På EFS kansli i Uppsala har han numera en kaffekokare uppkallad efter sig, och beskrivningen »levande legendar« ligger nära till hands. Han säger att det är en överdrift även om han känner sig hedrad.

I somras fyllde Agne 80 år. Detta firades med två stora fester: först en middag med familj och släkt ute i det fria i Norrland, sedan tillsammans med tidigare arbetskolleger i Uppsala. Under samtalet drar han fram ett tacktal ur sin Bibel, en lapp fylld med hyllningar som i allra högst grad är ett kvitto på att han har lämnat ett starkt avtryck hos sina medarbetare. 

»Teologi ska kunna predikas. Vilket predikoämnet än är, ska det relateras till korset och den rättfärdighet Jesus Kristus ger. Predikan är inte bara ett omtal utan framför allt ett tilltal«, läser han högt och fortsätter: 

– Detta är vad min vän och kollega Tomas Nygren sa att jag hade haft som punkter i min teologi när han talade på min 80-årsfest.

Efter festen i Uppsala »stupade han i säng« redan klockan åtta på kvällen, »mättad av kärlek från familj och vänner«. Mätt av kärlek, men fortsatt hungrig på att betjäna Kristi kropp. Agne Nordlander har varit anställd av EFS i 37 år, dels som rektor och lärare på Johannelund, dels som missionär i Etiopien, som har blivit hans andra hemland. Han gick i pension 2004, men så sent som förra året undervisade han präster i en masterskurs vid Mekane Yesuskyrkans seminarium i Etiopien. 

– Det är givande att förkunna Guds ord och att vara i levande samtalskontakt med människor. Böcker, människor och att sprida budskapet om Jesus Kristus har varit mina största intressen. När man får gensvar och Guds ord talar till en, då orkar man ta sig vidare. 

Agne berättar hur han redan i tidig ålder utvecklade ett intresse för människor och att han först ville bli affärs­man. Som barn vandrade han runt i sin hemsocken och sålde jultidningar och påskkort och lärde känna människorna där.

Han växte upp i en miljö där Jesus och Guds ord var centrum.

– Min far var predikant och min mor var söndagsskollärare inom EFS. De kom båda från hem i Höga kusten där de hade upplevt väckelsen mellan 1890 och 1930, en väckelse som ledde till att De ungas förbund (DUF) blev en dynamisk ungdomsrörelse. Därifrån rekryterades min far. Han gick på Johannelund i Stockholm och blev sedan predikant inom EFS.

Agne menar att det är tack vare sina föräldrar som den personliga tron inte har sviktat genom åren.

– Jag har fått en enorm gåva i mina föräldrar. Jag har fått en oerhört positiv gudsbild som håller ihop Guds helighet, hans dom mot synd, hans krav på rättfärdighet, och Guds förunderliga kärlek och barmhärtighet. Allt detta reflekterade mina föräldrar. De styrdes av lag och evangelium.

Agnes stora intresse för litteratur ledde till fördjupade studier. Efter att under sin militärtjänstgöring ha gått tolkskolan i Uppsala och lärt sig ryska fortsatte han med att läsa teologi och filosofi.

– Vid den här tiden fick jag en kallelse av Gustav Arén som var missionär i Etiopien större delen av sitt liv. Han ville att jag skulle ta en licentiatexamen i teologi och sedan bli lärare på seminariet i Addis Abeba. Samtidigt träffade jag också den unge prästen Torsten Josephsson som hade upplevt Guds kallelse att nystarta Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG). 

Agne antog, som han säger felaktigt, att Gud kallade till det som var tråkigt och tackade därför ja till Josephssons inbjudan att arbeta inom SESG. 

– Hur som helst blev det en otroligt rik tid för mig. Jag reste runt och försvarade Gud på högstadier och gymnasier där många var ateister. Jag hade många debatter och mötte i regel väldigt få intelligenta ateister, egentligen bara en enda, och vi blev goda vänner. Han tyckte att det var intressant att möta en kristen som begrep sig på filosofi.

Efter tre år, 1966, fick Agne en kallelse från EFS att vikariera för Torsten Nilsson som rektor för Johannelund i två år.

– Det var en tuff tid. Jag tyckte att jag kunde mycket teologi och hade haft bibelstudiegrupper med tänkande studenter som var väldigt aktiva. Så kom jag till Johanne­lund och möttes av ett gammeldags upplägg, med läxläsning, förhör och liten plats för samtal och diskussion.

Vid den här tiden råkade han ut för ett i dag inte okänt fenomen. Han gick in i väggen på grund av överansträngning, 27 år gammal. Vid ett tillfälle somnade han till medan han undervisade en klass, vid ett annat tillfälle kom han av sig under en studentgudstjänst i Engelbrektskyrkan.

– Jag visste inte var jag var eller vad jag gjorde. Jag drog efter andan och suckade till Gud: »Nu måste du hjälpa mig.« Och då plötsligt kom jag på att jag höll på att predika. Det var förskräckligt. 

Det var under den här tiden som Agne träffade sin blivande fru Karin. Agne hann åka iväg till Bohuslän på en militärmanöver innan de hann utveckla en relation, men övertalad av sin bror, skickade Agne ett friarbrev till Karin. Vid det tillfället hade de visserligen bara pratat med varandra i cirka tre timmar, men ändå kom ett svar på Agnes kärleks­förklaring.

