna. Lägerbålet är fyllt med sång, sketcher och karaktärer så som Tony C och Metal Mange.

Första dagen bygger alla scoutkårer upp sina lägerplatser. Spisar, bord och diskbänkar bestående av slanor surras ihop endast med hjälp av sisalgarn. Slaskgropar ska grävas och många tält ska resas. Allt som behövs för att kunna bo ute några dagar byggs upp från grunden och trots mycket arbete är humöret på topp. På en äng lite avsides ligger Roverscouternas lägerplats där drygt 40 ungdomar med ledare bor. Här ryms många tält, fyra eldplatser där all mat tillagas över öppen eld och två rejäla bord med bänkar.

Likt de yngre scouterna är även Roverscouterna uppdelade i patruller för de olika dagsaktiviteterna. En av deras uppgifter är att vara statister på flyktingspåret som de yngre scouterna får uppleva. Under flyktingspåret får barnen gå en snitslad bana genom skogen och lära sig hur det är att fly, allt från att spara pengar till att fatta svåra beslut. Känslan av att inte veta vad som komma skall skapar spänning och nervositet. Roverscouterna agerar gränsvakter, arbetsgivare och andra roller som man kan stöta på under flykt. På sista stationen får barnen samtala och ställa frågor till personer med egna erfarenheter av att fly.

En annan uppskattad aktivitet för alla åldrar är det klassiska trapperspåret. Tillsammans med sin patrull vandrar man en sträcka på ungefär sju kilometer. Längs vägen finns olika övningar att testa på, till exempel att klättra klättervägg, åka linbana över vattnet och skjuta salongsgevär. Mellan alla planerade aktiviteter finns fritid där scouterna bland annat kan välja att paddla kanot, hantverk eller tälja ett bidrag till gubbtävlingen. Förutom chansen att vinna pris för bästa gubbe är fisketävlingen populär där både abborre, gädda och mört vägs in.

På kvällarna efter lägerbålet samlas alla scouter i sina respektive kårer för kvällsmat och en avlutande andakt som summerar dagens upplevelser. Tack vare alla ideella volontärer och ledare är lägret i Klockarträsk möjligt att genomföra, där både mycket planering och efterarbete krävs. Låten »Klockarträsksången« hörs långa vägar från den avslutande gudstjänsten, en hyllning till Mats och Veronica som lånar ut sin mark till alla glada scouter. När lägret är slut och det är dags att åka hem ligger platsen lika orörd som innan. Inga spår ska lämnas kvar, men att Mats hittar rester av en gammal slaskgrop är inte omöjligt! Vi lämnar lägret efter några soliga dagar med härlig gemenskap och ser fram emot nästa år då rikslägret Patrullriks äger rum på Vässarö i Stockholms skärgård.

Djupet av vilka vi är

Det är inte ovanligt att jag förväntas presentera mig när jag är ute i olika sammanhang. Ibland sker det genom att någon ställer frågan: Vem är du? När frågan ställs så förstår jag vad personen menar, men jag hajar till inför det enorma djup som den frågan öppnar.

Vem är du? Ska svaret handla om arbetet och tjänstetitel eller om andra roller som jag är bärare av så som dotter, syster, fru, mamma. Var hämtar jag bilden av mig själv? Jag tänker att vår självbild är en mix av väldigt många saker. Ofta är dessa bilder kopplade till våra relationer, vår förmåga och prestation. Den dag vi inte kan prestera eller när våra relationer förändras till andra eller oss själv vet vi inte vilka vi är.

Jag funderar över en person i Bibeln, Jesu kusin Johannes döparen, han får också frågan: Vem är du? Han svarar: »Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.« Hans svar väcker spännande tankar för hans svar rymmer många perspektiv. Johannes ser att han är satt i sammanhang till både Gud, sig själv och andra. Ser vi bredden, höjden och djupet av vilka vi är och vilka vi är skapade till att vara?

Att vara någon är oerhört vackert. Bibeln talar poetiskt om att Gud flätar människan samman i moder-livet. Det betyder att allt, utgångspunkten, starten för identiteten i människan börjar med att Gud agerar. Gud flätar och människan vilar i moderlivet.

I vårt nutida samhälle är identitet en stor fråga både för individen och för kyrkan. Det är inte alltid vi förknippar frågorna om identitet med vila. Om grunden för både vår egen och kyrkans identitet är Kristus är det vila. Budbäraren vill på olika sätt under hösten lyfta dessa frågor så se fram emot spännande läsning.

Vision och kallelse

Uppfinnare har ofta visioner. Thomas Alva Edison hade en vision om glödlampan, han såg inom sig det som inte fanns, och efter många misslyckanden nådde han fram. Jörgen Lehman hade en vision, en tuberkulosmedicin. Han försökte många gånger och till sist kom lösningen på ett märkligt sätt utifrån. Lehman själv beskrev det som en uppenbarelse. Det blev tuberkulosmedicinen PAS. I ett enda slag förändrades hela tuberkulosvården.

