Historiskt årsmöte

Fredag den 27 maj öppnades EFS årsmöte digitalt och det fortsatte därefter med ett fysiskt möte (med digital närvaro också) på lördagsmorgon 28 maj i Helsingborg Arena.

– Efter två helt digitala årsmöten var det fint att få samlas igen, säger Markus Holmström, andra vice ordförande för EFS årsmöte 2022.

När det gäller den nya modellen för årsmötet verkar det mesta ha flutit på bra. 

– Jag tycker det blev ett bra årsmöte som kändes nytt och spännande. Nu ska vi göra en noggrann utvärdering av det här och det finns säkerligen mycket vi kan utveckla, men det mest värdefulla är att vi vågar prova nytt och vågar ha en process kring det, säger Markus. 

Den fråga som diskuterades klart flitigast var motionen med förslag att valberedningen enbart ska föreslå lika många kandidater som tillgängliga platser till styrelsevalet. I nuvarande PM från styrelsen framgår att valberedningen bör ta fram fler kandidater än vad det finns platser, så var dock inte fallet i år. Flera tyckte att detta var tråkigt, då pläderingar för kandidater helt uteblir liksom spänningen i valet. Årsmötet beslutade att avslå motionen. En annan fråga som diskuterades var hur EFS ska tänka kring placeringar av det egna kapitalet på en för närvarande svajig börs. Kring den frågan visade årsmötet ett stort förtroende för styrelsens mandat och förtroende att sköta den förvaltningen.

När det gäller EFS styrelse skedde inga stora förändringar. Oliver Vadian, Uppsala, avtackades efter en mandatperiod och meddelade från scenen att han nu ska lägga fullt fokus på det kommande arbetet som präst. Oliver ersätts av läraren Elna Bolin från Järpen, Jämtland. EFS styrelse fortsätter med samma presidium som tidigare, det vill säga med LarsOlov Eriksson, Uppsala, som ordförande, Lillemor Persson, Örkelljunga, som 1:a vice ordförande och Tomas Andersson, Lerberget, som 2:a vice ordförande.

 

Caféet med fokus på gemenskap

Kring runda bord med återanvända stolar från olika bönhus sitter människor och fikar, med det stora fönsterkorset som fondvägg. I de ljusa lokalerna i Tallhedskyrkan har dagcaféet hållit öppet dagtid tisdag till fredag sedan oktober. Samarbetskyrkoprästen Anna Olsson konstaterar att det nya caféet spelar en viktig roll i kyrkans verksamhet.

– Här får alla chans att mötas, och du får ett varmt, innerligt och personligt välkomnande. Det betyder mycket för många, särskilt de som kanske kommer ensamma, säger hon.

Medan vissa av besökarna kommer gåendes från närområdet, glider andra in med bil från olika byar runt om i kommunen. 

– Jag hör att besökarna tycker det är bra att det finns en mötesplats här omkring, och det är roligt att de ser det just som en mötesplats. Det är grannar som har börjat ses varje vecka, föräldralediga som promenerar förbi och stannar för att fika. Många är återkommande varje vecka, men många är också nya och kommer för att de har hört talas om caféet, säger cafévärdinnan Birgitta Larsson.

Tankarna om att Tallhedskyrkan skulle vara en mötesplats för människor runt omkring fanns redan när ritningarna gjordes, och lokalerna utformades för att vara inbjudande och anpassningsbara. Hos några av föreningsmedlemmarna fanns en längtan efter att ordna dagcafé, och efter invigningsveckan i höstas blev idén verklighet. 

– Vi törstar efter gemenskap efter några »ensamma« och isolerade år. Tron delar vi precis som livet och här får mötesplatserna en otroligt viktig roll. Vi möts och delar tro och liv, avskalat och prestationslöst, säger Anna Olsson.

Caféet ordnades först under en projektperiod för att se om det kunde bära sig självt i kostnad. Birgitta Larsson anställdes på deltid för att tillsammans med ideella ansvara över bakning, fikaförsäljning och framför allt ett varmt bemötande. 

