Några dagar innan mitt besök går jag in i ett Tomas Sjödin-läge. Jag läser ur hans böcker och i tåget på väg ner till Göteborg lyssnar jag än en gång på hans uppskattade sommar- och vinterprat i Sveriges radio. Min fascination över hans verk gör att det känns smått surrealistiskt när han plötsligt står där, med ett varmt leende, i det öppna fönstret för att välkomna mig till sitt gula, lite Villa Villekulle-liknande hus. I köket bjuder Tomas på förmiddagsfika och jag får äran att sitta i den omtalade kökssoffan och blicka ut över slätten. Det är precis här som många av Tomas träffsäkra livsbetraktelser har fötts, och det är här han inleder varje morgon – en tid på dygnet som han har en alldeles särskild relation till.
– Jag går upp redan vid fem-snåret och försöker möta gryningen i stillhet. Jag behöver den tiden av tystnad, avskildhet, läsning och rejäla mängder kaffe. Därefter följer bibelläsning och en typ av meditation, en ordlös bön som sedan leder till böner där jag vill sätta ord på saker och tacka Gud. Att samtidigt få följa gryningen, eller morgonrodnaden som jag tycker är det finaste ordet som finns, är helt fantastiskt. Varje morgon är som en förkunnelse där ljuset visar mörkret var skåpet ska stå, och jag blir aldrig mätt på att se det hända.
Just ljuset är också något som ständigt finns närvarande i hans budskap, som under åren spridits långa vägar genom radio, böcker, predikningar, föredrag och hans regelbundna krönikor i Göteborgs-Posten.
– Jag har ett motto som har utkristalliserat sig under åren: att tala uppriktigt om livet och att alltid försöka tillföra en gnutta hopp. Aldrig det ena utan det andra. Det är nog få som älskar ljuset så mycket som jag gör, kanske har det också att göra med att jag är mörkrädd.
Ända sedan barnsben har Tomas haft ett behov av att berätta, att få dela med sig av sin vardag. Vid den tiden var det oftast till sin mamma, som alltid lyssnade med vad han själv beskriver som ett änglalikt tålamod.
– Som barn var jag en pratkvarn. När jag kom hem för dagen hade jag oändligt mycket att berätta för henne. Till och med när jag gick på toaletten ville jag att hon skulle stå utanför dörren så jag kunde fortsätta berätta. Och när lärarna skickade hem hälsningar om hur det gick för mig i skolan sa de: »Tomas är väldigt snäll, men alldeles för pratsam.«
Att han skulle börja skriva så pass mycket som han gjort var dock inte självklart. Det var snarare lite av en slump som gjorde att han började skriva krönikor.
– Jag fick frågan om att skriva tre krönikor till tidningen Dagen och minns att jag tänkte typ: »Det går väl bra, hur svårt kan det vara?« Jag var betydligt mer radikal på den tiden, den första krönikan handlade om att avskaffa Lucia och jag fick mest bara skäll som respons. Men ända sedan dess har jag skrivit krönikor och det är över 30 år sedan, säger han och fortsätter efter en liten paus:
– Tänk att det finns sådana gåvor som ligger latent i en. Det enda som behövs för att det ska utlösas är att någon frågar dig. Gud har gett oss gåvor, men ofta behöver vi blåsa liv i dem själva. Och för att göra det krävs ofta »mellanledet«, det är så viktigt att vi uppmuntrar människor i vår omgivning och påminner varandra om våra gåvor – man vet aldrig var det kan sluta.
I Tomas Sjödins fall ledde den fråga han fick till vad som blivit ett helt yrkesliv av skrivande, vid sidan av hans tjänst som pingstpastor. Hans budskap tycks gå hem hos de allra flesta, även de utan någon kyrklig koppling. Troligen för att det han skriver eller berättar om är så vardagsnära.
– Jag skriver inte främst om saker jag behärskar, utan mer utifrån en typ av längtan. Det kan ofta handla om vad jag skulle vilja ha mer av i mitt liv. Läsaren blir då en följeslagare på den vandringen.