Det är frestande att överföra detta sätt att tänka på det kristna livet, i synnerhet på församlingslivet. Men själarnas värld fungerar på annat sätt. Man kan till exempel ha en vision om en missionerande församling. Saken verkar riktig, men gång på gång inträffar det att visionen skapar maktstrukturer, som bryter ner människor. Visionen betyder mer än människorna som bär den. På detta område behöver vi söka ett annat sätt att tänka än glödlampans uppfinnare. En grundläggande insikt är att det är Guds Helige Ande som är huvudaktören i allt församlingsliv. Människor – också högt begåvade andliga ledare – är som bäst den Helige Andes assistenter. Det innebär att andliga ledare behöver vara följsamma och uppmärksamma på Andens ledning. Det kommer aldrig an på »hur vi har tänkt oss«. Det kommer an på var Anden har gått i förväg och berett marken. Det handlar om att gå in i beredda gärningar, bland beredda människor – och de kan finnas bland de mest oväntade och mest olämpliga, mänskligt sett. Den klassiska teologin talar om »den förberedande nåden« och »den förekommande nåden«, Andens för oss fördolda verksamhet, både med enskilda och med kyrka och församling. Just detta, som nu för oss är fördolt, är förutsättningen för att det ska bli något meningsfullt av våra initiativ. Men när dörren öppnas för den beredda gärningen, då är beredskap, initiativ och framåtanda avgörande.

S:ta Clara kyrka kan på detta område vara ett föredöme. Carl-Eric Sahlberg kom inte dit med en vision, men han kom med en erfarenhet. Han är nämligen historiker. Som kyrkohistoriker visste han något om hur den Helige Ande brukar handla. Det var detta han hade beskrivit i sin präst-mötes-avhandling Budskapets väg (1988). Att bära med sig historiens erfarenhet av Andens ledning, när man går in i en ny uppgift, förutsätter ödmjukhet. Men den ger också blick för var Anden öppnar oväntade dörrar. Det är Anden som har planen, inte vi. Det oväntade i S:ta Clara kom genom en helt oväntad person, den kristna kvinnan från Korea, som uppmanade till mer bön, inte bara i allmänhet utan daglig, regelbunden, gemensam bön. En gång, när Carl-Eric Sahlberg berättade om detta, sade han: »Det gör en stor skillnad om man ber två timmar om dagen.« Den gången öppnade Anden dörren. Och S:ta Clara gick in. Det var inte en vision. Det var en kallelse.

Att bevara sitt hjärta

Att företrädare som ivrigt försvarat familjen lämnar sin egen familj? Att de som förfasat sig över otrohet själva är otrogna? Tyvärr sker det så pass regelbundet att vi anar ett mönster – och en möjlig väg framåt.

En teologi som bär mig.
En avgörande skillnad mellan den levande Guden och de falska gudarna är att avgudarna behöver oss för att existera. Detsamma gäller dålig teologi: den sätter mig, min styrka och mina förmågor i centrum. Jag bär teologin, den bär inte mig.

En risk med det är att läran blir likt ett plakat som jag håller upp i Guds namn och tron ett åsiktspaket jag lär mig rabbla. Det kristna livet blir en jargong snarare än ett liv att leva och teologin skiljer mig därmed från Gud, mig själv och mina medmänniskor. Världen blir uppdelad, kluven.

En annan sida av samma mynt – där mitt jag också står i centrum – är när teologin reduceras till mitt eget liv. Jag anpassar läran efter livet, den kristna moralen efter min egen förmåga. Därmed handlar inte den kristna tron längre om att söka och upptäcka Guds vilja, snarare blir Gud som en whiteboardtavla där vi kan projicera våra egna föreställningar och idéer.

En tro som enar mig. När jag delar upp mitt liv, oavsett orsak, kommer andra krafter få påverka mitt liv. Om jag i (över)andlighetens namn försöker kväva mina inre begär, eller i kärlekens namn vill hänge mig åt kroppsliga lustar spelar inte så stor roll: resultatet är detsamma. Ger jag inte Gud inflytandet över mitt liv, kommer någon annan makt att få det.

Enbart det jag äger kan jag ge vidare. Det är först när jag tagit emot min kropp, mina sinnen, min sexualitet – ja, hela mitt väsen – som jag också kan lämna allt åter till Gud. Den som lever med en kluven gudsbild kommer leva ett kluvet, uppdelat och sektoriserat liv. När Gud blir en, kommer mitt liv kunna börja helas.

Lyssna till begäret, kväv inte din längtan. Vi tror kanske att lösningen på våra frestelser är att kväva dem snarare än att lyssna till dem. Men det som inte får finnas tenderar förr eller senare bli det enda som finns. Genom att ställa frågor till mina frestelser kan jag upptäcka syndens rot.

Som Jakob lär oss: »Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död« (Jak 1:14-15). Roten till synden är ett missriktat begär. Det är alltså inte begäret det är fel på, utan sättet jag söker tillfredsställa det.

Förtrösta på Gud, inte på din egen styrka. Petrus skriver: »Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka« (1 Petr 5:8b). Nyckelordet är »går omkring«. Om djävulen inte kan förleda oss på ett sätt prövar han ett annat.

