Författare: Benjamin Kruse

Blind tro – Att våga tro när vi inte ser

– Man kan säga att missionen valde mig, skrattar Daisy. 

Daisy Choudhrie kom till Padhar efter gymnasiet för att pröva om hon skulle trivas med ett jobb inom hälsovården. Egentligen hade hon inte tänkt sig ett liv på landsbygden. Hon hade siktet inställt på en läkartjänst i någon av Indiens större städer, men när hon mötte behoven och arbetet runt Padhar tänkte hon om.

Daisy Choudhrie är ögonläkare på Padhar sjukhus. Bilder: Christy JenniferDaisy Choudhrie är ögonläkare på Padhar sjukhus. Bilder: Christy Jennifer
Daisys hjärta slår alldeles extra för alla de patienter som inte har råd att bekosta vården själva. Med stöd från EFS har Padhar kunnat uppgradera ögonvården de senaste åren och i slutet av året ser Daisy och hennes team fram emot att en helt ny ögonklinik står färdig.Daisys hjärta slår alldeles extra för alla de patienter som inte har råd att bekosta vården själva. Med stöd från EFS har Padhar kunnat uppgradera ögonvården de senaste åren och i slutet av året ser Daisy och hennes team fram emot att en helt ny ögonklinik står färdig.

– När jag fick följa med läkarna och sjuksköterskorna ut i byarna och se hur de bad för människor och botade de som var sjuka så hände något i mig. Deras omsorg om byborna och den skillnad de gjorde i människors liv gjorde starkt intryck på mig. Jag började be till Gud att han skulle skicka fler människor som kunde hjälpa dem, och när jag fick frågan om jag kunde tänka mig att stanna, så förstod jag att Gud hade valt mig, berättar Daisy och skrattar till igen. 

– Då kunde jag ju inte säga nej!

Efter att Daisy accepterade sin kallelse har hon bara lämnat Padhar för att studera, men mellan varje studieperiod har hon kommit tillbaka föra att tjänstgöra vid sjukhuset och hennes kärlek till platsen och människorna har bara blivit starkare.

– Efter några år hittade också min livskamrat i Padhar. Det har varit en fantastisk resa, berättar Daisy. 

Som ögonläkare möter Daisy några av de mest isolerade och negligerade patienterna i områdena kring Padhar. Många kan inte ta sig till sjukhuset själva. Om det inte vore för de uppsökande teamen som reser runt på landsbygden för att lindra och förebygga sjukdom, skulle patienterna aldrig komma i kontakt med sjukvården. 

– Jag har sett många hjärtskärande situationer där människor som förlorat synen förpassats till uthus eller separata rum, eftersom de inte kan se och ta hand om sig själva. De har tvingats leva ensamma och deras familjer har inte velat hjälpa dem eller ta dem till sjukhuset för att få vård, berättar Daisy. 

Det stora flertalet av de som förlorat synen är äldre, men många barn och unga drabbas också hårt. En ung pojke, som gjort alldeles särskilt intryck på Daisy, hette Anshul. Han var i förskoleåldern när Daisy träffade honom och hans pappa under en av sjukvårdsteamets bybesök.

– När det var deras tur upplevde jag att pappan var väldigt loj och jag blev arg. Vad är du för slags far? Varför har du inte sökt hjälp tidigare? Jag var snabb att döma, men det skulle jag få ångra, berättar Daisy. 

Pappan satt tyst medan Daisy ställde sina frågor och sedan svarade han lugnt och samlat att han visst sökt hjälp. Han hade besökt många kliniker, men blivit avfärdad eftersom han inte haft råd att betala. Att operera grå starr på ett barn är mer komplicerat än att behandla en vuxen och föräldrarna kunde helt enkelt inte bekosta detta. Pappan förklarade att han kände sig hjälplös.

De följande dagarna gjordes ett antal undersökningar och det visade sig att Anshul hade en allvarlig grå starr på båda ögonen i kombination med ofrivilliga ögonrörelser, så kallad ögondarrning. 

– Anshul var mycket samarbetsvillig. Han lärde snabbt känna våra röster och var väldigt förväntansfull inför operationen vilket gjorde mig ännu mer nervös. Jag hade precis avslutat mina studier och jag visste att det här var ett svårt ingrepp och att utgången var osäker. Kvällen innan bad jag till Gud att han skulle göra ett mirakel. Gode Gud, ge Anshul synen tillbaka, bad jag. 

– Jag har aldrig sett ett så lugnt barn under en operation. Han var klarvaken och rörde inte en muskel. Efteråt log han. Han hade en sån tilltro, och hans tro avspeglades i det stora leendet, berättar Daisy. 

Nästa dag var det en ivrig aktivitet på avdelningen när förbanden och kompresserna skulle tas bort. Daisys hjärta slog hårt. 

– När hans ögon öppnats och de mötte mina frågade jag: »Kan du se mig?«. Han svarade: »Ja! Du har brillor«. Hela avdelningen brast ut i skratt och från den stunden visste jag att han skulle klara sig, säger Daisy. 

Hon är märkbart berörd när hon tänker tillbaka på Anshul. Efter en stunds eftertanke tillägger hon: 

– Anshul lärde mig också något viktigt om tilltro, om att våga tro även när vi inte ser: En blind tro. 

Den tron är nästan en förutsättning för att orka möta alla behov i Padhar. De senaste pandemiåren har också varit något av det svåraste personalen någonsin upplevt. Förutom att trycket på sjukhuset varit skyhögt har det varit svårt att inte kunna besöka byarna som tidigare. Oron för isolerade patienter långt ute på landsbygden har också varit tung att bära. 

– Det finns så mycket sjukdom och nöd som egentligen kan undvikas och förhindras. Vi kan inte bara sitta och vänta på att patienterna kommer till oss. Därför är det uppsökande arbetet och närvaron i byarna jätteviktigt, betonar Daisy. 

Under de senaste åren har det också pågått ett projekt för att utöka och förbättra ögonvården i Padhar, något som tyvärr fått stå tillbaka under pandemin. Tack vare några väldigt generösa gåvor från EFS-medlemmar har man kunnat påbörja bygget av en helt ny ögonklinik och uppdatera utrustningen i enlighet med ny lagstiftning i Indien. Egentligen skulle den nya kliniken stått klar i april 2021, men nu hoppas man istället kunna inviga lokalerna innan slutet av 2022. 

Delar av projektet har dock redan kunnat genomföras. Ny utrustning har köpts in och även en ny minibuss. Tidigare hade sjukhuset bara en buss, som kunde hämta och lämna patienter på landsbygden, men med medel från EFS har man nu kunnat utöka busservicen. De två bussarna går i skytteltrafik för att alla patienter ska kunna komma till och från sjukhuset. 

– Vi behövde verkligen den nya bussen för att kunna transportera fler patienter till sjukhuset. Nu kan vi hjälpa dem hela vägen, från det att vi hämtar upp dem tills vi lämnar av dem igen. Vi ger dem mat och logi och ser också självklart till att de får bästa möjliga sjukvård. 

Daisy och hennes team ser verkligen fram emot att allt snart ska vara på plats. Målet är ju att alla ska ha tillgång till samma högkvalitativa vård som de stora sjukhusen i städerna kan erbjuda, även de patienter som har väldigt begränsade ekonomiska resurser.

