Benjamin Kruse

Psalm 782: Godhet har all makt över ondskan

Finns det någon psalm om att kärleken är starkare än ondskan? undrade en kollega. Ja visst, svarade jag. Ni kan till exempel sjunga Godhet har makt över ondskan.

Det finns inte många afrikanska sånger i vår psalmbok, men denna är en av dem. Texten är skriven av Desmond Tutu. Den fångades upp av Iona-kommuniteten i Skottland och deras musikledare John Bell gjorde en melodi. Fast den är skriven av en skotte låter melodin afrikansk och passar utmärkt till texten.

Desmond Tutu blev 1986 ärkebiskop i den anglikanska kyrkan i Sydafrika. Då hade han ett par år tidigare fått Nobels fredspris för sitt arbete mot rasförtryck och för försoning. Den karismatiske och glade Tutu var i årtionden en kraftfull och profetisk röst i sitt land i kampen mot apartheid; han avled i fjol, 90 år gammal. När Nelson Mandela blivit president, gav han Tutu det svåra uppdraget att leda den »sanningskommission« som behandlade de tiotusentals övergrepp som skett mot färgade sydafrikaner. Det var ett tungt och svårt arbete där så mycket ondska kom i dagen, men som även visade på möjligheten till försoning och att kunna gå vidare utan hämnd.

Ja, Desmond Tutu visste mycket om ondskan. Men han visste också att godhet, kärlek och försoning är ännu starkare krafter. Därav hans frimodiga psalm om att kärleken vinner över hatet. När vi idag sörjer över kriget i Ukraina och att freden och friden verkar vara så långt borta i många fler länder, behöver även vi i Sverige påminna varann om det. Och vi behöver sånger om kamp och hopp. Med Desmond Tutu får vi sjunga: Segern är vår, segern vi får, genom hans kärlek… Så du som leder gudstjänster ibland, låt gärna församlingen få sjunga denna hoppfulla och enkla sång.

På samma tema vill jag också rekommendera Det kan vi göra för rätt och för fred (SvPs 591). Det är en annan stark och härlig psalm, så ta gärna fram din psalmbok och läs den fina texten! Och sjung den i kyrkan – den kan ge både mod, vägledning och hopp när maktlösheten tränger sig på oss!

En levande kyrka

På en av sommarens promenader hamnade jag i Anders Lundströms fruktträdgård i Solna. Det är inte svårt att förstå varför den i folkmun kallas »Äppelparken«. Där finns äppelträd i mängder och av skiftande sort, och vid mitt besök dignade träden av små kart som väntade på att mogna till den färg, form och smak de skapats för. Den som drivit upp ett äppelträd från kärna vet att det tar 10–20 år innan trädet bär frukt. Det krävs både tålamod och god omvårdnad för att få ett träd som något av dem i »Äppelparken«.

För snart tio år sedan fick vi ett äppelträd i present och såg för vår inre syn hur det med tiden skulle digna av lika vackra som goda äpplen. Men dessvärre var rådjuren liksom frosten mycket förtjusta i vårt lilla träd, och en extra kall vinter övertygade oss om att det aldrig skulle växa upp till det magnifika exemplar vi hoppats på. Trädet såg stendött ut och planen var att ta bort det och plantera ett nytt. Men det fick stå kvar och till vår förvåning hittade vi nästa vår några små gröna skott. Trädet var litet och oansenligt, men fullt av livskraft.

Nog längtar vi alla efter att kyrkan ska vara synbarligen levande och livskraftig som ett praktfullt träd? Att gudstjänstliv, bön och lovsång ska digna som vackra frukter i mängder från kyrkans olika grenar. EFS har som rörelse en särskild kallelse att värna och uppmuntra hela Svenska kyrkan till att växa och vara rotade i stammen själv, Jesus Kristus. Med den Helige Andes hjälp får vi vara med se var det växer och spirar och bidra med det vi har.

Strax efter att detta nummer landat i brevlådan genomförs fortbildnings- och förnyelsekonferensen Mission i Sverige på temat »En levande kyrka«. Där får församlingsarbetare både med och utan anställning möjlighet att tillsammans mötas kring det gemensamma uppdraget att vara kyrka i stort och i smått, med stora eller små resurser. Det är ett av de många sätt som EFS får vara ett tillskott i att främja liv och växt i Svenska kyrkan för både renodlat svenskkyrkliga församlingar, samarbetskyrkor och rena EFS-föreningar.

Vi får glädjas både åt synlig frukt, där vi ibland fått nåden att vattna och vårda, men vi får också finna hopp och ödmjukhet i att det är Gud som ger växten och ser det liv som ibland finns spirande, dolt under barken i den kyrka som är hans.

Hoppets blick

I somras valdes Martin Modéus till ärkebiskop i Svenska kyrkan. I det herdabrev han skrev som biskop i Linköpings stift talar han om sju rörelser som bärande element i en levande församling. Den första rörelsen lyder: Från missmod till hopp.

