Författare: Benjamin Kruse

Luthersk karismatik under 1800-talet

Johann Christoph Blumhardt var präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg vid mitten av 1800-talet. Kring honom uppstod en dramatisk väckelse som även påverkade Sverige. I Sverige inspirerades bland annat Waldemar Rudin, som föreståndare för EFS hednamission 1862–69 och Ebba Boström, som grundade Samariterhemmet i Uppsala.

Johann Christoph Blumhardt.
Kurhaus Bad Boll, Baden-Württemberg, Tyskland.

1800-talet var folkväckelsernas århundrade i hela den protestantiska världen. I Tyskland spreds pietismen åt många olika håll. Ett av de mest omskrivna väckelseskeendena skedde just i Möttlingen i dåvarande kungariket Württemberg. Redskapet för väckelsen var byns kyrkoherde Johann Christoph Blumhardt (1805–80). Blumhardt föddes i Stuttgart samtidigt med Napoleons intåg i staden. Han växte upp i en gudfruktig familj och kom snart i kontakt med väckta pietistiska kretsar i staden. 

Vid tiden efter Napoleonkrigens slut blev missionsintresset allt starkare i dessa delar av Tyskland och i det närliggande Schweiz. Blumhardt följde med uppmärksamhet den stora Basel-missionens verksamhet och beslöt sig för att studera teologi vid det berömda universitetet i Tübingen. Efter avslutade teologiska studier och ordination i Württembergs evangelisk-lutherska kyrka, arbetade han som komminister och lärare vid missionsskolan i Basel. Så småningom växte dock hans önskan om att tillträda en kyrkoherdetjänst och efter giftermål kallades han 1838 av den kungliga regeringen i Württemberg att tillträda en sådan i byn Möttlingen. 

Möttlingen hade bara 500 invånare men bland de föregående kyrkoherdarna fanns flera mycket framstående förkunnare och teologer, inte minst Christian Gottlob Barth (1799–1862). Efter ankomsten till Möttlingen kom Blumhardt så småningom i kontakt med ett mycket märkligt och, som det tycktes, omöjligt själavårds- och sjukdomsfall. 1840 hade bagardottern Gottliebin Dittus för första gången hemsökts av oförklarliga kramper, blödningar och vad som kallades »andeuppenbarelser«. Bland annat hände det att små järnstänger trängde fram ur Gottliebins kropp. Hon åt också olika slag av järnskrot utan att skadas. Den medicinska expertisen förklarade fallet omöjligt att bota och fler och fler kom fram till uppfattningen att sjukdomen inte var »naturlig« utan att det var frågan om en demonisk besättelse. 

Blumhardt, som studerat psykologi i Tübingen och dessutom var bekant med Basel-missionärernas upplevelser av liknande situationer, började 1842 sin andliga kamp för flickans befrielse från demoniska makter. Den dramatiska kampen utkämpades genom bön, fasta och bibelläsning och tog cirka två år. Skeendet finns detaljerat återgivet i den bok som Blumhardt efter befrielsen skrev på basis av brev och dagboksanteckningar.  Befrielsen skedde efter att flickan över sina läppar fått fram orden »Jesus har segrat!, Jesus har segrat!« Alla ryckningar, kramper och andra uttryck försvann sedan lugnt och stilla, och Gottliebin Dittus var fullständigt återställd. Så småningom kom också information fram om hennes bakgrund. Hon och hennes syskon hade efter föräldrarnas död anförtrotts åt en fostermor som praktiserade ockultism. Första delen av 1800-talet dominerades av romantiken som kulturströmning och i den ingick ibland ett starkt ockult intresse. Några år efter sitt helande blev Dittus föreståndare för Möttlingens barnhem och flyttade sedan med familjen Blumhardt till Bad Boll.  Där gifte hon sig med en dansk medarbetare till Blumhardt och fick med tiden tre söner.

Händelsen gjorde ett oerhört starkt intryck på byinvånarna men också på hela det samtida Tyskland. Folk från de omgivande landskapen och städerna började vallfärda till Möttlingen och det var många gånger 4–5000 personer närvarande vid söndagens gudstjänster. Omvändelser och uppseendeväckande helanden följde nu slag i slag. Till de mest kända fallen hörde diktaren Edouard Mörike. Blumhardt utvecklade ett omfattande skriftställarskap där han på ett sakligt och vetenskapligt sätt dokumenterade väckelsens omfattning och uttryckssätt och den evangeliska teologi som han själv förkunnade. 

1852 förvärvade Blumhardt ett stort kurhotell i Bad Boll från kungen av Würtemberg. Det blev därefter centrum för hans verksamhet. Blumhardt behöll sitt prästämbete men befriades från kyrkoherdetjänsten. Vid kurhotellet i Bad Boll förenade Blumhardt förbön för sjuka med hälsokost och regelbundna gudstjänster. Såväl väckta som nyfikna, kända som okända, från stora delar av Europa sökte sig under de kommande årtiondena till Blumhardts kurhotell i Bad Boll. Inflytandet spridde sig småningom till USA, där Blumhardts verksamhet blev en förebild för många andra som ville förena helande, helgelse och ett sunt liv. I Sverige inspirerades bland annat Samariterhemmet i Uppsala av Blumhardt. 

Möttlingen har även fortsatt kännetecknats av andlig livaktighet i form av kristna gemenskaper, helandegudstjänster och en bykyrka som påminner om det som skedde genom Blumhardt. I Möttlingen finns idag också ett välordnat museum med alla viktiga dokument med anknytning till Blumhardt. 

Bönens kraft

Rolf Berglund, 81 år, är utbildad civilekonom och har ett förflutet inom EFS. Han har arbetat som ekonomichef, suttit i EFS styrelse i sex år, arbetat som EFS-missionär samt varit ekonomisk rådgivare för Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Att Etiopien är som ett andra hem för paret Berglund kan man ana bara genom att gå i lägenhetens korridorer på Kungsholmen. Där pryder uppstoppade etiopiska fåglar väggarna och på bordet i vardagsrummet ligger ett exemplar av Håkan Pohlstrands, naturfotograf och specialist på Etiopiens vilda djur och fåglar, nya bok. 

När Budbäraren träffade Rolf en solig höstdag i oktober, är det dock på grund av miraklet som han upplevde för tio år sedan. Det hela började en februaridag 2010, då Rolf upptäckte blod i urinen.

– Vi besökte läkaren som sjukförklarade mig och jag gick från att ena dagen ha varit fullt frisk till att plötsligt vara väldigt sjuk, säger Rolf.

Bilder: Andreas Lundström
– Momentet med bön och förbön tror vi har varit avgörande i det här sammanhanget, säger Rolf.

Han diagnostiserades med obotlig njurbäckencancer och insåg tillsammans med frun Stina allvaret i situationen redan efter det första mötet med docenten.

– Stina ställde frågan: »Handlar det om två månader eller två år?« Läkaren ville inte precisera någon tidpunkt utan påpekade det obotliga. Vi förstod på hela resonemanget att det rörde sig om ett par år.

Parets vardag förändrades drastiskt och Rolf gick från att ha varit en pigg 70-åring som spelade tennis två timmar varje vecka, till att knappt kunna äta och ofta må illa. Kroppens fysik försvagades till den grad att han knappt orkade medverka vid kyrkorådets sammanträdanden i S:t Görans församling.

– Sjukdomen förändrade mitt liv på ett påtagligt sätt. Det var ingen tvekan om att jag märkte av det. 

Cancern gick inte att bota, däremot kunde läkarna erbjuda psykologhjälp, men Rolf och Stina tackade nej. I stället vände de sig till sin vänkrets som de visste var trogna bedjare. Rolf förklarar att de nyttjade två parallella processer – den medicinska och den andliga. 