Vi tenderar att överskatta vår förmåga och underskatta vårt behov av Gud. Det är genom att inse vår egen otillräcklighet, vårt eget hjärtas svekfullhet, vår egen del av världens bortvändhet från Gud, som vi kommer inse vårt behov av att överlämna oss till Gud. Enbart en starkare makt, Gud, kommer kunna besegra en annan makt, vilken än det nu må vara.

Sätt dig vid Jesu fötter. När Jesu helighet blir ett hot mot oss, kommer vi fly från honom när vi behöver honom som mest. Två olika berättelser ger oss ett annat perspektiv på vad Guds helighet är.

1) Kvinnan som begått äktenskapsbrott. I Johannesevangeliet får vi det berättat för oss hur en kvinna blivit ertappad med äktenskapsbrott. Den religiösa mobben vill straffa henne, men i mötet med Jesus sker något annat. Jesu helighet beskyddar henne från omgivningens domar. Jesus älskar skammen ur hennes kropp, förlåter skulden och upprättar henne för ett annat liv.

2) Mannen vid gravarna. I Lukasevangeliet berättas det för oss hur en demonbesatt man strövar omkring bland gravarna. Han är rastlöst och rotlös, makterna har slitit sönder honom så till den grad att när Jesus frågar efter hans namn svarar han: »Legio, för vi är många.« Även om vi kan väja för språket kan vi nog känna igen oss i mannen. Hur vi är splittrade och lever bland död.
Mannen befrias från de krafter som sliter sönder honom. Vi får det sedan berättat för oss hur folket: »… kom till Jesus och såg mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid hans fötter, klädd och vid sina sinnen (Luk 8:35b)«.

För de båda personerna, med helt olika livshistorier, är det i mötet med Jesu helighet som en vändning sker. Jesu helighet är inte ett hot mot dem, utan ett hopp för dem. I mötet med Jesus förvandlas deras liv.

Varje gång en kristen ledare faller är det en sorg. I stället för att förakta någon annans felsteg får vi använda deras synd som en biktspegel över vårt eget liv och inse »det kunde varit jag«. Ur den insikten kan en längtan väckas. Inte en längtan efter ett perfekt liv (måtte Gud bevara oss från det!), utan en längtan efter ett heligt liv, ett liv som är helt. Jesus lär oss: »Saliga är de fattiga, dem tillhör himmelriket.« I utblottelsen kan vi öppna oss för Guds rike.

Vem är missionär?

I mitt liv var svaret på den frågan länge självklart. Missionärer var de som hade åkt till andra länder för att berätta om Jesus och som kom hem någon kortare period emellanåt, visade bilder och berättade i kyrkor och bönhus om sina äventyr i evangeliets tjänst. Det var bilden jag bar på under min uppväxt. För mig, som under de första åtta åren av mitt liv knappt hade varit utanför Arvidsjaurs gränser, var mission något exklusivt för vissa speciellt kallade. Till det exklusiva hörde att mission skedde utomlands och inte här i Sverige. Detta gjorde att mission var en uppgift för andra. Jag kunde stödja mission genom förbön för missionärer och gåvor. Mission var dock inget som jag själv direkt var involverad i. I efterhand har jag insett att min bild av mission – även om den inte var helt felaktig – var alldeles för snäv.

Om vi tar det från början. Hos Gud innan världen skapades, ger Johannesevangeliet oss en inblick i bakgrunden. Den lär oss både något om vem Gud är, vad vi är kallade att vittna om och vilken drivkraften för missionen är.
I Johannes evangelium säger Jesus – Sonen – till Fadern: »… du har älskat mig redan före världens skapelse« (Joh 17:25). I den följande versen (26) säger Jesus att det är den kärleken som han för vidare till dem som tillhör honom: »Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.«

Gud skapade inte för att få någon att älska. Gud var inte ensam. Den treenige Guden bär i sig en evig kärleksrelation mellan Fadern, Sonen och Anden. Gud skapade för att få dela med sig av den kärlek som i evighet pulserar i treenigheten. Fadern, Sonen och Anden dansar en evig kärleksdans som vi människor inbjuds att delta i.

Nu gick det som det gick med skapelsen – människan bröt med Gud och hans kärlek. Men inbjudan består. Jesus säger till Fadern »du har sänt mig« (Joh 17:25). Ordet mission, som betyder just sändning, har alltså sin djupaste rot i den eviga kärleken i treenigheten själv. Mission är därför ytterst inte något som kyrkan har och förfogar över, utan det är Gud själv, missionens herre, som har en kyrka som är en del av hans mission i världen.

Målet för Guds mission är att återföra människan och skapelsen till gemenskapen med honom.

