Författare: Benjamin Kruse

Träkorset framme i Rom

Gå för Sverige är en EFS-grupp som har gått med ett träkors kors och tvärs i Sverige, genom Europa och nu i somras från Paris till Rom. Väl där överlämnade de korset till påve Franciskus och var de första som samtalade med honom efter hans undervisning. En av de fem korsvandrarna är evangelisten Mats Nyholm, som har en god eftersmak av upplevelsen.

EFS-gruppen Gå för Sverige överlämnade ett träkors till påven. Bild: Vatican MediaEFS-gruppen Gå för Sverige överlämnade ett träkors till påven. Bild: Vatican Media

– Det kändes helt fantastiskt! En glädjens dag då vi fick möta Påven i Rom och se hans mildhet och tro. Han höll ett undervisningspass om evangelisation och efteråt fick vi samtala med honom. Hans undervisning var slående lik det vi har fått göra alla dessa mil genom Sverige och Europa.

Walk for Europe anordnas av Gå för Sverige och enligt Mats har gruppen två huvuduppgifter: Den första är förbön för Europa och den andra är evangelisation. Idén till föreningen föddes när Alf Lax ringde Mats när han var ute i blåbärsskogen 2019.

– Han frågade kort »Mats, tycker du att vi ska gå med ett kors genom Sverige?« När jag svarade ja sa han bara »Bra, då gör vi det.« och så la vi på. Sommaren efter det drog vi igång och har gått sammanlagt 5 200 kilometer.

 Nästa sommar planerar gruppen att hämta korset i Rom på Sveriges nationaldag och gå till Jerusalem. 

– Om allt går som det ska är vi framme 31 augusti. Som Bibeln säger: »Se vi går upp till Jerusalem.« Det är staden där Jesus dog för våra synder på korset, så det känns naturligt att avsluta vår vandring där.

En levande bekännelse

Om någon hade följt mig i en vecka och sett hur jag levde – hade det då blivit uppenbart vad jag tror på? På ett plan skulle personen ganska snart förstå att jag tror på något högre väsen, som när jag tackar Gud för maten eller avslutar mina mejl med önskan om välsignelse. Men om jag mot veckans slut hade visat vår trosbekännelse, hade personen sannolikt blivit förvånad redan vid första raden: »Vi tror på Gud Fader allsmäktig«. För vad i min vecka visar att jag tror på en Gud som är allsmäktig? Svaret för de flesta av oss är nog: väldigt lite. Mitt behov av att ha kontroll, min oro för smått och stort, ja – de roller och det ansvar jag ständigt kliver in i – vittnar knappast om att jag tror och litar på att han är allsmäktig. 

 Jag tänker på ett citat av den kristne, amerikanske filosofen Dallas Willard: »Lärjungaskap är processen att bli den Jesus hade varit om han var du. Vi tror inte på något bara genom att säga att vi tror på det, inte ens om vi tror att vi tror på det. Vi tror på någonting när vi handlar som om det är sant.«

Just den sista meningen blir väldigt talande. Det är lätt att i teorin tro på något som Jesus har sagt, men lever vi verkligen som om det är sant? Jesu ord om att kännas vid honom, att förlåta sin broder, att inte känna oro eller att vara givmild (Matt 10:32, Matt 6:15, Joh 14:1, Luk 6:38) är välbekanta ord – men hade människor som följt med oss en vecka sett dessa uppmaningar från Jesus i våra handlingar?

Paulus lyfter Abraham som ett exempel på hur vår tro och våra handlingar får gå hand i hand. Gud hade lovat en gammal och barnlös Abraham att han skulle få många ättlingar. Paulus beskriver Abrahams agerande som att: »Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött.«

Han fortsätter säga att Abraham »var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria« (Rom 4:19,21). Vi ser att Abraham agerade enligt citatet ovan – han handlade som om det Gud hade sagt var sant. 

 Personligen blir det väldigt utmanande. Jag inser att det råder en ganska stor diskrepans mellan min bekännelse och mitt liv. Min bekännelse är tydlig och klar, men mitt liv lever inte upp till den. Och jag påminns om talesättet: »Antingen stryker ditt liv under din bekännelse. Eller så stryker den över den.«

 Vad är vägen framåt för dem av oss som delar denna brottning? Jag tror att svaret är tvådelat. För det första gäller det att vara ärlig mot Gud om svårigheten. Jesus berättar en liknelse om två bröder som uppmanas att gå ut och jobba på åkern, där en av dem säger att han ska gå, men går sedan inte (Matt 21:30). Beteendet att vilja gå Guds väg men sedan backa ur ligger nära till hands. Vi kallas istället att vara ärliga mot Gud och säga att vi av olika skäl inte tycker oss kunna. Det är bättre att vara ärlig än att försöka hålla uppe en fin och from fasad som inte överensstämmer med verkligheten.

För det andra tror jag att det handlar om att aktivt be Gud om hjälp för att kunna handla som om det jag tror på är sant. Den vägen framåt lär bland annat bestå av att släppa taget, att ge upp mycket av min egen kontroll och att istället låta Gud vara Gud. Det är utan tvekan en utmanande väg, men vi får då bära med oss Jesu ord: »Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det« (Matt 16:25).

