Recension. Det färgsprakande fantasilandet i Greta Gerwigs nya succéfilm Barbie är som ett ut-och-invänt bibliskt paradis. I lustgården levde man nära verklighetens källa, i Barbieland är allt – kranvattnet, bilarna, vågorna – på låtsas. I lustgården befallde Gud människorna att föröka sig. Barbie och Ken har, som Barbie själv frimodigt annonserar, inga könsorgan. Moderskap har inte någon plats i Barbieland. I lustgården var alla värdefulla, medan hälften av Barbielands invånare består av män som inte verkar ha någon funktion utöver att bli ratade av Barbies. 

När Barbie drabbas av en existentiell kris, tvingas hon resa till människornas värld. Ken följer med. Väl där upptäcker Ken att män i verkligheten har makt, och han åker för att dela denna upptäckt med de andra i Barbieland, som går från att vara ett matriarkat där männen är viljelösa ögontjänare, till att bli »Kendom«, ett patriarkat där kvinnorna reduceras till cheerleaders och uppassare.

Dock går hjärtats högmod före fall. Kendom faller, och Kens nyvunna macho-fasad rämnar. Han beklagar sig över att han egenligen inte vet vem han är utan Barbie. Han brister i gråt, och i en av filmens mest rörande stunder säger han: »But it’s Barbie and Ken. There’s no just Ken. That’s why I was created. I only exist within the warmth of your gaze.« 

Här är det lätt för den kristne att tänka: Han har gjort Barbie till en avgud. Det är i värmen från Guds blick som han borde vila. Det är till viss del sant. Han är som många av oss unga män är idag: helt ovetande om hur man är man. Vi som har vuxit upp i 2000-talets västvärld har från många håll fått höra att män är destruktiva, att de ska backa och veta sin plats. Resultatet blir en Ken, en låtsasman som pendlar från en macho-jargong bestående av rapar och grovt språk, till ett desperat sökande efter kvinnors bekräftelse. Vi är många Kens (Kennar? Keneser?) som ber att hjärtan av kött ska ersätta våra hjärtan av plast. 

Vi bör dock inte helt avfärda Ken när han sitter och gråter framför Barbie. Han har nämligen närmat sig en viktig insikt: att vi är skapta för varandra. 

Påven Johannes Paulus II har skrivit om hur hela skapelsen vilar på ett givande. För det första ger Gud skapelsen åt människan, att förvalta och råda över. Han ger sedan också människan åt människan: kvinnan åt mannen, mannen åt kvinnan. Han skriver, i min översättning: »När två människor förenas ger de inte bara sig själva åt varandra, men Gud ger dem åt varandra.« 

Vi är givna åt varandra. Det finns ingen Ken utan Barbie, och det finns ingen man utan kvinna. I samma vers som Bibeln lär att människan är skapad till Guds avbild, förtydligar den: Som man och kvinna skapade han dem. Tillsammans avbildar vi Gud. Det är en individualistisk lögn att människan kan blicka inåt och finna sig själv. Det är först i mötet med den andres blick, när hon ger av sig själv till en annan, som hon själv kan bli en person. Kristus fulländar denna dynamik när Han, brudgummen, ger sitt liv åt Kyrkan, bruden.

Tyvärr vill inte Barbie ta emot Ken. Hon säger att han borde gå och finna sig själv istället. Vem kan klandra henne? Han är inget kap, direkt. Men hon och filmen verkar mot slutet ta en olycklig individualistisk vändning. Det hade den inte behövt göra. En individ blir en person, först när den lever i gemenskap. Där, i gemenskapen, existerar vi i värmen från en annan människas blick, till Guds avbild. 

Där lämnar en man sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

• Della
• Twittra