Det betyder att Guds mission, som vi som kyrka och enskilda kristna får vara en del av, är mer än enbart evangelisation – att berätta de glada nyheterna om den räddning som Sonen ger. I missionen ingår också att vara med och upprätta skapelsen. Varenda sak vi gör i våra liv är tänkt att vara ett tecken på Guds vilja att upprätta denna värld. När jag gör något nyttigt i mitt jobb eller i min vardag, är jag en del av Guds mission. Med andra ord är det som hör hemma i en luthersk kallelselära – att i vår gudstjänst ingår allt gott vi som kristna gör i vår vardag – en självklar del av mission, precis på samma sätt som diakoni är en given del av missionsuppdraget.

En sådan helhetssyn innebär samtidigt att evangelisationen i ord inte kan destilleras bort från Guds mission. Det ska inte heller uppfattas som att evangelisation är en baktanke som vi ska klämma in i diakonin och våra vardagskallelser. Nej, evangelisation är inte en baktanke utan en självklar grundtanke i allt. Det är till sist budskapet om Jesus Kristus som upprättar. Precis på samma sätt behöver det praktiska upprättandet av en fallen och skadad skapelse få var en självklarhet i allt. Det är budskapet om Guds fred klätt i gärningar. Både ord och handling behövs. När vi gör alltför vattentäta skott mellan evangelisation, vardagskallelse och diakoni förvränger eller förminskar vi Guds mission.

Ser vi frågan om mission ur detta perspektiv kan vi:

för det första säga att alla kristna är kallade att vara missionärer! Mission blir synonymt med det vi ibland kallar »allmänna prästadömet«. En kristen är insatt i Guds verk – att föra vår värld tillbaka till Gud genom ord och handling. När det sker blir »människor och samhällen förvandlade av Jesus« som det uttrycks i den vision som EFS antagit.
för det andra se vem det är vi är sända att vittna om: den Gud som är Fader, Son och Ande. Vi är inte kallade att tala om en abstrakt Gud, utan om en Gud – Fader, Son och Ande – som i sig är evig kärlek, vilket är möjligt just därför att Gud är treenig och därför alltid i sig burit en kärleksrelation. Denna treeniga Gud visar oss tydligast sin kärlek genom att sända Sonen: »Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.« (Joh 3:16–17). Mission kan därför aldrig vara utan vittnesbörd om Jesus.
för det tredje se att den Gud som sänder oss inte står vid sidan om och tittar på medan vi utför ett uppdrag åt honom. Han har själv gått in i den värld som gått vilse och öppnat en väg (se Joh 3:16–17). Vi får gå tillsammans med Gud i hans plan.
för det fjärde se att angelägenheten i Guds mission är så stor att den går över alla gränser. Den sträcker sig ner till en syndafallen värld, och känner inga etniska, sociala eller geografiska gränser (Joh 3:16–17; Matt 28:18–20). Guds kyrka är därför kallad att hela tiden gå över gränser för evangeliets skull.
för det femte se vilken den huvudsakliga drivkraften för missionen är tänkt att vara. Det finns många viktiga argument för att satsa på mission. Bland annat kan lyftas fram att det är Guds befallning och vilja (Matt 28:18–20; 1 Tim 2:3–4), att budskapet är helt unikt – det finns ingen annan väg än Jesus (Joh 14:6), att det finns ett evighetsallvar eftersom det kommer en dom (Apg 17:30–31). Men bränslet för missionsuppdraget är inte »plikten framför allt«, som det lätt kan bli. Paulus talar om att »Kristi kärlek lämnar mig inget val« (2 Kor 5:14). Gud sände i kärlek Jesus för att rädda världen. Det är samma kärlek som sänder ut oss. Det är den yttersta drivkraften.

Hur kan det då bli naturligt för oss att tänka på oss själva som missionärer? Det är en fråga om identitet: vem jag är! Generellt formas vi av möten med andra. Detsamma gäller här. För att jag på ett naturligt sätt ska kunna se mig som en missionär – sänd av Gud – behöver jag först ha mött Gud och Guds kärlek i Jesus Kristus. Bibelns mönster är att människor får gudsmöten som formar dem och att de sedan sänds ut. Några exempel på detta är Mose (2 Mos 3), Samuel (1 Sam 3), Jesaja (Jes 6) och Paulus (Apg 26:13–18). Mission börjar aldrig med att jag går ut – kanske för att »göra rätt för mig» eller »göra min plikt« – utan med att jag går till honom som är missionens herre. Mötet med Guds kärlek i Jesus Kristus rustar mig sedan att på ett uthålligt sätt gå ut i det missionsuppdrag Gud ger mig, till och med utanför min egen bekvämlighetszon.

11: O store Gud

Den skrevs år 1885 av smålänningen och predikanten i Missionsförbundet Carl Boberg, som då var 26 år. Han hade varit på sommarmöte en solig dag. Under hemvägen blev det plötsligt åska och regn. Men på kvällen sken solen igen och regnbågen syntes över Mönsteråsviken; utsikten från pastorsbostaden var betagande. Boberg som var lyriker fick inspiration till sin text som i original hade nio verser. Vem som har skrivit melodin vet man inte, kanske är det en svensk folkvisa.