Arbetet pågår för fullt med att färdigställa den nya ögonkliniken. Fotot är taget i mars, 2022.Arbetet pågår för fullt med att färdigställa den nya ögonkliniken. Fotot är taget i mars, 2022.
Patienter på väg tillbaka hem till sina byar efter operationerna.Patienter på väg tillbaka hem till sina byar efter operationerna.

– Stödet och finansieringen från EFS för att utveckla ögonkliniken på det här sättet har varit ett enormt bönesvar! Den nya kliniken gör att vi kan erbjuda många olika typer av specialiserad vård, inte bara för patienter med grå starr. 

Samtidigt som ögonkliniken expanderar för att kunna ta emot många olika sorters patienter, slår Daisys hjärta alldeles särskilt för människorna i byarna och de som skulle ha möjlighet att få någon vård om sjukhusets uppsökande verksamhet inte fanns. 

– Det bästa med mitt jobb är att se människors förvandling. När de kommer tillbaka på sina uppföljningssamtal är de så annorlunda från hur de såg ut när jag träffade dem innan operationen. Många har nya kläder, de är hela och rena. Håret är kammat och de ser ut att må bra. Nu kan de äntligen ta hand om sig själva!

Daisy berättar att många av hennes studiekamrater arbetar på flera av Indiens finaste sjukhus. Ibland ser hon deras luxuösa liv och fina mottagningar i sociala medier. Ibland blir hon avundsjuk. Men så tänker hon på alla patienter från byarna. 

– Det är ju inte de betalande patienterna som gör mig gladast. De skulle kunna få den behandling jag ger dem på vilket sjukhus som helst. Men de som inte har någonting att ge dig och du vet att du gör detta för dem i alla fall. Det är en otrolig känsla. Ingenting annat kan ge mig samma tillfredsställelse. Inga pengar i världen. Det är de patienterna som gör mitt arbete så värdefullt, säger Daisy. 

Barnen och missionen

När Marita dyker upp på skärmen är det med ett brett leende och den numera så vanliga inledningsfrasen: »Hör du mig?«

Hon och jag får ett långt och innehållsrikt samtal över internet. Vi talar om längtan, kallelse, missionärslivet och om hur det aldrig behöver bli för sent. Redan som liten flicka lyssnade Marita på hemmavarande missionärers berättelser i den församling där hon växte upp. Hon berättar hur ett frö av missionslängtan såddes inom henne då. Hon skrev till och med en liten dikt om fröet som hamnade i hennes hjärta – men, fröet fick heta »ärta« för att det skulle rimma på hjärta. När Marita följde med sin mormor på symöten i kyrkan, där damerna sydde och stickade kläder som sändes ut i mission, befästes hennes längtan. För att i tonåren, när Marita brevväxlade med missionärer, djupna ännu mer.

Bilder: Magdalena VogtBilder: Magdalena Vogt
Paret Hasselberg lämnade en etablerad tillvaro i Sverige för att tjäna som missionärer i Tanzania. Carl undervisar på en bibelskola och Marita arbetar med barnsjukvård och barns rättigheter på sjukhuset i Bunda.Paret Hasselberg lämnade en etablerad tillvaro i Sverige för att tjäna som missionärer i Tanzania. Carl undervisar på en bibelskola och Marita arbetar med barnsjukvård och barns rättigheter på sjukhuset i Bunda.

Nu bor Marita Hasselberg med sin make Carl i Tanzania sedan februari 2020. När jag frågar om de trivs så skiner de båda upp och säger: »Ja! Mycket bra!«. När de sändes ut var det med dubbla utsändningsgudstjänster. En i Sverige och en i Danmark. Så ordnades det eftersom makarna är utsända både av EFS i Sverige och av Dansk Luthersk Mission (DLM). 

I Tanzania bor Carl och Marita på en gård som även huserar en bibelskola.

– Det är som att bo på en svensk folkhögskola ungefär. Här finns elevernas logement, en kyrkobyggnad, skolsalar, en matsal, ett bibliotek, lärarbostäder, en verkstad där det görs olika snickerier, en sysal och andra småhus för olika ändamål. Det finns också en kvarn där man maler majsmjöl till »ugali«, som utgör basföda i Tanzania. En svinstia, där det föds upp grisar för kött, och åkermark för odling gör att skolan blir i princip självförsörjande, berättar Marita.

Det är ett annorlunda liv de valt, makarna Hasselberg. Detta val gjorde de i en tid i livet där en etablerad tillvaro kanske skulle få andra att tveka. Men, Marita och Carl tänkte inte så. 

– Vi tänkte såklart på vad barnen skulle säga, när vi började fundera på att ge oss iväg, säger Marita. 

– Barnen är stolta över oss. De säger till och med att de utmanas av oss. Att vi inte lät oss stoppas att följa våra drömmar. Samtidigt är det klart att det ändå är med sorg i hjärtat som vi kramar barnen och mina föräldrar farväl efter sommarbesöken i Sverige. Att vara så långt ifrån dem och också på ett sätt beröva barnen ett föräldrahem på nära håll, är en av de stora utmaningarna med att åka i väg, så som vi gjort.

Marita fortsätter sin berättelse om beslutet att flytta utomlands som missionärer med stor inlevelse.

– Det blev inte för sent och det är inte för sent. Vårt liv i Sverige har varit meningsfullt så det är inte det. Jag fick tag på ett citat från Sören Kirkegaard där han sa: »Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv«. Så. Ja. Det är en utmaning! Men, man får väldigt mycket tillbaka, när man vågar.

Marita är sjuksköterska och Carl är utbildad teolog. Marita har även utbildat sig vidare till barnsjuksköterska. När Marita började den vidareutbildningen fick hon redan första dagen veta att det fanns möjlighet att göra praktik på missionssjukhuset Nkinga i Tanzania. Då såg Marita sin chans att få pröva på att arbeta i mission. Marita kom i väg på praktik i 10 veckor och skrev sin magisteruppsats när hon var på Nkinga, 2015. Marita trivdes otroligt bra och kände att arbetet i mission var så som hon hade tänkt sig, redan som barn. På Nkinga träffade hon andra svenskar som var utsända av Skandinaviska Läkarbanken (SLB), som volontärer. Genom SLB fick Marita möjlighet att komma tillbaka till Nkinga och göra volontäruppdrag flera gånger. Vid några sådana volontärinsatser följde Carl med, vilket gjorde att han också fick upp ögonen för möjligheten att arbeta utomlands. Marita och Carl tog kontakt med flera sändande organisationer som Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), båda samfund de har relationer till. De var i process för en tjänst i ett annat afrikanskt land under en tid, men den processen slutade i att det inte blev aktuellt.

I våras såg man några fall av polio i Tanzanias södra grann­länder. För att utrota sjukdomen pågår en vaccinationskampanj med extradoser för alla barn under fem år.I våras såg man några fall av polio i Tanzanias södra grann­länder. För att utrota sjukdomen pågår en vaccinationskampanj med extradoser för alla barn under fem år.
Marita arbetar bland annat på förlossningsavdelningen. Efter språkstudierna kan hon nu prata swahili med patienterna.Marita arbetar bland annat på förlossningsavdelningen. Efter språkstudierna kan hon nu prata swahili med patienterna.

– Men det var så märkligt, samma dag som vi hade fått meddelande om att det inte blev aktuellt i den där processen, så ringde en pastor från Tanzania och sa: »Ni ska till Tanzania«. Han har aldrig ringt mig vare sig förr eller senare och det blev en sådan uppmuntran att han ringde just den dagen. En dörr stängdes, men det där telefonsamtalet kändes som en bekräftelse på att Gud kan öppna nya dörrar.

Marita och Carl gick, när detta hände, redan på ett ettårigt program för mission och interkulturella studier, Promis.

– Så det var snopet. Vi fortsatte på utbildningen och litade på att Gud hade en annan öppning för oss, än den vi först hade trott, säger Marita.

Under tiden då Marita reste fram och tillbaka på volontärinsatser till Nkinga, lärde hon känna en Nepalmissionär som heter Pernilla Ardeby, även hon hade relation till SLB men var utsänd via EFK. Pernilla har sedan tidigare utvecklat en kurs som heter Pediatric Nursing Course (PNC), vilket är en vidareutbildning för sjuksköterskor att få kunskap om att arbeta med barn.  

– Pernilla och jag jobbade då, under några år, med att anpassa PNC-kursen till tanzaniska förhållanden och jag genomförde tillsammans med Pernilla pilotkursen i PNC på Nkinga.

I relation till detta tog missionärshandläggaren Stefan Rosth på EFS kontakt med makarna Hasselberg och berättade att DLM sökte missionärer i Tanzania och att det vore naturligt med ett samarbete mellan EFS i Sverige och DLM. 

– Vi tog kontakt med DLM, sedan påbörjades en process som handlade om tjänst här i Tanzania, och det gick ganska snabbt. Vi sökte tjänst på försommaren 2019 och i augusti var det bestämt att vi skulle bli utskickade. 

Hasselbergs är nu, sedan början av 2020, utsända i ett samarbete mellan EFS och DLM.

– Det är väldigt naturligt med detta samarbete eftersom den lokala tanzaniska kyrkan, Evangelical Lutheran Church of Tanzania (ELCT), är systerkyrka för alla de skandinaviska lutherska missionerna, berättar Marita.

När Carl och Marita kom till Tanzania läste de först språk i fem månader. 

– Efter språkstudierna klarar vi nu att undervisa på swahili på bibelskolan och när jag arbetar på sjukhuset så talar jag swahili med patienterna, berättar Marita. 

Carl arbetar heltid på bibelskolan som teologilärare, där Marita också undervisar i hälsa och engelska, två dagar i veckan. Resten av sin tid jobbar Marita på lutherska kyrkans sjukhus i Bunda, 3,5 mil söderut från där de bor. Där arbetar hon på sjukhusets barnavdelning och på förlossningen med för tidigt födda barn, men gör även insatser på barnavårdscentralen när det behövs. För detta krävdes att Marita skaffade tanzanisk sjuksköterskelegitimation. 

– För att få legitimationen gick det åt mycket papper, intyg, underskrifter och stämplar. Men det gick till slut, säger hon med ett stort leende.

Marita är utsedd till missionär för Barn i alla länder, och jobbar med barns rättigheter med hjälp av exempelvis PNC. På sjukhuset i Bunda, där Marita arbetar, har fem sjuksköterskor fått ta del av denna vidareutbildning. De har på så vis fått nya verktyg i hur man, till exempel, kan arbeta med lek och avledning i smärtlindrande syfte. 

Flera PNC-kurser planeras framöver. Då är det meningen att de som redan gått kursen ska få vara med och undervisa. Det är en av idéerna med kursen. Om man har fallenhet för undervisning, så kan man fortsätta att undervisa när man själv gått kursen. 

– Då undervisar de först tillsammans med mig och vi blir på så vis fler och fler som blir ambassadörer för dessa nya sätt att tänka kring barnsjukvården. PNC-kursen är verkligen en ögonöppnare för dem som arbetar med barn i sjukvården.

Förutom arbetet med PNC-kursen, arbetar Marita även med informationsutbyten mellan barngrupper i Sverige och i Tanzania. 

– Jag berättar om barns situation här i Tanzania, så att barn i Sverige ska få en bild av hur det är att vara barn här, säger Marita. 

Inom Bial jobbar hon också med att göra barnkonventionen känd i stiftets arbete, i Tanzania.

 – Vi åker runt i kyrkor här i Tanzania. Jag brukar ha med mig dockor för att illustrera olika saker om barns rättigheter, både för barn och vuxna, i gudstjänsterna. En docka heter Haki (vilket betyder rättigheter), en annan heter Pendo (vilket betyder kärlek).

Marita ler när hon berättar om att möta både barn och föräldrar i gudstjänsterna. 

– Jag har fått Haki-dockan av missionär Ulf Ekängen och flera andra dockor av andra vänner, säger Marita. Det är verkligen toppen att använda dockorna för att förklara och berätta. Dockorna använder vi även i vården. Om vi till exempel ska sätta en kanyl eller göra något annat ingrepp, då kan vi först visa på dockan vad det är vi ska göra på barnet.

Marita använder ofta dockor (här dockan Haki) när hon berättar om barns rättigheter. Hon kan också använda dockor inom vården för att visa ett barn hur ett ingrepp ska gå till.Marita använder ofta dockor (här dockan Haki) när hon berättar om barns rättigheter. Hon kan också använda dockor inom vården för att visa ett barn hur ett ingrepp ska gå till.
»Det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.«»Det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.«

När Marita berättar om den förändring hon börjar se som en följd av sitt arbete blir hon full av allvar och intensitet.

– Sakta men säkert får fler och fler upp ögonen för att man kan se på barn på andra sätt än man gjort tidigare. Jag har flera berättelser om personer som säger att de förstått att det finns bättre sätt att uppfostra barn än att slå dem. Det är uppmuntrande, när det börjar sprida sig. Det är också uppmuntrande när jag får komma in i en stressad eller smärtfylld situation där barn går igenom något svårt på sjukhuset. Att komma med min docka och få ett fint samtal eller hjälpa barnet igenom en svår behandling eller något som gör ont – bara genom att leka oss igenom hela förloppet. Att man även i en svår situation kan få leenden och skratt. Det gör det hela värt det!

Jag frågar Marita varför det är viktigt för kyrkan och missionen att arbeta med barns rättigheter.

– På grund av Guds kärlek till barnen och att Jesus är barnens vän. Eftersom vi är Jesu efterföljare ska vi också vara barnens vänner. En del säger att barnen är framtiden. Det är ju sant. Men det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.

När vi avslutar vårt samtal frågar jag Marita vad hon skulle säga till sig själv som barn, om hon kunde. Vad vill du säga till den där lilla flickan som upplevde en missionskallelse och fick en »ärta« i sitt hjärta? Marita skrattar och får något drömmande i blicken. 

– Jag skulle säga: »Jag är här nu«. 

Missionsuppdraget är kyrkans livsluft

EFS startades för att nå Sverige med evangeliet. Det är vår historia och vår framtid. Kristi kyrka har både sin uppkomst och sitt syfte i att leva ut Guds mission. Gud hade sin mission på gång i vår värld redan innan han formade sin kyrka, missionen går som en tydlig röd tråd genom hela Bibeln och vi ser den även i Guds självutgivande kärlek. Vår treenige Gud sänder både sig själv för missionen och sänder ut sin kyrka som en del i den. Med andra ord: Kyrkan har inte ett missionsuppdrag – det är missionen som har fått en kyrka. Därför bör vi ha missionen i centrum.

Efter påskens uppståndelse sänder Jesus sina lärjungar med orden »Som Fadern sänt mig sänder jag er« (Joh 20:21). Vi får alltså del av samma sändning och mission som Jesus. Från Matteusevangeliets missionsbefallning (Matt 28:18–20) ser vi att denna kallelse är att »göra lärjungar«. Det är inte lika tydligt i våra svenska översättningar men det som är huvudverbet i hela befallningen är just det, att göra lärjungar. Vi som kyrka är Jesu lärjungar och kallade att gå ut för att göra fler lärjungar. Då har Jesus lovat att alltid vara med oss och han sänder sin Ande att leda oss.

Detta visar hur missionsuppdraget är centralt i kyrkans väsen och uppdrag. Därmed borde det ju också vara det rent praktiskt, både för oss som individer och för oss som församlingar och föreningar. Missionen är inte tänkt att var en sidoverksamhet bland flera andra i församlingens palett av goda verksamheter – missionen är tänkt att vara central och något som genomsyrar allt annat. Här tror jag att vi har något verkligt viktigt att erövra. Kyrkan är till sitt väsen missionell – utsänd – och det behöver speglas i allt vad vi gör och är.

Illustration: Benjamin KruseIllustration: Benjamin Kruse

Många av oss är nog bekanta med Alphakursen – ett fantastiskt verktyg för evangelisation och lärjungaträning. Vi kan ta den som exempel för att gestalta detta med missionen i centrum. På många håll är det en uppskattad nybörjarkurs om kristen tro som fungerar som en sidoverksamhet i församlingen. Alpha kan då fungera lite som en smågrupp (eller ibland en ganska stor grupp), utan att egentligen vara något som påverkar församlingen som helhet.

Det är inte så Alpha fungerar där den har sin uppkomst i Holy Trinity Brompton (HTB) i London. I den församlingen är »evangelisationen det primära«, enligt kyrkoherden Nicky Gumbel. Han menar att om man sätter evangelisationen främst så kommer lärjungaträning, ledarträning, kristen enhet, socialt arbete, gudstjänst och allt annat i kyrkans liv på dess rätta plats. Han menar att det inte bara handlar om Alpha i sig, utan om viljan och fokuset på att nå ut. HTB har en uppsjö av fantastiska verksamheter och initiativ utöver Alphakursen, men missionen är alltjämt i centrum och den drivande riktningen. Alpha – och missionen – är inte bara som en app bland flera andra i mobiltelefonen utan det underliggande operativsystem som präglar allt.

I sammanhanget bör det nämnas att HTB startat sammanlagt 127 nya församlingar och fått med tiotusentals nya personer som tidigare inte var med i kyrkan. Deras nyplanteringar har ambitionen att nå nya människor med Alpha som verktyg och missionen i centrum.

Här tror jag att det finns något viktigt att ta lärdom av. Vi behöver inte, och bör inte, göra exakt som HTB, eftersom alla sammanhang är olika. Men inställningen att ha missionen i centrum är något viktigt att återerövra. Då får mycket annat sin rätta plats. Huruvida man använder Alpha eller något annat upplägg är inte det viktiga i sig, missionen är det primära.

Ett viktigt uttryck för detta är att som kyrka inte vänta på att människor skall komma till kyrkan eller bönhuset och söka efter Gud. Vi behöver lämna vår trygghet, gå ut till människornas egen planhalva och möta dem i deras vardag. Vi måste komma till dem – det är vår kallelse.

Jag tror att vi ofta överskattar hur många som kommer till kyrkan utan en personlig inbjudan. Samtidigt underskattar vi hur många som kan vara intresserade av att samtala om djupare frågor och tron på ett sätt som är naturligt för dem. Det kan hända mycket när vi faktiskt tar initiativ, är frimodiga och möter människor där de är.

Låt oss lyfta blicken för att lyssna in Andens ledning. Han bjuder oss att följa med i det som Gud redan gör. Kanske det är några särskilda personer Han kallar dig och ditt sammanhang att nå. Du är redan sänd. Det är vi alla. Låt oss därför leva med Jesu mission i centrum som en missionell kyrka.

Född på nytt

För några år sedan gjordes en undersökning bland amerikaner vilka typer av grannar man ville ha. En av de saker som kom fram var att majoriteten av de tillfrågade inte vill ha en »born-again Christian« (född på nytt kristen/väckelsekristen) till granne.

» Det viktigaste kännetecknet på den som är född på nytt är att hon vänder sig till Jesus.« Illustration: Benjamin Kruse» Det viktigaste kännetecknet på den som är född på nytt är att hon vänder sig till Jesus.« Illustration: Benjamin Kruse

Väckelsekristna – »born-again«-kristna – omnämns ofta i media i mindre smickrande sammanhang. Under coronapandemin har det bland annat handlat om motståndet mot vaccin. Vid beskrivningar av extrema sektliknande kristna grupper – sådana som media älskar att berätta om – dyker termen »väckelsekristendom« ofta upp. När kristna rollgestalter porträtteras i TV-kanalernas och streamingutbudets deckarserier framställs de ofta på ett mindre sympatiskt sätt, inte sällan som medlemmar i någon skruvad väckelsekristen sekt. Nej – väckelsekristendom har det inte lätt i dagens medielandskap! Just därför är det värt att reflektera över vad »född på nytt« egentligen står för eller borde stå för. Begreppet har nämligen spelat en viktig roll både i frikyrkan och i väckelserörelser inom Svenska kyrkan som exempelvis EFS. 

Schablonbilden som vi i dag lätt kan få är att en person som beskriver sig som »född på nytt« är en naiv, oftast outbildad, känslosam och obalanserad person, kanske med trasslig bakgrund och som just därför behövt en radikal upplevelse för att kunna få ordning på sitt liv. I förlängningen av schablonbilden får vi två sorters kristna: vanliga normala kristna och lite extremare kristna. De senare säger gärna att de är födda på nytt.

Vad är det att vara »född på nytt« enligt Bibeln? Om vi går till den bibliska bakgrunden till uttrycket »född på nytt« är Johannesevangeliet en lämplig startpunkt. Redan i första kapitlet tas frågan upp: »Men åt dem som tog emot honom [Jesus] gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud (Joh 1:12–13).«

Även om termen »född på nytt« inte används ordagrant här så är saken tydlig. Det radikala påståendet Johannes gör är att det är samma sak som att tro på Jesus. Med andra ord går det inte att vara kristen utan att vara född på nytt. Temat dyker åter upp i kapitel tre, när Jesus möter Nikodemos. Vi får veta att Nikodemos är farisé och medlem av judarnas råd. Det betydde att han var en ansedd välutbildad (troligen) äldre herre, vars liv kännetecknades av att han noggrant följde både etiska och religiösa bud. Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att han med all sannolikhet uppfattades som balanserad och stabil. Med andra ord var Nikodemos som person raka motsatsen till schablonbilden vi kan ha av vem som behöver födas på nytt. Till honom säger Jesus: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike« (Joh 3:3). Även Nikodemos, som alltså var en högutbildad religiös praktmänniska, behövde bli född på nytt. Jesu tal om att bli född på nytt blir därmed en utmaning till tanken att det är en människas egen godhet, religiositet eller etik som gör att hon passar in i Guds rike.

»Född på nytt« är i Johannesevangeliet en synonym till att vara en kristen, en som tillhör Jesus. Vägen till det är inte att bli en bättre människa. Då hade den gode och välrenommerade Nikodemos bara behövt lite uppmuntran att fortsätta på den väg han redan var inne på – att leva så bra som möjligt – i stället för den radikala utmaning som den Jesus ger. Nej, det handlar om att bli en ny människa! Vi får av Jesus i sammanhanget veta att det är den helige Ande som föder på nytt: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike« (Joh 3:5). Jesus antyder här även dopet som en plats där människan föds på nytt. 

Även i Första Petrusbrevet ses det som en självklarhet att en kristen är en som är född på nytt. Här bygger brevets maning till mottagarna att leva ett helgjutet kristet liv på att de är födda på nytt: »Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord« (1 Petr 1:23). Vi får här även veta att det är Guds ord som föder en människa på nytt. 

I luthersk dogmatik har man sammanfört dessa utsagor genom att tala om att Guds verk sker när Anden verkar genom Guds ord, vilket i enlighet med Bibelns löften kan ske både i förkunnelsen och i dopet.

Hur märks det då att vi blivit födda på nytt? När Carl Olof Rosenius på 1800-talet genom sina artiklar i tidningen Pietisten sammanfattade vad Bibeln lärde i den frågan, räknade han upp ett antal kännetecken. I en artikel skriver Rosenius om vad som händer när en människa fått upp ögonen för evangeliet: »Då blir hon som förvandlad. Hon känner sig fri och lättad, som om en sten fallit från hennes hjärta. Hon blir glad och lycklig. Hon bekänner Kristus och talar om honom… Det hon tidigare glatt sig åt, räknar hon nu som en ren förlust jämfört med detta att ha fått lära känna Kristus (Fil 3:8). Nu är det med villigt hjärta hon gör goda gärningar, nu älskar hon dem som hör Herren till, nu lider hon gärna något för Jesu skull.«

Samtidigt noterar Rosenius att tron hela tiden prövas. Det gör att dessa kännetecken inte alls alltid är synliga. Den kristne märker att hon inte ber rätt, inte älskar rätt, inte ångrar sig som hon borde och så vidare. Till sist blir enligt Rosenius det viktigaste inte de osäkra kännetecken på Andens verk som kan finnas i henne själv, utan vad Kristus gjort för henne. Därmed blir det viktigaste kännetecknet på den som är född på nytt att hon vänder sig till Jesus, vill tro och förtrösta på honom. Sådant kan bara den helige Ande skapa.

Ibland sammankopplas detta med att vara född på nytt med en stark daterbar andlig upplevelse, något som Gud ger vissa människor i anslutning till att de blir kristna. Det kan dock lika gärna ske på ett stilla knappt märkbart sätt, genom att den som blivit kristen blir varse att nu tror hon på Jesus och vill tillhöra honom, även om hon inte riktigt vet tidpunkten när tron smög sig in i hennes liv. Det kan också ske efter en andlig kamp, eller så kan det vara som det varit för mig: jag döptes mindre än en vecka gammal och kan aldrig påminna mig om att jag inte trott på Jesus, även om det funnits perioder med olika typer av starka tvivel. Lika lite som jag minns min fysiska födelse minns jag min andliga födelse. Båda är ändå lika verkliga för mig nu.

Till sist, de olika sätt som finns att tala om vad som kännetecknar kristen har var och en sina poänger. Talet om att bli född på nytt bidrar med att lyfta fram hur det kristna livet i en människa är något som Gud själv skapar. Det är en gåva. Det påminner oss också om att det är en levande relation, som inte enbart handlar om att Gud genom Kristus gjort något för oss utan även om att den helige Ande arbetar i oss.

Det är dags för hela kristenheten att åter lägga beslag på talet om att vara född på nytt. Det är inte något för bara en viss typ av människor – det är för alla! Det är att vara kristen och tillhöra Kristus. 

Därför är frågan till var och en av oss: Är du född på nytt? 

Lärdomar från Anglikanska kyrkan

Den anglikanska kyrkan har många likheter med Svenska kyrkan. Precis som i Sverige finns det kyrkor i varje stadsdel och samhälle över hela landet. Och även i England kämpar man med att allt för många av dem gapar tomma, läggs ner och säljs. Idag ser man god frukt av det arbete man bedrivit för att vända trenden. Här finns mycket för oss att lära. 

I Londons anrika biskopshus finns The Gregory Centre for Church Multiplication (CCX). Namnet är inspirerat av påven Gregorius den store som år 597 sände ut missionärer till England för att predika evangeliet och grunda församlingar.

CCX arbetar målmedvetet med att vitalisera existerande kyrkor och har understött starten av 87 nya gudstjänstfirande gemenskaper i stiftet. De har precis lanserat en vision om starten av 400 nya gudstjänstfirande gemenskaper fram till 2030.  

Biskopen i London, Sarah Mullaly, har slagit fast: »Vi måste fortsätta att driva en kraftfull policy för församlingsplantering, vare sig det är i nya sammanhang eller handlar om att vitalisera existerande kyrkor, varhelst missionstillfälle uppstår och varhelst möjligheter kan skapas.« Som ett viktigt led i denna process talar biskop Sarah om nödvändigheten av vad hon kallar för »resurskyrkor«. Detta är livskraftiga församlingar som kan fungera som exempel och inkubatorer för nya satsningar och är redo att bistå med sin kompetens och sina resurser.

Kring dessa resurskyrkor uppstår det informella nätverk av församlingar och planteringar som de betjänar. I London har biskopen avskilt 19 sådana resurskyrkor och säger: »Dessa församlingar har framträtt som möjliggörare… och jag är angelägen om att fortsätta att uppmuntra dem att växa, ge vidare sina resurser, vitalisera existerande församlingar och plantera nya kyrkor.«

På CCX möter jag H Miller som fungerar som daglig ledare för verksamheten. Miller menar att församlingsvitalisering och församlingsplantering går hand i hand och att starten av nya kyrkor egentligen inte är något dramatiskt. 

– Alla kyrkor genom historien blev startade någon gång. Man kan använda olika uttryck och tala om plantering, etablering, expandering genom en ny gudstjänstfirande gemenskap inom församlingen eller vitalisering av kämpande församlingar. 

Miller som även är verksam som assisterande kyrkoherde i S:t Barnabas församling i Kensington berättar om dess historia: 

– S:t Mary Abbots församling beslutade 1825 att ur sin församling sända ut människor och starta två nya församlingar i sin stadsdel för att nå fler människor. S:t Barnabas är den ena och den andra är den mycket välkända Holy Trinity Brompton Church (HTB), som idag har startat flera nya församlingar i London och runt om i England.

Budbäraren-8-2022_anglikanska

Miller betonar behovet av en »mixed ecology« i kyrkolandskapet. Med termen menar han att det aldrig har funnits en enda specifik kyrkomodell som fungerat för alla överallt. En hälsosam mångfald av gudstjänstfirande gemenskaper, även inom ett och samma pastorat, behövs för att nå olika människor i vår tids komplexa sociala strukturer. 

CCX är primärt verksamma inom stiftet i London men fungerar i en rådgivande och rustande roll för de övriga stiften i England. De bedriver coaching, utbildningar och konferenser. Ola Nilsson, präst i Hagakyrkan i Markaryd, deltog på CCX konferens i juni: 

– Jag skulle säga att jag är betagen. Undervisningen är briljant, men framför allt inspireras jag av exemplen där trenden vänts i tynande sammanhang. Ideella och präster andas både engelskt lugn och evangelistisk iver. Detta är vad de vill göra. Inte för att rädda en organisation, utan för att sprida glädjen i en enkel, självsäker Jesus-tro, till nya människor på nya sätt. 

Ola sammanfattar sina intryck:

– Detta kan vi också få se i Svenska kyrkan.

I London fick jag även möjligheten att möta Holy Trinity Brompton och deras olika verksamheter. Jag satt ner med Mark Elsdon-Dew som är ansvarig för deras planterings- och vitaliseringsarbete som består av ett nätverk på över 100 församlingar. Han berättade inspirerande om olika kyrkor som stått tomma och varit nedläggningshotade men som idag är fyllda av folk och liv. Ett sådant exempel kommer från Brighton.

Den stora katedralen i staden hade länge stått tom och stängd på grund av stora renoveringsbehov. Biskopen i stiftet hörde av sig till HTB och undrade om de kunde hjälpa till med en nystart. 2009 sändes Archie Coates ut från HTB som ny präst till Brighton tillsammans med ett team på 30 personer. Idag är det en levande församling som samlar massor av studenter, unga familjer och har ett stort socialt arbete bland hemlösa och drogmissbrukare. Tillväxten i S:t Peters i Brighton har lett till att flera andra tomma kyrkor har fått nytt liv. Precis som Coates med team blev utsända från HTB, har S:t Peters fortsatt att sända ut folk till olika platser på stiftets inbjudan. 

Marie-Louise Nilsson har jobbat många år som präst inom EFS och Svenska kyrkan och har arbetat med Alpha på olika sätt i drygt 20 år. Sedan 2020 har hon en tjänst inom Alpha där hon har tät kontakt med HTB. Hon menar att det som kännetecknar församlingen är en genuin respekt för människors frågor, där man verkligen försöker möta människors sökande utan att förlora frimodigheten att tydligt visa på evangeliet. Marie-Louise gör en koppling till Sverige:

– Jag tänker på kyrkomötets uppmaning 2019 att »långsiktigt och systematiskt satsa på undervisning och lärande i kristen tro.« I England har man insett att kyrkan befinner sig i en missionssituation och under decennier satsat på detta. Man har medvetet jobbat för att skapa en inbjudande kultur och ge människor goda förutsättningar att höra, förstå och ta emot budskapet om Guds kärlek. Ett av dessa redskap har varit Alphakursen, där förutsättningar för det goda samtalet om tro och liv finns. Det påminner om hur vår svenska ärkebiskop Antje Jackelén formulerar sig i förordet till biskopsbrevet: »…i det goda mellanrummet mellan tvärsäkert ’så här är det’ och att lämna människor enbart åt den egna upplevelsen…«

Vad kan vi då lära av den engelska kyrkan? Marie-Louise sammanfattar: 

– Att inte vara så rädda och att allt inte måste se likadant ut. Att våga släppa fram det som växer. Att vara generös och bejaka mångfald i former och sätta det gemensamma missionsuppdraget främst. Det är okej att tycka och uttrycka sig olika, så länge vårt fokus är att nå nya människor och generationer med evangeliet. Svenska kyrkan har fortfarande ett stort förtroendekapital hos svensken och möter varje vecka många människor som är nyfikna på tron. Då behöver vi ha konkreta redskap för att hjälpa människor växa i tro. Här har jag själv inte funnit något bättre redskap än Alphakursen, men har någon hittat något bättre så använd det! I Romelanda/Kareby pastorat har vi gjort det till en vana att inbjuda till Alpha vid varje dop, vigsel, begravning och kyrkokörsövning. Inte bara en gång utan återkommande. Varje församlingsmedlem vet att de har något konkret att bjuda in vänner och arbetskamrater till.

När man betraktar den anglikanska kyrkan förundras man över hur rymlig den är med en mångfald av uttryck och betoningar. Graham Tomlin, biskop i Kensington, håller med och förklarar:

– Vår kyrka påminner om en stor familj med många barn där syskonen kan vara väldigt olika varandra trots att de tillhör samma familj. Biskop Graham fortsätter: 

– I mitt eget stift med drygt 100 församlingar finns det en mångfald av profiler, något som jag inte ser som en svaghet utan betraktar som en värdefull tillgång. Somliga av våra församlingar är väldigt katolska medan andra har en mer evangelisk och karismatisk profil.

Han menar att mångfalden är en tillgång utifrån det missionella perspektivet där samma kyrka kan erbjuda olika alternativ i samma område. Biskop Graham hänvisar till C.S Lewis:

– Lewis formulerade en typ av »generös ortodoxi« i boken »Mere Christianity«. Han beskriver där kyrkan som ett stort hus med många rum men som alla hålls samman genom en central hall eller lobby. I rummen odlas olika fromhetstraditioner men dörren in till huset och hallen är gemensam för alla som finns under husets tak. Man behöver inte lämna huset för att ta till sig rikedomarna som finns i de olika rummen. 

Biskop Graham har varit med och format St Milletus College, ett teologiskt seminarium som tagit fasta på denna inriktning. Här är man mån om att blanda akademiska studier med församlingspraktik och andlig formation. Man har även ett speciellt utbildningsspår för pionjärer med fokus på att ordinera präster för missionala insatser och församlingsplantering.

– Vi försöker förena teologiska och liturgiska rötter från kyrkans djupaste tradition med nya sätt att vara kyrka och mer kontextuella uttryck för både gudstjänst och mission, beskriver biskop Graham. 

Orden sammanfattar väl min egen upplevelse av Church of England. Mångfald och enhet. Ödmjukhet och frimodighet. Generositet och målmedvetenhet. Kyrkan i England har börjat att vända trenden, men det finns mycket kvar att göra. För oss här i Sverige finns det framförallt mycket att lära av våra bröder och systrar i England.

Recension: Hur ska vi förstå Gud?

Timothy Kellers senaste är uppföljaren till Varför ska jag tro på Gud? som bemötte vanligt förekommande invändningar till den kristna tron. Men Hur ska vi förstå Gud? tar inte vid där den förra boken slutade, snarare tar den ett kliv tillbaka. Nu handlar det inte främst om att bemöta direkta motargument till kristen tro, utan om att förklara varför tron överhuvudtaget är relevant att bemöta. Sannerligen, ett viktigt ämne. De av oss, som vid något tillfälle har försökt bedriva apologetik, kan nog känna igen oss i att friskt babbla på om diverse gudsbevis, på vilka vår sekuläre samtalspartner vänligt svarar »ja, så kan det ju vara«, för att sedan lämna samtalet liggandes där. Och likgiltighet, det kan vara svårare att bemöta en aktiv fientlighet.

Hur väl lyckas då Keller med att väcka det sekulära sinnets nyfikenhet? Helt okej, skulle jag tro. 

Keller vill med boken påvisa otillräckligheten hos en sekulär livsåskådning. Han lyfter fram sekulära problem med moralisk relativism, individualism och postmodernism – dock alltid med stor respekt för meningsmotståndare. Femte kapitlet handlar om frihet, och Keller argumenterar trovärdigt att det sekulära samhället uppfattar frihet som vår rätt att hävda och uttrycka oss själva, men att detta är djupt otillräckligt för människan. En människa som lämnas helt fri att bejaka sina begär kommer att bli en slav till dem och separeras från de människor hon är beroende av och förpliktigad gentemot. Keller väcker många tankar som borde få sekulära att haja till. 

För mig lyckades dock Hur ska vi förstå Gud? aldrig bli så intressant som den kunde ha blivit. Den blev ibland svår för mig att ta mig igenom, främst för att Keller hänvisar till alldeles för många olika tänkare. Namn från alla möjliga intellektuella håll flyger förbi, ibland utan uppenbar relevans för kristen tro. Keller behandlar också ganska svåra debatter i rasande fart – exempelvis avhandlas John Rawls teori om okunnighetens slöja på knappt två sidor. 

Jag tror dock att bokens stora brist är att den handlar mer om gudstro än om Gud. Det finns många ställen där Keller skriver varmt om Jesus och den frälsning som finns i honom. Då är han som bäst, och det sista kapitlet handlar uteslutande om den kristna tron. Men jag upplevde ibland att Kellers ambition att lyfta fram gudstron som ett överlägset alternativ till en sekulär tro kunde fastna i dess subjektiva, dess psykologiska eller emotionella fördelar för oss. Framställd på det sättet kommer den kristna tron riskera att förbli ointressant för de icke-troende som redan anser sig leva ett fullgott liv. Min önskan är att Keller hade tonat ned bokens sociologiska och psykologiska fokus och än mer hade använt sin gåva att förkunna glädjebudskapet om Jesus Kristus, om syndernas förlåtelse och det eviga livet. Hur ska vi förstå Gud? hade då kunnat handla mindre om oss och mer om Honom. 

»Gud har haft ett finger med i spelet«

– Jag förbereder en lättlunch som vi kan äta när du kommer, kvittrar Laila över telefonen när jag sätter mig i bilen på väg mot vårt möte.

Bilder: Lovisa Lo FundellBilder: Lovisa Lo Fundell

Resan mellan Övre Soppero och Jokkmokk, där Laila bor med sina två barn, tar vanligtvis tre timmar med bil – men på grund av utmaningar att navigera på nya vägar utan GPS tar bilturen dubbla tiden, och lunchen blir istället en tidig middag. Det är inga problem för Laila och hon tar glatt emot mig i sitt vackra, gula tegelhus. Vi äter tunnbröd med gravad röding och kommer snabbt in på ett av Lailas favoritämnen – tro. Men hennes väg dit var inte spikrak. I tjugoårsåldern studerade Laila till frisör, och mötet med en kund blev startskottet till ett förvandlat liv.

– När jag var yngre hade jag förutfattade meningar om kristna, alla visste ju att de var tråkiga och konstiga. Under en av mina sista dagar som lärling klippte jag en bibelskoleelev som hette Stina och hon spräckte alla mina fördomar. Hon hade röda, sportiga byxor, långt hår, såg allmänt häftig ut och var passionerat förälskad i Jesus. Vi träffades igen samma kväll, och när hon pratade om sin tro bara grät jag. Jag hade en djup Gudslängtan men förstod inte vad som hände. 

Under livets gång får vi alla vår beskärda del av både glädje och sorg, och den närmaste framtiden innebar stora svårigheter för Laila. Hon och pappan till deras barn separerade, och hon bestämde sig för att flytta norrut i Norge. När Laila körde med flyttlasset var hon med om en dramatisk bilolycka, hon krockade med två älgar, bröt nacken och fick läggas in på sjukhus för operation. 

– Två månader efter bilolyckan ringde Stina och undrade om jag ville komma till hennes bönegrupp, så jag ordnade barnvakt och åkte dit med skena runt nacken. Under stunden av lovsång hoppade jag över när de sjöng Jesu namn, jag tyckte att han hade tagit monopol på begreppet Gud och det gillade jag inte. Det är verkligen kraft i Jesu namn, antingen är han en stötesten för de som inte tror eller en hörnsten för oss som tror. Samma söndag åkte jag till kyrkan med Stina, och där talade pastorn rakt in i mitt liv och sade: »Gud älskar dig«. Jag tog emot Jesus där och då.

Efter maten beger vi oss ut på upptäcktsfärd i Lailas hemstad. Jokkmokk ligger vid en krök av Lilla Luleälven, och ortens namn betyder just åkröken på lulesamiska. Området är känt för sin stora vintermarknad och är hemvist för både Lulesamer och Karesuandosamer, varav den senare gruppen tvångsförflyttades från Karesuando till Jokkmokk under 1900-talets första hälft. Tvångsförflyttningen har inneburit mycket skav mellan de två grupperna långt tillbaka i tiden, men idag uppstår inga större svårigheter grupperna emellan.

Laila skapar traditionellt samiskt hantverk, kombinerat med konst­hantverk som tar utgångspunkt från duodji.Laila skapar traditionellt samiskt hantverk, kombinerat med konst­hantverk som tar utgångspunkt från duodji.
Laila tycker att det är viktigt att glädjen ska vara en ledsagare i arbetet. En av Guds frukter är glädje och just därför ser hon det som en viktig pekpinne till arbetet.Laila tycker att det är viktigt att glädjen ska vara en ledsagare i arbetet. En av Guds frukter är glädje och just därför ser hon det som en viktig pekpinne till arbetet.

Lailas farföräldrar var en av familjerna som blev tvungna att flytta med sin renhjord på 30-talet och sedan dess har släkten bott här. 

– Min bror fick höra en del glåpord när han hade på sig en traditionell mössa till vardags, men mamma svarade pedagogiskt att de andra barnen bara var avundsjuka på honom. Här i stan finns det en grundskola för samer, och jag tycker att det är bra att det finns. Där har personalen en större förståelse för att familjerna exempelvis behöver åka iväg för att driva sina renar under längre perioder mitt under skolåret och en planering runt det.  

Laila känner nästan alla som vi träffar när vi är ute i Jokkmokk. Det märks att hon är omtyckt och att människor känner sig trygga i hennes sällskap. Nöjda med vårt lilla äventyr kör vi tillbaka och sätter oss i Lailas ateljé med varsin kopp kaffe. Den norrländska kvällssolen sipprar in genom de stora fönsterpartierna som vetter mot trädgården. Idag arbetar Laila med att skapa traditionellt samiskt hantverk, kombinerat med konsthantverk som tar utgångspunkt från duodji, och har dessförinnan testat på en mängd olika yrken.

– Jag visste inte vad jag ville göra, men bad till Gud om ledning. Av en händelse såg jag sångerskan Pinks musikvideo Don’t leave me där de använder dockor med tyll som rekvisita. Hela videon är smått psykotisk, men det var något med kreationen av tyll som tilltalade mig. Gud fortsatte att ge mig olika pusselbitar och det ledde så småningom till att jag fick upp ögonen för duodji – som kunde leda till massa kreativa projekt – och där klickade det.

Laila började utbilda sig och tog sin masterexamen i duodji på Samiska högskolan för tre år sedan. Tanken om hennes examensarbete kom till henne under en bönestund i kyrkan, där hon framför sig plötsligt såg en traditionell samisk kolt, gjord av två olika duodji-traditioner: den lulesamiska kolten och karesuandokolten. De två traditionerna flätades samman som ett ärr, och flätan slutade i ett långt släp bak på själva kolten. Samma år uppmärksammades att det var 100 år sedan tvångsförflyttningen av Karesuandosamerna påbörjades till Jokkmokk, vilket Laila inte visste om när projektet påbörjades. 

– Jag tror att Gud hade ett finger med i spelet. Jag ber om ledning inför varje projekt, och under hela studietiden fick jag idéer för allt jag gjorde. Jag har testat att köra på utan att involvera Gud, men det blir bara tufft och tråkigt och så orkar jag inte arbeta. 

Till hösten ska Laila och en vän till henne lansera ett flerårigt projekt med att sy samiska barnkoltar för att hyra ut till olika högtider. Även detta projekt började med att hon upplevde att Gud talade till henne i kyrkan under en bönestund med budskapet: »Sy och hyr ut«.