– Första sidan av brevet sa inte så mycket, sedan tydliggjorde hon sin syn på äktenskap och till sist skrev hon att hon hade bett Gud om en kristen man, och att han hade bekräftat att hon skulle gifta sig med mig. Det var ingen stormande förälskelse i början, varken från hennes eller min sida, utan kärleken har växt med tiden. 

Paret gifte sig 1968 och har hållit ihop sedan dess. Och när Agne ser tillbaka, säger han att efter frälsningen betraktar han hustrun Karin och sina föräldrar som de största gåvorna som Gud har gett honom i livet.

Efter att i mitten av 1960-talet ha tackat nej till Gustav Aréns inbjudan till missionärsuppdraget, och efter att ha doktorerat och arbetat som rektor på Johannelund under många år, får Agne en andra chans att komma till Etiopien för att undervisa i systematisk teologi på Mekane Yesus-kyrkans prästseminarium. 

– Jag fick fantastiska vägledare i Etiopien. Bland andra Johnny Bakke som varit rektor på prästseminariet i många år och svenska missionärs­kolleger. Jag trodde att missionärernas berättelser hade lärt mig nog om Etiopien, men upptäckte att jag ingenting kunde. Det var en mycket snopen upptäckt. Jag frågade också ut mina elever, och de tyckte att det var roligt. Eleverna lärde mig mängder om landet och jag fick god studentkontakt.

När seminariets nuvarande rektor Bruk Ayele besökte EFS årskonferens tidigare i år, delade han frimodigt de utmaningar som kyrkan och seminariet står inför, inte minst ojämn könsfördelning bland lärare, studenter och ledare. Detta är något som även Agne sett och försökt motverka i sin undervisning. 

När jag ber Agne Nordlander se tillbaka på sina olika kallelser och frågar vad han har lärt sig, börjar han med att konstatera att en kallelse aldrig kommer utan ett pris. 

– Jag är nog en av nu levande EFS:are som har rest mest inom Sverige. Jag har sovit i oerhört många EFS-hem och suttit vid många EFS-matbord, samtalat och predikat i bönhus och föreläst lite överallt. Allt detta skulle jag nog ha minskat på om jag kunde backa bandet.

En konsekvens av ett intensivt arbetsliv har blivit något av en åldersdepression. Han berättar hur han kan bära på känslan av att ha misslyckats med vardagen, hur han kan vakna på natten och känna sig deprimerad, hur avtagande ork rent fysiskt också påminner om allt han inte lyckats med, om det som blev fel.

Hans fru Karin har fått bära en enorm arbets­börda då Agne har varit ute och rest. 

– När Kurt Åberg en gång ringde, när vi bodde i England, och frågade efter mig svarade hon: »Det är som i Sverige. Agne är i Norge.«

– Barnen har inte heller fått det som jag borde ha gett dem. De har aldrig klagat, men jag inser att jag har gått miste om något dyrbart. 

Å andra sidan har allt resande också varit givande. 

– Jag har fått en levande kontakt med människor runt om i landet och ofta återvänt inspirerad, tacksam och glad. Det hade jag inte varit om jag stannat hemma. Karin tycker ibland att det är en flykt ifrån vardagsverkligheten, jag har försvarat det med att det är en del av kallelsen. 

Agne berättar vidare att det bästa han fått göra i Sverige de senaste 10 åren är att undervisa på S:ta Claras lärjungaskola i Stockholm. 

– Där har jag mött en mottaglighet för hur en gammaldags roseniansk predikan om Kristi kors fungerar även idag. 

När det kommer till predikan om Jesus menar Agne att det finns en tydlig skillnad mellan Etiopien och Sverige.

– Det är lätt att predika i Etiopien, för där är man öppna för en luthersk förkunnelse om synd och nåd, en stark förkunnelse om vad Jesus har gjort för oss och vad Jesus befriar oss ifrån. De är öppna för vad den helige Ande kan och vill göra i våra liv, för en undervisning om hur man vandrar med Kristus och hur man vinner människor för Gud.

Utmaningen i Svenska kyrkan och EFS är att man, enligt Agne, ibland sållar bort de delarna av Guds ord som inte platsar i den här tiden. Och det är något han ser allvarligt på.

– Det jag märker när jag analyserar predikningar i tv och radio och lyssnar i kyrkor är att i svensk förkunnelse har man nästan helt tagit bort Guds helighet och rättfärdighet och försöker framställa Gud som en så positiv och snäll storhet som möjligt. Det gör att Jesus och hans frälsningsgärning tonas ned. 

 När samtalet närmar sig sitt slut, berättar Agne att nu i september reser han ännu en gång till sitt andra hemland Etiopien, och även där väntar utmaningar.

 – Om Gud vill och om hälsan tillåter åker jag. Jag ska undervisa 19 präster som har varit i tjänst i 5–10 år. 

Den största utmaningen för dessa är att motverka den etniska splittring som är stor både nationellt och i kyrkan. Samt att ta emot alla som vill bli kristna, cirka tre miljoner under de sista fem åren, och ge dem en grundlig biblisk undervisning.

• Della
• Twittra