– Vårt mål är att alla besökare ska känna sig sedda. Vi lägger mycket tid på att prata med besökarna och att det ska vara en fin stämning. De ideella är väldigt viktiga och duktiga på att ta kontakt med gästerna. Vi har också en atmosfär av att ingen ska behöva sitta ensam, utan även gästerna är duktiga på att bjuda in till bordet, säger Birgitta.

Inför årsskiftet sökte Tallhedskyrkan bidrag från EFS Norrbottens utvecklingsfond, som de också fick, för att under ett år framöver få stöd i att driva vidare caféet och se om det kan bli en kvarvarande verksamhet. 

– Jag tror att den »naturligaste« formen av evangelisation sker i personliga relationer i vardagen. Vi vill uppmuntra alla att dela tron i vardagen, genom att Gud får vara en del av samtalet vi har med andra och, inte minst, att vi även praktiskt, genom våra liv och det vi säger och gör, får visa människor Guds konkreta kärlek och omsorg, säger Anna.

Luthagårdskyrkan fyllde tio år

Att Luthagård i Ed, Dalsland, är en plats där himlen är nära jorden, märks bland annat genom vittnesbördet om alla de människor som här har fått sina liv förvandlade av Gud. Det är nu 51 år sedan Luthagård köptes in av väninnorna Lisa Andersson & Karin Arnmarker. Visionen var (och är ännu) att skapa en andlig mötesplats där många skulle få lära känna Jesus Kristus och ges möjlighet att växa i tro.

Under lördagskvällen fick vi höra berättelsen om gårdens historia. Distriktets ordförande Staffan Lundberg intervjuade 93-åriga Karin, om hur det hela började och med Guds hjälp växte fram, samt hur de år 1999 lämnade över stafettpinnen till Elna och Magnus Linnardsson. År 2004 tog Gun och Leif Holmqvist vid. Paret Holmqvist var på plats under jubileet och delade berättelsen om underbara ting som Gud gjorde under deras 14 år på gården. De berättade bland annat om om hur gårds-kyrkan blev till, genom att en rad entusiaster i tro ställde sina tjänster till förfogande. Från år 2018 har Berit Scott, med hjälp av sin man Ingemar, drivit gårdens arbete vidare i samma anda, med bland annat konfirmand-grupper, församlingsläger och Hela Hela Människan-retreater. 

Nu är vår bön att gården ska få fortsätta vara en välsignelse för många genom åren som kommer. Inför att Berit Scott går i pension senare i år, söker EFS i Västsverige en ny gårdsföreståndare till Luthagård.

Leva mission

I förra Budbärarens ledare utmanade Erik Johansson oss alla till konkret Kristusefterföljelse i en tid av krig, katastrofer och kris. I denna ledartext vill jag reflektera vidare i anslutning till det som Erik skrev.

Sedan förra månaden har inte mycket förändrats utom att det förfärande kriget mot Ukraina har fortsatt och i sin brutalitet avslöjat ännu mer av mänsklig ondska. Den utbredda svältkatastrofen på Afrikas horn har blivit värre och kriserna i vårt eget och andras länder har fortsatt att komma. Och mitt i allt detta är vår kallelse som enskilda kristna och som EFS att leva mission.

Som organisation har EFS åtagit sig ett uppdrag som varit vårt från allra första början. Den något ålderdomliga formuleringen i EFS stadgar lyder: »… med syfte att på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt.« Uppdraget knyts direkt till Jesus Kristus och den befallning han gav efter sin uppståndelse. Förkortat och mer slagkraftigt är det sammanfattat i temat för årets konferens: Leva mission. Det tillhör EFS dna att vara en missionsrörelse.

Som lokala gemenskaper – framför allt i missionsföreningar och EFS-grupper – är uppdraget detsamma. Formerna kan variera men uppdraget är gemensamt. I gudstjänster, föreningsmöten, bibelgrupper och så vidare ges fördjupning och förs förhoppningsvis samtal om hur gemenskapen bäst fördjupas i tro, kallelse, givande och hur man når vidare. Kort sagt: hur man som gemenskap lever mission.