– Vården som jag har fått har varit utomordentlig, jag har inget att klaga på. Men momentet med bön och förbön tror vi har varit avgörande i det här sammanhanget. 

Vänkretsen som Rolf nämner bestod av ett 50-tal bedjare från norra Piteå till södra Skåne. Bland dessa fanns familj och släkt, kollegor från Rolfs arbetsplats på Svenska Missionsrådet, medlemmar både från Betlehemskyrkan, som Rolf och Stina har tillhört sedan de flyttade till Stockholm från Piteå 1958, samt från S:t Göran församling, som ligger ett stenkast från lägenheten på Kungsholmen. 

– Jag åkte in till Huddinge sjukhus för operation och inom några dagar hade jag hört ifrån folk uppe i Skellefteå som hade startat förbön. De tröstade oss med att Gud hade det hela i sin hand, och att vi inte behövde bekymra oss. Det var många som bad enskilt och de skickade sms och mail.

Spontana hembesök varvades med telefonsamtal och vykort från bedjande personer. Hela tiden fick paret uppmuntran och stöd som gjorde att de orkade ta sig igenom dagarna.  

Cellgiftsbehandlingen påverkade Rolf negativt och några månader in på vården orkade kroppen inte mer. Läkarna föreslog att behandlingen och proverna skulle pausas under sommarmånaderna, och Rolf och Stina fick åka upp till Piteå för att tillbringa tid i sitt sommarhus.  

– Även här blev sjukdomens spår tydliga. Min hörsel hade påverkats, vilket läkarna hade förberett mig på. Men när jag klippte gräset med en gräsklippare, något jag aldrig haft problem med, orkade jag knappt hålla igång i en kvart innan kroppen sa ifrån. 

Trots de stora omställningarna var Rolf och Stina vid gott mod. 

– Vi är ju inga övermänniskor, oro och rädsla dök upp när vi bad ibland. Däremot hade vi tillförsikt att om det skulle bli ännu svårare så levde vi tryggt. Det finns en inbyggd trygghet i vår kristna tro, det är som en personlighet. Vi är inte sådär spontana så att vi reagerar dramatiskt på allt. Vi läste Bibeln och tillämpade bön – i glädje och i sorg.

Ett speciellt bibelord som de särskilt tog med i sina böner under den här tiden, och under andra svåra perioder i livet, är hämtat ur Mark 11:24 (1917 års översättning): »Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder«.  

– Jag bad ungefär: »Ta bort eländet jag har i lungorna, bota min otro.« Den här gången var det ett fruktansvärt svårt bibelställe att tillämpa.

Efter sommaren återvände paret till Stockholm för ett läkarbesök. Meta-staserna hade, inte helt oväntat, ökat i mängd och växt i storlek. Cancern hade förvärrats och Rolfs kropp var fortfarande alldeles för svag för att återgå till cellgiftsbehandlingen. Läkaren erbjöd i stället en tablett. Det var ett okänt alternativ för Rolf och Stina som bestämde sig för att läsa på innan de fattade ett beslut.       

– Vi fick prata med en sjuksköterska som utförligt berättade om bieffekterna, exempelvis skulle man få sår på fötterna och inte kunna gå. Jag ville träffa min huvudläkare en gång till innan vi påbörjade något.

Och här kommer vändningen som en blixt från en klar himmel. Rolf och Stina hade förberett ett papper fullt med frågor, men innan de ens hann inleda en diskussion hade läkaren något att säga. 

– Läkaren sa: »Ni har nog massor med frågor, men jag tar mitt först.« Här kommer miraklet in i bilden; någonting hade inträffat. Läkaren fortsatte: »Dina metastaser finns inte längre, det som finns är möjligen lite ärrbildning och därför är min rekommendation att du inte ska ta några tabletter eller utsättas för någon behandling. Du ska leva som ni har levt den senaste tiden, sedan ses vi om några månader igen.« 

Rolf och Stina kunde knappt tro sina öron, det var ett helt nytt budskap. 

Trots dramatiska förändringar i livet höll Rolf och Stina sig själva vid gott mod. Rolf fann en inbyggd trygghet i sin kristna tro. – Vi läste Bibeln och tillämpade bön – i glädje och i sorg.
Inför ett besök hos huvud­läkaren hade Rolf och Stina förberett en massa frågor – som aldrig behövde ställas. I stället berättade läkaren att cancern inte längre var synlig i Rolfs kropp.
Rolf och frun Stina vill vara tydliga med sin kristna tro för sin omgivning. – Vi går inte runt och predikar, där­emot är vårt sätt att leva en predikan.

– Jag kommer ihåg att jag skickade ett sms till våra vänner direkt, de som hade hört av sig och så. Jag skrev att vi ville meddela om ett ljus i novembermörkret, sedan berättade vi om miraklet. Alla var glada, naturligtvis. 

Efter knappt ett år hade läkarens dom gått från obotlig njurbäckencancer till att cancern inte längre var synlig i Rolfs kropp. 

– Jag har inte fått en friskförklaring av läkarna ännu. De fortsätter att kalla mig tillbaka trots att det gått tio år. Jag har inte heller fått något klartecken från Gud mer än att jag känner mig frisk. Men man kan inte bli mer frisk än jag är, och det tackar jag Gud för – jag tror att Han har haft sitt finger med i spelet.

Läkarna hade nämligen ingen förklaring till varför metastaserna hade försvunnit. När Rolf och Stina ställde frågan »Kan man betrakta det här som ett mirakel?« svarade huvudläkaren vagt: »Det är klart att man kan uttrycka det så.« 

Helandet var trosstärkande, men det förändrade varken bönelivet eller deras syn på Gud. Han menar att tacksamhet till Gud har olika uttryck och beskriver sig själv och Stina som relativt stillsamma och tillbakadragna, snarare än spontana människor som klappar i händerna. 

– Vi upplever att gudstjänsten är mycket skönare om man kan knäppa händerna i stället för att klappa. Jag och Stina är inte showmänniskor utan vi konstaterar att detta har inträffat och att vi är tacksamma. Men vi gör inte en stor affär av det. Jag har ställt upp i vissa sammanhang där de velat att jag berättar, mer än så har det inte varit. 

Att det var ett mirakel, det tvekar Rolf och Stina inte på, däremot kan han inte förklara varför just han blev ett föremål för helande. 

– Jag har en ganska enkel Gudstro. Ibland tror jag att vi komplicerar det väldigt mycket. Vi som kristna kan till och med vara hinder för andra som inte tror. Hur var det Jesus gjorde, vad sa han till lärjungarna? »Följ mig,« ungefär. Det var väldigt okomplicerat, och det är väl ungefär så jag lever och uttrycker mig.  

Och i den enkelheten mötte Gud honom. Rolf ställer sig ödmjuk inför helandet och menar att det är nåd att Gud utvalt just honom. 

– Jag tror att det var en uppgift som Gud ville att jag skulle uträtta, att jag inte var redo att lämna jordelivet. Jag kan inte tolka det på något annat sätt även om det är möjligt att den förklaringen är egoistisk.

Om uppgiften som Gud kallade honom till säger han: 

– Jag är inte teolog, men jag tror att man har en uppgift som lekman. För mig handlar det om att vara tydlig med att bekänna min kristna tro. Om vi umgås med våra grannar vill jag gärna att de ska veta att vi är kristna, bara det i sig är ett vittnesbörd. Vi går inte runt och predikar, däremot är vårt sätt att leva en predikan. 

Avslutningsvis berättade Rolf att en cancerforskare tog kontakt med honom för några månader sedan och bad om tillåtelse att få ta del av hans sjukjournaler.

