I mitt liv var svaret på den frågan länge självklart. Missionärer var de som hade åkt till andra länder för att berätta om Jesus och som kom hem någon kortare period emellanåt, visade bilder och berättade i kyrkor och bönhus om sina äventyr i evangeliets tjänst. Det var bilden jag bar på under min uppväxt. För mig, som under de första åtta åren av mitt liv knappt hade varit utanför Arvidsjaurs gränser, var mission något exklusivt för vissa speciellt kallade. Till det exklusiva hörde att mission skedde utomlands och inte här i Sverige. Detta gjorde att mission var en uppgift för andra. Jag kunde stödja mission genom förbön för missionärer och gåvor. Mission var dock inget som jag själv direkt var involverad i. I efterhand har jag insett att min bild av mission – även om den inte var helt felaktig – var alldeles för snäv.

Om vi tar det från början. Hos Gud innan världen skapades, ger Johannesevangeliet oss en inblick i bakgrunden. Den lär oss både något om vem Gud är, vad vi är kallade att vittna om och vilken drivkraften för missionen är.
I Johannes evangelium säger Jesus – Sonen – till Fadern: »… du har älskat mig redan före världens skapelse« (Joh 17:25). I den följande versen (26) säger Jesus att det är den kärleken som han för vidare till dem som tillhör honom: »Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.«

Gud skapade inte för att få någon att älska. Gud var inte ensam. Den treenige Guden bär i sig en evig kärleksrelation mellan Fadern, Sonen och Anden. Gud skapade för att få dela med sig av den kärlek som i evighet pulserar i treenigheten. Fadern, Sonen och Anden dansar en evig kärleksdans som vi människor inbjuds att delta i. 

Nu gick det som det gick med skapelsen – människan bröt med Gud och hans kärlek. Men inbjudan består. Jesus säger till Fadern »du har sänt mig« (Joh 17:25). Ordet mission, som betyder just sändning, har alltså sin djupaste rot i den eviga kärleken i treenigheten själv. Mission är därför ytterst inte något som kyrkan har och förfogar över, utan det är Gud själv, missionens herre, som har en kyrka som är en del av hans mission i världen.

Målet för Guds mission är att återföra människan och skapelsen till gemenskapen med honom.

Det betyder att Guds mission, som vi som kyrka och enskilda kristna får vara en del av, är mer än enbart evangelisation – att berätta de glada nyheterna om den räddning som Sonen ger. I missionen ingår också att vara med och upprätta skapelsen. Varenda sak vi gör i våra liv är tänkt att vara ett tecken på Guds vilja att upprätta denna värld. När jag gör något nyttigt i mitt jobb eller i min vardag, är jag en del av Guds mission. Med andra ord är det som hör hemma i en luthersk kallelselära – att i vår gudstjänst ingår allt gott vi som kristna gör i vår vardag – en självklar del av mission, precis på samma sätt som diakoni är en given del av missionsuppdraget.

En sådan helhetssyn innebär samtidigt att evangelisationen i ord inte kan destilleras bort från Guds mission. Det ska inte heller uppfattas som att evangelisation är en baktanke som vi ska klämma in i diakonin och våra vardagskallelser. Nej, evangelisation är inte en baktanke utan en självklar grundtanke i allt. Det är till sist budskapet om Jesus Kristus som upprättar. Precis på samma sätt behöver det praktiska upprättandet av en fallen och skadad skapelse få var en självklarhet i allt. Det är budskapet om Guds fred klätt i gärningar. Både ord och handling behövs. När vi gör alltför vattentäta skott mellan evangelisation, vardagskallelse och diakoni förvränger eller förminskar vi Guds mission.

Ser vi frågan om mission ur detta pers­pektiv kan vi:

• för det första säga att alla kristna är kallade att vara missionärer! Mission blir synonymt med det vi ibland kallar »allmänna prästadömet«. En kristen är insatt i Guds verk – att föra vår värld tillbaka till Gud genom ord och handling. När det sker blir »människor och samhällen förvandlade av Jesus« som det uttrycks i den vision som EFS antagit.
• för det andra se vem det är vi är sända att vittna om: den Gud som är Fader, Son och Ande. Vi är inte kallade att tala om en abstrakt Gud, utan om en Gud – Fader, Son och Ande – som i sig är evig kärlek, vilket är möjligt just därför att Gud är treenig och därför alltid i sig burit en kärleksrelation. Denna treeniga Gud visar oss tydligast sin kärlek genom att sända Sonen: »Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.« (Joh 3:16–17). Mission kan därför aldrig vara utan vittnesbörd om Jesus.
• för det tredje se att den Gud som sänder oss inte står vid sidan om och tittar på medan vi utför ett uppdrag åt honom. Han har själv gått in i den värld som gått vilse och öppnat en väg (se Joh 3:16–17). Vi får gå tillsammans med Gud i hans plan.
• för det fjärde se att angelägenheten i Guds mission är så stor att den går över alla gränser. Den sträcker sig ner till en syndafallen värld, och känner inga etniska, sociala eller geografiska gränser (Joh 3:16–17; Matt 28:18–20). Guds kyrka är därför kallad att hela tiden gå över gränser för evangeliets skull. 
• för det femte se vilken den huvudsakliga drivkraften för missionen är tänkt att vara. Det finns många viktiga argument för att satsa på mission. Bland annat kan lyftas fram att det är Guds befallning och vilja (Matt 28:18–20; 1 Tim 2:3–4), att budskapet är helt unikt – det finns ingen annan väg än Jesus (Joh 14:6), att det finns ett evighetsallvar eftersom det kommer en dom (Apg 17:30–31). Men bränslet för missionsuppdraget är inte »plikten framför allt«, som det lätt kan bli. Paulus talar om att »Kristi kärlek lämnar mig inget val« (2 Kor 5:14). Gud sände i kärlek Jesus för att rädda världen. Det är samma kärlek som sänder ut oss. Det är den yttersta drivkraften.

Hur kan det då bli naturligt för oss att tänka på oss själva som missionärer? Det är en fråga om identitet: vem jag är! Generellt formas vi av möten med andra. Detsamma gäller här. För att jag på ett naturligt sätt ska kunna se mig som en missionär – sänd av Gud – behöver jag först ha mött Gud och Guds kärlek i Jesus Kristus. Bibelns mönster är att människor får gudsmöten som formar dem och att de sedan sänds ut. Några exempel på detta är Mose (2 Mos 3), Samuel (1 Sam 3), Jesaja (Jes 6) och Paulus (Apg 26:13–18). Mission börjar aldrig med att jag går ut – kanske för att »göra rätt för mig» eller »göra min plikt« – utan med att jag går till honom som är missionens herre. Mötet med Guds kärlek i Jesus Kristus rustar mig sedan att på ett uthålligt sätt gå ut i det missionsuppdrag Gud ger mig, till och med utanför min egen bekvämlighetszon. 

• Della
• Twittra