Lyssna med nyfikenhet

Ester Hellström bor i Jävre, är socionom och har arbetat med människor i olika åldrar inom skolan, kommunen och privat. Efter en grundläggande psykoterapiutbildning driver hon nu företaget Samtal till hälsa där hon och fyra andra terapeuter erbjuder samtal. Hon jobbar även inom psykiatrin, men framförallt kommer hennes erfarenheter från föräldraskapet till fem barn mellan 10 och 17 år. 

– Det enda man vet är att det är svårt att vara förälder. Barn är olika och behöver olika saker, konstaterar Ester, som inom sitt arbete ser ett mönster. 

Många som söker terapi som vuxna har inte blivit sedda som barn – närmare bestämt har de inte fått sina känslor validerade.

Bilder: Agnes GällhagenBilder: Agnes Gällhagen

– Att validera betyder lite förenklat att bekräfta någons känsla eller upplevelse. Känslor finns till för att vägleda oss och visar ofta på olika behov. När vi validerar, gör vi det genom att lyssna och bekräfta att känslan eller upplevelsen är rimlig och tillåter barnet att vara i känslan en stund. Vi ska inte vara för snabba med att trösta eller hitta lösningar. 

Detta gäller enligt Ester både barn och tonåringar – ens egna barn såväl som andra unga man möter. Upplevelsen av att bli lyssnad på är en bristvara för många och hon framhåller vikten av nyfikenhet.

– Vi vinner mycket på att bara vara intresserade, vi behöver egentligen inte göra så mycket. Fråga någonting – och tro inte att du redan vet vad barnet ska berätta. Om man förhåller sig nyfiket, blir man ofta en bättre lyssnare. Dessutom får barnet känna sig viktigt, vilket i sin tur hjälper till att stärka självkänslan.  

Kyrkan erbjuder i bästa fall en plats där alla åldrar får släppa sina fasader,  en möjlighet för många vuxna att se barnen och lyssna på dem. 

– Kyrkkaffet kan vara en påminnelse om det; här är det någon som ser mig, som tycker om mig. Vi får mötas från olika generationer och verkligen vara som en stor familj. 

– När du väl får en tonårings förtroende, oavsett var ni möts, tacka för vad de valt att dela med dig. I takt med att barn blir äldre vill de kanske inte berätta lika mycket, så när de väl gör det är det viktigt att inte överösa dem med goda råd eller förfasas över vad du får höra. Se det som ett förtroende, en ynnest, att få ta del av deras liv.

Den senaste tiden har Ester genom sitt jobb inom terapin mött många ungdomar och unga vuxna som har byggt upp rädslor eller fobier kring vardagliga saker, som att göra fel eller göra någon besviken. Detta leder till att de blir begränsade och inte vågar skaffa ett nytt jobb, laga mat, träna på gym – allt på grund av rädslan för att misslyckas. Vissa utvecklar mönster av tvångshandlingar, vilket begränsar livet i stort. 

– Jag tänker att vi gör barnen en tjänst om vi lär dem att stå ut med en viss grad av obehag, genom att testa nya saker, utmanas och göra det som de initialt är rädda för. Människan blir tunnhudad när hon inte får möta något motstånd. När vi validerar lär vi dem att stå ut med känslor som upplevs som obehagliga, men när vi curlar så tar vi bort allt motstånd. 

När det kommer till ens egna tonåringar tycker Ester att man kan fråga dem om hjälp att bli en bättre förälder.

Ester möter många unga människor som mår dåligt och har byggt upp rädslor kring vardagliga saker. Att lära unga att våga göra sådant som kan vara obehagligt eller skrämmande är en viktig färdighet för livet, menar Ester.Ester möter många unga människor som mår dåligt och har byggt upp rädslor kring vardagliga saker. Att lära unga att våga göra sådant som kan vara obehagligt eller skrämmande är en viktig färdighet för livet, menar Ester.

– Det kan vara svårt att vara tonåring och man känner sig ofta missförstådd. Vi kanske tror att vi minns hur det var att vara unga, men varje individ upplever det på olika sätt – plus att samhället och förutsättningar förändras. 

Ett sätt att visa att man som vuxen finns där är att säga: »Är det något som är jobbigt vill jag gärna lyssna«. Eller fråga: »Finns det något jag kan göra för dig?« Ester berättar att svaret många gånger kan vara att tonåringen vill bli lämnad ifred, eller något praktiskt och konkret som: »Kan du göra en macka?« Men att göra fel är ofrånkomligt och även vuxna behöver ta ansvar för sina handlingar. 

– Vi kan be om ursäkt. Du behöver inte förklara dig eller komma med ett försvarstal – det räcker med att säga att jag gjorde fel, jag var orättvis, jag vill be om förlåtelse.

Ester vill också uppmana till samarbete när ett barn inte mår bra, att bolla med andra föräldrar och fråga skolan vad de ser. 

– Prata gott om skolan och de stödresurser som finns där. Vi kan samarbeta! 

Var har du dig själv?

Sedan 1995 – alltså i snart trettio års tid – har Margareta Nätterdal drivit sitt företag Empathos. Som KBT-terapeut har hon tagit emot par och familjer för samtal, men även organisationer för teambuilding och handledning. I vårt samtal en regnig dag i augusti återkommer hon ständigt till tron på Gud. 

– Att tro på Gud skapar förutsättningar för det liv vi längtar efter, säger Margareta.

– Vi är skapade till att leva med Gud. Om den kanalen inte flödar fullt blir det effekter. Ofta identifierar vi inte att det är gudsrelationen som behöver byggas upp. Vi hittar andra sätt att förstå våra situationer. Vi tenderar att förklara våra utmaningar som om allt bara försiggick inne i oss själva.

Bilder: Denice RiedenfalkBilder: Denice Riedenfalk
Margareta har alltid varit nyfiken på människor och mänskligt beteende. Utifrån sin erfarenhet som familjeterapeut ser hon att tid är den stora bristvaran för många familjer idag.Margareta har alltid varit nyfiken på människor och mänskligt beteende. Utifrån sin erfarenhet som familjeterapeut ser hon att tid är den stora bristvaran för många familjer idag.

Tron fick Margareta med sig redan som barn. Under uppväxten var församlingen och gudsrelationen centrala och naturliga delar. Familjen bodde på ett lantbruk i Småland där livet kretsade kring arbetet på gården. Familjelivet var därför en gemensam erfarenhet: Man behövde inte berätta för varandra vad som hänt under dagen, eftersom alla varit med om samma sak. 

– När jag var barn pratade mamma och pappa inte så mycket om hur man mådde eller vad man tänkte, berättar Margareta.

– Då blev känslospråket inte så utvecklat. Jag fick inga ord för det som är på insidan. Jag kunde ju uppleva det i stunden, se ansiktsuttryck och känna stämningen, men orden för det som hände fanns inte.

Hon ser en stor skillnad på familjeliv då jämfört med hur det ser ut nu. Idag delar inte familjer livet med varandra på samma sätt. Barnen går i skolan på ett håll, har fritidsaktiviteter på ett annat och möter intryck från sociala medier. Samtidigt har föräldrarna sina olika kontaktytor, och mycket lite av familjelivet är gemensamt. De allra flesta familjer delar alltså inte sinnesintryck i vardagen längre. 

– Det fordras att föräldrarna har ett känslospråk som de lär barnen. Ett barn som inte har ett känslospråk får ett glapp som vuxen. Eftersom man inte upplever samma saker med sina sinnen, måste man förstå och kunna beskriva dem intellektuellt, för att kunna ta in det i sin person, säger Margareta.

Hon ser också en stor skillnad på föräldraskap nu och hur det var när hon växte upp, på det sättet att man idag efterfrågar barns vilja, lust och tankar. Hon menar att det samtida föräldraskapet innehåller mer frågeställningar än beslut. Den största skillnaden anser hon dock är att man numera ser barn som fullvärdiga människor. 

– När jag var barn visste man bara vad som gällde. Det var ingen diskussion, sammanfattar Margareta.

I familjeterapin hon bedriver, ser hon att den stora bristvaran idag är tid. Därför brukar hon råda föräldrar att ge sina barn koncentrerad kvalitetstid varje dag. En stund då man inte gör något annat, utan bara är uppmärksam på sitt barn. Jag förstår att hon försöker få tidspressade föräldrar att slappna av när hon säger att det inte behöver vara en lång stund, bara det är full koncentration på barnet under den tid man ger. 

– Ha som målsättning att ge tio minuters kvalitetstid om dagen till varje barn. Gör inget annat samtidigt. Laga inte mat eller tvätta bilen. Då är det barnet och du. Det räcker. Det mättar.

Flera av Margaretas syskon har drivit egna företag, vilket kanske är anledningen till att steget inte var så långt dit för hennes egen del. I yrkesvalet har annars det stora intresset för människor väglett henne. Redan som tonåring pratade hon med sin storasyster om kundbemötande. Hon sommarjobbade då i sin systers företag och intresserade sig för människor och de roller vi spelar i olika sammanhang.

– Vi funderade på hur man bemöter otrevliga kunder och vad ett gott bemötande egentligen är. Sådant intresserar mig och innehåller väldigt mycket livskunskap.

Som nyss fyllda 70 år är hennes erfarenhet att den svåraste kunden – eller människan – att bemöta är den osäkre som klär sig i översitteri.

– Det svåra är att det smittar. Det uppstår något som kallas för projektiv identifikation, alltså att en person projicerar sin djupaste känsla på sin omgivning. För att möta en sådan person är det viktigt att vara lite mild, inbjudande och bekräftande. Annars tappar man den personen.

Vi talar vidare om hur det kan bli i församlingsmiljöer, när osunda sätt att fungera i det mänskliga samspelet gör sig gällande. Hon talar om tro som kan bli alltför pompös, och att man kan försöka bli någon man inte är genom att ta till alltför andliga attribut och uttryckssätt. 

– Om man upplever att man ska ha svaren på allt finns det en risk med det. Det kan bottna i någon typ av psykisk ohälsa – en kompensation för dålig självbild. Inte alltid, men det kan vara en orsak.

Jag frågar om hennes erfarenhet av att tala med troende människor som varit utsatta för olika typer av kriser.

– Det kan ju finnas en förväntan på att Gud skulle skydda mig från sådana saker, säger hon. – Men det finns ingen gräddfil i Guds rike. Som kristna drabbas vi också av svårigheter. Men en skillnad för en troende är att det finns en trygghet och något stabilt att stå på. Inte för alla, men för många troende människor gör det det. Det blir inte lika bottenlöst.

När det gäller att ta sig ur osunda andliga tankebanor, säger Margareta att det är viktigt att hitta tillbaka till vad som är rimligt och matchar med den egna lusten och längtan. Hon citerar Filipperbrevet 2:13, där det står att »det är Gud som verkar i er så att ni i er vilja och era gärningar förverkligar hans syften«. Med detta menar hon att varje individ själv måste göra en prövning av de olika budskap man omges av. Det gäller även i kyrkan.

– Man kan alltså ställa frågan inåt: Var har du dig själv? Du själv är kapabel att bedöma det som sägs. Den inre människan behöver harmoniera med den yttre.

Vi samtalar vidare om hur arbetet som terapeut och tron på Gud hänger ihop. Margareta menar att KBT-teorin och evangeliet har många likheter. 

– Jag upplever det som att gå omkring med en påse frön. En sådan där påse med sallads- eller morotsfrön man sår på våren. Fröna är ganska oansenliga – färglösa och ser i princip döda ut. Jag måste veta vilken sorts frö jag ska så. Det är mitt jobb. Men sedan är det Gud som får det att börja växa. Så tycker jag det är att arbeta både med KBT-terapi och evangeliet. Den kognitiva teorin tittar mycket framåt på vad människan har i sin potential och längtan. Evangeliet syftar också framåt mot vad den helige Ande vill göra i våra liv.

Att vara ärlig mot sig själv och sin situation är ett av de råd Margareta oftast återkommer till. – Agera inte bara som du brukar, utan var närvaran­de i situationen så att du kan känna in vad som är tärande och vad som är närande.Att vara ärlig mot sig själv och sin situation är ett av de råd Margareta oftast återkommer till. – Agera inte bara som du brukar, utan var närvaran­de i situationen så att du kan känna in vad som är tärande och vad som är närande.
Margareta har sitt hem i Uppsala, där hon bor med maken Leif. Tillsammans har de två vuxna döttrar och sex barnbarn. – Barnbarnen är en stor del av mitt liv och de betyder jättemycket för mig, säger Margareta.Margareta har sitt hem i Uppsala, där hon bor med maken Leif. Tillsammans har de två vuxna döttrar och sex barnbarn. – Barnbarnen är en stor del av mitt liv och de betyder jättemycket för mig, säger Margareta.

Så, hur går den där växten hon talar om egentligen till? Vad är det som sker när en person väljer en inriktning för sitt liv som är sund? Margaretas erfarenhet av tillväxt är att det tar tid och att det är en process. 

– En terapi tar tid. Det är inte fyra samtal och sedan är det klart. Det tar 10–15 samtal och då träffas man varannan vecka. Så det är en process på ett halvår uppemot ett år innan man ser växten börja spira.

Grundläggande råd hon ofta återkommer till i sina samtal är ärlighet mot sig själv och den situation man har.

– Var ärlig med hur du känner! Är du rädd? Är du ledsen? Blir du tillfredsställd? Agera inte bara som du brukar, utan var närvarande i situationen så att du kan känna in vad som är tärande och vad som är närande.

När Margareta delar sina tankar om terapi, psykisk hälsa och ohälsa, beskriver hon vikten av att finnas i nuet och bejaka livet så som det är – att ha en livsbejakande inställning. Samtidigt finns ett djupt och hållbart hopp i den kristna tron. Margareta har erfarit att tron har burit genom hela hennes liv, även genom svårigheter. 

I avslutningen av vårt samtal återkommer vi till just det: den psykiska hälsans koppling till tron på Gud. Margareta konstaterar att det är en stor trygghet att vara troende.

– Att vara rättfärdiggjord oavsett min egen insats. Däri ligger något som är så livsbejakande, säger hon.

– Jag kommer till korta lite här och där, men jag har någon som kompenserar mig. Det är en oerhörd trygghet. Herren är min herde och inget ska fattas mig. Det blir kanske inte som jag har tänkt mig, utan på andra sätt. Men jag kan vila i att Gud tar hand om det här. Gud har perspektivet och han vet, avslutar Margareta.

Empati som motståndskraft

Den 1 juni 2018 var en varm dag i Polen, med strålande sol och 28 grader. Efter månader av vinterblek hud kände jag tacksamhet för solens värme. När jag blundade kändes det som om jag var på en paradisö, men när jag öppnade ögonen insåg jag var jag befann mig: exakt på den plats där helvetet en gång var verklighet för hundratusentals människor – förintelselägret Birkenau. 175 hektar brutal och beräknande ondska.

Förintelsen, ett av de mest brutala folkmorden i modern tid, ägde rum mellan 1941 och 1944. Nazisterna använde pseudovetenskapliga rasteorier från 1800-talet och avancerad teknik för den systematiska massutrotningen av judar och andra minoritetsgrupper, samtidigt som folkmordet fungerade som ett verktyg för att markera etnicitet, när ideologisk konkurrens frodades och nationalstater bildades.

Illustration: Benjamin Kruse

Inflationen ledde många tyskar att satsa på Hitlers nazistiska parti i hopp om en lösning. Endast ett fåtal tyskar agerade mot grymheterna, medan majoriteten passivt stödde folkmordet, som Martin Niemöllers dikt »Först kom de…« illustrerar. Det dröjde decennier innan många erkände sitt bidrag till ondskan.

Vi befinner oss i en spänd världssituation, liknande den under mellankrigstiden för 100 år sedan. Genom att reflektera över historiska onda handlingar förstår vi det komplexa samspelet mellan ideologier, trosuppfattningar och politik, vilket kan leda till fasansfulla handlingar där fanatism och maktbegär tar över. För att förhindra upprepning av liknande tragiska händelser måste vi aktivt motverka det spända världsläget och det hårda samhällsklimatet som högerpopulister i Sverige har medverkat till genom att demonisera muslimer och flyktingar.

Under mina masterstudier i religioner i fred och konflikt lärde jag mig att religion, makt och politik är nära sammankopplade. Religionens roll är väsentlig vid situationer som innefattar etnisk rensning, konflikter och krig. I 30-talets Europa fanns olika ideologiska strömningar. Många kristna i Tyskland uppfattade nazismen som ett sätt att stå emot den sekularism och andra av upplysningstidens tankar som ifrågasatte kyrkans auktoritet. Ansedda teologer som Kittle, Hirsch och Althaus var del av »Deutsche Christen« (Tyska kristna) och skrev teologiska verk som stödde nazismen. I det forna Osmanska riket rättfärdigade ungturkarna folkmordet på armenier och minoritetsgrupper genom att skapa en stark nationalstat baserad på den muslimska tron. Även i Rwanda var både offer och förövare kristna, och de kristna hutuer-ledarna helgade folkmordet av tutsier för att behålla sin makt.

Grunden för att värna om människovärdet och kämpa mot förtryck och orättvisor är empati. Förlorar vi den kan det leda till ett sluttande plan mot folkmord. Ett viktigt steg för att förhindra det är att reflektera över våra teologiska och ideologiska tolkningar och ställningstaganden för att försäkra oss om att vi är starka nog att stå emot hat, främlingsfientlighet, homofobi, funktionshinderfientlighet och andra former av förtryck. 

För att kunna göra detta behöver vi utforska Bibeln och vad den säger i ämnet. I den kristna historien har bibeltolkningar och teologi innehållit argument både för och emot krig, folkmord, hat och förtyck. Vi kristna behöver ta ansvar för tidigare generationers synder och erkänna den smärta som kristna teologiska tolkningar har orsakat för att på så sätt möjliggöra ett helande. Även om vissa kanske ifrågasätter hur händelser i andra tider eller på andra platser i världen påverkar oss personligen, förblir vi sammanflätade i den komplexa väv som utgör världen. Vi deltar alla i denna världs bortvändhet från Gud och bär ett kollektivt ansvar för andras lidande.

Bibeln förmedlar principiella budskap, inklusive vikten av empati – att älska sin nästa som sig själv (Matt. 22:37–39). Det är avgörande att vårda både vår personliga empatiska förmåga och kollektivets medkänsla genom handlingar och ord. Eller som uppmaningen i Bibeln: »Gråt med dem som gråter« (Rom 12:15). Detta budskap, med ursprung i Jesu offer och uttryckt som »Vi älskar därför att han först älskade oss« (1 Joh 4:19), påminner oss om Kristi kärlek och hur den driver oss till handling för våra medmänniskors värdighet.

Efter Förintelsen sade vi: »Aldrig igen«. Låt oss arbeta för fred, kärlek och rättvisa, ta kollektivt ansvar och bygga en värld där vi värderar våra medmänniskors värdighet, inspirerade av principerna som Bibeln förmedlar – att älska sin nästa som sig själv. Tillsammans behöver vi sträva efter att skapa en framtid där empati styr våra handlingar, och där vi låter Kristi kärlek vägleda oss i värnandet om våra medmänniskors mänskliga värde.

Hur hänger evolutionen ihop med skapelsen?

Fråga: Det här med evolutionen, det är klurigt tycker jag, för där säger man ju att människan härstammar från aporna. Hur hänger det ihop med kristendomen och att Bibeln säger att det är Gud som skapade människan?

Klara, 11 år

 

Svar: Hej Klara! Det här är verkligen en jätteviktig fråga. Jag kommer kanske inte att ge det roligaste svaret, utan berätta lite hur olika kristna kan tänka. Det finns i grova drag tre olika sätt som man kan tänka kring skapelse och evolution.

1. Man tror inte att mänskligheten skapades via evolutionen, utan direkt av Gud. Man tolkar alltså skapelseberättelsen i 1 Mos 2 bokstavligt. En följd blir att man är skeptisk till de så kallade mellanformerna mellan apa och människa. Man menar att dessa inte nödvändigtvis måste vara våra avlägsna släktingar, utan är utdöda apor eller till och med varianter av människor.

2. Man tänker att Gud skapat mänskligheten via en naturlig process, det vill säga evolutionen. Skillnaden mot det vi läser i skolan är att Gud skapat alla naturlagar. Han har designat universum så att evolutionen haft bland annat mänskligheten som mål. Det är alltså ingen slump att vi människor finns till. Det skiljer sig från den helt slumpmässiga evolution vi hör om i skolan.

3. Gud har använt naturliga processer, men har också ibland gått in mer aktivt och skapat. Han kan ha hjälpt till att utveckla vissa »familjer« av djur eller varelser. Man ser det som att Gud i vissa ögonblick i historien har talat till skapelsen och »tvingat fram« en förändring. Ett exempel kan vara det första livet. Vi har nämligen ingen aning om hur man kan skapa ens en enkel cell. Ett till exempel är att vissa avancerade funktioner dyker upp i fossillagren utan några spår av evolution från en enklare form. Som de första getingarna och fjärilarna. De dyker upp utan några evolutionära spår med den nära mirakulösa egenskapen att gå från larv till puppa och senare till geting/fjäril.

Från ett kristet perspektiv är det viktigaste att vi tror att Gud skapat oss och att han gett människan en speciell status som »Guds avbild«. De som tror att man inte behöver Gud för att förklara varför universum, livet och rationella människor finns till, har idag inte kunnat presentera bevis på hur det skulle vara möjligt. Själv tycker jag att vetenskapen inte gjort behovet av Gud mindre, utan gett oss fler skäl att tro att Gud är den bästa förklaringen till varför universum, livet och mänskligheten finns till.

Varma hälsningar.

Recension: »Barbieland – ett ut-och-invänt bibliskt paradis«

Recension. Det färgsprakande fantasilandet i Greta Gerwigs nya succéfilm Barbie är som ett ut-och-invänt bibliskt paradis. I lustgården levde man nära verklighetens källa, i Barbieland är allt – kranvattnet, bilarna, vågorna – på låtsas. I lustgården befallde Gud människorna att föröka sig. Barbie och Ken har, som Barbie själv frimodigt annonserar, inga könsorgan. Moderskap har inte någon plats i Barbieland. I lustgården var alla värdefulla, medan hälften av Barbielands invånare består av män som inte verkar ha någon funktion utöver att bli ratade av Barbies. 

När Barbie drabbas av en existentiell kris, tvingas hon resa till människornas värld. Ken följer med. Väl där upptäcker Ken att män i verkligheten har makt, och han åker för att dela denna upptäckt med de andra i Barbieland, som går från att vara ett matriarkat där männen är viljelösa ögontjänare, till att bli »Kendom«, ett patriarkat där kvinnorna reduceras till cheerleaders och uppassare.

Dock går hjärtats högmod före fall. Kendom faller, och Kens nyvunna macho-fasad rämnar. Han beklagar sig över att han egenligen inte vet vem han är utan Barbie. Han brister i gråt, och i en av filmens mest rörande stunder säger han: »But it’s Barbie and Ken. There’s no just Ken. That’s why I was created. I only exist within the warmth of your gaze.« 

Här är det lätt för den kristne att tänka: Han har gjort Barbie till en avgud. Det är i värmen från Guds blick som han borde vila. Det är till viss del sant. Han är som många av oss unga män är idag: helt ovetande om hur man är man. Vi som har vuxit upp i 2000-talets västvärld har från många håll fått höra att män är destruktiva, att de ska backa och veta sin plats. Resultatet blir en Ken, en låtsasman som pendlar från en macho-jargong bestående av rapar och grovt språk, till ett desperat sökande efter kvinnors bekräftelse. Vi är många Kens (Kennar? Keneser?) som ber att hjärtan av kött ska ersätta våra hjärtan av plast. 

Vi bör dock inte helt avfärda Ken när han sitter och gråter framför Barbie. Han har nämligen närmat sig en viktig insikt: att vi är skapta för varandra. 

Påven Johannes Paulus II har skrivit om hur hela skapelsen vilar på ett givande. För det första ger Gud skapelsen åt människan, att förvalta och råda över. Han ger sedan också människan åt människan: kvinnan åt mannen, mannen åt kvinnan. Han skriver, i min översättning: »När två människor förenas ger de inte bara sig själva åt varandra, men Gud ger dem åt varandra.« 

Vi är givna åt varandra. Det finns ingen Ken utan Barbie, och det finns ingen man utan kvinna. I samma vers som Bibeln lär att människan är skapad till Guds avbild, förtydligar den: Som man och kvinna skapade han dem. Tillsammans avbildar vi Gud. Det är en individualistisk lögn att människan kan blicka inåt och finna sig själv. Det är först i mötet med den andres blick, när hon ger av sig själv till en annan, som hon själv kan bli en person. Kristus fulländar denna dynamik när Han, brudgummen, ger sitt liv åt Kyrkan, bruden.

Tyvärr vill inte Barbie ta emot Ken. Hon säger att han borde gå och finna sig själv istället. Vem kan klandra henne? Han är inget kap, direkt. Men hon och filmen verkar mot slutet ta en olycklig individualistisk vändning. Det hade den inte behövt göra. En individ blir en person, först när den lever i gemenskap. Där, i gemenskapen, existerar vi i värmen från en annan människas blick, till Guds avbild. 

Där lämnar en man sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

774: Som när ett barn kommer hem om kvällen

För körsångare i kyrkor och bönhus, inte minst ungdomskörerna, var 60- och 70-talet en guldålder. Profiler i frikyrkorna som Olle Widestrand, Lennart Jernestrand och Göte Strandsjö bidrog starkt till förnyelsen av musiken med ett nytt tonspråk och breddade teman. 

Göte Strandsjö (f 1916) var särskilt produktiv. Han växte upp i Malmö i en musikalisk familj som tillhörde den då mycket unga pingströrelsen. Utbildad till sångpedagog blev han lärare och så småningom professor vid Musikhögskolan i Malmö. Han var också körledare, kompositör, recensent och ofta med i tv. I 35 år verkade han också som musiker i sin hemförsamling.

Hans framtoning var varm och vänlig, men hans texter kunde också rymma en sälta och en utmaning till ett radikalare liv. En del läsare minns nog tv-programmen Sång på gång, där Strandsjö ledde NU-kören och presenterade nya andliga sånger; »Mötas och skiljas« blev en av de mest omtyckta. Körsångare kommer kanske också ihåg musikalen Herren känner de sina, med sånger som »Gud, du är här« och »Lovad vare Herren«. 

En sommardag 1967 funderade Göte Strandsjö på hur han skulle kunna uttrycka i en sång hur enkelt han trodde det var för en människa att komma till Gud. Då fick han som i en vision se sig själv som liten pojke. Det var vinterkväll och han hade varit ute länge. Han frös och trappan upp till lägenheten var lång att gå. Men innanför köksdörren var mor. Där fanns värme, ljus och mat, vänliga ord, kärlek och ömhet. Så är det att komma till Gud, tänkte han, och då föddes »Som när ett barn kommer hem om kvällen«.

Denna innerliga sång med sin enda vers är den mest sjungna av Strandsjös många sånger och finns idag i nästan alla samfunds psalmböcker. EFS tog med den i sitt psalmtillägg redan 1986. 

Tron och frälsningen har många dimensioner. Våra vägar till Gud kan se mycket olika ut och det kan vara olika sidor av kristendomen som talar starkast till oss. Men vi är nog ganska många som kan känna igen oss i bilden av tron som en hemkomst, och Gud som den som möter oss med en vänlig famn – så som en god förälder gärna gör när barnet har varit ute och lekt tills det blivit kväll.

»Orden flödade ut ur mig«

Klockan är halv nio på kvällen i Indien, men termometern visar fortfarande 35 plusgrader. Vilken dag som helst väntas dock regnet komma och sen pågå till slutet av september.

– Vi ser knappt solen under tre månader. De flesta människor gillar inte det, jag är en av dem. Det blir kallt och mörkt, säger Lisa Choudhrie och tänker avundsjukt på den svenska ljusa sommaren.

Bilder: Lovisa Lo FundellBilder: Lovisa Lo Fundell

Hon har hunnit avsluta arbetsdagen på sjukhuset i Padhar där hon är patolog. Det innebär att hon undersöker och analyserar prover i ett mikroskop för att kunna fastställa eventuella sjukdomar.

Men det är inte om hennes viktiga arbete på det EFS-stödda sjukhuset vi ska prata om idag. Lisa Choudhrie har nämligen även en helt annan gåva. 

När hon ombeds berätta om hur det kom sig att hon började skriva poesi, blickar hon tillbaka till sin barndom. Lisa växte upp i en kristen familj i staden Ludhiana som ligger i norra Indien, och gick i söndagsskola i kyrkan och sjöng i kör. 

– Jesus har alltid varit en del av mitt liv, men när jag har blivit äldre och sett mer av livet så har jag fått en mycket djupare relation med honom. 

Barndomen var dock inte bara enkel. Hon kämpade med huvudvärk och migrän, var ofta orolig, gillade inte att prata med människor, blev lätt arg och irriterad.

– När jag hade tagit examen på college fick jag ett nervöst sammanbrott för första gången och behövde besöka en psykolog. Där diagnostiserades jag med depression. 

Hon fick medicin mot depressionen, började studera till läkare och gifte sig. Måendet gick upp och ner och vid några tillfällen blev hon sjukskriven och fick läggas in på sjukhus. 

– 2019 hade jag en riktigt dålig period och gick ner mig ordentligt. Det var en väldigt jobbig tid i mitt liv. 

Vändningen kom när en kristen psykolog besökte sjukhuset där Lisa jobbar. Efter att de hade pratat en stund konstaterade psykologen att Lisa har GAD, generaliserat ångestsyndrom. Det innebär bland annat att man har ångest, ofta känner sig orolig och rastlös, men även huvudvärk och spända muskler är vanliga symtom. 

– När hon sa det, var det som att en stor börda lyftes av mina axlar och från mitt huvud. Det var som att någon hade vridit om en nyckel. Äntligen fick jag en diagnos på allt jag hade gått igenom i mitt liv.

När Lisa fick sin diagnos föll allt på plats. Huvudvärken och humör­svängningarna under barndomen fick sin förklaring. / Lisa hittar inspiration till sin poesi i naturen och ofta på promenader med familjens hundar.När Lisa fick sin diagnos föll allt på plats. Huvudvärken och humör­svängningarna under barndomen fick sin förklaring. / Lisa hittar inspiration till sin poesi i naturen och ofta på promenader med familjens hundar.

– Jag var så lättad! Det kan låta konstigt, men det gav mig en förståelse av allt jag hade upplevt. 

Hon fick ny medicin och genomgick en kbt-behandling. Psykologen bodde långt borta, men de hade digitala möten där de pratade mycket om sin gemensamma tro. 

Det var nu, efter att hon hade fått sin diagnos, som Lisa började skriva. 

– Orden flödade ut ur mig. Jag kan inte förklara hur, men det var väldigt helande. Orden bara kom och jag skrev ner dem i min mobil. 

Lisa har alltid gillat att läsa och skriva. 

– Ord är så expressiva och har så mycket liv i sig. Ord som uttrycks rätt är underbart och du kan få ut så mycket genom dem.  

Inspirationen till sin poesi får hon när hon kliver ut i naturen, ofta tillsammans med familjens hundar, och tar in allt hon ser. 

– Jag älskar Guds skapelse – att titta på träden, himlen, en solnedgång och se hur vackert Gud har gjort allting. Skapelsen berättar för oss hur mycket tanke och design Gud har bakom allt. 

Med vackra ord beskriver hon skapelsen, men kombinerar det med att konstatera att vår värld inte är perfekt, att vi alla är bristfälliga människor som lever långt ifrån fullkomliga liv. 