– Studien gick ut på att klarlägga faktorer som gett exceptionellt bra svar på onkologisk behandling. Jag hade inga invändningar, men i de journalerna står inget om bön och bönhörelse. Därför har jag skrivit till projekt-ledaren och förklarat min syn på vad som hänt och därvid deklarerat vår övertygelse att – i mitt fall – bön och förbön har varit avgörande för den goda livskvalitet jag har och haft under de snart 10 år som gått sedan operationen ägde rum.

Ljus i mörkret

Det är en kylig torsdagsmorgon när det knackar på Hammarbykyrkans stora trädörrar, strax utanför Stockholm. Ett ungt par frågar efter Annahita Parsan. Några minuter senare ringer det till kyrkans telefon där någon på andra sidan luren önskar att få tala med henne. Och vi inser snabbt att Annahitas tid är eftertraktad. 

Bilder: Rickard L Eriksson
Annahita har döpt hundratals människor sedan hon började som präst i Hammarbykyrkan 2012. Många av dem är före detta muslimer som tagit emot Jesus, liksom hon själv.

– Jag jobbar alldeles för mycket, minst hundrafemtio procent, säger Annahita och skrattar medan hon rättar till en bibel som håller på att trilla ut ur en av kyrkbänkarna. 

– Men det här är min kallelse, att väcka människor i ett land där många fallit i sömn. Och jag är… Jag är en arbetare. Jag kan aldrig säga att jag gjort nog, men jag kämpar mycket.

Hon tittar ut genom de höga kyrkfönstren, som vetter mot Globen och Södermalm. Dagens himmel är i gråskala.

– Sverige är, eller var, ett kristet land. Det är synd att mörkret lagt sig som en dimma över det. Den dimman kommer att försvinna genom bönens kraft. Från att ha varit i djup sömn håller många på att vakna nu. Och det är det jag arbetar för.

Hammarbykyrkan består av tre EFS-föreningar, en svensktalande, en persisktalande och en oromotalande. Något Annahita är en av anledningarna till. Sedan hon kom hit som präst 2012 har hon döpt hundratals människor. Många av dem är före detta muslimer som tagit emot Jesus, liksom hon själv. Och det är svårt att möta Annahita utan att beröra hennes egen historia. En hjärtskärande, omskakande och mirakulös historia. En historia som hon delat i kyrkor, på tv, i sin egen bok och till och med för svenska kungaparet, som blev så rörda att de bjöd in henne till att berätta den även på slottet. 

– Jag tror att Gud lät mig gå den svåra vägen för att kunna förstå och möta människor. Så jag tackar Gud för allt jag gått igenom, säger hon och sluter ögonen. 

Det är 35 år sedan nu, men där, under ögonlocken, är detaljerna från hennes flykt från krigshärjade Iran ännu tydliga. De snöbeklädda bergen, iskylan och de vilda djurens ylanden. Den hårda militären, de odiplomatiska smugglarna och väskan där hennes en månad gamla dotter låg gömd. 

– När jag blundar ser jag mig själv i bergen, i dalen som vi inte visste om den hade någon utgång. Vi gick på nätterna och vilade om dagarna. Det var snö på marken så vi hade klätt oss i vita lakan för att vi inte skulle synas. Men de där lakanen frös och blev hårda så att de gav ljud ifrån sig. Jag hade en fruktansvärd smärta i kroppen, både själsligt och fysiskt.

Annahita var nyförlöst, hade förlorat sin make i en bilolycka tre år tidigare och hade fått lämna sin son kvar hos sina föräldrar i Iran. Då visste hon inte om hon skulle få se honom mer. Nu gick hon med sin nye man över bergen och sin dotter som smugglarna gett för stora doser sömnmedel till så att hon inte skulle göra något väsen av sig i väskan. 

– Tillslut upptäckte vi att min dotter var livlös. Det var hemskt. När min man såg det ville han begrava henne där, i bergen. Så han gjorde som en pyramid av stenar omkring väskan hon låg i för att de vilda djuren omkring oss inte skulle äta upp henne. 

Annahita öppnar ögonen igen. 

– Att förlora hoppet om ens liv har en gräns. Kommer man till den gränsen där man inte känner någon sorts rädsla för döden har man nått den punkt dit många av de som tar livet av sig når. Jag kom till den gränsen; att leva hade ingen mening för mig. Varför skulle jag inte dö? 

Hon berättar vidare hur hon rev stenpyramiden i samma ögonblick som hennes man var bortom synhåll i bergen, dit han gått för att hitta den väg de skulle fortsätta på. 

– Jag tog upp min dotter och höll henne mot mig samtidigt som jag plockade upp en sten och började slå den mot min panna i hopp om att försöka dö lite snabbare. 

Desperationen gjorde sig hörd genom hennes stämband. 

– Jag skrek så högt jag bara kunde: »Gud, var är du? Varför gör du såhär mot mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Först min man, sedan min son och nu min dotter?« Jag kunde höra min röst ekandes i bergen: »Gud, var är du, var är du?«

Annahita kan inte minnas hur lång tid hennes man var borta, men när han kom tillbaka hade hon ett ultimatum: hon skulle inte gå en centimeter till om hon inte får ta med sig dottern. Med hjälp av pinnar drog hennes man Annahita och väskan med dottern i, tills de blev upptäckta av militären. De pekade med sitt spjut mot väskan och frågade vad hon hade där. Annahita svarade att det bara var hennes döda dotter, men när hon öppnade såg hon att dotterns ögon var öppna. Det fanns liv. 

– Det var mitt mest underbara ögonblick i livet.

Efter tio tuffa år, som inkluderar både fängelse-straff och många smärtsamma ögonblick, kom Annahita och dottern Roksana tillslut till Sverige och Stockholm. Hon levde då under hot från maken som misshandlat henne och hade fått rådet av polisen att skydda sin identitet. Under åren som gått hade hon haft något som hon kramat om hårt när det varit som tuffast: en bibel. Bibeln hade hon av en händelse fått från några som en dag knackat på hennes dörr i Danmark. Då brydde hon sig egentligen inte så mycket om den, men när svårigheterna kom, var det något i henne som gjorde att hon ville krama om den och be till Gud. 

– Jag var som en deg under dessa år. En deg som behövde få jäsa för att kunna bli användbar. Mitt liv bestod av en massa olika problem, men under den tiden lämnade Jesus mig aldrig, även om jag inte förstod det då. Jag var inte kristen, inte döpt, men Jesus gjorde något med mig och med de få böner jag bad till honom. Så när jag sedan tog emot honom kunde jag aldrig mer tvivla eller vända mig tillbaka, säger hon och tillägger:

– Jag kan ibland se hos mina vänner som kommer till tro att de har en stor kamp kvar. Själv behövde jag tio år. 

Som nyanländ till Sverige upplevde hon sig allt annat än »godkänd«. Annahita börjar räkna på sina fem fingrar.

– Jag var kvinna, jag hade en svår bakgrund, jag hade varit muslim, jag kom från ett främmande land och jag kunde inte språket så bra. Men idag, när jag ser tillbaka, har Jesus gjort något av alla dessa »nackdelar«, säger hon och minns tillbaka på en händelse för tolv år sedan:

– Jag hade precis bett för en mängd muslimska män under en bönesamling. Efteråt frågade en man från kyrkan mig: Hur kan de starka killarna med en bakgrund i islam har förtroende för dig, som är kvinna? Jag svarade att det inte är mig de har förtroende för, det är den Helige Ande. Den som finns i mig är större än den som finns i dem. Deras andar ser min, de böjer knä inför Jesus, inte mig, säger hon och pausar, innan hon konstaterar:

– I Sverige har jag faktiskt aldrig upplevt att någon är emot mig för att jag är kvinna. 

Att komma från länder där kvinnor lever i förtryck till ett rätt så jämställt land kan vara omtumlande, men också innebära mycket hopp.

