Vi har bestämt träff med Emmanuel Ezra innanför glasdörrarna till ingång 70, mitt i hjärtat av »Ackis«, det akademiska sjukhuset i Uppsala. På bänkarna sitter alla sorters människor utspridda på smittsäkert avstånd. Äldre par, en ung man på kryckor, en mamma med ett litet barn.
Ambulanspersonal rusar förbi med någon på en bår och taxichaufförer kommer in och ropar upp namn på människor som behöver assistans ut till bilarna. De flesta är nog här både ofrivilligt och oplanerat. Trötta, nyopererade och kanske oroliga.
I den avskalade entrémiljön känns Emmanuel som ett varmt pulsslag när han dyker upp och ler brett, i vita sjukhusträskor och arbetskläder.
– Förlåt att ni fick vänta, ursäktar han sig, trots att han bara är några minuter sen. Att sluta i tid är svårt när listan av patienter är både lång och komplicerad.
– Man blir liksom aldrig riktigt färdig, säger han.
I 25 års tid har Emmanuel arbetat på sjukhus, gjort livräddande operationer och förmedlat svåra sjukdomsbesked. Han är kirurg, kolorektalkirurg, det vill säga att han specialiserat sig på tjock– och ändtarmar. Men han är också fembarnsfar och farfar. Född i Addis Abeba, gift med en norska och boende i Uppsala. Predikant, författare och en hängiven idrottare. Emmanuel är en person som kombinerar många olika världar, språk och roller i sin person.
– Att navigera i olika gränsland har varit ett genomgående tema i mitt liv, säger han.
Som »trekvarts eritrean och en kvarts etiopier« landade han i Sverige som treåring. Planen var att hans pappa Ezra Gebremedhim skulle studera teologi och doktorera här, innan familjen skulle återvända till Etiopien igen. Men på grund av den svåra situation som rådde i landet blev det aldrig så. Familjen blev i stället kvar i Sverige och Emmanuel kom att växa upp i Uppsala och gemenskapen i den EFS-anslutna Lötenkyrkan.
– När jag var liten fanns det ganska få invandrare i Sverige, speciellt från Afrika. Så vi stack ut, berättar Emmanuel.
Samtidigt betonar han att familjens möte med Sverige ändå var något helt annat än många andra nyanländas.
– Jag vet egentligen ingenting om hur det är att verkligen vara »invandrare«. Mamma och pappa hade ju haft relationer med Sverige och svenska missionärer sedan de var små. Vi kände oss otroligt välkomna och omslutna när vi kom hit. Lägenheten var fullt möblerad och vännerna i EFS, Lötenkyrkan och på Johannelund tog otroligt väl hand om oss.
Att växa upp med en pappa som var präst, med ett stort internationellt engagemang, var dock inte bara lätt. Pappa Ezra jobbade mycket och var ofta bortrest, men det fanns en värme, bibelläsning och bön hemma, som lade en viktig grund i Emmanuels liv. På frågan om hur han själv kom till tro svarar Emmanuel att Jesus alltid varit närvarande.
– Oavsett om jag har sökt Jesus eller ej så har han alltid funnits där, genom mina föräldrar, farmor, farfar och många fler. Det har varit ett jätteprivilegium.
Idag har han själv hunnit bli farfar, något som rivmärkena i ansiktet vittnar om.
– Det är lilla Albert, skrattar Emmanuel. Han är två år och har lite kraftiga nypor när han gosar med farfar.
Emmanuel har nära till både tårar och skratt och vårt samtal hinner spänna över många olika erfarenheter och känslolägen. Ett återkommande tema är dock vikten av de mänskliga mötena, både hemma och på jobbet. Det är något Emmanuel reflekterat mycket kring, bland annat i boken Det goda mötet, som kom ut 2010. Sedan dess har han också föreläst i många olika sammanhang, inte minst inom vården.
– En anledning till mitt intresse för »goda möten« är nog också att jag mår ganska dåligt i dåliga möten, säger han.
