»Lycka … Inte någon annanstans, utan just här. Inte någon annan gång, utan just nu. Vi slösar bort så mycket av våra liv, gåvan som Gud gett oss. Vi oroar oss över vår framtid. Vi dröjer vid vårt förflutna. Vi har storslagna drömmar, gör upp stora planer. Men hur många av oss kan säga att vi genomför dem? Det är nu vi ska leva. Inte i går, inte i morgon. Det här är livet vi ska leva. Vi är skyldiga oss själva att leva det.«
Så långt får vi höra prästens predikan i ett avsnitt i den brittiska »mysdeckaren« Grantchester, där polisen och prästen tillsammans löser mordfall i 1950-talets England. Prästen är sympatisk och engagerad – långt från Bergmans onda präster – brottas med livet och kärleken, förutom att han löser brott och predikar på bästa sändningstid i svensk television.
Det är intressant att fundera på vilken bild av kristen tro som framkommer i dessa predikningar. Den kristna tron i Grantchesters tappning är sympatisk, tolerant och uppmuntrande. På det sättet är den raka motsatsen till den svenska kulturens bergmanska schablonbild av kristna tron och prästen som osympatisk, intolerant och förtryckande.
Så långt är allt väl, men om man tittar en gång till och funderar på vad teologin enligt Grantchester blir, grumlas bilden. Man förstår av predikosnuttarna i de olika avsnitten att Gud egentligen är tolerant och god, men att han har överlämnat åt människorna att själva ta tag i sina liv: »Det är det här livet vi ska leva. Vi är skyldiga oss själva att leva det.« Gud står genom prästens predikan för uppmuntran, men det avgörande måste vi människor själva stå för. Vi behöver själva stå för genomförandet.
Just här blir teologin mer än grumlig; här blir ljuset helt skymt. I Grantchesters sympatiska värld finns nämligen inget evangelium. Gud är visserligen tolerant och uppmuntrar, men upprättelse, förlåtelse och förbättring blir människans egen utmaning. Grantchester-typen av teologi är djupast sett en sympatisk etik, som handlar om att vi ska vara kärleksfulla och ta ansvar, men som saknar frälsare. Här finns ingen Jesus som burit mina synder och är redo att förlåta.
Det som är extra bedrägligt med »Grantchesterteologi« är att var och en av oss sedan syndafallet har en »Grantchesterpräst« i oss som svagare eller starkare predikar att vi ska vara goda och att det är frälsningen. Det är den lagiska tanken som gör att vi, när vi lyckats vara goda, tänker att Gud är skyldig oss bönesvar på det vi riktigt vill ha. Och får vi inte det bönesvar som vi tänkt oss, upprörs eller irriteras vi av att Gud inte håller sin del av avtalet. Det affärsavtal som det då egentligen blir att vi gör gott och Gud betalar tillbaka i form av bönesvar. Det är samma mekanism som ligger bakom att vi försöker dölja våra felaktiga handlingar, våra synder och misstag, både för varandra och för Gud, och inte vågar stå där utan något eget att gömma oss bakom. Min egen brist på godhet blir fatal när min godhet är den valuta som allt ska betalas med.
När kristen tro främst blir godhet och »goda råd« – vad vi ska göra – i stället för »goda nyheter« – vad Kristus har gjort – berövas den sin kraft. Goda råd medför att det blir ett ständigt fokus på mig själv och därmed på mina egna resurser med dess begränsningar. Goda nyheter däremot betyder att något positivt avgörande redan har hänt, redan innan jag visste om det. Det handlar om någon annans resurser.
Visst behöver vi goda råd, men mer än något annat behöver vi höra goda nyheter. Utan frälsningen som en gåva kommer våra liv att vara en ständig kamp där det bästa vi kan hoppas på är tolerans om vi inte får till det. Vilken skillnad är det inte att kunna vila i det fullbordade, att räddningen redan är ordnad. Valutan är inte min egen godhet utan Jesus Kristus själv. Då blir de etiska riktlinjerna i tron just enbart goda råd och en hjälp att praktisera ett gott liv. Vi behöver inte bära tyngden av att rädda våra liv. Den tyngden har Kristus redan burit.
Den sympatiska godhetens budskap med sina goda råd ska vi inte förväxla med evangelium. Evangeliet öppnar himlen för syndare, för dig och för mig. Det ger oss även möjligheten att ta vara på goda råd och försöka hantera livet bra, men nu som en följd, en frukt, av det goda vi fått och inte som ett frälsningsvillkor. Det är skillnad det. En helt avgörande skillnad.