– Lagen i Iran är islamisk och förtrycker både kvinnor och män, främst kvinnor och flickor. Samtidigt öppnas mångas ögon nu och de ser själva att de är under förtryck. Nu kämpar många för att få ett bättre liv. Så många av dem som kommer till Sverige nu är redo att börja något nytt. Men för en del kan det ta lite tid.

– Guds ande ger en stor frihet och kärlek. Kärleken vi får av Gud är nådens kärlek, säger Annahita Parsan.

Hur tänker du kring din kallelse och att du fått döpa många muslimer?

– I början bad jag till Herren om att inte behöva tjäna Honom genom att nå muslimer. En del tror att islam bara är en religion, men det är den inte. Jag levde som en muslim, jag vet hur det påverkar en. När man ser på de islamiska länderna och frukten där i jämförelse med de kristna länderna förstår man, tror jag. Man känner träden genom deras frukt. Det värsta är att en del präster, till och med biskopar, säger att islam och kristendom har samma gud. Den uppfattningen köper inte jag. 

Annahita böjer sig fram mot bordet.

– Tror de som säger att vi har samma gud att vi har tappat förståndet när vi lämnar islam för att bli kristna? En annan uppfattning är att man konverterar för att det skulle finnas en större frihet i kristendomen än i islam. Det är också fel. Mohammed sa att otukt är förbjudet inom islam, samtidigt har en muslim rätt att vara gift med fyra fruar. Det har inte kristna rätt till – det är en man och en kvinna som gäller. Men när man lämnar islam för kristendomen kommer friheten på ett annat sätt. Det händer något i ens inre, förklarar Annahita.

– De som lämnar islam för att komma till Jesus gör det för att Han har mött dem i hjärtat. Guds ande ger en stor frihet och kärlek. Den kärlek jag tidigare upplevde var villkorad: ger jag något till dig så får du något tillbaka. Tand för tand. Kärleken vi får av Gud är nådens kärlek. Det är stor skillnad! 

Hur har du formats i din identitet sedan du konverterade?

– När man lämnar islam förlorar man allt som man har varit, hela ens identitet. Allt som man har lärt sig under livet ska man lägga bort och börja om på nytt. Utan den Helige Ande är det omöjligt. Många som lämnar islam för att bli kristna har först bara en dräkt av kristendom på sig, under finns en dräkt av islam kvar. Därför blir det mycket kamp och utmaningar för kyrkorna som tar emot dessa. Det behövs mycket bön och befrielse. Det kan ta tid att våga tro att man får släppa all kontroll till Gud.

Hur ser du på din identitet idag?

– Varken min iranska eller svenska identitet kan jag bära med till himlen. Men medan vi är här på jorden har vi fått en helt ny identitet. Som kristen är man lik sin far i himlen. Hans identitet finns i mig. Du börjar tänka på ett annat sätt, du får en annan typ av kärlek, och det är Jesus identitet.

Just nu studerar fyra stycken av dem som kommit till Hammarbykyrkan och konverterat till kristendom teologi vid Johannelunds teologiska högskola. Att de ens har kommit dit kan ha att göra med att de först fått undervisning på farsi, vilket Annahita tillhandahåller flera kvällar i veckan och på söndagar i Hammarbykyrkan. En annan anledning kan vara alla de böner som betts för detta.

– I början av min tid här i Stockholm var jag i S:ta Clara kyrka och det var då jag märkte vilken kraft det finns i bön. Det var mycket mirakel och befrielser, en del tyckte till och med att det var för mycket. Och jag ska erkänna att jag var själv chockad över allt som hände. Men de som är nya i tron behöver ofta mycket bön för att de är vilsna, tills de blir mer stabila.

Själv är Annahita mån om att få tid med Gud, även om hennes dagar kan bli rätt späckade. Och under den tiden är det främst två böner som är framträdande i henne. Den ena är att få fortsätta formas utifrån Guds identitet och gå på de stigar Han jämnat ut åt henne. 

– Jag undviker att gå mina egna vägar, för jag ser att jag ramlar så fort jag gör det. Jag är så rädd om min relation med Honom. Den vill jag aldrig förlora, den är så underbar. Så underbar, säger Annahita och ler.

Under vårt samtal har himmelens gråa nyanser skingrat sig och när vi kommer ut ifrån kyrkan är strimmor av sol just i färd med att tränga sig igenom molntäcket. Och det är då, innan vi skiljs åt, som vi blir påminda om det andra böneämnet som Annahita har på sitt hjärta: 

– Min bön är att väcka människor i det här landet ur sin dvala. Djupsömnen har övergått till en lättare sömn nu, och snart börjar många vakna. Då vill jag vara med. 

Fortsatt kritiskt läge i Irak

Öde gator kantas av husruiner, obebodda hus och igenbommade butiker i många kvarter i den kristna staden Teleskuf på Nineve-slätten i nordvästra Irak. Innan terrorsekten Islamiska Staten (IS) invaderade Teleskuf och resten av den då övervägande kristna Nineve-slätten i augusti 2014 sprudlade kvarteren av liv. Cirka 1200 familjer levde då i staden. Trots att IS drevs ut ur Teleskuf i maj 2016 bor där numera endast cirka 500 familjer. Många av dem är internflyktingar från andra delar av Irak. Merparten av de ursprungliga invånarna har flyttat utomlands. Det ska även 21-åriga Ranin Jubro snart göra. Hon ska flytta till Australien och gifta sig.

Säkerhetsläget för kristna är mycket bättre i irakiska Kurdistan än i övriga Irak. Det kurdiska självstyret uppmuntrar utvecklingen och ger till och med bidrag till uppförandet av nya kyrkor. Kurdisk polis garan­terar de kristnas mötesfrihet genom att bevaka kyrkor och andra viktiga platser – som här i Erbil. Bilder: Johan Ericson
– Till och med under de tre år som jag var på flykt i irakiska Kurdistan var jag fast besluten om att återvända till Teleskuf och stanna här, men nu ger jag upp, säger Ayman Asam Dawood som ska emigrera till Australien.
Utsikt över Nineve­slätten från klostret Mar Mattai. Klostret har varit en viktig samlingsplats för kristna under krigsåren.

– Här finns ingen trygghet, inga jobb och ingen stabilitet. Före 2014 tänkte ingen på att emigrera. Nu gör alla det. Det måste bli stabilitet i regionen om vi kristna ska stanna, säger hon.

Vid den irakiske diktatorn Saddam Husseins fall, 2003, fanns det 1,5 miljoner kristna i Irak. Idag har antalet krympt till 225 000.
I Syrien var 10 procent av landets 22 miljoner invånare kristna före inbördeskriget 2011. Idag uppskattas 80 procent av dem ha flytt utomlands. Många av de kvarvarande kristna i Syrien lever i det självstyrande kurdiska området Rojava, nordväst om Nineve-slätten. Efter att Turkiet inledde sin invasion av Rojava, den 9 oktober, riskerar det att bli ännu en plats i Mellanöstern som är etniskt rensat på kurder, kristna och andra minoriteter. Över 100 000 människor har hittills drivits på flykt.

Turkiets mål är att skapa en säkerhetszon mot kurdiska »terrorister«, det vill säga kurdiska YPG (Folkets Försvarsenheter) som var USA:s främsta allierade i kampen mot IS i Syrien. Nu håller USA på att evakuera sina sista soldater från Rojava. I kaoset som har följt har kring 800 IS-medlemmar och deras familjer flytt från läger och fängelser i Rojava. Det ökar risken för att IS åter ska organisera sig i både Irak och Syrien. I Teleskuf drar sig många från att resa till närmsta storstaden Mosul av rädsla för IS-sympatisörer.

– Alla mina vänner råder mig att ta av mitt kors kring halsen om jag reser dit. Och jag är rädd för att visa att jag är kristen där, säger 27-åriga Ayman Asam Dawood.