Att förkovra sig i psykologi, filosofi och teologi vid sidan av det medicinska arbetet har varit ett viktigt sätt för Emmanuel att försöka förstå livet, sig själv och andra människor lite bättre. Hustrun Marianne är psykolog så hemma vid middagsbordet kan samtalen bli tvärvetenskapliga.
– Det roliga är att hon brukar läsa läkartidningen först medan jag läser psykologtidningen, när de landar i brevlådan.
– Men att skapa goda möten är också ett viktigt uttryck för min tro, fortsätter Emmanuel. Oavsett om vi möts vid middagsbordet eller i operationssalen så är det mötena som ger liv och mening, menar han.
– Gemenskap är liv. Liv är gemenskap. Vi tror på en treenig Gud som i sig är gemenskap. Hur ska vi kunna älska om vi inte möts? Möten är ju livet. »Allt verkligt liv är möte«, säger Emmanuel och citerar religionsfilosofen Martin Buber, vars tankar kommit att betyda mycket för honom.
Innan vi hinner ut från Ackis entré, hinner Emmanuel springa in i ett antal kollegor, som alla vill hälsa och byta några ord. Det märks att den långe och gänglige kirurgen är en uppskattad arbetskamrat. När vi tar fram kamerorna för att fotografera förklarar han utan omsvep att det är missionstidningen Budbäraren som ska göra ett reportage. Att Emmanuel är kristen är välkänt på arbetsplatsen.
– Det sätter nog griller i huvudet på vissa som har svårt att förstå hur jag kan forska och arbeta med vetenskap, och samtidigt bekänna mig som kristen.
Den kritiken besvärar dock inte Emmanuel nämnvärt. Bortsett från de tillfällen då människor som inte delar tron är respektlösa mot honom eller andra troende. Annars välkomnar han samtalet som uppstår när kollegor konfronterar hans tro. Att patienter ställer frågor är inte heller alltför ovanligt.
– Artikeln »Vem är kristen och hur blir man det?« är en av de första sökträffar som dyker upp om man googlar mitt namn, och en del patienter har nog gjort det innan vi möts, skrattar Emmanuel.
På frågan hur hans tro kommer till uttryck om ingen frågar kommer han åter tillbaka till de goda mötena.
– För mig är det viktigt hur jag ser på människor, undersöker dem och lyssnar till dem. Men jag vill också sprida glädje och värme. Ganska ofta säger patienter eller kollegor: »Vad glad du är! Varför är du det?« Det har hänt att jag då får svara att det är för att jag tror på Jesus och han gör mig glad, men att visa kärlek är nog framför allt något som jag gör i praktisk handling.
Alla möten på jobbet är dock inte lätta eller roliga. Många samtal är både känsliga och svåra. Det kan handla om att förmedla obotliga diagnoser och om att möta både anhörigas och patienters ångest och ilska. Ibland uppstår också konflikter.
– Konflikter kan såklart inträffa även när man gör allting »rätt«. Att vara professionell är inte att aldrig hamna i konflikt, det är snarare omänskligt. Utmaningen är i stället att försöka hantera konflikterna på ett konstruktivt sätt, säger han.
Hur gör man då för att skapa goda möten? Något av det viktigaste är förmågan att vara närvarande. Att kunna se, lyssna, uppmuntra och vara ödmjuk inför den människa man möter; förmågor vi kan träna upp, menar Emmanuel.
– När jag var 20 år gammal och studerade teologi hade jag alla svar. Jag var hemsk! Jag visste allt och var expert på »ofrivillig rådgivning«, skrattar Emmanuel.
Idag inser han i stället att det är mycket han inte vet. En person som varit alldeles extra viktig för honom är hans fru Marianne.
– Hon har jordat mig. Hon har alltid älskat och accepterat mig, men inte alltid applåderat mig.
Kanske är det extra viktigt för människor som får mycket uppmärksamhet i sin professionella yrkesroll att omge sig av nära vänner och människor som kan spegla en på andra sätt, resonerar Emmanuel. För honom har det också varit viktigt med en personlig själasörjare och han har haft samma mentor sedan han var 13 år gammal.