Som enskilda kristna har vi också i grunden samma uppdrag. Våra gåvor och möjligheter är olika, så som lemmarna i Kristi kropp är olika. Men ingen saknar betydelse. Och här är det viktigt att inte jämföra sig med andra utan uppmuntra varandra. Något kan alla bidra med. Att leva mission kan se väldigt olika ut för olika individer. Det som för en är naturligt och självklart och lätt, kan för en annan vara mödosamt och påfrestande. Men både det lätta och det svåra kan vara viktigt. Både det synliga och det som sker i skymundan har betydelse. Utmaningen är att bejaka sin plats i Kristi kropp och efter bästa förmåga och möjlighet leva mission.

En kyrka för alla

Hela kristenheten funderar över samma sak, hur når vi nya generationer med evangeliet? De barn och ungdomar som växt upp i kyrkan, vad är det som gör att de även som vuxna definierar sig som kristna och vill vara del i en kyrkas gemenskap?

På EFS och Salts ledningsgrupp hade vi ett samtal om barn och ungas olika arenor där hemmet, vännerna, skolan och kyrkan utgör olika pusselbitar. Vi samtalade om hur viktiga alla de olika delarna är och om vad som är kyrkans roll. Vi samtalade också om barn och ungas behov med allt från att få förebilder, till att tron får bli något konkret i deras liv. Att de får syn på att det finns en Gud som ser och bryr sig om dem och att trons praktiker med bön, bibelläsning, gudstjänst och samtal blir redskap i vandringen mot en trygg tro.

I samband med årskonferensen i Helsingborg känns ämnet än mer aktuellt och brännande. En av dagarna kommer att handla om hur vi lever mission generation till generation. Det är en frågeställning för oss alla, som förening och som individer.

Kyrkan behöver vara en plats för alla generationer. Vi behöver »stå ut« med att allt i kyrkan inte passar alla, men ändå kunna glädja oss över varandras utryck. Där det finns en djup kärlek mellan generationer, är detta möjligt. Som vuxna behöver vi känna en gemensam omsorg om de yngre. Det innebär att vi behöver bygga relationer, sitta ner och prata, engagera oss över åldersgränser, helt enkelt hitta sätt att vara kyrka tillsammans.

Kärleken uppstår i mötet och därför är det nya sättet att fira gudstjänst framför datorn ingen bra idé på sikt. Gudstjänst vid datorn kan vara bra för den som inte kan ta sig någonstans eller den som är sjuk, men vi behöver åter mötas ansikte mot ansikte, låta våra relationer fördjupas, lyssna till varandras tankar, be tillsammans och på det sättet forma levande gemenskaper.

Vi äldre behöver tro att vi har något att dela med yngre generationer. Att vi kan vara förebilder, fäder och mödrar i tron, som uppmuntrar och ser, ger ansvar och stöttar också när man misslyckas. Vi äldre behöver se att vi har mycket att lära av de yngre, av passion och nyfikenhet och nya frågeställningar.

Hur kan vi tillsammans i församlingsgemenskapen upptäcka trons praktiker? I pandemitid har det blivit extra tydligt att vi är många som behöver finna rytm för bön, bibelläsning och gudstjänst och att vi har behov av de mindre gemenskaperna där vi får visa omsorg om varandra. Egentligen har vi alla våra olika arenor med hemmet, vänner skola/arbete och kyrka. Hur väver vi en hållbar väv av livet? Hur genomsyras livet av det Kristus gjort för mig och i mig? Hur låter jag det märkas i vardagsliv och gudstjänst? 

Detta är EFS och Salts stora och gemensamma utmaning. Att vi tillsammans är med och formar en kyrka för livet, för dess olika åldrar och där vi står tillsammans sida vid sida i kärlek och omsorg om varandra.

Ny tid för Johannelund

Något som varit på tal i 20 år blir nu verklighet när Johannelund omvandlas till aktiebolag. Grundtanken bakom detta är att högskolans styrelse blir mer självständig och får ett tydligare mandat. EFS kommer att stå som ensam aktieägare och fortsätter därmed att tillsätta Johannelunds styrelse. 

– Tanken är inte att Johannelund ska segla iväg från EFS, Johannelund är fortfarande en viktig verksamhet för EFS, säger EFS ordförande LarsOlov Eriksson. 

Rektor James Starr konstaterar att Johannelund  fortfarande är EFS utbildningscentrum och vill precis som tidigare, med gedigna utbildningar, rusta studenterna för tjänst. 