Mosul intogs av IS sommaren 2014 och var ett av dess starkaste fästen till de besegrades där i juli 2017. Trots detta vågar många kristna inte arbeta eller studera där som de gjorde tidigare. Ayman tog sin universitetsexamen för fem år sedan. Han har sökt otaliga jobb utan framgång, även på universitet i Mosul.

– Om jag erbjöds arbete på universitetet i Mosul skulle jag tacka ja, men jag skulle inte känna mig trygg, säger han.

De kristna är även rädda för att resa på Nineve-slätten. Sedan slutet av 2017 är slätten uppdelad mellan centralregeringen i Bagdad och den semiautonoma regeringen i irakiska Kurdistan. Teleskuf ligger på den kurdiska sidan. Den irakiskkontrollerade delen är i händerna på Iranstödda shiamuslimska miliser. En del kristna säger att de trakasseras i shiitiska vägspärrar. Ingen i Teleskuf vill uttala sig om det.

– Jag känner mig inte fri nog att svara på den frågan, men vi är andra klassens medborgare, säger Ayman.

Han menar att kristna diskrimineras på arbetsmarknaden. Detta i kombination med ökad instabilitet har fått honom att ta beslutet att emigrera till Australien. 

– Jag ska göra det trots att jag är emot att kristna lämnar Irak. Till och med under de tre år som jag var på flykt i irakiska Kurdistan var jag fast besluten om att återvända till Teleskuf och stanna här, men nu ger jag upp, säger han.

En bit bort ligger klostret Mar Mattai. Där träffar vi tvåbarnspappan Yasir Sabah Matty från staden Bartella som ligger på den irakiskkontrollerade delen av slätten. I mars 2017 var Budbäraren med när Yasir och hans son återvände till familjens hus i Bartella. Då hade de varit på flykt i irakiska Kurdistan i över två och ett halvt år. Huset var vandaliserat, men med hjälp från EFS lokala partner Capni har familjen reparerat det. Många hus ligger fortfarande i ruiner i Batella och infrastrukturen är undermålig, men Yasir har återupptagit sitt arbete som kyrkvaktmästare. Hans barn går i skolan.

– Idag finns det 600–700 kristna familjer i Bartella. Före 2014 fanns det runt 2400 kristna familjer. Nu har de flesta flytt utomlands, säger han.

Relationerna mellan irakiska Kurdistan, som är västvänligt, och Bagdadregeringen, som står Iran nära, är spända.

– Jag önskar att vi tillhörde irakiska Kurdistan i stället. Kurderna behandlar oss kristna bättre än vad centralregeringen gör, säger han.

Bartella kontrolleras av en milis bestående av shiitiska shabeker, en etnisk folkgrupp. De kristna, som tidigare var i majoritet, är nu i minoritet.

– Nu kontrolleras vi av shiamuslimska shabaker. De kallar Bartella för shabakernas huvudstad, säger Yasir.

Med Turkiets invasion av Rojava kan Irans hegemoni i regionen öka. USA:s tillbakadragande har kastat de syriska kurderna i famnen på den syriske presidenten Assad. Den 13 okt-ober slöt Assad en allians med kurderna. Den syriska armén är i skrivande stund på väg mot norra Syrien. Med USA ur spelet tyder mycket på att Iran, genom alliansen med Assad, kommer att kontrollera hela Syrien. Då ska man ha i åtanke att Iran redan kontrollerar Libanon samt Irak med undantag för irakiska Kurdi-stan. Ett orosmoment är en potentiell amerikansk attack mot Iran. Ett krig skulle med största sannolikhet spilla över till Irak. Risken finns då att de kristna ses som femtekolonnare av de shiitiska miliserna. Yasir säger att det permanent osäkra läget och diskriminering har lett till att alla kristna i Bartella vill lämna Irak, även han och hans familj.

– Jag tänker framförallt på mina barn. De har ingen framtid här. Här finns ingen trygghet eller stabilitet, säger Yasir.

Det är svårt att säga hur utbredd diskrimineringen är mot kristna och andra minoriteter. I Mar Mattai träffar vi även Siham Elia, chef för den lokala kristna hjälporganisationen Capnis påverkansarbetsavdelning. Siham säger att mycket av diskrimineringen mot minoriteter grundar sig i att många i Irak inte känner till sina eller andras rättigheter. Hon är därför initiativtagare till ett projekt där aktivister utbildas om mänskliga rättigheter.

– Aktivisterna ska göra undersökningar i sina områden för att se vad för problem som människorna har där, om de upplever att de diskrimineras eller om deras rättigheter kränks, säger Siham.

Utifrån resultatet kommer man att driva påverkansarbete för en modifierad lagstiftning.

– Eller för att stifta helt nya lagar som tjänar minoriteterna, säger Siham.

En bit österut ligger den kristna staden Al-Qush, på den kurdiska »sidan«. Staden intogs aldrig av IS, men även därifrån pågår en strid emigrationsström. På ett ungdomscenter träffar vi 17-åriga Dana Jamal Odisho med några av hennes vänner. De går sista året på gymnasiet i den kurdiska staden Dohuk. Dana har upplevt diskriminering i sin vardag, men aldrig inom utbildnings-väsendet. Hon ska plugga vidare till ingenjör på universitetet i Dohuk. Därefter planerar hon att flytta till väst.

– Om säkerheten blev bättre i Irak och om det fanns fler arbetsmöjligheter för mig som kvinna så skulle jag överväga att stanna kvar här, säger hon.

Hon berättar att den traditionella synen om vad som är passande yrken för kvinnor är förhärskande bland både kristna och muslimer. Den konservativa synen på könsroller inom det egna kristna samfundet är alltså en av faktorerna till att hon och många av hennes tjejkompisar vill emigrera. Hon känner ingen förpliktelse att stanna i Irak för att bidra till en fortsatt kristen närvaro.

– Det är inget som jag bryr mig om. Jag vill bara ha ett bra liv, säger Dana.

Lysande möjligheter i Somalia

Nytt för denna resa till Somalia var att Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare, fick med sig två läkare i form av kirurgerna Peter Cashin (Uppsala) och Lina Eklöv (Huddinge). Under besöket fick trion bland annat möta Warsans representanter och landets vice hälsovårdsminister. 

Bild: Erik Johansson

– Det blev många givande möten och vi fick både se många behov och upptäcka väldiga utvecklingsmöjligheter vilket känns spännande inför framtiden, säger Johansson. 

Warsan relief organization (WRO) startades 2017 och är en hjälporganisation som jobbar med biståndsarbete i tre distrikt i norra Somalia. EFS har funnits med som samarbetspartner sedan starten. Som en del i hjälparbetet har WRO bland annat en mobil sjukvårdsklinik. 

– Den må vara enkel i sin form men den fyller en stor och viktig funktion, inte minst för småbyarna i regionen. Över hela landet är de flesta byarna tyvärr helt utan sjukvårdsmöjligheter. Den mobila kliniken kan göra hälsovårdskontroller och remisser till sjukhus genom Dr Khadar från Warsan som har goda kontakter i sjukvården, säger Johansson. 

Under mötet med vice ministern på hälsovårdsdepartementet fick trion en djupare inblick i sjukvårdens förutsättningar och stora utmaningar i landet. 

– Det var ett väldigt intressant samtal. Vice ministern hymlar inte om att sjukvården i landet är väldigt bristfällig. Staten har väldigt små resurser, 70% av budgeten för sjukvård och hälsa kommer utifrån från biståndsorganisationer. Dessa pengar kommer från många olika givare och det är i regel öronmärkta pengar för särskilda projekt. Dessa avtal är dessutom oftast bara på ett år vilket gör det jättesvårt att planera övergripande. Inte minst barn- och mödravården skulle behöva struktureras upp, säger Johansson. 