Bobergs sång spreds till Tyskland och vidare till Ryssland. Stuart Hine, en engelsk missionär i Ukraina, översatte de första verserna till engelska och så småningom nådde den även USA. Det stora genombrottet där kom 1957 när evangelisten Billy Graham använde den i en mötesserie i New York. Serien pågick i över 100 dagar och varje kväll sjöngs O store Gud! Även Elvis Presley bidrog till sångens segertåg. Han spelade in How great thou art två gånger och fick båda gångerna en Grammy i USA för årets bästa andliga inspelning.

En som deltog i Grahams möten och greps av O store Gud var den svenske sångarfursten Einar Ekberg. Då var sången nästan helt glömd i Sverige, för Missionsförbundet hade på 1920-talet i sin sångbok bytt till en annan melodi som folk inte gillade, och så slutade den att sjungas. Därför tog Ekberg för givet att den var amerikansk och bad sin svärson Elon Svanell att göra en svensk översättning. Men när han sjöng denna »amerikanska« sång på på sina möten i vårt land var det ändå flera som kände igen O store Gud.

1972 tog EFS med den i Sionstoner. Nu sjungs den i alla samfund i Sverige. I Psalmboken finns den som nr 11. Och Carl Bobergs lovsång till Gud, som uppenbarar sig både i Bibeln och i sin skapelse, är älskad och sjungen överallt i världen. Det sägs att Amazing Grace är den enda andliga sång som sjungs lika ofta runt om i världen som O store Gud.

Den ständige läraren

På EFS kansli i Uppsala har han numera en kaffekokare uppkallad efter sig, och beskrivningen »levande legendar« ligger nära till hands. Han säger att det är en överdrift även om han känner sig hedrad.

I somras fyllde Agne 80 år. Detta firades med två stora fester: först en middag med familj och släkt ute i det fria i Norrland, sedan tillsammans med tidigare arbetskolleger i Uppsala. Under samtalet drar han fram ett tacktal ur sin Bibel, en lapp fylld med hyllningar som i allra högst grad är ett kvitto på att han har lämnat ett starkt avtryck hos sina medarbetare.

»Teologi ska kunna predikas. Vilket predikoämnet än är, ska det relateras till korset och den rättfärdighet Jesus Kristus ger. Predikan är inte bara ett omtal utan framför allt ett tilltal«, läser han högt och fortsätter:

– Detta är vad min vän och kollega Tomas Nygren sa att jag hade haft som punkter i min teologi när han talade på min 80-årsfest.

Efter festen i Uppsala »stupade han i säng« redan klockan åtta på kvällen, »mättad av kärlek från familj och vänner«. Mätt av kärlek, men fortsatt hungrig på att betjäna Kristi kropp. Agne Nordlander har varit anställd av EFS i 37 år, dels som rektor och lärare på Johannelund, dels som missionär i Etiopien, som har blivit hans andra hemland. Han gick i pension 2004, men så sent som förra året undervisade han präster i en masterskurs vid Mekane Yesuskyrkans seminarium i Etiopien.

– Det är givande att förkunna Guds ord och att vara i levande samtalskontakt med människor. Böcker, människor och att sprida budskapet om Jesus Kristus har varit mina största intressen. När man får gensvar och Guds ord talar till en, då orkar man ta sig vidare.

Agne berättar hur han redan i tidig ålder utvecklade ett intresse för människor och att han först ville bli affärsman. Som barn vandrade han runt i sin hemsocken och sålde jultidningar och påskkort och lärde känna människorna där.

Han växte upp i en miljö där Jesus och Guds ord var centrum.

– Min far var predikant och min mor var söndagsskollärare inom EFS. De kom båda från hem i Höga kusten där de hade upplevt väckelsen mellan 1890 och 1930, en väckelse som ledde till att De ungas förbund (DUF) blev en dynamisk ungdomsrörelse. Därifrån rekryterades min far. Han gick på Johannelund i Stockholm och blev sedan predikant inom EFS.

Agne menar att det är tack vare sina föräldrar som den personliga tron inte har sviktat genom åren.

– Jag har fått en enorm gåva i mina föräldrar. Jag har fått en oerhört positiv gudsbild som håller ihop Guds helighet, hans dom mot synd, hans krav på rättfärdighet, och Guds förunderliga kärlek och barmhärtighet. Allt detta reflekterade mina föräldrar. De styrdes av lag och evangelium.

Agnes stora intresse för litteratur ledde till fördjupade studier. Efter att under sin militärtjänstgöring ha gått tolkskolan i Uppsala och lärt sig ryska fortsatte han med att läsa teologi och filosofi.

– Vid den här tiden fick jag en kallelse av Gustav Arén som var missionär i Etiopien större delen av sitt liv. Han ville att jag skulle ta en licentiatexamen i teologi och sedan bli lärare på seminariet i Addis Abeba. Samtidigt träffade jag också den unge prästen Torsten Josephsson som hade upplevt Guds kallelse att nystarta Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG).

Agne antog, som han säger felaktigt, att Gud kallade till det som var tråkigt och tackade därför ja till Josephssons inbjudan att arbeta inom SESG.

