Krönika

Driven av hopp

För några veckor sedan satt jag på en altan i min absoluta favoritmiljö, den bohuslänska skärgården. Jag drack mitt morgonkaffe och läste en tidning som beskrev framtidsprognosen för havet och kustmiljön. Jag är ju ingen marinbiolog utan teolog men jag förstod att prognosen inte direkt var lovande. Här är min förståelse av hur havets »livssituation« ser ut: minst hundra marina arter är klassade som hotade, havet blir allt varmare och havsnivåerna stiger, plast i havet sönderdelas och blir så kallade mikroplaster som havsdjuren äter och förgiftas av, gifter som vi sedan får i oss då vi äter fisk och skaldjur.

När jag läst hela texten och börjar ta in vad som håller på att hända, känner jag hur min andning börjar bli lite ytligare. Rädslan för hur framtiden kommer se ut drar igång en tankekedja i hjärnan. Min hemmamiljö verkar ju vara helt utrotningshotad! Ska inte mina barnbarn kunna ligga på en brygga och fiska krabbor? Kommer alla bohuslänska små samhällen översvämmas om havsnivåerna fortsätter att stiga? Finns det inget vi kan göra? Ska vi bara ge upp då? 

När rädslan tar tag i en, då har tankarna en förmåga att rusa iväg, förnuftet försvinner. Vi tappar förmågan att tänka och agera rationellt. Eller så vill vi bara försvinna, långt bort till en säker plats. Fruktan är bra om vi behöver fly från en akut fara. Men mot klimathotet så ger denna förmåga inte mycket hjälp. Klimatförändringen är ett verkligt hot mot människans fortsatta existens på jorden, inte konstigt att en blir skrämd från vettet ibland. Det är då, när hopplösheten och rädslan vill dra ner oss, som vi behöver stanna upp, andas lite djupare och lyssna till den där rösten som vill ge oss hopp. Rösten som ibland dränks och tystas av alla yttre hot.
Det finns en hälsning i Bibeln som återkommer om och om igen: Var inte rädd! Då människor genom Bibelns historia drabbas av kriser och katastrofer så skickar Gud det meddelandet: Var inte rädd. För Gud vet att vi är människor som inte kan, eller ska, ha koll på allt. Han vet att vi blir rädda och att vi behöver påminnas om att allt ligger i hans hand. Hur mörkt det än ser ut.

Men jag är samtidigt helt övertygad om att jag har ett ansvar och en uppgift att göra det bästa jag kan för att låta vår jord må så bra som möjligt. Det finns ett reellt klimathot, men jag vägrar att lägga mig platt. Jag kan inte resignera, då låter jag ju hotet och rädslan vinna. Därför tänker jag trotsigt och envist hålla fast vid hoppet. För även om det ser mörkt ut så vill jag välja det goda. Martin Luther har ett riktigt bra klimattänk: »Om än världen gick under imorgon, så skulle jag idag plantera mitt äppelträd!«. Det kallar jag en trotsig demonstration och manifestation för att alltid göra gott hur mörkt det än ser ut. Det är att leva, driven av hopp, inte av hot.