Rent konkret finns det flera saker som EFS skulle kunna vara med och bidra med för att bättra på situationen. 

– Vi såg ett skriande behov av utbildning och vidareutbildning av sjukvårdspersonal. I nästa steg skulle det kunna vara en möjlighet att bidra till utbildning i någon form. Det skulle också vara intressant att ha svensk sjukvårdspersonal på kortare uppdrag i landet, vid något sjukhus, eller i Warsans verksamhet, säger Johansson och fortsätter: 

– Warsan skulle kunna bli ett slags pilotprojekt för hälsa och sjukvård på landsbygden, genom att de får igång ett systematiskt hälsoarbete i de här tre distrikten, med ålderskontroller, vaccinationer och enkel sjukvård. Därmed skapas en modell som sedan förhållandevis enkelt går att tillämpa på fler ställen. Det skulle betyda jättemycket för befolkningen på landet. Nu satsar vi på att komma vidare i de goda kontakter som redan finns och för det behövs förstås resurser, både ekonomiska och personella. Men dörrarna står öppna för EFS och behoven är stora. 

Driven av hopp

För några veckor sedan satt jag på en altan i min absoluta favoritmiljö, den bohuslänska skärgården. Jag drack mitt morgonkaffe och läste en tidning som beskrev framtidsprognosen för havet och kustmiljön. Jag är ju ingen marinbiolog utan teolog men jag förstod att prognosen inte direkt var lovande. Här är min förståelse av hur havets »livssituation« ser ut: minst hundra marina arter är klassade som hotade, havet blir allt varmare och havsnivåerna stiger, plast i havet sönderdelas och blir så kallade mikroplaster som havsdjuren äter och förgiftas av, gifter som vi sedan får i oss då vi äter fisk och skaldjur.

När jag läst hela texten och börjar ta in vad som håller på att hända, känner jag hur min andning börjar bli lite ytligare. Rädslan för hur framtiden kommer se ut drar igång en tankekedja i hjärnan. Min hemmamiljö verkar ju vara helt utrotningshotad! Ska inte mina barnbarn kunna ligga på en brygga och fiska krabbor? Kommer alla bohuslänska små samhällen översvämmas om havsnivåerna fortsätter att stiga? Finns det inget vi kan göra? Ska vi bara ge upp då? 

När rädslan tar tag i en, då har tankarna en förmåga att rusa iväg, förnuftet försvinner. Vi tappar förmågan att tänka och agera rationellt. Eller så vill vi bara försvinna, långt bort till en säker plats. Fruktan är bra om vi behöver fly från en akut fara. Men mot klimathotet så ger denna förmåga inte mycket hjälp. Klimatförändringen är ett verkligt hot mot människans fortsatta existens på jorden, inte konstigt att en blir skrämd från vettet ibland. Det är då, när hopplösheten och rädslan vill dra ner oss, som vi behöver stanna upp, andas lite djupare och lyssna till den där rösten som vill ge oss hopp. Rösten som ibland dränks och tystas av alla yttre hot.
Det finns en hälsning i Bibeln som återkommer om och om igen: Var inte rädd! Då människor genom Bibelns historia drabbas av kriser och katastrofer så skickar Gud det meddelandet: Var inte rädd. För Gud vet att vi är människor som inte kan, eller ska, ha koll på allt. Han vet att vi blir rädda och att vi behöver påminnas om att allt ligger i hans hand. Hur mörkt det än ser ut.

Men jag är samtidigt helt övertygad om att jag har ett ansvar och en uppgift att göra det bästa jag kan för att låta vår jord må så bra som möjligt. Det finns ett reellt klimathot, men jag vägrar att lägga mig platt. Jag kan inte resignera, då låter jag ju hotet och rädslan vinna. Därför tänker jag trotsigt och envist hålla fast vid hoppet. För även om det ser mörkt ut så vill jag välja det goda. Martin Luther har ett riktigt bra klimattänk: »Om än världen gick under imorgon, så skulle jag idag plantera mitt äppelträd!«. Det kallar jag en trotsig demonstration och manifestation för att alltid göra gott hur mörkt det än ser ut. Det är att leva, driven av hopp, inte av hot. 

Utan hjälp men inte utan hopp

Så ungefär faller orden. Och som ledare i en kyrka under svår förföljelse vet han vad han talar om.

Iraks, och i stort sett hela Mellanösterns, kristna lever i dag under hot och förföljelse. Utöver världen finns ingen annan religiös grupp som är så förföljd som de (vi) kristna, allra svårast är det – som oftast – för kvinnor och barn. När därför EFS i kampanjen SeBeGe uppmärksammar behovet av hjälp till förföljda syskon i tron är det helt och hållet på sin plats. Detta handlar konkret om sanningen i bibelordet som säger att ifall en lem lider så lider också alla (vi) andra (1 Kor 12:26).

Vi behöver se nöden och behoven för att bli berörda. Det räcker inte med att höra eller läsa om våra trossyskons utsatthet. Det är nog först när vi också kan ta in situationen med ögonen som det kan röra vid vårt innersta. Våra ögon är nämligen dörren inte bara till vårt intellekt utan även till våra känslor.

Sedan behöver vi be. Det där som är så lätt att säga och även förhållandevis lätt att göra. Bönen har ju den fördelen att den kan ske när som helst och var som helst. Den är inte beroende av tid och rum eftersom den riktar sig till den Evige. Men bönen är också ett arbete. Inget lättvindigt och snabbt avklarat, utan en kamp. Och när det gäller våra troende syskon som lever under förföljelse, bör nog vår bön bli mer intensiv än jag befarar att den är.

Slutligen får vi möjlighet att ge. Det är ingen liten sak att få stå med i givandet för att hjälpa trossyskon i yttre och inre nöd. Här kan seendet och bedjandet bli något konkret: ett delande av vårt överflöd till dem som lever i armod, fråntagna allt. 

Kanske kan vår hjälp stärka det hopp de trots alla umbäranden har; säkert kan vår hjälp visa att de inte är helt utan hjälp.

Goda nyheter

Budbäraren träffar Arne Skagen på Pingstkyrkans uteplats i Örnsköldsvik. Som så många gånger förr har det blivit en intensiv helg för den resande evangelisten. Den här gången som gäst och huvudtalare vid EFS årskonferens. Vid tiden för intervjun har han hunnit med två predikningar, hållit ett bibelstudium och signerat åtskilliga exemplar av Hur du delar evangeliet i vardagen – Äntligen måndag! – hans populära debutbok. 

– Jag blev verkligen uppmuntrad av det jag mötte. Det är tydligt att EFS är fyllt av människor som älskar Herren. Jag upplever en stor längtan inom EFS att tjäna Gud, och att vissa saker som varit komplicerat, inte minst kring evangelisation, håller på att lossna inom rörelsen. Jag upplever att folk tog emot mitt budskap och att EFS:arna förstått att det inte krävs några kurser eller steg att gå igenom för att komma igång. Vi följer Jesus i vardagen och det räcker. Bild: Jonatan Knutes
Skagen menar att vi i vår vardag måste vara villiga och be den helige Ande, vår lärare, hjälpare och rådgivare, om hjälp och öppna upp för Andens verk genom oss. Bild: Johan Ericson

– Jag har egentligen aldrig tyckt om att skriva, men 2010 så talade Gud tydligt till mig att jag skulle skriva den här boken. Huvudsyftet med boken är enkelt: jag vill inspirera och uppmana alla människor till vardagsevangelisation. Kärnan i budskapet är hämtat från Jesus själv och hans missionsbefallning: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar«. 

