Författare: Benjamin Kruse

Långväga gäst med viktigt tilltal

Sarah Hinlicky Wilsons resa till Sverige började den 31 oktober 2017 i Wittenberg, Tyskland. Hon höll ett föredrag om Luther och Tomas Nygren, lärare på Johannelunds teologiska högskola, var där och lyssnade. Det ledde till en inbjudan att tala på konferensen Livsväg och att föreläsa på Johannelund och en fortbildningsdag för präster på EFS-gården Höllviksstrand. 

Vid tiden för intervjun är hennes hektiska vecka i Sverige snart slut och hon skall återvända till sin familj i Tokyo där de bor sedan ett drygt år tillbaka. Hennes man arbetar vid Japan Lutheran Theological Seminary som professor i kyrkohistoria, och själv är hon präst i Tokyo Lutheran Church. En annan stor passion är matlagning och podcasten hon har tillsammans med sin far. 

– Min familj skulle beskriva mig som en tvångsmässig kock som pratar för mycket om Luther. I min podcast och mitt nyhetsbrev kan jag förena två stora intressen, säger hon. 

Under veckan i Sverige hann Sarah Hinlicky Wilson bland annat med en fortbildningsdag för präster på EFS-gården Höllviksstrand. Bild: Kristoffer Lignell

Annars är det akademin som varit hennes arena. Av en slump fick Wilson ansvar för dialogen mellan pingst-karismatiker och lutheraner vid the Institute for Ecumenical Research i Strasbourg. 

– Jag arbetade med ekumenik och studerade pentekostalism och via det fann jag karismatisk lutherdom. Man kan inte vara en mer traditionell, tråkig lutheran än jag, säger hon och fortsätter: 

– Jag har ingen spännande konverteringshistoria, jag gillar orgelmusik, psalmer och Bach. Karismatik är inte en del av min egen historia, men jag har lärt mig mycket efterhand och det har betytt mycket för mig.

Under de åtta åren i Strasbourg studerade hon bland annat relationen mellan karismatiska väckelser och förnyelserörelser och den institutionaliserade kyrkan. 

– Det verkar som om institutionen faktiskt är det sätt genom vilket Gud först och främst valt att handla i världen. Men institutioner har alltid ett behov av förnyelse och ibland verkar det behövas större omskakningar. Studerar man de stora väckelserna i historien ser man, att de som inte bärs upp av institutionella praktiker, endera urartar eller så avtar de och försvinner. 

I en av sina föreläsningar sätter hon upp tre riktlinjer för relationen mellan väckelsen och kyrkan: försök inte starta en väckelse eller förnyelse, försök inte döda en väckelse eller förnyelse, tålamod krävs och lidande är att räkna med. 

– För mig som lutheran är tålamodet det sätt genom vilket Gud primärt arbetar med oss. Tålamod är att tillåta Gud att arbeta med oss. Att bli otålig är att säga: »Jag vill inte att Gud arbetar mer med mig, jag vill ta kontrollen över mitt liv.« Risken är stor i karismatiska kretsar att det saknas tålamod. 

Samma tema återkommer när vi pratar om kyrkans uppgift och utmaningar i världen. 

– Kyrkans uppgift är att göra det som bara kyrkan kan göra: läsa och predika ordet, fira dop och eukaristi och be. Om kristna som blivit förvandlade av dessa praktiker sedan vill gå ut i världen och göra andra saker så skall de göra det! Men kyrkan blir så lätt distraherade av andra saker som att vara produktiva, skapa rubriker och synas. Tålamod krävs då kyrkans kärnuppgifter inte ger rubriker eller uppmärksamhet. 

Vasakyrkan blickar framåt

Peo har tillsammans med sin fru Kerstin varit medlemmar i Vasakyrkan sedan 1985. De var då nyinflyttade i Umeå och möttes av Bertil Johanssons (tidigare missionsföreståndare i EFS) varma leende och välkomnades till kyrkan. 

– En värmande kopp och ett vänligt leende kan få vara Guds händer som sträcks ut mitt i en kall och stressig vardag, säger diakonen Anna Saxin om Vasakyrkans satsning »På trappan«. Bilder: Peo Einemo
Ingalis Andersson (till vänster) är en av Vasakyrkans frivilliga som hjälper till med kaffeutdelningen. – Flera blev glada när de hörde att vi skulle stå där varje fredag, kanske kan det leda till fördjupade kontakter, säger hon.