Vi är olika i våra personligheter, vissa har en mer positiv grundinställning i livet och andra ser mer utmaningar än möjligheter. Jag lägger ingen värdering i att det ena är bättre än det andra och vi behövs tillsammans för att skapa en bra balans. Samtidigt är det så att när vi har det stora perspektivet och ser på vad Gud längtar efter att göra i världen finns bara en riktning och det är hopp. Bibeln ger inga illusioner om att livet för kristna kommer att vara enkelt, tvärtom. Jesus talar tydligt om svåra tider, om förföljelser och död, men det betyder inte att riktningen för den skull är mörk. Jesus säger till sina lärjungar efter att ha talat med en kvinna i Samarien att det är tid för skörd och att fälten redan är mogna. Jesus säger det i en situation där lärjungarna inte såg att evangeliet skulle nå framgång i den regionen, men Jesus såg.

Nu kommer hösten och du och ditt sammanhang kan fundera över ert förhållningssätt till den kristna gemenskap du tillhör. Bär ni en hoppets blick?

Vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén har många gånger vänt sig mot att vi i kyrkan säger att Sverige är ett sekulariserat land. Det betyder inte att vi ska ha skygglappar för ögonen och inte se de utmaningar som finns, men om vi alltför mycket bär inställningen att människor inte är intresserade av kyrkan, gör det något med oss. Det gör vår blick grumlig och då kan vi missa var det finns hopp.

Jag fick en viktig tankeställare på EFS och Salts årskonferens i Helsingborg. Som en del i konferensen var det möjligt att följa med ut på stan och bjuda på pannkakor, dela ut biblar och bjuda in till gudstjänsten på kvällen. Jag tänkte för mig själv, funkar det verkligen? Men jag har fått höra berättelser om fina samtal, om genuin gudslängtan och om människor som kom till gudstjänsten. Jag har flera gånger under det senaste året fått höra liknande berättelser från andra håll i EFS. Missmodet säger, är det ens möjligt att gå ut på stan och bjuda in människor, men hoppet säger, överallt finns det människor som söker och längtar.

På årskonferensen talade vi om att vara alla generationers kyrka. Jag tyckte mig se det redan där och då, gestaltat i musiken. Vi sjöng psalmer med nya arrangemang och det var som om vi alla sjöng om Guds väldiga gärningar på vårt eget språk. Jag såg mig omkring, min 80-åriga vän satt på stolen och sjöng och 13-åringen framför mig stod upp med lyfta händer och sjöng i samma sång. En hoppets berättelse om att också i musiken mötas över generationsgränser.

Tänk om hösten fick fortsätta i den rörelsen – från missmod till hopp.

Bönen i fokus

Jean-Claude Marclay och Ola Bergdahl är två av fyra medlemmar i den någorlunda nya EFS-gemenskapen som startade 2019. Vid tiden för mitt besök har de precis varit på middag hemma hos Maria Smeds, som också är medlem i EFS-gruppen. Konstnären och församlingsassistenten Annika Koen är den fjärde medlemmen av gruppen men hon kunde inte delta just ikväll. Efter besöket åker Ola och Jean-Claude den två timmar långa sträckan tillbaka från Kiruna mot Vittangi och Övre Soppero där de huserar på varsitt håll. Det är långa avstånd mellan allt och det kan vara svårt att träffas spontant. Jean-Claude berättar att han under en vecka åker cirka 100 mil i sitt jobb som församlingsherde.

– Vi fyra som är med är spridda åt alla väderstreck. Åker man förbi någon så brukar vi stanna till på en kopp kaffe. Det hade varit härligt om det kunde flytta upp lite fler unga kristna familjer, så det fanns en större gemenskap i de olika områdena där vi har verksamhet, säger Jean-Claude när bilen susar fram under midnattssolen genom det norrländska landskapet.

– Ja, eller i alla fall att fler kommer till tro här och har en önskan om att dela det kristna livet. Att tillsammans med kristna gemensamt få uppleva höjden och bredden i Guds rike är vår primära längtan, säger Ola medan han håller händerna på ratten och ögonen på vägen.

Kirunatrakten upplevde en väckelse i början av 1900-talet och EFS-medlemmarna hoppas att den glöden ska få spira igen. De anordnar bland annat pilgrimsvandringar, samtal kring öppen eld och Taizé-samlingar. För vissa är det en hög tröskel att ta sig in i en kyrka, men dessa typer av aktiviteter gör att även ovana kyrkobesökare kan delta.

– När vi har våra samlingar Samtal vid elden går vi igenom ett kapitel ur Bibeln, pratar om vad det betyder och avslutar med några psalmer. Det är lite campingkänsla med den helige Ande som gäst. Det är inte som en vanlig aktivitet i kyrkan, men ändå är det kyrkan som möter folk, berättar Ola.

– Bönen är det primära som vi fokuserar på och vi fortsätter att precis som i starten fortsätter vi be tillsammans via chattappen Messenger varje måndagkväll, säger Jean-Claude och fortsätter:

– Vi tackar Gud för det som har varit och ber för det som ska hända framöver. Ibland har vi videomöten, men då slutar det ofta med att vi skrattar åt våra olika bakgrunder som vi väljer – någon ser ur att sitta på Hawaii och någon annan på ett café – så vi brukar mestadels undvika video.