Bokförlaget gillade innehållet, men sa samtidigt att böcker om evangelisation generellt sett säljer väldigt dåligt. Boksläppet visade dock något helt annat; två år i rad blev Äntligen måndag! den mest sålda kristna boken i Norge. I och med EFS svenska översättning finns boken nu utgiven på sju språk och den har blivit mycket uppskattad världen över.  

– Jag är väldigt tacksam över all respons som boken har fått. Inte för att just jag har skrivit den, utan för att jag har en sådan väldig tro på budskapet och att det faktiskt har blåst liv i många människor. Många läsare tycks ha insett att Gud både vill och kan använda dem i vardagen – det är den bästa feedback jag kan få. 

Söndagen är normalt sett den dag som allra oftast förknippas med kyrkan, både bland sekulära och kristna. Den här bokens titel vill vända upp och ner på den tanken. 

– Vi har ju många fler vardagar än helgdagar och det är på vardagarna som vi träffar den stora skörden. Det vi fick höra på söndagen i gudstjänsten kan vi ta med oss in i veckan när vi möter våra vänner. Det är fantastiskt. För Gud vill använda oss där vi är i vår vardag. Att vi är oss själva är gott nog, Gud är nämligen perfekt och då slipper vi vara det. Men vi måste vara villiga och be den helige Ande, vår lärare, hjälpare och rådgivare, om hjälp och öppna upp för Andens verk genom oss. 

Arne talar med en lugn och förtroende­ingivande röst och han känns väldigt själv­säker på sin tro och inriktning i livet. Men det har inte alltid varit så. Han växte förvisso upp i ett kristet hem och tillhörde då den norska kyrkan, men i de tidiga tonåren lämnade han allt som hade med kyrkan och Gud att göra. 

– Min barnatro har alltid funnits där men det blev inget mer än så till en början. Jag tyckte helt enkelt att kyrkan blev för tråkig. Livet blev i stället, som för många andra ungdomar, fyllt med fester och annat som kändes mer spännande. Men inom mig har jag ändå alltid upplevt en längtan efter något mer. 

Han började målmedvetet att söka svaren på sin längtan och fastnade ett tag för New Age. 

– Då började jag på allvar förstå att det finns en andlig värld. Den perioden i mitt liv gjorde mig ännu mer tungsint och faktiskt lite deprimerad. 

I samma veva började han studera till ingenjör vid Göteborgs tekniska universitet. I sitt sökande efter mer gjorde han några sporadiska besök i den norska sjömanskyrkan, utan att bli berörd. Det var först när han i 25-årsåldern var tillbaka i Norge, Bergen, som han tog beslutet att ta emot Jesus i sitt liv. 

– Jag var på besök hos några vänner och såg då plötsligt en vacker kvinna framför mig. På något förunderligt sätt visste jag direkt att det var min blivande fru. Problemet var att hon inte visste det då, säger Arne, och skrattar en stund innan han fortsätter:  

– Hon var kristen och efter några veckor blev vi tillsammans. Jag tog då beslutet att ta emot Jesus i mitt liv, och jag kände en stor längtan och desperation inom mig att få lära känna den helige Ande. 

Detta blev startskottet på en intensiv period där han ville lära sig allt om kristen tro – helst på en och samma gång. Han flyttade till Østlandet och kom med i ett sammanhang som han aldrig kände sig riktigt hemma i. Det hela slutade med en flytt tillbaka till Bergen. 

– Jag kände att jag var på fel plats och att Gud hade något mer att kalla mig till. Jag och min fru bad mycket om att hitta ett sammanhang, och hemma i Bergen fanns vid samma tidpunkt en församling som bad om att få en evangelist. När vi gick dit på möte kände vi direkt att vi var hemma. 

Sedan 2003 har han, som han själv beskriver det, haft den stora förmånen att få arbeta som evangelist för den församlingen. Därmed kunde han också lägga sitt tidigare jobb som brand- och säkerhetsingenjör på hyllan.  

– Nu lär jag inte längre folk att stoppa en brand, utan nu uppmanar jag till att tända nya bränder i människors hjärtan, det passar mig mycket bra. 

En av Arnes tydliga gåvor är att han får sin hjärtefråga – evangelisation i vardagen – att låta så enkelt. Han är också fullt övertygad om att alla kristna kan bidra på det området, inte bara särskilda »evangelister«. 

– När Jesus gav oss uppdraget i missionsbefallningen var vi alla med, det fanns inga titlar och inget här eller där. Vi ska gå ut och göra alla till lärjungar, och i »vi« finns både du och jag inkluderade. Jag är bara en lem men i församlingen blir jag del av en kropp, Kristi kropp, som ska göra samma gärningar som Jesus själv gjorde när han gick omkring på jorden. 

Vidare lyfter Arne fram problematiken med att kristna ofta tänker att det där med evangelisation inte är något för mig. Det är både lätt och bekvämt att tänka att det bara är till för de mest frimodiga, vältaliga och utåtriktade.  

– Dessa tankar begränsar oss och det är vanligt att känna sig pressad. Det gör tyvärr bara att det känns ännu mer avlägset att ens börja. Vi bör i stället fokusera på det vi faktiskt kan göra, och att börja med det enkla där vi är, säger han och fortsätter: 

– Jag har själv en kaffekopp där det står »ett frö om dagen«. Vår uppgift som människor är inte att på egen hand vinna över folk till Jesus, vår uppgift är snarare att så frön som den helige Ande sedan kan blåsa liv i. Det kan vara så enkelt som att se din medmänniska på promenaden, jobbet eller affären, och bekräfta henne och fråga hur det är. Jag tycker det är helt fantastiskt att Gud vill använda både dig och mig. 

Även om en av hans tydliga gåvor är att få vardagsevangelisation och kristet liv att låta enkelt, är han samtidigt väl medveten om att sekulariseringen av samhället är ständigt pågående. I sin iver att evangelisera låter han sig dock inte nedslås av dystra rapporter och negativa nyheter.

– Jag ser väldigt ljust på framtiden, jag vet ju att Gud har kontroll. Jag låter mig inte styras av tidningar och annan media som säger hur dåligt ställt allting är. Om mörkret blir större lyser ljuset ännu starkare och som kristna är vi kallade att vara Kristi ljus i världen. 

Situationen i kurdistan

Trebarnspappan Hassan Sharaf Shamo ser mörkt på framtiden. I över fem år har han levt med sin familj i ett tält i en illegal bosättning utanför ett flyktingläger i irakiska Kurdistan.

– Det skulle vara bättre att dö än att leva som vi gör, säger han.

Hassan, hans hustru och deras tre barn är några av hundratusentals yazidiska flyktingar som fortfarande lever i läger eller illegala bosättningar i Kurdistan sedan sommaren 2014 då terrorsekten IS drev dem på flykt från deras hjärtland Sinjar. I mars besökte Budbäraren Hassan och hans familj. Inget har blivit bättre sedan dess.

– Det har bara blivit värre, säger Hassan. 

Bild: Johan Ericson
En av alla kyrkor under byggnation i den starkt växande kristna stadsdelen i Erbil. Bild: Johan Ericson

Familjens liv är en ständig kamp för att överleva. 

– Vi har varken råd med läkarbesök eller läkemedel. Vi har lånat pengar av människor. Nu är vi återbetalningsskyldiga, suckar hans fru Koscher.

Arbetslösheten är skyhög. Familjen överlever på bistånd. De har även en liten grönsaksodling utanför tältet. Trots att IS är besegrade vågar de inte återvända till Sinjar. De fruktar att IS eller en liknande grupp ska attackera dem igen i framtiden.

– Vi hoppas att en organisation ska ta oss till Europa så vi kan starta nytt liv där, säger Hassan.