Glädjande är också att söktrycket till Johannelund nått rekordnivåer de senaste åren. 

– Johannelund har en bred kontaktyta i svensk kristenhet och uppfattas av många fler än bara EFS:are som en attraktiv utbildning, vilket såklart är glädjande, säger James Starr.

Recension: Utmanas av pilgrimens karta

Recension. Pilgrimens karta har undertiteln »Att tänka kristet i ett sekulärt samhälle«. Den passar, men är också en undertitel som skulle passa lika bra på flera av författarens tidigare böcker. För det kan gott sägas: den som har läst Magnus Malm förut kommer att känna igen många av hans tankar i denna bok. Malm har förut skrivit, och skriver även i denna bok, mycket om sekularisering och kyrkans roll i det landskapet. Hans tankar om kyrkans inre sekularisering, att även kristna lever i huvudsak sekulära liv där Gud bara är ett tillägg, återkommer också. Likaså fortsätter Malms kamp mot den sorts gnostiska teologi som håller isär Jesu gudomlighet och Jesu mänsklighet – två delar som enligt honom nödvändigt måste hållas ihop om vi ska kunna bevara den kristna trons själva kärna.

Något som för mig gör Magnus Malm så läsvärd är att han i så många frågor lyckas inta ett slags mittenposition mellan två extremer. En sådan hållning skulle lätt kunna uppfattas som feg och mjäkig, men Malm kritiserar åt båda håll. Till exempel då han slår mot både liberalteologi och kristen fundamentalism – gör han det alltid främst genom att försöka måla upp en tredje väg, en sant biblisk hållning, som inte så mycket ligger mellan de två extremerna utan mer går ovanför dem och så visar hur de båda, men på olika sätt, glidit bort från Kristus.

Bokens fjärde kapitel är en höjdpunkt. Här behandlar Malm frågor kring synd och självbild. En av hans huvudpoänger är att vi i vår lutherskt präglade kyrka tenderar att reducera Jesus till den funktion han fyller: att förlåta våra synder. Orsaken till detta, enligt Malm, är att vi har låtit vår syndighet bli vår främsta identitet. Vår gudslängtan blir således inte riktad mot Gud själv utan mot det Gud ger, nämligen förlåtelse. Och vad blir då kvar av vår identitet efter att synden blivit förlåten? Det blir, menar Malm, svårt att förstå vad för slags identitet vi blir räddade till, och inte bara vad vi blir räddade från.

Pilgrimens karta består av fem längre kapitel som bara är löst sammankopplade och mer skrivna som fristående essäer. Men trots detta upplevs boken inte spretig utan tvärtom som en lagom sammanhängande helhet där läsaren med jämna mellanrum ges nya, fräscha infallsvinklar. Även om många av Malms tankar är återkommande läser jag varje ny bok av honom med stor behållning. Så även denna. Jag kan varmt rekommendera den. Oavsett var du står tror jag att Pilgrimens karta kommer att utmana dig mer än en gång. Läs! 

 

Recension. Dessa båda böcker utgör de två halvorna av en nyutgåva av Kännetecken som utkom 2013. Boken var då, och är fortfarande, mycket läsvärd och texten har endast genomgått en lätt revidering. Det största lyftet är estetiskt, med en betydligt snyggare design på omslag och rygg och bättre papperskvalitet. Och så det mest uppenbara: att en bok blivit två.

Den större av de två, Kännetecknens hemlighet, är på många sätt en klassisk Magnus Malm-bok, uppbyggd mest som en essäsamling. Den mindre boken, Kännetecken, är en liten bönbok med en samling böner som föreslås läsas under tre tillfällen under dagen. Till böckerna hör ett litet läderband (köpes separat) med tre små träfigurer: en krubba, ett kors och en ring. Kapitlen i stora boken och bönerna i lilla boken knyter an till dessa tre symboler, dessa tecken, och tanken är att man ska hålla dem i handen som en hjälp vid bön.