– Hur som helst blev det en otroligt rik tid för mig. Jag reste runt och försvarade Gud på högstadier och gymnasier där många var ateister. Jag hade många debatter och mötte i regel väldigt få intelligenta ateister, egentligen bara en enda, och vi blev goda vänner. Han tyckte att det var intressant att möta en kristen som begrep sig på filosofi.

Efter tre år, 1966, fick Agne en kallelse från EFS att vikariera för Torsten Nilsson som rektor för Johannelund i två år.

– Det var en tuff tid. Jag tyckte att jag kunde mycket teologi och hade haft bibelstudiegrupper med tänkande studenter som var väldigt aktiva. Så kom jag till Johannelund och möttes av ett gammeldags upplägg, med läxläsning, förhör och liten plats för samtal och diskussion.

Vid den här tiden råkade han ut för ett i dag inte okänt fenomen. Han gick in i väggen på grund av överansträngning, 27 år gammal. Vid ett tillfälle somnade han till medan han undervisade en klass, vid ett annat tillfälle kom han av sig under en studentgudstjänst i Engelbrektskyrkan.

– Jag visste inte var jag var eller vad jag gjorde. Jag drog efter andan och suckade till Gud: »Nu måste du hjälpa mig.« Och då plötsligt kom jag på att jag höll på att predika. Det var förskräckligt.

Det var under den här tiden som Agne träffade sin blivande fru Karin. Agne hann åka iväg till Bohuslän på en militärmanöver innan de hann utveckla en relation, men övertalad av sin bror, skickade Agne ett friarbrev till Karin. Vid det tillfället hade de visserligen bara pratat med varandra i cirka tre timmar, men ändå kom ett svar på Agnes kärleksförklaring.

– Första sidan av brevet sa inte så mycket, sedan tydliggjorde hon sin syn på äktenskap och till sist skrev hon att hon hade bett Gud om en kristen man, och att han hade bekräftat att hon skulle gifta sig med mig. Det var ingen stormande förälskelse i början, varken från hennes eller min sida, utan kärleken har växt med tiden.

Paret gifte sig 1968 och har hållit ihop sedan dess. Och när Agne ser tillbaka, säger han att efter frälsningen betraktar han hustrun Karin och sina föräldrar som de största gåvorna som Gud har gett honom i livet.

Efter att i mitten av 1960-talet ha tackat nej till Gustav Aréns inbjudan till missionärsuppdraget, och efter att ha doktorerat och arbetat som rektor på Johannelund under många år, får Agne en andra chans att komma till Etiopien för att undervisa i systematisk teologi på Mekane Yesus-kyrkans prästseminarium.

– Jag fick fantastiska vägledare i Etiopien. Bland andra Johnny Bakke som varit rektor på prästseminariet i många år och svenska missionärskolleger. Jag trodde att missionärernas berättelser hade lärt mig nog om Etiopien, men upptäckte att jag ingenting kunde. Det var en mycket snopen upptäckt. Jag frågade också ut mina elever, och de tyckte att det var roligt. Eleverna lärde mig mängder om landet och jag fick god studentkontakt.

När seminariets nuvarande rektor Bruk Ayele besökte EFS årskonferens tidigare i år, delade han frimodigt de utmaningar som kyrkan och seminariet står inför, inte minst ojämn könsfördelning bland lärare, studenter och ledare. Detta är något som även Agne sett och försökt motverka i sin undervisning.

När jag ber Agne Nordlander se tillbaka på sina olika kallelser och frågar vad han har lärt sig, börjar han med att konstatera att en kallelse aldrig kommer utan ett pris.

– Jag är nog en av nu levande EFS:are som har rest mest inom Sverige. Jag har sovit i oerhört många EFS-hem och suttit vid många EFS-matbord, samtalat och predikat i bönhus och föreläst lite överallt. Allt detta skulle jag nog ha minskat på om jag kunde backa bandet.

En konsekvens av ett intensivt arbetsliv har blivit något av en åldersdepression. Han berättar hur han kan bära på känslan av att ha misslyckats med vardagen, hur han kan vakna på natten och känna sig deprimerad, hur avtagande ork rent fysiskt också påminner om allt han inte lyckats med, om det som blev fel.

Hans fru Karin har fått bära en enorm arbetsbörda då Agne har varit ute och rest.

– När Kurt Åberg en gång ringde, när vi bodde i England, och frågade efter mig svarade hon: »Det är som i Sverige. Agne är i Norge.«

– Barnen har inte heller fått det som jag borde ha gett dem. De har aldrig klagat, men jag inser att jag har gått miste om något dyrbart.

Å andra sidan har allt resande också varit givande.

– Jag har fått en levande kontakt med människor runt om i landet och ofta återvänt inspirerad, tacksam och glad. Det hade jag inte varit om jag stannat hemma. Karin tycker ibland att det är en flykt ifrån vardagsverkligheten, jag har försvarat det med att det är en del av kallelsen.

Agne berättar vidare att det bästa han fått göra i Sverige de senaste 10 åren är att undervisa på S:ta Claras lärjungaskola i Stockholm.

– Där har jag mött en mottaglighet för hur en gammaldags roseniansk predikan om Kristi kors fungerar även idag.

När det kommer till predikan om Jesus menar Agne att det finns en tydlig skillnad mellan Etiopien och Sverige.

– Det är lätt att predika i Etiopien, för där är man öppna för en luthersk förkunnelse om synd och nåd, en stark förkunnelse om vad Jesus har gjort för oss och vad Jesus befriar oss ifrån. De är öppna för vad den helige Ande kan och vill göra i våra liv, för en undervisning om hur man vandrar med Kristus och hur man vinner människor för Gud.

Utmaningen i Svenska kyrkan och EFS är att man, enligt Agne, ibland sållar bort de delarna av Guds ord som inte platsar i den här tiden. Och det är något han ser allvarligt på.

– Det jag märker när jag analyserar predikningar i tv och radio och lyssnar i kyrkor är att i svensk förkunnelse har man nästan helt tagit bort Guds helighet och rättfärdighet och försöker framställa Gud som en så positiv och snäll storhet som möjligt. Det gör att Jesus och hans frälsningsgärning tonas ned.

När samtalet närmar sig sitt slut, berättar Agne att nu i september reser han ännu en gång till sitt andra hemland Etiopien, och även där väntar utmaningar.

– Om Gud vill och om hälsan tillåter åker jag. Jag ska undervisa 19 präster som har varit i tjänst i 5–10 år.

Den största utmaningen för dessa är att motverka den etniska splittring som är stor både nationellt och i kyrkan. Samt att ta emot alla som vill bli kristna, cirka tre miljoner under de sista fem åren, och ge dem en grundlig biblisk undervisning.

Den kristna hårdrockens revansch

Efter skivsläppet blev Narnia även topprankade av Sweden Rock Magazines JURYN.

– Vi är starkare än någonsin, säger Narnias senaste tillskott Jonatan Samuelsson.

Budbäraren satte sig ned med basisten Jonatan Samuelsson och pratade om Narnias kommande världsturné, om bandets framgångar, samt om fördomar som riktas mot kristna rockmusiker.

– När jag kom till Livets Ord i Uppsala under 90-talet var det inte okej med hårdrock. Då blev jag utskälld för att jag lyssnade på kristna metalband som Stryper.

Samuelsson, som hade bestämt sig för att följa Jesus och tjäna Gud, klippte symboliskt av sitt hårsvall.

– Jag blev hänvisad till en stor container där jag kunde slänga mina kristna hårdrocksplattor. Jag tänkte att: »Gud, jag gör det för dig,« och ville bevisa att min tro minsann var viktigare än min kärlek till hårdrock.

I dag ser fördomarna mot rockmusik annorlunda ut inom kristna sammanhang. Förrförra året spelade Narnia exempelvis på Livets Ords ungdomsläger, och det blev lyckat.

– Vi var det första hårdrocksbandet som spelade på Livets ords scen efter att det förbjöds under 90-talet, och det mottogs med öronbedövande jubel.

Till vardags är Samuelsson entreprenör och arbetar bland annat på Livets Ords förlag samt med formgivning. Förutom att ha skrivit låten »Manifest« på senaste plattan, har han även formgivit skivomslaget – ett starkt lysande torn som representerar Jesus.

– Förra året gick sångaren Christian Liljegren in i väggen och meddelade att spelningen som vi skulle ha i Schweiz skulle bli hans sista. Det kom som en chock för oss. Men sedan gick vi på konsert i Uppsala och hamnade backstage med en musiker som tack vare Narnia hade börjat spela gitarr. Han var kristen, och vi fick vittna om hur Gud har använt oss, sedan fylldes rummet med människor som gitarristen i sin tur vittnade för. Där och då blev Christian övertygad om att det var det här han skulle hålla på med. Så hans resa har varit från mörker till ljus – »From Darkness to Light« – vilket har varit ett tema för alla bandmedlemmar.

När bandet är ute och turnerar vittnar fans om vad Narnias musik har betytt för dem, inte minst i Sydamerika där fanbasen är stor.

– Jag har tidigare tänkt att våra texter har varit ganska banala och enkla. Men så kom det fram ett fan i Rio de Janeiro när vi turnerade 2017. Han fick varken läsa Bibeln eller lyssna på kristen musik på grund av sin katolska mamma. Han berättade att han fick sin andliga mat genom att lyssna på vår musik, för hans mamma förstod inte engelska. Då bestämde jag mig för att aldrig mer klanka ner på enkla texter.

Narnias musik är känd för sitt melodiska sound och dominerande gitarrsolon, vilket har präglat bandet sedan starten. 7 september gav sig bandet ut på världsturnén »From Darkness to Light Tour,« en turné som landade först i Laz Paz i Bolivia. Samuelsson förväntar sig att turnén kommer dra både kristna som icke-kristna lyssnare.

