Recension. Pilgrimens karta har undertiteln »Att tänka kristet i ett sekulärt samhälle«. Den passar, men är också en undertitel som skulle passa lika bra på flera av författarens tidigare böcker. För det kan gott sägas: den som har läst Magnus Malm förut kommer att känna igen många av hans tankar i denna bok. Malm har förut skrivit, och skriver även i denna bok, mycket om sekularisering och kyrkans roll i det landskapet. Hans tankar om kyrkans inre sekularisering, att även kristna lever i huvudsak sekulära liv där Gud bara är ett tillägg, återkommer också. Likaså fortsätter Malms kamp mot den sorts gnostiska teologi som håller isär Jesu gudomlighet och Jesu mänsklighet – två delar som enligt honom nödvändigt måste hållas ihop om vi ska kunna bevara den kristna trons själva kärna.

Något som för mig gör Magnus Malm så läsvärd är att han i så många frågor lyckas inta ett slags mittenposition mellan två extremer. En sådan hållning skulle lätt kunna uppfattas som feg och mjäkig, men Malm kritiserar åt båda håll. Till exempel då han slår mot både liberalteologi och kristen fundamentalism – gör han det alltid främst genom att försöka måla upp en tredje väg, en sant biblisk hållning, som inte så mycket ligger mellan de två extremerna utan mer går ovanför dem och så visar hur de båda, men på olika sätt, glidit bort från Kristus.

Bokens fjärde kapitel är en höjdpunkt. Här behandlar Malm frågor kring synd och självbild. En av hans huvudpoänger är att vi i vår lutherskt präglade kyrka tenderar att reducera Jesus till den funktion han fyller: att förlåta våra synder. Orsaken till detta, enligt Malm, är att vi har låtit vår syndighet bli vår främsta identitet. Vår gudslängtan blir således inte riktad mot Gud själv utan mot det Gud ger, nämligen förlåtelse. Och vad blir då kvar av vår identitet efter att synden blivit förlåten? Det blir, menar Malm, svårt att förstå vad för slags identitet vi blir räddade till, och inte bara vad vi blir räddade från.

Pilgrimens karta består av fem längre kapitel som bara är löst sammankopplade och mer skrivna som fristående essäer. Men trots detta upplevs boken inte spretig utan tvärtom som en lagom sammanhängande helhet där läsaren med jämna mellanrum ges nya, fräscha infallsvinklar. Även om många av Malms tankar är återkommande läser jag varje ny bok av honom med stor behållning. Så även denna. Jag kan varmt rekommendera den. Oavsett var du står tror jag att Pilgrimens karta kommer att utmana dig mer än en gång. Läs! 

 

Recension. Dessa båda böcker utgör de två halvorna av en nyutgåva av Kännetecken som utkom 2013. Boken var då, och är fortfarande, mycket läsvärd och texten har endast genomgått en lätt revidering. Det största lyftet är estetiskt, med en betydligt snyggare design på omslag och rygg och bättre papperskvalitet. Och så det mest uppenbara: att en bok blivit två.

Den större av de två, Kännetecknens hemlighet, är på många sätt en klassisk Magnus Malm-bok, uppbyggd mest som en essäsamling. Den mindre boken, Kännetecken, är en liten bönbok med en samling böner som föreslås läsas under tre tillfällen under dagen. Till böckerna hör ett litet läderband (köpes separat) med tre små träfigurer: en krubba, ett kors och en ring. Kapitlen i stora boken och bönerna i lilla boken knyter an till dessa tre symboler, dessa tecken, och tanken är att man ska hålla dem i handen som en hjälp vid bön.

• Della
• Twittra