– Alla behöver vägledning och att umgås med kloka människor med urskillning som kan ställa frågor, ge nya perspektiv och hålla oss ansvariga för hur vi lever våra liv.
Ju större en krona är, desto större rotsystem krävs också, för att trädet ska stå stadigt och kunna hämta kraft och energi från djupare källor, reflekterar han. Men att växa rötter tar tid. Och det krävs också ett rejält mått disciplin.
– Jag älskar Daniels bok. När härskaren utfärdat förbudet mot att tillbe alla andra än honom, vad gör Daniel då? Jo, han går hem, öppnar fönstret och ber »som han alltid har gjort«. Det är de trägna vanorna, det vi gör i smått och stort varje dag som formar oss. Det är de som skapar vår berättelse, säger Emmanuel eftertänksamt.
Hur man bygger en livsduglig tro är något som han reflekterat mycket över, också i förhållande till sin egen uppväxt i kyrkan och vad han själv fått med sig. Trots att de var en stor grupp barn och tonåringar som växte upp tillsammans har långt ifrån alla en bekännande tro idag.
– Vi åkte på läger, gick i scouter och tonårsgrupper. Men vad var det som hände? Hur bygger vi en tro som är förankrad i Kristus själv och inte i ledare och verksamhet? Som tål livet, även när det stormar. Hur gör man?
De små orden »som tål livet« hänger kvar i rummet. Emmanuels ögon tåras och frågorna bränner till. Brottningskampen är på riktigt. Varför är det så många som lämnat församlingslivet och tron, i alla fall på ytan?
Jag bollar tillbaka frågan till Emmanuel. Vad tror han att det är som behövs? Hur har han själv gjort?
– Jag tror att de berättelser vi omger oss med spelar en väldigt viktig roll för vilka vi blir. Ibland säger människor att vi måste låta barn och unga »välja själva«, att vi inte ska »pracka på dem en tro«. Men jag tror att det där lätt blir galet. Berättelserna eller om man hellre vill kalla dem olika former av tro omger oss alltid. Berättelserna, som vi exponerar oss för, formar våra liv, de hjälper oss förstå vad som är viktigt, sant och falskt. Vi måste våga ge våra barn de goda berättelserna.
Tillsammans med teologen Tomas Nygren och prästen Heiner Helm leder Emmanuel en grupp med unga vuxna, som träffas varannan vecka för att studera Bibeln tillsammans i Lötenkyrkan.
– Vi tror att Bibeln är Guds levande ord och att vi behöver den. Vi tror att Bibeln är den karta som stämmer bäst med verkligheten, säger han och fortsätter:
– Varför vill någon som redan har 200 miljoner fortsätta tjäna 300 miljoner? Det spelar ingen roll hur rik eller stor och stark du blir, hur många skönhetsingrepp du gör eller vad du tar i bänkpress. Det mättar inte! Vi vill alltid ha mer. Det är det som verkligen genomsyrar vår tid och om vi inte har en motberättelse så kroknar vi. Vi är helt enkelt beroende av Guds ord för att navigera i den här tillvaron. Ja, i Guds ords centrum finns den ende som kan mätta oss på riktigt – Jesus Kristus.
På frågan hur han orkar och hinner förbereda bibelstudier och predika vid sidan av alla andra engagemang, skrattar Emmanuel igen.
– Det är nog för att det ger mig så oerhört mycket. Det tvingar mig in i ordet också, och det behöver jag. Men visst blir jag trött.
Innan Emmanuel bestämde sig för att läsa medicin stod valet mellan läkare och präst. Om han tittar i backspegeln är han nöjd med sitt val, men längtan att få undervisa och dela med sig av det som är viktigt för honom, har också vuxit sig allt starkare under åren.
– I min nuvarande yrkesroll får jag ju tillgång till sammanhang som jag aldrig hade blivit accepterad i om jag kom i prästkrage och det har varit fantastiskt. Men min längtan att få berätta om Jesus, den går liksom inte över. Han är den viktigaste.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet