Det är en tisdag i juni. Regnet öser ner och termometern står på 13 grader när jag och Lina Maria Viitala träffas på Kirunas konstgille där hennes utställning Den röda tråden ställs ut. Med sig har hon sin glada och smått busiga dotter Hilla, vars namn betyder glöd på samiska och hjortron på meänkieli. Lina berättar att hon alltid känt sig hemma ute i naturen, uppe i fjällen på höjderna med öppna vyer, och hon funderar över vad hemma egentligen är när vi tittar på de vackra tavlorna runt i galleriet.

 – Jag brukar säga att jag är som en liten sparv i Guds stora rike, och jag trivs med det. Jag har nog alltid levt ganska mycket som en fågel och inte känt behovet av att stadga mig på en plats. Mina förfäder var nomader, och det finns kanske kvar i mig ännu. Jag litar på att det finns en anledning bakom det som händer och därför bekymrar jag mig inte så mycket. Innan jag gifte mig med min man Sakari flyttade jag fram och tillbaka mellan tre städer och var verkligen rotlös. Nu har vi nyligen byggt hus och till en början fick jag lite ångest, ska vi verkligen stanna kvar här hela livet? Kommer detta kännas som hemma?

Vi köper fika och Hilla får en bulle när vi sätter oss i det intilliggande caféet med utsikt över Kiruna. Det vilar ett lite sömnigt tillstånd över den gamla stadskärnan, som till hösten kommer att jämnas med marken när det nya city invigs. Orsaken till flytten är att järnmalmsgruvan utökas, och därmed riskerar också den gamla stadskärnan att rasa ihop. Hus efter hus töms och även Lina och hennes man bodde under många år i tillfälliga rivningskontrakt och behövde flytta runt. En del av tavlorna i Linas konstutställning har motiv från olika platser i det gamla Kiruna där de bott, ett sätt att bevara det som en gång varit. Det historiska temat lyfts även fram i motiven med ögonblicksbilder ur barndomen. En av tavlorna är ett porträtt på en samisk kvinna som håller en röd tråd. Tavlan som även gett inspiration till utställningens namn, är ett typ av självporträtt och motivet blev så starkt och personligt för Lina att hon inte vill att det fotas och sprids på sociala medier.

– Min familj har tappat så mycket av vår historia. Vår släkt har förlorat många släktingar i ung ålder. Min máttaráhkku (nordsamiska för gammelmormor) Ingá dog ung, och vi har inga minnen av henne. Det känns viktigt för mig att stärka banden till släkten och jag försöker ta fram det samiska arvet i min konst. Jag vill titta tillbaka i historien och finna min plats i den. När mamma växte upp fick hon inte lära sig nordsamiska för det ansågs vara fult. Jag fick själv höra glåpord när jag växte upp, men jag lät det aldrig komma in i mitt hjärta. Jag är same men det är inte hela min identitet. Jag är även kristen och tycker att det finns en likhet i det med andra minoriteter i samhället.

Att lyfta fram släktingar har Lina även gjort genom sina två populära barnböcker Ingás sommar, Inggá geassi på nordsamiska, och En vårdag med Ingá, Inggá giđđabeaivi, på nordsamiska, med egna illustrationer. Böckerna handlar om ett samiskt vardagsliv och inspirationen är hämtad ur Linas eget liv. Genom böckerna lever gammelmormor Ingá vidare. En annan släkting som fått betyda mycket är hennes egen mormor Mirja som tog med Lina på oljemålningskurs som barn. På kursen samsades tioåriga Lina med ett gäng pensionärer och intresset för konsten såddes som ett litet frö redan då. När Lina sedan var i 20- årsåldern, singel och hade mycket tid över började hon umgås än mer med sin mormor, som ofta sa att hon skulle lära Lina allt hon kunde. Hon visade Lina hur man syr koltar, väskor och skor och dog tyvärr innan hon fick se sina barnbarn. 