I den digitala bönegruppen samlas inte bara EFS-medlemmar, utan personer som har fått Sápmi på sitt hjärta är också med, och de kommer från England, Norge och över hela Sverige. Både Ola och Jean-Claude inbjuder fler att komma upp för att besöka, men också att be för arbetet.

– Vi är tacksamma när folk kommer upp för att be. I år kommer bönetåget upp hit i tre veckor, det är vi enormt tacksamma för, säger Ola.

»För mig är livet Kristus«

Vi har bestämt träff med Emmanuel Ezra innanför glasdörrarna till ingång 70, mitt i hjärtat av »Ackis«, det akademiska sjukhuset i Uppsala. På bänkarna sitter alla sorters människor utspridda på smittsäkert avstånd. Äldre par, en ung man på kryckor, en mamma med ett litet barn.

Ambulanspersonal rusar förbi med någon på en bår och taxichaufförer kommer in och ropar upp namn på människor som behöver assistans ut till bilarna. De flesta är nog här både ofrivilligt och oplanerat. Trötta, nyopererade och kanske oroliga.

I den avskalade entrémiljön känns Emmanuel som ett varmt pulsslag när han dyker upp och ler brett, i vita sjukhusträskor och arbetskläder.

– Förlåt att ni fick vänta, ursäktar han sig, trots att han bara är några minuter sen. Att sluta i tid är svårt när listan av patienter är både lång och komplicerad.

– Man blir liksom aldrig riktigt färdig, säger han.

I 25 års tid har Emmanuel arbetat på sjukhus, gjort livräddande operationer och förmedlat svåra sjukdomsbesked. Han är kirurg, kolorektalkirurg, det vill säga att han specialiserat sig på tjock– och ändtarmar. Men han är också fembarnsfar och farfar. Född i Addis Abeba, gift med en norska och boende i Uppsala. Predikant, författare och en hängiven idrottare. Emmanuel är en person som kombinerar många olika världar, språk och roller i sin person.

– Att navigera i olika gränsland har varit ett genomgående tema i mitt liv, säger han.

Som »trekvarts eritrean och en kvarts etiopier« landade han i Sverige som treåring. Planen var att hans pappa Ezra Gebremedhim skulle studera teologi och doktorera här, innan familjen skulle återvända till Etiopien igen. Men på grund av den svåra situation som rådde i landet blev det aldrig så. Familjen blev i stället kvar i Sverige och Emmanuel kom att växa upp i Uppsala och gemenskapen i den EFS-anslutna Lötenkyrkan.

– När jag var liten fanns det ganska få invandrare i Sverige, speciellt från Afrika. Så vi stack ut, berättar Emmanuel.

Samtidigt betonar han att familjens möte med Sverige ändå var något helt annat än många andra nyanländas.

– Jag vet egentligen ingenting om hur det är att verkligen vara »invandrare«. Mamma och pappa hade ju haft relationer med Sverige och svenska missionärer sedan de var små. Vi kände oss otroligt välkomna och omslutna när vi kom hit. Lägenheten var fullt möblerad och vännerna i EFS, Lötenkyrkan och på Johannelund tog otroligt väl hand om oss.

Att växa upp med en pappa som var präst, med ett stort internationellt engagemang, var dock inte bara lätt. Pappa Ezra jobbade mycket och var ofta bortrest, men det fanns en värme, bibelläsning och bön hemma, som lade en viktig grund i Emmanuels liv. På frågan om hur han själv kom till tro svarar Emmanuel att Jesus alltid varit närvarande.

– Oavsett om jag har sökt Jesus eller ej så har han alltid funnits där, genom mina föräldrar, farmor, farfar och många fler. Det har varit ett jätteprivilegium.

Idag har han själv hunnit bli farfar, något som rivmärkena i ansiktet vittnar om.

– Det är lilla Albert, skrattar Emmanuel. Han är två år och har lite kraftiga nypor när han gosar med farfar.

Emmanuel har nära till både tårar och skratt och vårt samtal hinner spänna över många olika erfarenheter och känslolägen. Ett återkommande tema är dock vikten av de mänskliga mötena, både hemma och på jobbet. Det är något Emmanuel reflekterat mycket kring, bland annat i boken Det goda mötet, som kom ut 2010. Sedan dess har han också föreläst i många olika sammanhang, inte minst inom vården.

– En anledning till mitt intresse för »goda möten« är nog också att jag mår ganska dåligt i dåliga möten, säger han.

Att förkovra sig i psykologi, filosofi och teologi vid sidan av det medicinska arbetet har varit ett viktigt sätt för Emmanuel att försöka förstå livet, sig själv och andra människor lite bättre. Hustrun Marianne är psykolog så hemma vid middagsbordet kan samtalen bli tvärvetenskapliga.

– Det roliga är att hon brukar läsa läkartidningen först medan jag läser psykologtidningen, när de landar i brevlådan.

– Men att skapa goda möten är också ett viktigt uttryck för min tro, fortsätter Emmanuel. Oavsett om vi möts vid middagsbordet eller i operationssalen så är det mötena som ger liv och mening, menar han.

– Gemenskap är liv. Liv är gemenskap. Vi tror på en treenig Gud som i sig är gemenskap. Hur ska vi kunna älska om vi inte möts? Möten är ju livet. »Allt verkligt liv är möte«, säger Emmanuel och citerar religionsfilosofen Martin Buber, vars tankar kommit att betyda mycket för honom.

Innan vi hinner ut från Ackis entré, hinner Emmanuel springa in i ett antal kollegor, som alla vill hälsa och byta några ord. Det märks att den långe och gänglige kirurgen är en uppskattad arbetskamrat. När vi tar fram kamerorna för att fotografera förklarar han utan omsvep att det är missionstidningen Budbäraren som ska göra ett reportage. Att Emmanuel är kristen är välkänt på arbetsplatsen.

– Det sätter nog griller i huvudet på vissa som har svårt att förstå hur jag kan forska och arbeta med vetenskap, och samtidigt bekänna mig som kristen.

Den kritiken besvärar dock inte Emmanuel nämnvärt. Bortsett från de tillfällen då människor som inte delar tron är respektlösa mot honom eller andra troende. Annars välkomnar han samtalet som uppstår när kollegor konfronterar hans tro. Att patienter ställer frågor är inte heller alltför ovanligt.

– Artikeln »Vem är kristen och hur blir man det?« är en av de första sökträffar som dyker upp om man googlar mitt namn, och en del patienter har nog gjort det innan vi möts, skrattar Emmanuel.

På frågan hur hans tro kommer till uttryck om ingen frågar kommer han åter tillbaka till de goda mötena.

– För mig är det viktigt hur jag ser på människor, undersöker dem och lyssnar till dem. Men jag vill också sprida glädje och värme. Ganska ofta säger patienter eller kollegor: »Vad glad du är! Varför är du det?« Det har hänt att jag då får svara att det är för att jag tror på Jesus och han gör mig glad, men att visa kärlek är nog framför allt något som jag gör i praktisk handling.

Alla möten på jobbet är dock inte lätta eller roliga. Många samtal är både känsliga och svåra. Det kan handla om att förmedla obotliga diagnoser och om att möta både anhörigas och patienters ångest och ilska. Ibland uppstår också konflikter.

– Konflikter kan såklart inträffa även när man gör allting »rätt«. Att vara professionell är inte att aldrig hamna i konflikt, det är snarare omänskligt. Utmaningen är i stället att försöka hantera konflikterna på ett konstruktivt sätt, säger han.

Hur gör man då för att skapa goda möten? Något av det viktigaste är förmågan att vara närvarande. Att kunna se, lyssna, uppmuntra och vara ödmjuk inför den människa man möter; förmågor vi kan träna upp, menar Emmanuel.

– När jag var 20 år gammal och studerade teologi hade jag alla svar. Jag var hemsk! Jag visste allt och var expert på »ofrivillig rådgivning«, skrattar Emmanuel.

Idag inser han i stället att det är mycket han inte vet. En person som varit alldeles extra viktig för honom är hans fru Marianne.

– Hon har jordat mig. Hon har alltid älskat och accepterat mig, men inte alltid applåderat mig.

Kanske är det extra viktigt för människor som får mycket uppmärksamhet i sin professionella yrkesroll att omge sig av nära vänner och människor som kan spegla en på andra sätt, resonerar Emmanuel. För honom har det också varit viktigt med en personlig själasörjare och han har haft samma mentor sedan han var 13 år gammal.

– Alla behöver vägledning och att umgås med kloka människor med urskillning som kan ställa frågor, ge nya perspektiv och hålla oss ansvariga för hur vi lever våra liv.

Ju större en krona är, desto större rotsystem krävs också, för att trädet ska stå stadigt och kunna hämta kraft och energi från djupare källor, reflekterar han. Men att växa rötter tar tid. Och det krävs också ett rejält mått disciplin.

– Jag älskar Daniels bok. När härskaren utfärdat förbudet mot att tillbe alla andra än honom, vad gör Daniel då? Jo, han går hem, öppnar fönstret och ber »som han alltid har gjort«. Det är de trägna vanorna, det vi gör i smått och stort varje dag som formar oss. Det är de som skapar vår berättelse, säger Emmanuel eftertänksamt.

Hur man bygger en livsduglig tro är något som han reflekterat mycket över, också i förhållande till sin egen uppväxt i kyrkan och vad han själv fått med sig. Trots att de var en stor grupp barn och tonåringar som växte upp tillsammans har långt ifrån alla en bekännande tro idag.

– Vi åkte på läger, gick i scouter och tonårsgrupper. Men vad var det som hände? Hur bygger vi en tro som är förankrad i Kristus själv och inte i ledare och verksamhet? Som tål livet, även när det stormar. Hur gör man?

De små orden »som tål livet« hänger kvar i rummet. Emmanuels ögon tåras och frågorna bränner till. Brottningskampen är på riktigt. Varför är det så många som lämnat församlingslivet och tron, i alla fall på ytan?

Jag bollar tillbaka frågan till Emmanuel. Vad tror han att det är som behövs? Hur har han själv gjort?

– Jag tror att de berättelser vi omger oss med spelar en väldigt viktig roll för vilka vi blir. Ibland säger människor att vi måste låta barn och unga »välja själva«, att vi inte ska »pracka på dem en tro«. Men jag tror att det där lätt blir galet. Berättelserna eller om man hellre vill kalla dem olika former av tro omger oss alltid. Berättelserna, som vi exponerar oss för, formar våra liv, de hjälper oss förstå vad som är viktigt, sant och falskt. Vi måste våga ge våra barn de goda berättelserna.

Tillsammans med teologen Tomas Nygren och prästen Heiner Helm leder Emmanuel en grupp med unga vuxna, som träffas varannan vecka för att studera Bibeln tillsammans i Lötenkyrkan.

– Vi tror att Bibeln är Guds levande ord och att vi behöver den. Vi tror att Bibeln är den karta som stämmer bäst med verkligheten, säger han och fortsätter:

– Varför vill någon som redan har 200 miljoner fortsätta tjäna 300 miljoner? Det spelar ingen roll hur rik eller stor och stark du blir, hur många skönhetsingrepp du gör eller vad du tar i bänkpress. Det mättar inte! Vi vill alltid ha mer. Det är det som verkligen genomsyrar vår tid och om vi inte har en motberättelse så kroknar vi. Vi är helt enkelt beroende av Guds ord för att navigera i den här tillvaron. Ja, i Guds ords centrum finns den ende som kan mätta oss på riktigt – Jesus Kristus.

På frågan hur han orkar och hinner förbereda bibelstudier och predika vid sidan av alla andra engagemang, skrattar Emmanuel igen.

– Det är nog för att det ger mig så oerhört mycket. Det tvingar mig in i ordet också, och det behöver jag. Men visst blir jag trött.

Innan Emmanuel bestämde sig för att läsa medicin stod valet mellan läkare och präst. Om han tittar i backspegeln är han nöjd med sitt val, men längtan att få undervisa och dela med sig av det som är viktigt för honom, har också vuxit sig allt starkare under åren.

– I min nuvarande yrkesroll får jag ju tillgång till sammanhang som jag aldrig hade blivit accepterad i om jag kom i prästkrage och det har varit fantastiskt. Men min längtan att få berätta om Jesus, den går liksom inte över. Han är den viktigaste.

Fri som en fågel

Det är en tisdag i juni. Regnet öser ner och termometern står på 13 grader när jag och Lina Maria Viitala träffas på Kirunas konstgille där hennes utställning Den röda tråden ställs ut. Med sig har hon sin glada och smått busiga dotter Hilla, vars namn betyder glöd på samiska och hjortron på meänkieli. Lina berättar att hon alltid känt sig hemma ute i naturen, uppe i fjällen på höjderna med öppna vyer, och hon funderar över vad hemma egentligen är när vi tittar på de vackra tavlorna runt i galleriet.

– Jag brukar säga att jag är som en liten sparv i Guds stora rike, och jag trivs med det. Jag har nog alltid levt ganska mycket som en fågel och inte känt behovet av att stadga mig på en plats. Mina förfäder var nomader, och det finns kanske kvar i mig ännu. Jag litar på att det finns en anledning bakom det som händer och därför bekymrar jag mig inte så mycket. Innan jag gifte mig med min man Sakari flyttade jag fram och tillbaka mellan tre städer och var verkligen rotlös. Nu har vi nyligen byggt hus och till en början fick jag lite ångest, ska vi verkligen stanna kvar här hela livet? Kommer detta kännas som hemma?

Vi köper fika och Hilla får en bulle när vi sätter oss i det intilliggande caféet med utsikt över Kiruna. Det vilar ett lite sömnigt tillstånd över den gamla stadskärnan, som till hösten kommer att jämnas med marken när det nya city invigs. Orsaken till flytten är att järnmalmsgruvan utökas, och därmed riskerar också den gamla stadskärnan att rasa ihop. Hus efter hus töms och även Lina och hennes man bodde under många år i tillfälliga rivningskontrakt och behövde flytta runt. En del av tavlorna i Linas konstutställning har motiv från olika platser i det gamla Kiruna där de bott, ett sätt att bevara det som en gång varit. Det historiska temat lyfts även fram i motiven med ögonblicksbilder ur barndomen. En av tavlorna är ett porträtt på en samisk kvinna som håller en röd tråd. Tavlan som även gett inspiration till utställningens namn, är ett typ av självporträtt och motivet blev så starkt och personligt för Lina att hon inte vill att det fotas och sprids på sociala medier.

– Min familj har tappat så mycket av vår historia. Vår släkt har förlorat många släktingar i ung ålder. Min máttaráhkku (nordsamiska för gammelmormor) Ingá dog ung, och vi har inga minnen av henne. Det känns viktigt för mig att stärka banden till släkten och jag försöker ta fram det samiska arvet i min konst. Jag vill titta tillbaka i historien och finna min plats i den. När mamma växte upp fick hon inte lära sig nordsamiska för det ansågs vara fult. Jag fick själv höra glåpord när jag växte upp, men jag lät det aldrig komma in i mitt hjärta. Jag är same men det är inte hela min identitet. Jag är även kristen och tycker att det finns en likhet i det med andra minoriteter i samhället.

Att lyfta fram släktingar har Lina även gjort genom sina två populära barnböcker Ingás sommar, Inggá geassi på nordsamiska, och En vårdag med Ingá, Inggá giđđabeaivi, på nordsamiska, med egna illustrationer. Böckerna handlar om ett samiskt vardagsliv och inspirationen är hämtad ur Linas eget liv. Genom böckerna lever gammelmormor Ingá vidare. En annan släkting som fått betyda mycket är hennes egen mormor Mirja som tog med Lina på oljemålningskurs som barn. På kursen samsades tioåriga Lina med ett gäng pensionärer och intresset för konsten såddes som ett litet frö redan då. När Lina sedan var i 20- årsåldern, singel och hade mycket tid över började hon umgås än mer med sin mormor, som ofta sa att hon skulle lära Lina allt hon kunde. Hon visade Lina hur man syr koltar, väskor och skor och dog tyvärr innan hon fick se sina barnbarn.

– Konsten som min mormor lärt mig att älska har alltid funnits i mig trots att jag inte aktivt närt den. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli konstnär, men när jag gick på slöjdlinjen på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk såg bildläraren och min släkting Inghilda Tapio en tavla jag målade och sa »Lina, du måste söka in till konstskola!«. Sagt och gjort, jag gick konstlinjen under två år och började ställa ut parallellt med studierna. Att ha utställning gav mig en sådan prestationsångest! Men ju närmare jag kom till datumet när tavlorna skulle vara klara, desto mer kunde jag sänka kraven på mig själv och tavlorna föddes verkligen ur mitt inre. För några år sedan fick jag äran att träffa konstnären Lars Lerin som hade en utställning i Kiruna. Trots att han är ett av de största namnen inom akvarell i Sverige var han också nervös inför att visa upp sina verk. Det gjorde honom väldigt mänsklig.

Inom sig bär Lina känslor, bilder och minnen som hon sedan målar ut. Kreativiteten är ett behov som måste få hitta sin form, och ju fler projekt samtidigt, desto roligare blir det.

När första barnet Olle kom till världen 2015 kunde hon plötsligt inte förmå sig att måla. Livet hade vänts upp och ned och det var svårt att komma tillbaka till »gamla Lina«. Konsten fick åter sakta göra entré i hennes liv, och blev som en fristad från vaknätter och blöjbyten. Men att måla naturalistiskt och verklighetstroget som hon gjort hittills fanns det inte tid för längre, och numera består hennes mestadels akvarellmålningar av förenklade personer, något som återfinns både i konstutställningen och Ingá-böckerna.

– Innan jag fick barn var jag nog mer självkritisk och detaljerna skulle vara exakta, men nu skapar mina tavlor nästan sig själva. Under processen kommer jag förr eller senare till tillståndet när allt bara känns fult och kaos. Då gäller det att fortsätta. Ofta brukar jag be min man att beskriva vad han ser i tavlan. Jag är en kreativ virvelvind som gärna är uppe sent och skapar när inspirationen kickar in som bäst. Min man är ingenjör och hans tankar är organiserade som excel-filer. Han berättar vad han tycker att den ofärdiga tavlan föreställer vilket ger mig en aha-upplevelse som hjälper mig vidare i skapandet.

Lina beskriver sin man som den som kan dra ner henne på jorden när hon flaxar iväg för mycket och har hjälpt henne att rota sig. De träffades redan i tonåren genom den laestadianska kyrkan, där han och andra ungdomar kom över från den finska gränsen för att delta på olika samlingar som kyrkan anordnade. Det var inte så många som förstod finska, och därför hamnade de lite utanför. Lina bestämde sig för att någon måste bryta isen, och med tanke på att hon kunde några ord på finska fick det bli hon själv. En flerårig vänskap blev tillslut något mer och nu har paret varit gifta i åtta år. Vigseln ägde rum i Karesuando kyrka, en kyrka som Lina har många känslomässiga kopplingar till.

– Det är Sveriges nordligaste kyrka, där min pappa har arbetat som kyrkvaktmästare. Det är en enkel liten kyrka på en kulle, men där känner jag mig hemma. Under nomadtiden samlades vår släkt i Karesuando kyrka under de större högtiderna, vilket fortfarande är tider då många kommer samman. Min kristna tro är basen, klippan och grunden i mitt liv. Jag målade en tavla till en kyrka i Finland och motivet blev en sparv som kommer fram ur ett par händer. Jag ville visa fler som känner sig som en liten sparv att nåden räcker även för dig, nåden flödar över dig genom Jesus.

Innan Linas mormor gick bort sade hon upprepade gånger att Lina måste måla en tavla av himlen, paradiset hos Gud. I målningen ska en äldre kvinna stå vid ett bord med en krona och själv få motta en krona på sitt huvud. Nu i efterhand har Lina förstått att hennes mormor ville att hon skulle måla av henne.

– Jag har börjat måla den här tavlan, men jag vet inte om den kommer bli klar. Det är svårt att föreställa sig hur himlen kommer att vara och måla den. Däremot finns mormor med i många av mina andra målningar. Även fast det är svårt att måla bibliska motiv skulle jag gärna i framtiden skapa en altartavla till en kyrka – det är mitt drömprojektet.

»Det har blivit spännande att dela evangeliet«

Paret Ingrid och Yngve Josefson anslöt sig till kursen för att de upplevde att det var svårt att vittna om sin tro.

– Jesus har gett oss ett uppdrag att gå ut med evangeliet, kan man då få hjälp via en kurs är det ju kanon, konstaterar Ingrid.

Träning för att dela evangeliet (TFDE) är en distanskurs online via Zoom. Ledare för kursen är Martin Alexandersson och Mikael Artursson på EFS Sverigeavdelning.

– Upplägget har varit mycket givande och vi har fått både ny glädje att dela vår tro samt verktyg i hur man kan göra, säger Yngve och Karin fyller i:

– Ledarna var mycket intressanta att lyssna till, de har stor erfarenhet och backar inte för faror och det svåra.

Kursen innehöll undervisning och tips hur man möter olika människor: i familjen, grannar, de man inte känner, samt de som bekänner sig till andra religioner. Deltagarna har fått träna på sitt eget vittnesbörd, tänka igenom sina motiv och samtala i grupper. Vikten av bön och att vara ledd av den Helige Ande har också lyfts fram. Att kursen var helt digital upplevde paret Josefson inte som något problem.

– Detta blev ett bra sätt att nå ut till många med det viktigaste uppdrag som vi fått av Jesus. Är man ovan vid Zoom kan man alltid ha en teknisk person bredvid sig i starten. Men det är inte svårt, säger Yngve.

Efter kursen har vissa saker förändrats för paret:

– Våra böner för ofrälsta har blivit mer målinriktade, och det har blivit spännande att dela evangeliet och tala om Jesus. Vi gör det oftare än före kursen, säger Ingrid.

Nästa kurstillfälle startar 29/8, sista anmälningsdag 26/8. Mer info hittar du på efs.nu/tfde

Jubileum för Mekane Yesuskyrkan

Under 1800-talets väckelse i Sverige berördes många människor av Guds Ord. Jesus sade: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar.« Jesu ord berörde hjärtan och en del kände sig kallade ut på missionsfältet, bland annat på missionsresor till Etiopien. På de långa resorna till främmande länder hämtade man styrka i Jesu ord: »Jag är med er alla dagar intill tidens slut«. Efter nästan 100 års missions- och evangelisationsarbete för EFS i Eritrea och Etiopien bildades sedan Mekane Yesus-kyrkan 1959. Detta hände då en rad lokala församlingar, stift och missionsarbeten i Etiopien slogs samman. Den nybildade kyrkan hade cirka 20 000 medlemmar. Idag efter stark väckelse och modiga missionsinitiativ har de över 10 miljoner medlemmar.

På senare tid har många etiopier utvandrat till bland annat Sverige och Europa och har här under 90-talet och framåt bildat Mekane Yesus-kyrkan i Europa. I början av juli var det dags att fira deras 25-årsjubileum. De vackra omgivningarna på Götabro Kursgård utanför Örebro fylldes till brädden av uppåt 150 unga och äldre som var så glada över att få träffas i Jesu namn och att få fira detta jubileum tillsammans.

Konferensens tema hämtades från Predikaren 9:7: »Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta – Gud har redan sagt ja till vad du gör.« Undervisningen handlade om livet med Jesus och om hur vi i den Helige Andes kraft kan leva i tro på Honom i den tid som är nu, i familjen, i församlingens gemenskap och på jobbet. Gästerna på konferensen var främst från Sverige och Norge, men det fanns även deltagare längre ifrån som USA. Samlingarna på konferensen livesändes också så deltagare från olika länder och platser kunde följa programmet och vara med i firandet på så sätt.

Huvudtalare på konferensen var Berihun Mekonen från USA och lovsången leddes av Yosef Kassa från Kanada. Här fanns också många präster från olika sammanhang som hjälptes åt med undervisning och bön på konferensen. Det var en mycket stor grupp barn och ungdomar som även de fick träffas och be, läsa Bibeln och hitta på roliga aktiviteter tillsammans. I pauserna mellan undervisningspass och bibelstudier samlades olika åldrar för allt från vattenkrig till beachvolleyboll.

Vi hade personligen glädjen att få delta i konferensen under ett par dagar tillsammans med vår lilla dotter och blev mycket väl mottagna. Bönestunden kl 06.30 var mycket välsignad – i lugnet på morgonen talar Gud ofta på ett särskilt sätt. Hela dagarna fylldes av möjligheter att be och lovsjunga Herren. På konferensen samsades huvudundervisningen på amharinja med svenska i olika lokaler så att alla personer i olika åldrar skulle kunna förstå och uttrycka sig.

Den största Mekane Yesus-församlingen i Sverige finns i Skärholmen i Stockholm. Det är en samarbetskyrka mellan Mekane Yesus i Sverige och EFS. Genom ett bidrag detta år från EFS hyrdes två bussar, vilket möjliggjorde för många från Stockholm att kunna vara med på konferensen. En av eldsjälarna bakom konferensen är Belay Negeri. Han är ordförande för Mekane Yesus i Europa och även lokalt engagerad i Stockholm och EFS Mittsverige. Belay brinner för integration och hoppas att samarbetet mellan olika församlingar ska utvecklas. Han skickar med det viktiga böneämnet att vi tillsammans behöver be för och hjälpas åt för att nå den unga generationen som växer upp i Sverige.

Recension: Om vi får leva

Många minns sin första kärlek. Vissa tidiga kärlekar växer man ifrån, andra vill man kämpa för att leva tillsammans med. En av mina första musikaliska kärlekar var Jonathan Johansson, en relation jag ständigt kämpat för. För Johansson har inte alltid gjort det lätt för sina lyssnare; han blidkar inte kommersen utan följer sin inre konstnärliga kompass, vilket har gjort hans musik bitvis svårsmält.

I hans sjunde album Om vi får leva finns dock en ödmjukhet och ett ljus som för mig ter sig okaraktäristiskt. Texterna speglar en självreflektion i form av referenser till egna textrader från tidigare album, och lämnar plats för tvivel och hopp att gå jämsides. Johansson nämner i en intervju med Kyrkans Tidning att hans världsbild omprövats i och med att han fått barn och återvändandet till kyrkan, vilket jag märker i texterna.

I titelspåret Om vi får leva sjunger han om ljusglimtar, att han »…vet att blöta vattenpölar finns, vet att lyckliga barn finns«. Och i Dåligt år hörs insikten om att alla är syndare: »du har sett ormen i mig, och jag får leva med ormen i dig«. Ljudbilden är lättare än på sjätte albumet Scirocco, men utan att vara uddlös, med sina rytmiska stråkriff och sin vibrerande syntbas.

När en av albumets singlar På Boulevarden kom ut blev jag besviken, då jag tyckte den kändes platt och publikfriande. Men på albumet hittar den sin givna plats. Detta bekräftar tesen Johansson alltid drivit, att albumet är en bättre form än singeln. Min första kärlek håller än.

Lille Lutz

Nu ska du få höra om en pojke som levde för mer än 300 år sedan i Tyskland. Han hette Nicolaus Ludwig von Zinzendorf. Eller, egentligen hade han jättemånga namn, tio titlar! Hans familj var nämligen adel av högsta rang. När Nicolaus var bara sex veckor gammal dog hans pappa George. Mamma Charlotte gifte om sig med en högt uppsatt officer och flyttade till honom i Berlin. Nicolaus fick bo med sin mormor Henrietta. Han saknade sin mamma i början, men trivdes hos mormor. Hon skapade en väldigt varm och familjär känsla där hemma och gav Nicolaus smeknamnet Lutz, ibland Lille Lutz. Henrietta hade en dotter som också hette Henrietta, hon blev pojkens lekkamrat, storasyster och extramamma på samma gång. Familjen fick ofta besök av personer som gillade att diskutera kristen tro och livet som kristen. En av dem var Nicolaus gudfar Philip. För Philip var det viktigaste att lära känna Jesus, inte att lära sig rätt saker om Jesus. Henrietta bad både morgonbön och aftonbön med Nicolaus och själv brukade Nicolaus skriva brev till Gud. Breven vek han till svalor och kastade ut genom fönstret. Gud skulle se svalorna komma flygande och sedan läsa dem, det var Nicolaus säker på.

En dag år 1706 satt den då sex år gamle Nicolaus och bad på sitt rum, samtidigt som svenska trupper i Karl XII:s armé stormade in i huset för att skaffa mat till sin armé och plundra allt värdefullt. De öppnade dörren in till Nicolaus, men när de fick se en liten pojke sitta där och be blev de alldeles stilla. Nicolaus tittade upp mot dörren och fick se soldater stå där, men han blev inte rädd, Lille Lutz fortsatte bara med sin bön. Kan du gissa vad soldaterna gjorde? De började be tillsammans med honom! Mormor Henrietta sprang in i rummet så snart soldaterna hade lämnat slottet. »Vi är säkra Lutz, du behöver inte vara rädd«, försäkrade hon. Men Lille Lutz förstod inte varför han skulle vara rädd och Henrietta förstod inte vad pojken hade gjort, för när soldaterna lämnade godset hade de sagt att de inte kunde plundra stället eftersom Gud vakade över det. Nicolaus förstod inte vad som hade varit så märkvärdigt och sa att han bara hade pratat med Gud.

Staden där detta hände heter Herrnhut och Nicolaus Ludwig von Zinzendorf blev grundare för den kristna rörelsen herrnhutismen, en rörelse som EFS grundare var mycket inspirerade av.

Källa: Ingen av oss lever för sig själv, av Mike Boije

Författare: Benjamin Kruse

Psalm 782: Godhet har all makt över ondskan

En levande kyrka

Hoppets blick

Bönen i fokus

»För mig är livet Kristus«

Fri som en fågel

»Det har blivit spännande att dela evangeliet«

Jubileum för Mekane Yesuskyrkan

Recension: Om vi får leva

Lille Lutz

SENASTE ARTIKLAR

Vad gör vi med våra ögonblick?

Vad supernunnorna lärde mig

»Vi är så onödigt rädda«

Den osannolika konvertiten

Plantor som skjuter nya skott