Så ungefär faller orden. Och som ledare i en kyrka under svår förföljelse vet han vad han talar om.

Iraks, och i stort sett hela Mellanösterns, kristna lever i dag under hot och förföljelse. Utöver världen finns ingen annan religiös grupp som är så förföljd som de (vi) kristna, allra svårast är det – som oftast – för kvinnor och barn. När därför EFS i kampanjen SeBeGe uppmärksammar behovet av hjälp till förföljda syskon i tron är det helt och hållet på sin plats. Detta handlar konkret om sanningen i bibelordet som säger att ifall en lem lider så lider också alla (vi) andra (1 Kor 12:26).

Vi behöver se nöden och behoven för att bli berörda. Det räcker inte med att höra eller läsa om våra trossyskons utsatthet. Det är nog först när vi också kan ta in situationen med ögonen som det kan röra vid vårt innersta. Våra ögon är nämligen dörren inte bara till vårt intellekt utan även till våra känslor.

Sedan behöver vi be. Det där som är så lätt att säga och även förhållandevis lätt att göra. Bönen har ju den fördelen att den kan ske när som helst och var som helst. Den är inte beroende av tid och rum eftersom den riktar sig till den Evige. Men bönen är också ett arbete. Inget lättvindigt och snabbt avklarat, utan en kamp. Och när det gäller våra troende syskon som lever under förföljelse, bör nog vår bön bli mer intensiv än jag befarar att den är.

Slutligen får vi möjlighet att ge. Det är ingen liten sak att få stå med i givandet för att hjälpa trossyskon i yttre och inre nöd. Här kan seendet och bedjandet bli något konkret: ett delande av vårt överflöd till dem som lever i armod, fråntagna allt. 

Kanske kan vår hjälp stärka det hopp de trots alla umbäranden har; säkert kan vår hjälp visa att de inte är helt utan hjälp.

• Della
• Twittra