– Konsten som min mormor lärt mig att älska har alltid funnits i mig trots att jag inte aktivt närt den. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli konstnär, men när jag gick på slöjdlinjen på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk såg bildläraren och min släkting Inghilda Tapio en tavla jag målade och sa »Lina, du måste söka in till konstskola!«. Sagt och gjort, jag gick konstlinjen under två år och började ställa ut parallellt med studierna. Att ha utställning gav mig en sådan prestationsångest! Men ju närmare jag kom till datumet när tavlorna skulle vara klara, desto mer kunde jag sänka kraven på mig själv och tavlorna föddes verkligen ur mitt inre. För några år sedan fick jag äran att träffa konstnären Lars Lerin som hade en utställning i Kiruna. Trots att han är ett av de största namnen inom akvarell i Sverige var han också nervös inför att visa upp sina verk. Det gjorde honom väldigt mänsklig. 

 Inom sig bär Lina känslor, bilder och minnen som hon sedan målar ut. Kreativiteten är ett behov som måste få hitta sin form, och ju fler projekt samtidigt, desto roligare blir det.

När första barnet Olle kom till världen 2015 kunde hon plötsligt inte förmå sig att måla. Livet hade vänts upp och ned och det var svårt att komma tillbaka till »gamla Lina«. Konsten fick åter sakta göra entré i hennes liv, och blev som en fristad från vaknätter och blöjbyten. Men att måla naturalistiskt och verklighetstroget som hon gjort hittills fanns det inte tid för längre, och numera består hennes mestadels akvarellmålningar av förenklade personer, något som återfinns både i konstutställningen och Ingá-böckerna. 

– Innan jag fick barn var jag nog mer självkritisk och detaljerna skulle vara exakta, men nu skapar mina tavlor nästan sig själva. Under processen kommer jag förr eller senare till tillståndet när allt bara känns fult och kaos. Då gäller det att fortsätta. Ofta brukar jag be min man att beskriva vad han ser i tavlan. Jag är en kreativ virvelvind som gärna är uppe sent och skapar när inspirationen kickar in som bäst. Min man är ingenjör och hans tankar är organiserade som excel-filer. Han berättar vad han tycker att den ofärdiga tavlan föreställer vilket ger mig en aha-upplevelse som hjälper mig vidare i skapandet.

Lina beskriver sin man som den som kan dra ner henne på jorden när hon flaxar iväg för mycket och har hjälpt henne att rota sig. De träffades redan i tonåren genom den laestadianska kyrkan, där han och andra ungdomar kom över från den finska gränsen för att delta på olika samlingar som kyrkan anordnade. Det var inte så många som förstod finska, och därför hamnade de lite utanför. Lina bestämde sig för att någon måste bryta isen, och med tanke på att hon kunde några ord på finska fick det bli hon själv. En flerårig vänskap blev tillslut något mer och nu har paret varit gifta i åtta år. Vigseln ägde rum i Karesuando kyrka, en kyrka som Lina har många känslomässiga kopplingar till. 

– Det är Sveriges nordligaste kyrka, där min pappa har arbetat som kyrkvaktmästare. Det är en enkel liten kyrka på en kulle, men där känner jag mig hemma. Under nomadtiden samlades vår släkt i Karesuando kyrka under de större högtiderna, vilket fortfarande är tider då många kommer samman. Min kristna tro är basen, klippan och grunden i mitt liv. Jag målade en tavla till en kyrka i Finland och motivet blev en sparv som kommer fram ur ett par händer. Jag ville visa fler som känner sig som en liten sparv att nåden räcker även för dig, nåden flödar över dig genom Jesus. 

Innan Linas mormor gick bort sade hon upprepade gånger att Lina måste måla en tavla av himlen, paradiset hos Gud. I målningen ska en äldre kvinna stå vid ett bord med en krona och själv få motta en krona på sitt huvud. Nu i efterhand har Lina förstått att hennes mormor ville att hon skulle måla av henne.

 – Jag har börjat måla den här tavlan, men jag vet inte om den kommer bli klar. Det är svårt att föreställa sig hur himlen kommer att vara och måla den. Däremot finns mormor med i många av mina andra målningar. Även fast det är svårt att måla bibliska motiv skulle jag gärna i framtiden skapa en altartavla till en kyrka – det är mitt drömprojektet. 

• Della
• Twittra