Rolf Berglund, 81 år, är utbildad civilekonom och har ett förflutet inom EFS. Han har arbetat som ekonomichef, suttit i EFS styrelse i sex år, arbetat som EFS-missionär samt varit ekonomisk rådgivare för Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Att Etiopien är som ett andra hem för paret Berglund kan man ana bara genom att gå i lägenhetens korridorer på Kungsholmen. Där pryder uppstoppade etiopiska fåglar väggarna och på bordet i vardagsrummet ligger ett exemplar av Håkan Pohlstrands, naturfotograf och specialist på Etiopiens vilda djur och fåglar, nya bok. 

När Budbäraren träffade Rolf en solig höstdag i oktober, är det dock på grund av miraklet som han upplevde för tio år sedan. Det hela började en februaridag 2010, då Rolf upptäckte blod i urinen.

– Vi besökte läkaren som sjukförklarade mig och jag gick från att ena dagen ha varit fullt frisk till att plötsligt vara väldigt sjuk, säger Rolf.

Han diagnostiserades med obotlig njurbäckencancer och insåg tillsammans med frun Stina allvaret i situationen redan efter det första mötet med docenten.

– Stina ställde frågan: »Handlar det om två månader eller två år?« Läkaren ville inte precisera någon tidpunkt utan påpekade det obotliga. Vi förstod på hela resonemanget att det rörde sig om ett par år.

Parets vardag förändrades drastiskt och Rolf gick från att ha varit en pigg 70-åring som spelade tennis två timmar varje vecka, till att knappt kunna äta och ofta må illa. Kroppens fysik försvagades till den grad att han knappt orkade medverka vid kyrkorådets sammanträdanden i S:t Görans församling.

– Sjukdomen förändrade mitt liv på ett påtagligt sätt. Det var ingen tvekan om att jag märkte av det. 

Cancern gick inte att bota, däremot kunde läkarna erbjuda psykologhjälp, men Rolf och Stina tackade nej. I stället vände de sig till sin vänkrets som de visste var trogna bedjare. Rolf förklarar att de nyttjade två parallella processer – den medicinska och den andliga. 

– Vården som jag har fått har varit utomordentlig, jag har inget att klaga på. Men momentet med bön och förbön tror vi har varit avgörande i det här sammanhanget. 

Vänkretsen som Rolf nämner bestod av ett 50-tal bedjare från norra Piteå till södra Skåne. Bland dessa fanns familj och släkt, kollegor från Rolfs arbetsplats på Svenska Missionsrådet, medlemmar både från Betlehemskyrkan, som Rolf och Stina har tillhört sedan de flyttade till Stockholm från Piteå 1958, samt från S:t Göran församling, som ligger ett stenkast från lägenheten på Kungsholmen. 

– Jag åkte in till Huddinge sjukhus för operation och inom några dagar hade jag hört ifrån folk uppe i Skellefteå som hade startat förbön. De tröstade oss med att Gud hade det hela i sin hand, och att vi inte behövde bekymra oss. Det var många som bad enskilt och de skickade sms och mail.

Spontana hembesök varvades med telefonsamtal och vykort från bedjande personer. Hela tiden fick paret uppmuntran och stöd som gjorde att de orkade ta sig igenom dagarna.  

Cellgiftsbehandlingen påverkade Rolf negativt och några månader in på vården orkade kroppen inte mer. Läkarna föreslog att behandlingen och proverna skulle pausas under sommarmånaderna, och Rolf och Stina fick åka upp till Piteå för att tillbringa tid i sitt sommarhus.  

– Även här blev sjukdomens spår tydliga. Min hörsel hade påverkats, vilket läkarna hade förberett mig på. Men när jag klippte gräset med en gräsklippare, något jag aldrig haft problem med, orkade jag knappt hålla igång i en kvart innan kroppen sa ifrån. 

Trots de stora omställningarna var Rolf och Stina vid gott mod. 

– Vi är ju inga övermänniskor, oro och rädsla dök upp när vi bad ibland. Däremot hade vi tillförsikt att om det skulle bli ännu svårare så levde vi tryggt. Det finns en inbyggd trygghet i vår kristna tro, det är som en personlighet. Vi är inte sådär spontana så att vi reagerar dramatiskt på allt. Vi läste Bibeln och tillämpade bön – i glädje och i sorg.

Ett speciellt bibelord som de särskilt tog med i sina böner under den här tiden, och under andra svåra perioder i livet, är hämtat ur Mark 11:24 (1917 års översättning): »Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder«.  

– Jag bad ungefär: »Ta bort eländet jag har i lungorna, bota min otro.« Den här gången var det ett fruktansvärt svårt bibelställe att tillämpa.

Efter sommaren återvände paret till Stockholm för ett läkarbesök. Meta-staserna hade, inte helt oväntat, ökat i mängd och växt i storlek. Cancern hade förvärrats och Rolfs kropp var fortfarande alldeles för svag för att återgå till cellgiftsbehandlingen. Läkaren erbjöd i stället en tablett. Det var ett okänt alternativ för Rolf och Stina som bestämde sig för att läsa på innan de fattade ett beslut.       

– Vi fick prata med en sjuksköterska som utförligt berättade om bieffekterna, exempelvis skulle man få sår på fötterna och inte kunna gå. Jag ville träffa min huvudläkare en gång till innan vi påbörjade något.

Och här kommer vändningen som en blixt från en klar himmel. Rolf och Stina hade förberett ett papper fullt med frågor, men innan de ens hann inleda en diskussion hade läkaren något att säga. 

– Läkaren sa: »Ni har nog massor med frågor, men jag tar mitt först.« Här kommer miraklet in i bilden; någonting hade inträffat. Läkaren fortsatte: »Dina metastaser finns inte längre, det som finns är möjligen lite ärrbildning och därför är min rekommendation att du inte ska ta några tabletter eller utsättas för någon behandling. Du ska leva som ni har levt den senaste tiden, sedan ses vi om några månader igen.« 

Rolf och Stina kunde knappt tro sina öron, det var ett helt nytt budskap. 

– Jag kommer ihåg att jag skickade ett sms till våra vänner direkt, de som hade hört av sig och så. Jag skrev att vi ville meddela om ett ljus i novembermörkret, sedan berättade vi om miraklet. Alla var glada, naturligtvis. 

Efter knappt ett år hade läkarens dom gått från obotlig njurbäckencancer till att cancern inte längre var synlig i Rolfs kropp. 

– Jag har inte fått en friskförklaring av läkarna ännu. De fortsätter att kalla mig tillbaka trots att det gått tio år. Jag har inte heller fått något klartecken från Gud mer än att jag känner mig frisk. Men man kan inte bli mer frisk än jag är, och det tackar jag Gud för – jag tror att Han har haft sitt finger med i spelet.

Läkarna hade nämligen ingen förklaring till varför metastaserna hade försvunnit. När Rolf och Stina ställde frågan »Kan man betrakta det här som ett mirakel?« svarade huvudläkaren vagt: »Det är klart att man kan uttrycka det så.« 

Helandet var trosstärkande, men det förändrade varken bönelivet eller deras syn på Gud. Han menar att tacksamhet till Gud har olika uttryck och beskriver sig själv och Stina som relativt stillsamma och tillbakadragna, snarare än spontana människor som klappar i händerna. 

– Vi upplever att gudstjänsten är mycket skönare om man kan knäppa händerna i stället för att klappa. Jag och Stina är inte showmänniskor utan vi konstaterar att detta har inträffat och att vi är tacksamma. Men vi gör inte en stor affär av det. Jag har ställt upp i vissa sammanhang där de velat att jag berättar, mer än så har det inte varit. 

Att det var ett mirakel, det tvekar Rolf och Stina inte på, däremot kan han inte förklara varför just han blev ett föremål för helande. 

– Jag har en ganska enkel Gudstro. Ibland tror jag att vi komplicerar det väldigt mycket. Vi som kristna kan till och med vara hinder för andra som inte tror. Hur var det Jesus gjorde, vad sa han till lärjungarna? »Följ mig,« ungefär. Det var väldigt okomplicerat, och det är väl ungefär så jag lever och uttrycker mig.  

Och i den enkelheten mötte Gud honom. Rolf ställer sig ödmjuk inför helandet och menar att det är nåd att Gud utvalt just honom. 

– Jag tror att det var en uppgift som Gud ville att jag skulle uträtta, att jag inte var redo att lämna jordelivet. Jag kan inte tolka det på något annat sätt även om det är möjligt att den förklaringen är egoistisk.

Om uppgiften som Gud kallade honom till säger han: 

– Jag är inte teolog, men jag tror att man har en uppgift som lekman. För mig handlar det om att vara tydlig med att bekänna min kristna tro. Om vi umgås med våra grannar vill jag gärna att de ska veta att vi är kristna, bara det i sig är ett vittnesbörd. Vi går inte runt och predikar, däremot är vårt sätt att leva en predikan. 

Avslutningsvis berättade Rolf att en cancerforskare tog kontakt med honom för några månader sedan och bad om tillåtelse att få ta del av hans sjukjournaler.

– Studien gick ut på att klarlägga faktorer som gett exceptionellt bra svar på onkologisk behandling. Jag hade inga invändningar, men i de journalerna står inget om bön och bönhörelse. Därför har jag skrivit till projekt-ledaren och förklarat min syn på vad som hänt och därvid deklarerat vår övertygelse att – i mitt fall – bön och förbön har varit avgörande för den goda livskvalitet jag har och haft under de snart 10 år som gått sedan operationen ägde rum.

• Della
• Twittra