– Narnia har stor respekt i hårdrocksvärlden. Det beror dels på att bandet är otroligt duktiga, dels för att vi vågar stå för någonting. Vi är tydliga med att vi är kristna och att vi tror på Jesus, säger Samuelsson.

EFS sänder praktikanter till missionsländerna

I september skickar EFS ut sex praktikanter i fyra månader till missionsländerna Irak, Tanzania och Etiopien. Budbäraren träffade praktikanterna under deras förberedelsekurs i Uppsala.

– Det har varit otroligt intressant och lärorikt och jag har fått nya perspektiv, säger Linda Martinson, 30 år, som åker till Etiopien i september.

Linda kommer att arbeta med EFS samarbetspartner Hope For Children in Ethiopia (HCE). Hon har tidigare besökt Etiopien och ser fram emot att lära sig mer om den etiopiska kulturen som hon förälskade sig i.

–Min mormor föddes i Etiopien där hennes föräldrar var missionärer. HCE bedriver socialt arbete på kristen grund vilket jag ser fram emot att lära mig mer om. Sedan ska det bli spännande att se vad jag kan ta med mig hem och applicera här och vice versa, säger Martinson som är socionom till yrket.

Stefan Rosth, ansvarig för praktikantprogrammet, berättar att det är med stort nöje som EFS anordnar detta.

– Det är viktigt att bygga en medvetenhet kring internationella utmaningar, vilket i sin tur förhoppningsvis leder till att fler svenskar vill arbeta med dessa frågor. Dessutom vill vi jobba tillbaka inåt EFS, så att de vi sänder ut kan komma tillbaka och berätta för oss alla om hur våra samarbetsorganisationer arbetar, säger han.

Efter fyra månaders arbete är tanken att praktikanterna ska föreläsa inom olika Salt- och EFS-sammanhang.

– De utsända blir som inspiratörer för människor som vill arbeta med internationellt samarbete och utvecklingsfrågor. Vi hoppas att de kommer tillbaka med ett större engagemang för internationella relationer och EFS missionsarbete, säger han.

De samarbetspartners som tar emot praktikanterna är CAPNI i Irak, Hope for Children i Etiopien och Dodoma stift i Tanzania.

Bildreportage: Kyrkan utan tak

Vi kommer hem till evangelisten Mahesh Kumre och hans familj, som varje söndag i drygt 20 år har upplåtit sitt hem för gudstjänst och bön. I början kom ett tiotal personer – i dag kan en vanlig söndag innebära 200–300 personer i det lilla men färgglada vardagsrummet. I flera år har församlingen drömt om en egen kyrkobyggnad och nu är det på god väg att bli verklighet.

Innan vi lämnar paret Kumres hem blir det en bönestund. Bönen är stillsam men ändå kraftfull. Erik Johansson, som jag reser med, avslutar med att be för paret Kumre och församlingen.

I ett av vardagsrummets fönster ligger ett par biblar, några sångböcker samt ett kors som vittnar om att rummet även fungerar som gudstjänstlokal.

Erik Johansson samtalar med Lakshmi Kumre, Mahesh Kumre och George Thomas (GT) Biswas, kyrkoherden i Padhar. Det är svårt att se framför sig att hundratals personer kan rymmas i det lilla rummet.

– Vi har haft det väldigt trångt. När nya byggnaden kommer kan vi sitta mycket skönare och vi kommer att kunna tillbe Gud på nya sätt. Vi har också planer på att arrangera barnmöten, ungdomsmöten och seminarier. Vi får en lokal som är användbar på ett helt annat sätt, säger Mahesh.

Från början är huset ägt av Gulab Kumhre, Mahesh pappa, och han bor fortfarande kvar i huset. Han är numera kristen efter att tidigare ha varit hindu. En bit in i vårt besök kommer han fram ur det inre rummet för att hälsa på oss.

Det är en stolt kyrkoherde i form av GT Biswas som visar Erik Johansson det pågående kyrkobygget. Processen har gått lite upp och ner och varit igång ett par år. Kyrkan blir till verklighet tack vare generösa gåvor från olika håll i världen, församlingens eget givande och Padhars församling ett par mil bort. Nu saknas i princip bara taket.

– Det är många som har bett för det här och bara Gud vet när kyrkan står helt klar, men vi närmar oss verkligen steg för steg, säger Biswas.

»Helt fantastiskt att se att det växer upp en kyrka i en by där det tidigare inte fanns någon. Jag var här när de hade säkrat tomten, tittade och hade en bönestund. Nu står kyrkan där, inte helt färdig
men väldigt bra på väg.«
Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare

Författare: Benjamin Kruse

Klockarträsk – ett ställe man minns

Djupet av vilka vi är

Vision och kallelse

Att bevara sitt hjärta

Vem är missionär?

11: O store Gud

Den ständige läraren

Den kristna hårdrockens revansch

EFS sänder praktikanter till missionsländerna

Bildreportage: Kyrkan utan tak

SENASTE ARTIKLAR

Bön från strykbrädan

170 år av trofast sådd

Käka med främlingen

Ungdomsgården som förändrade Piteå

En väg till livet