Uppfinnare har ofta visioner. Thomas Alva Edison hade en vision om glödlampan, han såg inom sig det som inte fanns, och efter många misslyckanden nådde han fram. Jörgen Lehman hade en vision, en tuberkulosmedicin. Han försökte många gånger och till sist kom lösningen på ett märkligt sätt utifrån. Lehman själv beskrev det som en uppenbarelse. Det blev tuberkulosmedicinen PAS. I ett enda slag förändrades hela tuberkulosvården.

Det är frestande att överföra detta sätt att tänka på det kristna livet, i synnerhet på församlingslivet. Men själarnas värld fungerar på annat sätt. Man kan till exempel ha en vision om en missionerande församling. Saken verkar riktig, men gång på gång inträffar det att visionen skapar maktstrukturer, som bryter ner människor. Visionen betyder mer än människorna som bär den. På detta område behöver vi söka ett annat sätt att tänka än glödlampans uppfinnare. En grundläggande insikt är att det är Guds Helige Ande som är huvudaktören i allt församlingsliv. Människor – också högt begåvade andliga ledare – är som bäst den Helige Andes assistenter. Det innebär att andliga ledare behöver vara följsamma och uppmärksamma på Andens ledning. Det kommer aldrig an på »hur vi har tänkt oss«. Det kommer an på var Anden har gått i förväg och berett marken. Det handlar om att gå in i beredda gärningar, bland beredda människor – och de kan finnas bland de mest oväntade och mest olämpliga, mänskligt sett. Den klassiska teologin talar om »den förberedande nåden« och »den förekommande nåden«, Andens för oss fördolda verksamhet, både med enskilda och med kyrka och församling. Just detta, som nu för oss är fördolt, är förutsättningen för att det ska bli något meningsfullt av våra initiativ. Men när dörren öppnas för den beredda gärningen, då är beredskap, initiativ och framåtanda avgörande.

S:ta Clara kyrka kan på detta område vara ett föredöme. Carl-Eric Sahlberg kom inte dit med en vision, men han kom med en erfarenhet. Han är nämligen historiker. Som kyrkohistoriker visste han något om hur den Helige Ande brukar handla. Det var detta han hade beskrivit i sin präst-mötes-avhandling Budskapets väg (1988). Att bära med sig historiens erfarenhet av Andens ledning, när man går in i en ny uppgift, förutsätter ödmjukhet. Men den ger också blick för var Anden öppnar oväntade dörrar. Det är Anden som har planen, inte vi. Det oväntade i S:ta Clara kom genom en helt oväntad person, den kristna kvinnan från Korea, som uppmanade till mer bön, inte bara i allmänhet utan daglig, regelbunden, gemensam bön. En gång, när Carl-Eric Sahlberg berättade om detta, sade han: »Det gör en stor skillnad om man ber två timmar om dagen.« Den gången öppnade Anden dörren. Och S:ta Clara gick in. Det var inte en vision. Det var en kallelse.

• Della
• Twittra