Många minns sin första kärlek. Vissa tidiga kärlekar växer man ifrån, andra vill man kämpa för att leva tillsammans med. En av mina första musikaliska kärlekar var Jonathan Johansson, en relation jag ständigt kämpat för. För Johansson har inte alltid gjort det lätt för sina lyssnare; han blidkar inte kommersen utan följer sin inre konstnärliga kompass, vilket har gjort hans musik bitvis svårsmält.

I hans sjunde album Om vi får leva finns dock en ödmjukhet och ett ljus som för mig ter sig okaraktäristiskt. Texterna speglar en självreflektion i form av referenser till egna textrader från tidigare album, och lämnar plats för tvivel och hopp att gå jämsides. Johansson nämner i en intervju med Kyrkans Tidning att hans världsbild omprövats i och med att han fått barn och återvändandet till kyrkan, vilket jag märker i texterna.

I titelspåret Om vi får leva sjunger han om ljusglimtar, att han »…vet att blöta vattenpölar finns, vet att lyckliga barn finns«. Och i Dåligt år hörs insikten om att alla är syndare: »du har sett ormen i mig, och jag får leva med ormen i dig«. Ljudbilden är lättare än på sjätte albumet Scirocco, men utan att vara uddlös, med sina rytmiska stråkriff och sin vibrerande syntbas.

När en av albumets singlar På Boulevarden kom ut blev jag besviken, då jag tyckte den kändes platt och publikfriande. Men på albumet hittar den sin givna plats. Detta bekräftar tesen Johansson alltid drivit, att albumet är en bättre form än singeln. Min första kärlek håller än.

• Della
• Twittra