– Här har vi faktiskt känt oss hemma och välkomna sedan dag ett, konstaterar Peo som just nu är inne på sitt fjärde år som ordförarande i EFS-föreningen. 

I dagsläget har Vasakyrkan utmaningar som de aldrig haft tidigare då båda prästerna, Senitha Olsson och Isak Samuelsson, har sökt sig vidare till nya tjänster. Därmed står Vasakyrkan, en av de största EFS-föreningarna i Sverige med sina 290 medlemmar, helt utan präster. 

– Den sits vi hamnat i har på något vis gjort att det växt fram en helt annan medvetenhet hos oss. Vi har kommit ihop som församling och insett att vi måste be mer och söka Guds ledning i det som händer, säger Peo Einemo och fortsätter: 

– Vi klarar ju av det mesta med ideella krafter, så som att annonsera, affischera och annat administrativt. Därför vill vi vara noga med att säga att den präst som kommer till oss främst kommer att få vara församlingsherde och sköta den pastorala biten. 

Det är lätt att tänka att den speciella situationen sprider en viss osäkerhet. Peo blundar inte för utmaningarna men vill snarare lyfta fram att Vasakyrkans väg framåt diskuteras med optimistisk grundton.   

– Likt en vågskål står vi helt klart och väger. Vilket håll ska vi egentligen gå åt? I slutändan landar våra diskussioner i att vi måste bli mer Jesus-fokuserade. 

Vasakyrkan ligger mitt på Vasaplan som är det stora busstorget där alla bussar stannar. För att nyttja det optimala läget har Vasakyrkan alldeles nyligen inlett ett diakonalt samarbete med Svenska kyrkan och diakonen Anna Saxin, där de på fredagar delar ut kaffe till förbipasserande vid kyrkans entré – en verksamhet som fått namnet »På trappan«. 

– Diakonala satsningar har diskuterats länge, men vi har varit för dåliga på att verkställa det. Det här känns i all sin enkelhet helt rätt och är också en följd av att vi är öppna för att gå nya vägar och pröva det som Jesus vill för att nå ut med budskapet utanför våra kyrkdörrar. 

De senaste åren har medlemsantalet sjunkit i kyrkan, men det är inget som ordföranden lägger någon större vikt vid. 

– Det viktiga är ju inte medlemsantalet utan att människor hittar till Jesus. Vi vill fortsätta ha en inre gemenskap och vara en öppen, generös kyrka som välkomnar. Samtidigt måste vi bli mer utåtriktade än vi varit tidigare. Vi ser fram emot fler ekumeniska satsningar där kyrkorna i Umeå går samman för att tillsammans visa på Kristi kropp i staden. 

Vid en gudstjänst nyligen skulle Peo utlysa att det behövdes ännu fler frivilliga till ett flertal administrativa uppgifter i kyrkan. Med lite bekymrade steg gick han upp till predikstolen och berättade om läget.  

– Jag var lite förtvivlad för det hade varit svårt att få ihop namn. Men den söndagen var det sex nya som skrev upp sig för engagemang. Det visar på att det just nu finns en positiv anda i hela föreningen som är påtaglig. Vi är så många ideella som vill så mycket. Det här är en församling som vill lyfta fram att Jesus ska vara i centrum, både i kyrkan och i staden. 

Jag och dopaminet

Dopamin är en av våra viktigaste signalsubstanser som är starkt förknippad med vårt psykiska mående. Dopaminet är också en utlösare av andra signalsubstanser, som till exempel endorfiner och adrenalin. För att förstå dopaminets funktion så är det lätt att peka på fenomenet förälskelse – när vi är nykära är vi som mest »höga« på just dopamin. Många beroendetillstånd kopplas till just dopaminet, som i praktiken är förutsättningen för vår förmåga att uppleva njutning. 

Vi lever i en tid då väldigt många, trots att våra basala behov med råge är mötta och utbudet på underhållning är närmast oändligt, mår väldigt dåligt. Dessutom är trycket enormt från vår tidsanda och omgivning på att vi ska må bra och söka lyckan.
I den nya universalreligionen som ofta kallas »moralistisk terapeutisk deism« anges det centrala livsmålet till »att bli lycklig och trivas med sig själv«. 