Tomas når också fram till många av dem som vuxit upp i kyrkan, men som senare dragit sig ur.
– Vissa har nog blivit allergiska mot det typiska »kyrkspråket« när de vuxit upp, ibland hör den kategorin av sig och tackar mig. Jag säger nog egentligen liknande saker som många andra, men på ett varsamt och lite försiktigare sätt, utan att för den skull tumma på evangeliet. Det är nästan så att jag viskar ibland, och det behöver ju inte vara fel. För vem höjer egentligen rösten när man vill säga något viktigt?
När Tomas går runt på Göteborgs gator kommer nästan alltid någon fram och tackar för hans krönikor, och i Smyrnakyrkan får han ibland möta dem som först läst hans krönikor för att sedan våga ta steget till »ny-i-kyrkan-bordet«.
– När jag inser att folk följt den kedjan blir jag stormande lycklig. Det är Guds nåd att jag fått chansen att nå ut och vara en budbärare av hoppet.
Krönikorna innehåller nödvändigtvis inte något (uttalat) om Gud eller Jesus, vilket han kan få kritik för.
– Någon sa: »Du som har chansen, varför kör du inte över läsarna med Jesus?« Men jag tänker nog ganska precis tvärtom. Det behöver inte alltid stå Jesus rakt ut – läsarna är smarta. Ett ord jag ofta har med är »kanske«, jag säger sällan att »det är så här« men ofta att »det kanske är så här«. Delar man upp kanske i två blir det ju »kan ske«, så för mig är det ett väldigt hoppfullt ord.
Glädjen och skrattet ligger verkligen nära till hands för Tomas, men han och frun Lotta har också fått uppleva den ofattbara sorgen att mista två av sina tre pojkar, när de var blott 14 och 15 år gamla. I en av hans mest spridda krönikor – med rubriken Trasmattan – skriver han om hur det var när de skulle ta tag i att rensa ut pojkarnas garderober.
– Vi insåg att vi inte kunde ha kvar grejerna i resten av livet, samtidigt var det helt omöjligt att slänga det. Den konflikten känner varenda sörjande människa. Då kom vi på idén att göra en trasmatta av alltihop, det fick bli till något nytt och hoppfullt.
Livets gång har även gjort att hans syn på Gud har förändrats.
– När jag var ung såg jag på Gud som någon att nå upp till, med mina böner och med goda gärningar. Nu är det snarare så att jag faller tillbaka på Gud, han är numera som ett robust furugolv för mig snarare än ett tak.
Tomas torkar bort en tår innan jag för samtalet vidare med frågan om han tror att allt i livet har en mening eller inte.
– Nej, det tror jag inte. En del saker som sker är fullständigt meningslöst och sedan får man sätta en punkt därefter. Efter en viss tid kan det ha kommit något gott ur även hemska saker, och i Guds hand kan allt få en mening. Men om ett barn dör i en trafikolycka är ingen förälder mottaglig för att höra »det finns en mening med det här ska du se«.
Vid svåra tillfällen och när motgångar möter oss menar Tomas att det snarare handlar om att vara medmänniska och erbjuda sin närvaro.
– Att dela sorgen, få prata med någon eller hålla någons hand tar inte alltid bort problemen, men det är oftast något som ljusnar och lättar. Man kan ibland tänka att »vi kallar in någon expert«, men väldigt ofta är det en helt vanlig medmänniska man behöver, det räcker långt. För egen del har mina erfarenheter på något vis smälts ner till en bottenplatta. Och på den ryms fler än mig själv, så då kan jag säga: »Här kan du få vara med mig en stund.«
Omtanken om medmänniskan kommer naturligt för Tomas. Titeln omsorgspastor, som han bär som en 50 % tjänst i Smyrnakyrkan, känns klippt och skuren för honom.
– Visst är det en fin titel jag har? Mina arbetsuppgifter påminner mycket om att vara en diakon, fast jag tycker om titeln omsorgspastor mycket mer. Den beskriver konkret vad mitt arbete handlar om.
En av hans höjdpunkter som omsorgspastor är hembesöken, som sker till exempel när någon i församlingen fyllt år.
– Den typen av arbete skapar inga rubriker, men det är inte mindre viktigt för det. Jag var nyligen hemma hos en kvinna som fyllde 90 år, vars barn sedan länge hade lämnat tron. När jag skulle dit hade hon bjudit in sina barn och helt plötsligt satt de där och pratade med en pastor igen. Det blev ett stort bönesvar för henne. Och barnen tyckte att det var fantastiskt att någon brydde sig så om deras mamma att den la två timmar på att äta smörgåstårta med henne. Ibland får jag höra »men ska du verkligen lägga tid på de där hembesöken?« – när jag svarar med berättelser som denna blir det ganska tyst.
På tal om tystnad, Tomas senaste bok som släpptes 2020 heter Ljudet av tystnad. Utifrån en resa på egen hand i USA:s ödsligare delar skildrar han upptäckten av vad tystnaden kan tillföra till vår vardag. Ett citat ur boken som summerar budskapet rätt bra är: »Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.«
– När jag började sätta tystnaden i system, att vara bara i tystnaden en stund varje dag, började jag så sakteliga märka att en ny värld öppnade sig. Det har både varit en fascinerande och lite skrämmande upptäckt, för jag har ju levt i över 60 år och insett att jag tidigare varit obevandrad i detta.
Boken handlar också mycket om bön och hur tystnaden kan vara en ingång till vad han beskriver som »bönens oändliga värld«.
– Jag har haft en dröm att skriva något som öppnar försiktiga dörrar mot bönens värld, då blev tystnaden en möjlighet att börja formulera det. Tystnaden i sig själv är bön, den är dessutom oberoende av hur mycket eller lite du tror och helt ekumenisk – ingen kan påstå att »du är tyst på ett missionsförbundar-sätt eller som en EFS:are«, säger han.
Hur ska man då lyckas ta till sig tystnadens värld? Tomas menar att förskolebarn är experter på det.
– Om vi som vuxna går in i en skog har vi oftast ett slutmål och går raka spåret dit. Ett barn har dock redan på väg in i skogen hört massa saker som de tycker är fascinerande nog för att stanna upp. Jag tror att det finns en viktig nyckel i att kunna kliva ur det väldigt fokuserade i allt vi ska göra. Att till exempel ta en stund i tystnad på morgonen, innan vi matas med nyheter och notiser från telefonen, och bara lyssna avsiktslöst. Dag 1 eller dag 20 kanske du inte märker något, men med tiden så vågar jag påstå att det kan förändra dig som människa.
Under resan i USA fick Tomas även chansen att träffa några av sina förebilder, inte minst den numera avlidna teologen Eugene Peterson, som är mest känd för sitt 30-åriga arbete med The Message – en variant av Bibeln på ett mer modernt språk.
– Det var ett välsignande möte även fast hans hälsa sviktade. Han var en fantastisk gudsman som har friskat upp mitt egna bibelläsande. Hans översättning är lite som när ljuset faller från ett nytt håll – det ger nya perspektiv och får saker att framträda som man inte sett förut.
Tomas nästa bok blir faktiskt en andaktsbok utifrån The Message som han hoppas ska kunna bidra till att bibelläsningen får en ny renässans.
– Vi behöver mer av både den meditativa bibelläsningen och själva plöjandet, torrläsningen. Bibeln sitter ihop från pärm till pärm och alla texter speglar varandra i någon mån, så det är värt mödan att stå ut med att ta sig igenom även de »tyngre« partierna.
Ett par timmar hos Tomas Sjödin går fort och jag känner mig hoppfull när jag lämnar, och det är också ett hoppfullt budskap för kyrkan som Tomas avslutar intervjun med:
– Jag upplever verkligen att frågan om tro är på uppgående i Sverige. Det känns lättare att prata om tro med mannen på gatan idag än för 20 år sedan. I tider av oro har man inte råd att avfärda det som ger tro, ljus och hopp.