»Det är verkligen kraft i Jesu namn, antingen är han en stötesten för de som inte tror eller en hörnsten för oss som tror.«»Det är verkligen kraft i Jesu namn, antingen är han en stötesten för de som inte tror eller en hörnsten för oss som tror.«
Innan Laila själv blev kristen hade hon många förutfattade meningar om kristna och tyckte de verkade tråkiga och torra. Idag ber hon Gud om ledning inför varje konstprojekt.Innan Laila själv blev kristen hade hon många förutfattade meningar om kristna och tyckte de verkade tråkiga och torra. Idag ber hon Gud om ledning inför varje konstprojekt.

– Min initiala reaktion var »Nej, det vill jag inte«, men Gud var envis och jag upplevde att jag skulle få hjälp att göra det. För två somrar sedan så for jag ut för att samla renar till märkning, och hamnade i samma dalgång som min vän Anna-Kajsa. Hon fullkomligt sprutade ideér, varav en var att hyra ut koltar. Mitt hjärta bultade och jag bara visste att Gud ville att vi skulle göra det tillsammans. 

Laila är aktiv under tiden vi samtalar, visar bilder på telefonen och hämtar installationer hon har skapat. Att hon en gång brutit nacken finns inga spår av. När jag ska fotografera henne och de olika konstverk hon skapat är hon inte rädd för att kavla upp ärmarna och hitta kreativa sätt att ta vackra bilder på. Att hon är konstnär märks ut i fingerspetsarna, och när hon får en idé ser hon till att den blir slutförd:

– Låt oss åka upp till utkiksplatsen Storknabben så vi får lite fina bilder med utsikt över Jokkmokk, säger Laila. 

Sagt och gjort sätter vi oss återigen i bilen och Laila kör som om hon aldrig gjort något annat uppför den branta och krokiga skogsvägen, som slingrar sig längs med Talvatisberget där jag själv aldrig skulle våga köra. Vi går den sista biten till utkiksplatsen och tittar ut över staden. Efter några timmar tillsammans vinkar jag slutligen hejdå och kör tillbaka till Övre Soppero med den mjuka midnattssolen som sällskap i natten.

Unik inblick i EFS arbete

»Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den.« Så skriver Paulus om kärleken i 1 Kor 13, en kärlek som är grunden för hela vårt missionsengagemang.

Under kvällens gång reser vi till Indien och träffar ögonläkaren Daisy som ger människor synen och livet tillbaka. Från Etiopien får vi höra om Awekes väg från ett liv på gatan till en tjänst på Hope for Children. I Somalia ser vi hur de humanitära insatserna för nödställda gör skillnad och i Sverige möter vi Frida och Andreas Thornell, som berättar om ett spännande nystartat projekt!

Erik Johansson och Sofia Svensson är värdar för sändningen.

Programmet sänds på efsplay.nu lördagen den 24 september klockan 19. Om ni behöver ladda ner programmet i förväg, kontakta sebege@efs.nu.

Från slav till evangelist

Skeppet var på väg till arabiska halvön. Där skulle de ofrivilliga passagerarna, människor som tagits till fånga som slavar, säljas. Ombord fanns den 14-åriga flickan Ganno från Oromia i Etiopien. Plötsligt närmar sig ett fartyg på det korallblå havet. Slavskeppet stoppas av den italienska flottan. Ganno och de andra befrias och tas iland i Massawa.

Där bor Emelie Lundahl. Hennes man, missionären Bengt, hade nyligen dött hastigt. Då var det juletid, nu var sommaren här och Emelie spenderade tid hemma i Sverige. Snart skulle hon tillbaka till barnen som hon och Bengt tagit hand om, barn som befriats från slaveri. Men hon hade en underlig känsla i kroppen. Hon skulle nämligen flytta och ta över arbetet på flickskolan i Monkullo. 

Det var dit Ganno och de andra flickorna kom den där dagen 1886 då de befriats. På missionsstationen i Monkullo fick Ganno höra om Jesus som gett sitt liv för alla människor och är barnens vän. 

Ganno bar sedan på en hemlighet, hon ville döpa sig. Trots att hon höll det för sig själv kände ändå kompisarna på sig att Ganno nog aldrig skulle gifta sig utan ge sitt liv helt åt Gud. Inte långt efter att en kristen flicka, Ajana, dött och begravts, gick Ganno och fem andra flickor från Oromia till Emelie och sa att de ville döpas. Ganno fick då ett nytt namn i dopet: Aster. Det betyder stjärna. 

En jul, redan innan hon döptes, hade någon lämnat en Bibel i hennes rum. På en lapp stod det: »Julklapp till Ganno«. Det var hennes lärare Onesimus som ville överraska. Ganno hade glatt honom så med sina svar på frågor under hans lektioner, så nu ville han göra henne glad! 

Onesimus var också från oromofolket och hade varit slav. Han blev kristen hos de svenska missionärerna och längtade efter att återvända till Oromia och dela evangeliet med sitt folk – de skulle få läsa Bibeln på sitt hjärtas språk! Det var då som Aster kom in i bilden. Hon var smart och hade en särskild gåva att skriva. Onesimus såg hennes talang och gav henne i uppdrag att skriva en Oromo-ordbok, som de använde för att översätta Nya testamentet. Hela Bibeln hade de översatt till oromiffa år 1899. Nu var de redo att flytta tillbaka till Oromia och dela evangeliet! 

Men Oromia-området var stängt. Först fem år senare kom de och flera kristna vänner äntligen in till Wollega. De startade skolor som blev bland de första i hela Etiopien. Aster öppnade flickskolor i Nakamte med hjälp av svenska missionärer. 

Det blev som kompisarna trodde, Aster gifte sig aldrig. Hon ägnade hela sitt liv åt att flickor skulle få utbildning och att evangelisera bland oromofolket.

Bibelskolorna är äntligen igång

Nu har Bibelseminariet startat med ett femtontal elever med olika bakgrund och åldrar inne i centrala Göteborg. Detta i sig är ju mycket glädjande, men Bibelseminarium Göteborg är så mycket mer än en bibellinje. Genom att vi en dag varje vecka, samt tre hela temaveckor per termin, erbjuder helt öppna samlingar, blir det en möjlighet för alla i regionen att kunna få del av tillfällen till fördjupning och andlig förnyelse.

Närmare femton elever i olika åldrar samlas i klassrummet. Bild: Marie GerdinNärmare femton elever i olika åldrar samlas i klassrummet. Bild: Marie Gerdin

Lärare som Per-Eive Berndtsson, Stefan Börjesson och Sofia Svensson tar i bibelskolan upp ämnen som rör vid allt från kyrkohistoria och nådegåvor till vardagsmission, bön och andlig förnyelse. Bibelseminarium Göteborg är ett samarrangemang mellan EFS i Västsverige, Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg och Hjälmareds folkhögskola, och stöttas dessutom från alla EFS-sammanhangen i och runt Göteborg.

Även Bibelskolan »Kropp och själ« på Hjälmareds folkhögskola är i full gång. Tolv elever från när och fjärran i åldrarna 19–71 år ser fram emot att få fördjupning, gemenskap och verktyg för livet – eller som någon uttryckte det »hitta mitt bästa jag i Jesus« – under det kommande läsåret. Vi tackar Gud för våra båda Bibelskolor och ber att de ska vara till välsignelse för varje enskild deltagare och lärare, men även för vår region i stort.