Psalm 89: Se, jag vill bära ditt budskap, Herre

Vissa psalmer tar lång tid på sig att bli kända. Andra slår direkt, fast de är nyskrivna. En av de nya i 1986 års psalmbok som snabbt blev mycket omtyckt är Se, jag vill bära ditt budskap, Herre. Med sin inriktning på mission, sändning och överlåtelse är den trefaldigt användbar.

Denna sång har vi fått från Kongo-Brazzaville, där Svenska Missionsförbundet (SMF) haft missionsarbete sedan slutet av 1800-talet. Texten och musiken skrevs 1970 av prästen Hilaire Nkounkou, som var rektor vid ett teologiskt seminarium i huvudstaden. Tillkomsten är speciell. I en dröm såg och hörde han en stor skara sjunga denna sång. Han skrev ner den, lärde ut den på skolan och sedan spreds den vidare ut. Den fina översättningen till svenska gjorde Olle Berglund. Han hade själv varit missionär i Kongo i 25 år, utsänd av SMF, och haft Nkounkou som elev. 

Vi har många psalmer om mission och vittnesbörd. En del har ett ålderdomligt språk, men det finns några nya som vi gärna använder. Jag gissar att Se, jag vill bära… sjungs allra mest, den lyfter och sporrar. Melodin är medryckande och kan sjungas både med och utan instrument – en bra försångare räcker. Den ska inte sjungas alltför snabbt, då får man det rätta gunget. Min vän Anna-Lena i Ursviken säger: »Det här är verkligen Afrika! Och orden i psalmen går så bra ihop med rytmen, det är därför den är så härlig att sjunga.« 

Rektor Nkounkou tänkte på de blivande pastorer som utbildades på seminariet när han skrev sin sång. Men texten passar för oss alla som är kristna, det är ju inte bara präster som ska vittna om Jesus och sprida Guds ord. 

Sången börjar med en bekännelse: vi vill vara med och bära ut Guds budskap, och inte blygas för ordet eller för Herren Jesus. Liksom många andra psalmer är den dock inte enbart en bekännelse utan också en bön. I refrängen ber vi Gud om hjälp att kunna vara hans vittnen. Och för att vår glöd inte ska slockna under livets gång ber vi i vers 3 om Andens ledning och kraft. 

»Det känns häftigt att få betjäna EFS«

Idén att Arken skulle sköta distribueringen och lagerföringen av EFS böcker föddes för många år sedan, av dåvarande kommunikationschefen Johan Ericson. Sedan dess har idén legat och bubblat innan det nu visade sig vara tid för att idén skulle bli till verklighet.

– Jag hade egentligen släppt tanken helt, men nu flöt det upp till ytan igen och det känns jätteroligt. Det finns vinster i det här för båda parter, säger Kjell Blomberg, som jobbar i Arkens bokhandel i Lund, och fortsätter: 

– På det här sättet kommer EFS-böckerna ut i nya sammanhang, och att lagerhålla samt packa böcker är något vi ändå gör varje dag. Så kring det är vi glada att få avlasta EFS. Man kan säga som så att vi redan hade ett tåg som tuffade på, som vi nu har hängt ytterligare en vagn på. 

Kjell har numera EFS boklager på sin egen gård i Genarp. 

– Det kom väldigt lägligt i samband med att jag flyttade från lägenhet till ett nytt hus, där en konstnär bott som hade en konsthall. Den är numera ombyggd till boklager, så det finns gott om plats. 

Han konstaterar att det är en salig blandning av böcker som EFS ger ut. 

– En del av utgivningen är primärt riktad inåt i rörelsen, rätt mycket är missionshistoriskt och det är ju en superviktig del av vad EFS är. Sedan finns det böcker som har lika stort intresse även utanför EFS, som exempelvis Torbjörn Aronssons Maranata och Per-Eive Berndtssons Kraftfulla rötter. Något som sticker ut är också de fina bokomslagen. 

Vidare konstaterar Kjell att kristna är bokens folk, och att det är ofrånkomligt. 

– I grunden utgår vi ju från Bibeln, böckernas bok. Naturligtvis ska vi finnas med på alla medier som växer fram men jag ser fortfarande inget alternativ till boken när det gäller att få reflektera grundligt kring något, både för läsaren och för den som formulerar tankarna i boken. Det är något väldigt gott i att ha en riktig bok framför sig med en början och ett slut och hundratals sidor däremellan. 

