Det är inte ovanligt att jag förväntas presentera mig när jag är ute i olika sammanhang. Ibland sker det genom att någon ställer frågan: Vem är du? När frågan ställs så förstår jag vad personen menar, men jag hajar till inför det enorma djup som den frågan öppnar.

Vem är du? Ska svaret handla om arbetet och tjänstetitel eller om andra roller som jag är bärare av så som dotter, syster, fru, mamma. Var hämtar jag bilden av mig själv? Jag tänker att vår självbild är en mix av väldigt många saker. Ofta är dessa bilder kopplade till våra relationer, vår förmåga och prestation. Den dag vi inte kan prestera eller när våra relationer förändras till andra eller oss själv vet vi inte vilka vi är. 

Jag funderar över en person i Bibeln, Jesu kusin Johannes döparen, han får också frågan: Vem är du? Han svarar: »Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.« Hans svar väcker spännande tankar för hans svar rymmer många perspektiv. Johannes ser att han är satt i sammanhang till både Gud, sig själv och andra. Ser vi bredden, höjden och djupet av vilka vi är och vilka vi är skapade till att vara?

Att vara någon är oerhört vackert. Bibeln talar poetiskt om att Gud flätar människan samman i moder-livet. Det betyder att allt, utgångspunkten, starten för identiteten i människan börjar med att Gud agerar. Gud flätar och människan vilar i moderlivet. 

I vårt nutida samhälle är identitet en stor fråga både för individen och för kyrkan. Det är inte alltid vi förknippar frågorna om identitet med vila. Om grunden för både vår egen och kyrkans identitet är Kristus är det vila. Budbäraren vill på olika sätt under hösten lyfta dessa frågor så se fram emot spännande läsning.

• Della
• Twittra