– Jag skriver om det som ligger på mitt hjärta, om det som händer i Indien, om någon som kämpar med cancer. Vår värld är inte perfekt, det är verkligheten, men alla mina dikter slutar med att vi har vårt hopp i Jesus, ett hopp om ett evigt liv. En dag kommer vår värld att bli perfekt – när vi kommer till himlen. 

Hon citerar Efesierbrevet 6:12 fritt ur minnet. 

– Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.

– Satan försöker alltid attackera oss, göra oss oroliga, men vi behöver säga till honom att han inte har i våra liv att göra. Jesus har redan vunnit segern på korset. 

Dikterna hon skriver skickar hon ofta till sina vänner, särskilt till dem som likt henne lider av psykisk ohälsa. Hon försöker förklara att de inte behöver skämmas och berättar att också hon som är läkare kämpar med detta.

Även de som inte är kristna får ta del av hennes tankar om livet, skapelsen och Jesus kärlek. Hon ser det som en möjlighet att kunna så ut evangeliet i en tid när det blir allt svårare att prata om Jesus i Indien. 

– Jag har märkt att många människor letar efter frid i sina liv. En del pratar om att vi bara finner frid i vårt eget hjärta, men då brukar jag säga att i så fall måste Jesus bo där. 

Bild: Magdalena VogtBild: Magdalena Vogt

Hennes poesi är ibland personlig, riktad till en speciell person. 

– Varje gång en släkting fyller år skriver jag en dikt åt dem. Först frågar jag Gud vad Han vill att jag ska säga till den här personen. Och Gud säger alltid: berätta hur mycket jag älskar varje människa, hur speciell just hen är och vilken välsignelse hen är för så många personer. 

Dikterna blir oftast uppskattade av mottagaren. 

– Men ibland skrattar min familj åt mig och säger: »Nu får du hålla tyst, det räcker med poesi«, säger Lisa och skrattar själv. 

Men hon tänker inte sluta. Överlag tycker hon att vi behöver bli bättre på att berätta för människor i vår närhet vad de betyder för oss, att de har en speciell plats i våra liv. 

– Det gör vi ofta inte förrän vi har begravning för personen. 

Hon kan längta efter att ha mer tid till sitt skrivande, men är samtidigt glad över sitt jobb på sjukhuset och trivs med kombinationen. 

– Jag tänker att jag borde skriva mina dikter i en blogg eller liknande, för det är så många kamper som vi människor har gemensamt och vi behöver hjälpas åt att ta oss igenom dem. Överallt där det finns en möjlighet vill jag sprida min poesi. 

»En process ledd av Gud«

Den 12 november blir det återinvigningsmässa i Mössebergskyrkan – en stor dag för EFS-föreningen i Falköping. Medverkar gör biskop Åke Bonnier, jag som regional missionsledare och givetvis föreningens präst Per-Erik Aronsson, bland många andra. Under en lång process har EFS i Falköping landat i att ta över Mössebergskyrkan och lämna Warenbergskyrkan. Vägen dit började som en tanke och vision buren i bön av Per-Erik, som han sedan delat med andra. Tankarna har stötts och blötts i EFS-föreningen i öppna samtal, omröstning och bön. Man har även hållit gudstjänster på prov i Mössebergskyrkan för att se hur det skulle fungera. Efter förhandlingar och samtal med Svenska kyrkan skrevs ett avtal där kyrkan överlämnades till EFS-föreningen.

När EFS i Falköping tar över Mössebergs­kyrkan är det efter en lång process av samtal och bön. Förhoppningen är att föreningen ska kunna nå ut till närområdet och fungera som en missionsstation. Bild: Per-Erik AronssonNär EFS i Falköping tar över Mössebergs­kyrkan är det efter en lång process av samtal och bön. Förhoppningen är att föreningen ska kunna nå ut till närområdet och fungera som en missionsstation. Bild: Per-Erik Aronsson

Vägen har inte alltid varit självklar – ibland har det sett omöjligt ut, andra gånger har dörrar öppnats helt oväntat. Processen har inte varit präglad av stress och alltför snabba beslut utan har fått ta sin tid. »Är det från Gud, så lägger det sig till rätta« är ett talesätt som skulle kunna passa föreningens inställning.

Vi som funnits vid sidan om på regionen har imponerats av föreningens tålamod, noggrannhet och förtröstan– och kanske ännu mer över hur Gud haft det hela i sin hand. Nu lämnar man sin kyrka som blivit sliten och behöver upprustning och får samtidigt en fräschare kyrka med bra lokaler, där man får vara som en missionsstation i ett viktigt område i Falköping. Svenska kyrkan har ekonomiskt behövt begränsa antal kyrkor och verksamheter, och då har EFS passat som hand i handske för att arbeta missionellt i Mösseberg. 

Det är med förväntan vi ser vad Gud vill med detta och vilka nya steg föreningen kan ta i Falköping. 

En sådan här händelse ger hopp för hur Gud kan öppna nya vägar att nå ut med evangeliet och möta människor där de är. Där kan EFS få ha en viktig betydelse i vårt land som den inomkyrkliga organisation vi är. På det här sättet blir Falköpings EFS ett exempel och en uppmuntran för oss andra hur Gud öppnar dörrar och har omsorg om EFS – men framför allt om de människor som finns i Falköping. Kort sagt: Gud är god!