I Luthers utläggning av första budet konstaterar han följande: »en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.«

Om mitt eget goda mående upphöjs till det yttersta målet så är det lätt att allt som hjälper mig att må bra upphöjs till avgudar – så och dopaminet. Eller rättare sagt de beteenden, handlingar, upplevelser, relationer eller annat som frigör den oumbärliga signalsubstansen i mitt blodomlopp. Kanske också min tro och mitt gudstjänstliv påverkas? Lovsången blir en genväg till positiva känslor, predikan blir en »life coaching« som styr mina tankar i positiv riktning, den kristna gemenskapen förtränger i första hand min ångest och så vidare. 

Är det så att jag antyder att Gud skulle vilja att vi faktiskt mår dåligt och att lyckan i sig skulle vara något negativt? Absolut inte – Guds ord närmast övertydligt. »Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.« (Jer 29:11)

Ett bra exempel på vad jag är ute efter är när Jesus frestas i öknen och han svarar frestaren: »Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.« (Matt 4:4). 

Det vill säga – vi lever inte i första hand utifrån våra mänskliga behov utan i förtröstan på Guds goda vilja för oss. Vi måste våga lita på Jesus när han lovar: »Min frid ger jag er«. (John 14:27)

Gemenskap och inspiration

Temat för dagarna var »Människor och samhällen förvandlade av Jesus« och det blev ett tillfälle att djupdyka i EFS vision, dela gemenskap i bön, gudstjänster och över en kopp kaffe.

Bild: Olof Abrahamsson

Dave och Connie Patty samt Magnus Malm var några av de inbjudna talarna. Dave och Connie Patty är missionärer och arbetar för organisationen Joshia Venture i Tjeckien sedan drygt 25 år tillbaka. Joshia Venture arbetar för att se ungdomar komma till tro på och utrustas för Guds rike i östra och centrala Europa. Detta görs bland annat genom ett nära samarbete med lokala församlingar. Dave talade konkret och praktiskt på temat leva mission bland annat om hur man kan påbörja andliga samtal med människor. Connie Patty höll i ett välbesökt seminarium om bön och tillsammans talade de om familj och lärjungaskap. Magnus Malm är en uppskattad talare, författare och retreatledare. Under medarbetardagarna talade han om ledarskap i Jesu efterföljd och om att växa i lärjungaskap. 

En av kvällarna bjöds det på en festmiddag med efter-följande panelsamtal och musikunderhållning. Biskop Susanne, Nora Sandahl och artisten Uno Svenningsson deltog i ett samtal om tro. Uno Svenningsson var kvällens hemliga gäst och bjöd på uppskattad musik-underhållning. 

Glädjande är också att internationella gäster från EFS systerkyrkor i Malawi, Tanzania, Etiopien, Eritrea och Indien deltog vid EFS och Salts medarbetardagar.

Se mer av vad Gud gör

När jag lärde känna EFS för drygt 20 år sedan var det spännande. Jag mötte en rörelse som jag förälskade mig i och som formulerade mål om var den ville vara i framtiden. Allt eftersom jag lärt känna EFS under de år som gått har jag upptäckt att vi förhåller oss olika till förändring. Olika typer av förändringar passar olika människor och ibland kan vi önska att inget behövde förändras. 

Ibland får jag höra: »Jag känner inte igen EFS« eller »Det här är inte EFS« eller precis tvärtom »Detta är EFS«. Det verkar inte vara en generationsfråga, utan jag hör det sägas i olika generationer och på olika platser i landet. Det som utlöser påståendet är oftast olika kristna praktiker och kan handla om allt från hur man firar gudstjänst till hur man lever mission.

Jag har försökt att göra en tillbakablick på EFS historia och ser då att vår rörelse sett olika ut i olika tider och på olika platser i landet, så är det även idag. Vi har formats av de människor som varit våra ledare och vi har attraherats av olika utryck och former och låtit det prägla våra sammanhang. Det är säkert så att allt vi gör, inte alltid är så genomreflekterat och vissa saker gör vi för att vi alltid gjort dem. Men våra olika föreningsformer visar på att det går att vara med i »olika« typer av EFS. Vi har de vanliga EFS föreningarna, EFS grupperna, samarbetskyrkorna och de nya sätten att vara kyrka. Vårt land är dessutom stort och det finns fromhetstraditioner som präglar vissa områden.

Jag har funderat på hur vi i detta landskap visar varandra generositet. Jag tycker om det ordet i den bemärkelsen, att liksom se vad Gud gör på en plats och glädja sig över det som sker där även om man själv inte skulle trivas i det sammanhanget.

Det finns en serie med barnböcker som handlar om Richard Scarrys äventyrsvärld. Böckerna utspelar sig i Sysselstad och där bor det många underbara djur. Två av dem är grisar, den ena heter Nasse Ja och den andra Nasse Nej. Grisarnas mamma frågar om de vill vara med och göra saker. Som ni förstår säger den ena grisen alltid ja och den andra nej. Det händer att jag möter Nasse Nej personer, de som likt sagans Nasse Nej börjar sin mening med »Jag tycker inte om«. 

Tänk om vi i våra relationer mellan varandra skulle se mer av vad Gud gör och tänka: »Ja!« Titta på varandra mellan generationer och tänka: »Ja!« Titta på varandras sammanhang och se det Gud gör och tänka: »Ja!« Sedan kan vi gå hem, till den kyrka som är vår och glädjas över att få vara just där.

103: Bereden väg för Herran

Psalmen skrevs av Frans Michael Franzén, finlandssvensk diktare och kyrkoman, född 1772 i Uleåborg. Denne begåvade man disputerade redan 21 år gammal och blev docent i vältalighet (retorik) året därpå. Karriären fortsatte lika elegant; han var professor vid Åbo akademi i tre ämnen innan han fyllt 30! Parallellt skedde en andlig utveckling och han prästvigdes något år senare. För sin diktning valdes han in i Svenska akademien.

När Sverige 1809 förlorade Finland flyttade han till Sverige. Här blev han kyrkoherde i Kumla och sedan i S:ta Clara församling i Stockholm. Franzén och ärkebiskop J O Wallin var de mest tongivande i kommittén inför 1819 års psalmbok. Under Stockholmstiden var han också i tio år Svenska akademiens ständige sekreterare. 1834 utsågs F M Franzén till biskop i Härnösands stift, som på den tiden var hela norra Sverige, från Medelpad till Norrbotten. Han kvarstod som biskop till sin död, 75 år gammal. 

Franzén har tio originaltexter i vår psalmbok, bland annat påskpsalmen Vad ljus över griften, men den som sjungs mest är hans adventspsalm. Texten är nästan som ett bibelstudium, som fångar upp olika texter om Messias. Den startar i profetian Bana väg för Herren i Jesaja 40:3, fortsätter med Jesu intåg i Jerusalem, vidare till uppmaningen i Psaltaren 24 om att öppna portarna på vid gavel och vers 4 anknyter till Sakarjas profetia om kungen som kommer enkelt, utan ståt och prakt. Alla verser slutar med det mäktiga ropet från evangeliernas berättelser om Jesu intåg i Jerusalem: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! 

Ja, vi tycker om att sjunga Bereden väg och de andra klassiska adventspsalmerna, men språket kan upplevas ålderdomligt. Därför vill jag till sist påminna om Dig vi lovsjunger, ärar (Sv Ps 443) som en bra psalm i adventstid, särskilt vid familjegudstjänster. Den är en hyllning till Jesus med ett enkelt och begripligt språk och en härlig melodi.

Lita på att det ljusnar

Ända sedan 1997 har Tomas Sjödin varit krönikör i Göteborgs-Posten och den senaste boken Lita på att det ljusnar samlar ett sextiotal av hans senaste krönikor. Utöver det har han bland annat sommarpratat i P1 två gånger och varit med som vinterpratare i P1 hela sex gånger. Sjödin är på många sätt unik med att som kristen nå ut så brett med sitt viktiga, varma och hoppfulla tilltal. 

– Mitt motto har blivit att alltid försöka skriva uppriktigt, men aldrig utan att tillföra lite hopp, säger Tomas Sjödin. Så är fallet även i hans nya bok, vilket själva titeln på boken vittnar om – Lita på att det ljusnar. Bild: Maria Lindeskär

– Mitt motto har blivit att alltid försöka skriva uppriktigt, men aldrig utan att tillföra lite hopp. Jag försöker skriva med »vanliga« ord och inte använda mig av ett religiöst språk, men det finns evangelietrådar att hitta överallt i mina texter. Ibland är det lite som att jag viskar fram mitt budskap, vilket inte behöver bli otydligare än ett rop, faktiskt snarare tvärtom. När man säger något riktigt viktigt sänker man ju ofta rösten, säger Sjödin. 

Hans krönikor är bland det som läses mest i Göteborgs-Posten (GP) och i stort sett varje gång han går på stadens gator kommer någon fram och tackar honom för det han skrivit. 

– Det är såklart väldigt uppmuntrande att få ha den kontakten med läsarna. Krönikorna är bland det roligaste jag har; hela min personlighet påminner nog mycket om en krönika. Jag gillar det här med att dela en tanke ganska fort och kvickt utan att behöva försvara den åt alla håll, säger han. 

Sjödin har ingen särskild målgrupp när han skriver. Hans erfarenhet är snarare att man träffar ganska brett av bara farten om man skriver om vanliga, mänskliga erfarenheter. 

– Någon målgrupp har aldrig existerat i min värld. Jag skriver om det som skälver och vibrerar inom mig, det som får det att brinna till. Om man skriver utifrån det så kommer texten hitta sina läsare. Risken med att tänka målgrupp är att sikta så mycket på en tänkt person eller grupp att det blir för smalt. 

Just titeln på boken – Lita på att det ljusnar – är också rubriken för en av krönikorna i boken, som efter publiceringen i GP blev den mest delade texten i Sverige på sociala medier, alla kategorier, under ett dygn. Och just ljuset, hoppet och framtidstron är något som är återkommande när Sjödin skriver. 

– Jag är en morgonmänniska och allt jag skriver tillkommer i gryningen, före frukost. Jag tror att det helt klart sätter sin prägel på mina texter. De föds i övergången mellan mörker och ljus, och det finns något hoppfullt i att få följa hur ljuset varsamt och gradvis segrar över mörkret. Varje morgon är som en förkunnelse där ljuset visar mörkret var skåpet ska stå och alltid segrar, säger Sjödin. 

Lovsång & identitet

En av världens största musikfestivaler hålls årligen i Glastonbury i England. I somras besöktes festivalen av över 200 000 personer. Rapparen Stormzy, uppvuxen i London med en ensamstående mamma, intar som förste svarte brittiske soloartist i historien huvudscenen. Hans framträdande sänds i BBC och ses av miljoner. I slutet av hans framträdande börjar han sjunga: »I’m blinded by Your Grace« – Jag är förblindad av din nåd. Texten fortsätter: »Herre, jag har varit trasig, även om jag inte är värdig, fixade du mig, jag är förblindad av din nåd. Du kom och räddade mig« (min översättning). Artisten böjer knä på scenen medan en gospelkör tillsammans med över 100 000 i publiken fortsätter att lovsjunga Gud för hans nåd.
[Klippet finns på Youtube: Stormzy – Blinded by Your Grace, Pt. 2 (Glastonbury 2019).] (Länken öppnas i ny flik)

Vad är detta uttryck för? Förutom att det säger något om vad som är viktigt för rapparen Stormzy, säger det något om vad vi människor är skapade för. När 100 000 unga sekulära britter lovsjunger tillsammans och smälter samman som en enda stor lovsjungande folkmassa, är det säkerligen för de flesta av dem inte ett uttryck för en personlig tro på Gud som herre och frälsare. Däremot illustrerar det något som är tydligt beskrivet i Uppenbarelseboken. Människan skapades för att lovsjunga. I kapitel 4 i Uppenbarelseboken finns en beskrivning av den eviga lovsång som pågår inför Guds tron i den himmelska världen. I kapitel 7 beskrivs den stora skaran av alla folk och stammar som får träda in i lovsången. Historiens slut inför Guds tron blir en lovsång. Människan skapades för att till sist lovsjunga och tillbe. 

Illustration: Benjamin Kruse

Därför tillber vi alltid något – oavsett om vi känner Gud eller inte. Det går egentligen inte att leva utan att hänge sig åt något. Den som inte har något att hänge sig åt, den som inte har någon glädje kvar, vet att något mycket viktigt fattas i hennes liv. Men även den människa som kan hänge sig kan uppleva att något fattas, mitt i hängivenheten. Det beror på vad hon tillber, vad hon upphöjer.

Vad tillber – upphöjer – vi då? Oftast upphöjer vi inte saker eller beteenden som är uppenbart fel eller felaktiga. Det är inte ett dugg frestande för de flesta av oss. Däremot kan den fantastiska upplevelsen, den attraktiva människa jag vill ha som min, de vackra kläderna, den senaste teknikprylen som ska förändra mitt liv, den förföriskt goda maten och drycken utöva en dragningskraft som är svår att motstå. Andra exempel på sådant vi i praktiken tillber kan vara vår egen förmåga, vår berömmelse, vår framgång. Eftersom det ofta handlar om goda saker som finns i skapelsen är de inte lätta att avslöja. Det är exempelvis helt legitimt att njuta av god mat och dryck, och det är alldeles rätt att göra bruk av sin begåvning. 

Hur ska vi då upptäcka vad vi i praktiken tillber? Ett par testfrågor kan vara till hjälp: 

  • Följ dina pengar! Vad känns det inte alls jobbigt att lägga pengar på – inte ens när din ekonomi egentligen inte mår bra av fler investeringar? Vad spenderar du pengar på utan att blinka?
  • Följ din tidsanvändning! Vad har du alltid tid för oavsett omständigheter?

Vad det nu än är vi i praktiken lovsjunger – tillber – kommer det mer än något annat att styra våra prioriteringar och därmed forma våra identiteter. Det jag lovsjunger kommer jag att hoppas på. De flesta av oss kommer gång efter gång att erfara att det vi lovsjungit i längden faktiskt inte går att luta sig mot; det kommer tvärt om att behöva vår stöttning. All lovsång som tillkommer Skaparen, men som riktas till det skapade, blir till sist en lovsång som slutar i besvikelse.

Vad ska vi då göra av vår falska lovsång, den som riktas till det som ytterst sett inte håller att ha på våra livs lovsångstroner? I kapitel 5 i Uppenbarelseboken står det om sången som riktas till Lammet, Lammet som blev slaktat: »och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk« (vers 9). All vår falska lovsång till annat än Gud kan vi gå till honom med. Han har hanterat all falsk lovsång genom Lammet som blev slaktat. Det finns förlåtelse och upprättelse även för våra värsta felprioriteringar – när det goda fått ta platsen för den Gode, Gud själv. Stormzy, med både kontroversiella låtar och ställningstaganden – så typiska för många rappare – samt antagligen de »vanliga« problemen med självförgudning som följer av att vara idol för många, ödmjukar sig och faller på knä för Gud inför en miljonpublik och stämmer in i den lovsång som i evigheten pågår inför Guds tron. Är inte den lovsången också något för dig och mig? 

Kollektiv minnesförlust leder till moraliskt förfall

Ett genomgående tema i Bibeln är hur Gud, genom sina profeter, förfasas över det andliga och moraliska tillståndet hos sitt folk. När vi ser på vår egen kyrka och oss själva är vi i gott sällskap… Guds folk har vandrat på krokiga vägar förut. Hur kommer detta sig? I profetlitteraturen anar vi ett svar.  

Illustration: Benjamin Kruse

 Svaret som ges är att Guds folk lider av något som kan beskrivas som en kollektiv minnesförlust. De har glömt bort sin bakgrund, sitt ursprung och tappat sin identitet, något som orsakar ett andligt och moraliskt förfall.  Att de glömt bort vem Gud är gör att de mist förmågan att leva som Gud vill.  

Vi lever ofta med illusionen om att så länge vi kan föra resonemang om något lever vi i det, vare sig det gäller politiska trender eller Gud. Betoningen på rätt lära gör oss ibland blinda för vad det innebär att leva ett rättvänt liv. Under #MeToo-rörelsen fick vi tragiska exempel på just detta. Hur offentliga personer med »rätt bekännelse« samtidigt levde i moraliskt förfall.  

Det största problemet är kanske därför inte om människor slutar gå i kyrkan, utan att folk firar gudstjänst men att tron inte får några konsekvenser i livet. Gudstjänsten bryter inte människor ut ur deras inkrökthet, utan förstärker snarare den. Gud blir ett alibi, en ursäkt för att leva livet som om ingenting har hänt. Tacksamhet blir en ursäkt för att leva i själviskhet.  

Kristna praktiker blir ett sätt att bära »fromheten som en mask«(2 Tim 3:5a). Vi klär oss i det kristna i det yttre – som en mask – men vårt hjärta är vänt åt ett annat håll. Det är ur det perspektivet vi kan förstå varför Gud med helig vrede utbrister: Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. […] Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! För att sedan säga: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en out­sinlig ström (Amos 5:21–24).

Guds vrede är inte riktad mot gudstjänsten som sådan, utan missbruket av gudstjänsten. Hur liturgin förvanskats så till den grad att den leder människor bort från Gud snarare än till Gud. En helig vrede över att gudstjänsten blivit ett religiöst spektakel där Gud är statist och de religiösa praktikerna ett skådespel. Hur människor talar vackert om Gud men genom sina liv motarbetar Guds vilja.

Liturgin, de kristna riterna, vill leda oss till Gud och öppna upp vårt hjärta för Guds parallella verklighet som är himmelriket. Varje moment i gudstjänsten lär oss vad det innebär att leva som sanna människor. Några exempel: I syndabekännelsen får vi sätta ord på vår skuld, resa oss ur vår offerroll och ta ansvar för vårt liv. Vid förlåtelsen avsäger vi oss tron på att vi förtjänar Guds nåd och erkänner att vi i vår fattigdom behöver ta del av Guds nåd och kärlek. I nattvarden övar vi oss i att leva i gemenskap med varandra, att vi trots olikheter är ett i Kristus.

En felaktigt firad gudstjänst förstärker vår inkrökthet och andliga självupptagenhet. Inget av det jag gör i gudstjänsten får efterklang i mitt liv. Men, som författaren Peter Halldorf påminner oss, gäller också det omvända: »Av en rätt firad gudstjänst blir hela livet en gudstjänst och hela världen en kyrka.«

Hur vet vi när våra gudstjänster blir ett religiöst spektakel eller när de blir ett gudsmöte? Det finns inga skarpa linjer, men vi kan kanske ana ett svar med följande ledord.

Gudstjänsten bryter vår inkrökthet 
När gudstjänsten blir en prestation, vare sig det handlar om att »skapa tro« genom en viss sorts stämning eller slipa ner alla trösklar som stör för att vara samhällstillvänd, hamnar vi fel. Det är inte vårt ego som är i centrum av gudstjänsten, utan vi bjuds in att rikta vår blick från oss själva till Gud, inte på ett sätt som gör att vi försvinner – utan snarare att vi får se oss ur rätt perspektiv. Gud blir gud, vi blir människor. 

Gudstjänsten helar vårt hjärta
Författaren Magnus Malm påminner oss om att ett kluvet hjärta alltid kommer leda till ett kluvet gensvar. När tron sektoriseras kommer den också att sekulariseras. När hela livet ryms i gudstjänsten kommer våra hjärtan helas och vårt gensvar bli mer helt. Och det omvända: varje område vi ställer utanför gudstjänstlivet (förnuft, känslor, kropp…) kommer formas av andra krafter.

Gudstjänsten helgar oss 
I gudstjänsten påminns vi om att vår djupaste identitet är att vi tillhör Gud. Att vara helig är att vara avskild, att inte vara till salu. Vi firar inte gudstjänst som en del av vårt självförverkligande, vårt slipande av vårt andliga varumärkesbyggande, utan den formar oss till att leva som Guds folk i världen. Vi blir rotade i Gud, formade av honom och sända av honom. 

I Jesu berättelse om de två sönerna i Lukasevangeliet berättas det hur en av sönerna »kommer till besinning«, »kommer till sig själv« när han sitter utarmad, hungrig och i moraliskt förfall. Där väcks längtan om att återvända till fadern. Är det där vi som kyrka är nu? 

Luthersk karismatik under 1800-talet

Johann Christoph Blumhardt var präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg vid mitten av 1800-talet. Kring honom uppstod en dramatisk väckelse som även påverkade Sverige. I Sverige inspirerades bland annat Waldemar Rudin, som föreståndare för EFS hednamission 1862–69 och Ebba Boström, som grundade Samariterhemmet i Uppsala.

Johann Christoph Blumhardt.
Kurhaus Bad Boll, Baden-Württemberg, Tyskland.

1800-talet var folkväckelsernas århundrade i hela den protestantiska världen. I Tyskland spreds pietismen åt många olika håll. Ett av de mest omskrivna väckelseskeendena skedde just i Möttlingen i dåvarande kungariket Württemberg. Redskapet för väckelsen var byns kyrkoherde Johann Christoph Blumhardt (1805–80). Blumhardt föddes i Stuttgart samtidigt med Napoleons intåg i staden. Han växte upp i en gudfruktig familj och kom snart i kontakt med väckta pietistiska kretsar i staden. 

Vid tiden efter Napoleonkrigens slut blev missionsintresset allt starkare i dessa delar av Tyskland och i det närliggande Schweiz. Blumhardt följde med uppmärksamhet den stora Basel-missionens verksamhet och beslöt sig för att studera teologi vid det berömda universitetet i Tübingen. Efter avslutade teologiska studier och ordination i Württembergs evangelisk-lutherska kyrka, arbetade han som komminister och lärare vid missionsskolan i Basel. Så småningom växte dock hans önskan om att tillträda en kyrkoherdetjänst och efter giftermål kallades han 1838 av den kungliga regeringen i Württemberg att tillträda en sådan i byn Möttlingen. 

Möttlingen hade bara 500 invånare men bland de föregående kyrkoherdarna fanns flera mycket framstående förkunnare och teologer, inte minst Christian Gottlob Barth (1799–1862). Efter ankomsten till Möttlingen kom Blumhardt så småningom i kontakt med ett mycket märkligt och, som det tycktes, omöjligt själavårds- och sjukdomsfall. 1840 hade bagardottern Gottliebin Dittus för första gången hemsökts av oförklarliga kramper, blödningar och vad som kallades »andeuppenbarelser«. Bland annat hände det att små järnstänger trängde fram ur Gottliebins kropp. Hon åt också olika slag av järnskrot utan att skadas. Den medicinska expertisen förklarade fallet omöjligt att bota och fler och fler kom fram till uppfattningen att sjukdomen inte var »naturlig« utan att det var frågan om en demonisk besättelse. 

Blumhardt, som studerat psykologi i Tübingen och dessutom var bekant med Basel-missionärernas upplevelser av liknande situationer, började 1842 sin andliga kamp för flickans befrielse från demoniska makter. Den dramatiska kampen utkämpades genom bön, fasta och bibelläsning och tog cirka två år. Skeendet finns detaljerat återgivet i den bok som Blumhardt efter befrielsen skrev på basis av brev och dagboksanteckningar.  Befrielsen skedde efter att flickan över sina läppar fått fram orden »Jesus har segrat!, Jesus har segrat!« Alla ryckningar, kramper och andra uttryck försvann sedan lugnt och stilla, och Gottliebin Dittus var fullständigt återställd. Så småningom kom också information fram om hennes bakgrund. Hon och hennes syskon hade efter föräldrarnas död anförtrotts åt en fostermor som praktiserade ockultism. Första delen av 1800-talet dominerades av romantiken som kulturströmning och i den ingick ibland ett starkt ockult intresse. Några år efter sitt helande blev Dittus föreståndare för Möttlingens barnhem och flyttade sedan med familjen Blumhardt till Bad Boll.  Där gifte hon sig med en dansk medarbetare till Blumhardt och fick med tiden tre söner.

Händelsen gjorde ett oerhört starkt intryck på byinvånarna men också på hela det samtida Tyskland. Folk från de omgivande landskapen och städerna började vallfärda till Möttlingen och det var många gånger 4–5000 personer närvarande vid söndagens gudstjänster. Omvändelser och uppseendeväckande helanden följde nu slag i slag. Till de mest kända fallen hörde diktaren Edouard Mörike. Blumhardt utvecklade ett omfattande skriftställarskap där han på ett sakligt och vetenskapligt sätt dokumenterade väckelsens omfattning och uttryckssätt och den evangeliska teologi som han själv förkunnade. 

1852 förvärvade Blumhardt ett stort kurhotell i Bad Boll från kungen av Würtemberg. Det blev därefter centrum för hans verksamhet. Blumhardt behöll sitt prästämbete men befriades från kyrkoherdetjänsten. Vid kurhotellet i Bad Boll förenade Blumhardt förbön för sjuka med hälsokost och regelbundna gudstjänster. Såväl väckta som nyfikna, kända som okända, från stora delar av Europa sökte sig under de kommande årtiondena till Blumhardts kurhotell i Bad Boll. Inflytandet spridde sig småningom till USA, där Blumhardts verksamhet blev en förebild för många andra som ville förena helande, helgelse och ett sunt liv. I Sverige inspirerades bland annat Samariterhemmet i Uppsala av Blumhardt. 

Möttlingen har även fortsatt kännetecknats av andlig livaktighet i form av kristna gemenskaper, helandegudstjänster och en bykyrka som påminner om det som skedde genom Blumhardt. I Möttlingen finns idag också ett välordnat museum med alla viktiga dokument med anknytning till Blumhardt.