Det är inte bara de yazidiska flyktingarna som är rädda för att återvända hem. I den syrisk-ortodoxa Sankt Mary-kyrkan i Dohuk har många av församlingens 500 familjer samlats för att fira högtiden »Upphittandet av korset«. Sex år tidigare firade de samma högtid i kyrkan Al-Tahra Saint Mary i deras hemstad Mosul, cirka sju mil söderut. När IS intog staden 2014 jämnades kyrkan med marken.

– I Mosul bestod församlingen av 2500 familjer. Idag lever 500 av dem i irakiska Kurdistan, resten har lämnat Irak, säger kyrkans präst, fader Faiz.

Alla kyrkor blev totalt eller delvis förstörda i Mosul under IS styre.

– Endast två kaldeiska kyrkor har återuppbyggts, men inga församlingsmedlemmar har återvänt, säger fader Faiz.

45-årige trebarnspappan Samer Alias Saeed vill inte återvända. Han tror att IS-ideologin lever kvar hos många i Mosul.

– Det går inte att lita på invånarna i Mosul. Många av dem visade IS vilka hus som tillhörde kristna, säger han.

Innan Iraks diktator Saddam Hussein störtades, 2003, fanns det cirka 1,5 miljoner kristna i landet. Idag finns cirka 225 000 kvar. Kring 80 procent av dem lever nu i irakiska Kurdistan eller på Nineve-slätten där befolkning var övervägande kristen innan IS fördrev dem 2014. Sedan 2017 är Nineve-slätten uppdelad i en del som lyder under det kurdiska de facto-självstyret. Den andra delen är under irakisk administration. Flera nya kyrkor har byggts i Kurdistan. Fader Faiz kyrka stod klar i våras.

– Vi är mycket tacksamma att den kurdiska regeringen har gett oss ett nytt hem. I annat fall hade vi varit döda, säger fader Faiz.

– Här behandlas vi med respekt och den kurdiska armén skyddar oss. Kurdistan har blivit det nya centret för kristna i Irak, säger Samer.

Samer och fader Faiz känner sig trygga i Kurdistan och har inga planer på att flytta till väst. Det har däremot tvåbarnspappan 55-årige Ragheed Askar.

– Kurdistan är tryggt, men inte till hundra procent eftersom det är en del av Irak och Irak är en del av Mellanöstern, säger han.

Instabiliteten i Mellanöstern skrämmer honom. Relationerna mellan den regionala kurdiska regeringen, som är västvänlig, och den i Bagdad, som domineras av shiamuslimer och står Iran nära, är spända. Dessutom fruktar många ett potentiellt krig mellan USA och Iran. Det skulle troligen spilla över till Irak. Då är sannolikheten stor att de kristna på den irakiskkontrollerade delen av Nineve-slätten skulle ses som femtekolonnare av de shiamuslimska miliserna i området. Fader Emanuel Youkhana, chef på EFS: s partnerorganisation CAPNI i Dohuk, anser att det skulle vara bäst om hela Nineve-slätten hamnade under kurdiskt styre. Han menar att kurderna är de kristnas enda vänner och berättar att kristna ofta trakasseras av shiamuslimska milismän vid vägspärrar på Nineve-slätten. Sunnimuslimer får dock utstå värre trakasserier. Något som kan bidra till att fler sunnimuslimer radikaliseras.

Fader Faiz flydde med sin församling från Mosul till Dohuk där han byggde en ny kyrka. Bild: Bengt Sigvardsson
500 familjer från Mosul-församlingen Al-Tahra Saint Mary lever numera i Dohuk, i Kurdistan, där de har byggt en egen kyrka
Familjen Saeed från Mosul har startat ett nytt liv i Dohuk i irakiska Kurdistan. Från vänster till höger: Tagrid, Athnasios, Alias, Samer och Andreas.
Den syrisk-ortodoxa kyrkan Sankt Mary firar högtiden »Upphittandet av korset« i Dohuk.
Bild: Dagmawit Alemayehu

– IS kan återvända, fast i en annan skepnad. De finns här för att stanna. Den irakiska regeringen har inte handskats med rötterna till IS. Sunniterna trodde att IS räddade dem från shiiterna, säger han.

Irak är långt ifrån det enda landet i Mellanöstern som töms på kristna.

– I det Heliga Landet och Syrien är kristendomen snart förpassad till museerna, säger han. 

Libanon och Egypten har fortfarande stora kristna minoriteter.

– Och i Jordanien skyddas de av den kungliga familjen. Men så fort ett land glider ur en stark regerings händer så tar fundamentalisterna över, säger han.

Han menar att stabilitet och säkerhet är avgörande för att de kristna ska stanna. Även i Kurdistan råder spänningar mellan politiska partier, men ett inbördeskrig är föga troligt. Däremot belastas ekonomin och infrastrukturen hårt av att 1,5 miljoner internflyktingar och syriska flyktingar finns kvar i Kurdistan. Heezil Hidayat är programchef i tankesmedjan Open Think Tank i Dohuk. De jobbar bland annat med religiös och etnisk samlevnad.

– Flyktingströmmarna har inneburit en stor befolkningsökning i Kurdistan sedan 2014, säger han.

Det har i sin tur medfört ett mångkulturellt samhälle. Heezil hävdar att relationerna mellan kristna och kurder är god. Samtidigt säger en del kristna att de diskrimineras, Heezil medger att en del diskriminering existerar.

– Religionsfriheten är till exempel begränsad, säger han.

Det är omöjligt för muslimer att byta religion, medan det är en enkel match för kristna att bli muslimer. Muslimer som konverterar utövar oftast sin tro i smyg.

– Det finns även många kurder som inte är religiösa längre, men de vågar inte säga det offentligt, säger han.

Heezil menar dock att toleransen ökar i det kurdiska samhället, även om det fortfarande finns många missförstånd mellan religiösa och etniska grupper.

– Dessutom har vi krig omkring oss. Det försvårar allt, inklusive samlevnad. Politisk instabilitet är ett annat hinder, likaså att det inte finns en djupare förståelse för andras tro, men det kan lösas genom bättre utbildning i skolorna. 

Salt och vatten på scouternas egna ö

Vässarö är en ö med ängar, skogar, fasta lägerbålsplatser, samarbetsglänta, klättervägg och trapperspår. På östra sidan av ön ligger viken Fladan. Här finns kanoter, segelbåtar och material för flottbygge och mycket annat. Vässarö är scouternas egen ö.

Bilder: Sofie SivermanBilder: Sofie Siverman

I månadsskiftet juni/juli i år anordnade EFS och Salt Mittsverige ett distriktsläger här, som ett genrep inför nästa års stora arrangemang Patrullriks 2020.

Ett hundratal scouter och ledare från sex olika kårer samlades under temat »Salt och vatten«. Temat märktes bland annat i morgonsamlingarna som hölls av Hannu Söderlund, pingstpastor och Saltscout. Han tänkte såhär angående temat: 

– Temat Salt och vatten kändes naturligt att ha när vi har ett läger på Vässarö som ligger i Östersjön. Salt är ett tema i Bibeln som står för renhet, stabilitet, äkthet och lojalitet. Vatten förknippar vi med livet, dopet och många bibelberättelser har anknytning till sjöar och vatten.

Hannus önskan var att barnen skulle få med sig att det finns en Gud som är intresserad av dem och vad de gör.

– Jag vill att både barn och vuxna ska uppleva att Gud är den som vill använda och vara med dem även om man misslyckas eller kommer på avvägar. Gud ger alltid en extra chans. Gud är trofast och ger inte upp på någon av oss utan uppmuntrar och förmanar och upplyfter oss, säger han.

Under Patrullriks 2020 har Hannu uppdraget som huvudkaplan. 

– Då kommer vi att ha temat »Guds Rike«, om vad som är möjligt och hur det är att leva i Guds Rike. Vi har också riddarlöftena som vi kommer koppla ihop med bibelord och Guds rike, säger han.