Att det är just EFS som ingått samarbete med Arken tycker Kjell är extra roligt. 

– Det känns så häftigt att få betjäna EFS, som jag upplever verkligen har bevarat något av läsararvet, jämfört med en del andra kristna rörelser som tappat det på vägen. EFS:arna är fortfarande läsande människor och det känns som ett privilegium att ingå detta samarbete. 

»Om du har Jesus har du allt«

Min farmor är buddhist och pappa är ateist. I hela min släkt var bara mina två kusiner kristna, och jag är den tredje. En dag när jag var 15 år tog min kusin in mig på sitt rum och delade evangeliet med mig. Hon berättade om Jesus och frälsningen. Det hon berättade gav en sådan värme i rummet. Hon frågade om jag ville be en överlåtelsebön för att följa Jesus, och det ville jag. Vi bad och hon gav mig en Bibel. Kommande år gick jag inte till kyrkan eftersom skolarbetet var så krävande och min pappa var emot det. Jag började gå i kyrkan när jag slutade gymnasiet och flyttade hemifrån. Min kusin visade mig en husförsamling. Jag gick på en dop-kurs för att lära mig mer om Bibeln och Jesus innan jag fick döpas. Vår broder i Kristus som ledde kursen var mycket kärleksfull, han spenderade mycket tid med oss ungdomar och lärde oss om den kristna tron och Bibeln. Efter ett halvår döptes jag.

Via flera bönesvar och Guds tydliga ledning hamnade jag på ett universitet som hade ett utbyte med Uppsala. Väl i Uppsala kom jag via en introduktionsdag på universitet i kontakt med två olika församlingar – en större kyrka och en mindre, som representerades av en ensam tjej från Sydkorea. Jag valde att söka mig till den mindre kyrkan och kom därigenom med i EFS som bjöd in till en mexikansk middag med bibelstudier. Jag var inte så bra på engelska och vår pastor Edward, från USA, pratar engelska supersnabbt så jag förstod inte mycket. Herrens bön och Trosbekännelsen kände jag dock igen från min hemförsamling. Detta gjorde att jag kände mig hemma. Efter ett tag blev jag inbjuden till att vara med i ledarskapet, och valdes in i styrelsen. Jag var med i lovsångsteamet och har hjälpt till med bibelstudium. Jag mötte även min blivande fru Anna-Karin i EFS Cross Culture.

För mig är det viktigt att läsa Bibeln för att bygga min tro. Utan grunden i Bibeln är det lätt att bli vilseledd, orden träffar ofta mitt hjärta. Det andra är att vara ärlig mot Gud och mot människor vi möter. Det är viktigt att tjäna i församlingen. Många människor idag går till kyrkan ungefär som när man går till en restaurang och förväntas att serveras budskapet utan att ge något tillbaka. Men när vi går till kyrkan går vi till Guds hus och vi ska också tjäna Herren, genom att ge av vår tid och oss själva. Vi gör det inte för att vi måste utan för att vi vill tjäna Herren.

Sverige är stabilt, vi har en ekonomisk och politisk säkerhet – vi behöver inte vara rädda för att säga saker öppet. Jag tror att alla har andliga behov, även om vi bor på en trygg plats. Många söker andliga svar i världen – jag skulle vilja inspirera dem att läsa Bibeln, undersöka sanningen och få reda på mer om Jesus. Han sa »Jag är vägen, sanningen och livet«. Om du har Jesus har du allt, och han är den enda som verkligen kan förstå dig. Ibland kan inte ens dina närmaste vänner eller familj förstå dig, men Jesus förstår dig alltid. Människor behöver Gud. Jesus löste det ultimata problemet som är döden. Jesus sa att om vi tror på honom och accepterar honom behöver vi inte vara rädda för döden. Jag tror på detta. De troende vill jag uppmuntra att inte vara rädda eller frustrerade över hur klimatet är, hur andra kristna beter sig. Läs Bibeln själv och håll din tro djupt rotad i Bibeln. När vi mår bra eller dåligt älskar Gud oss lika mycket. Vi är bara små människor, Gud är den mäktiga.